En liten nyårskrönika över 2012

 
Det är nyårsdag och jag ser på "Eternal sunshine of the spotless mind" och tycker att jag får en insikt.
Jag har alltid tänkt mig att det här är filmen om den ultimata kärleken, den där stora, som ingenting kan radera bort, som alltid hittar sin väg fram ändå. Som även när du vältrat ur dig vad du hatar om den andre människan, överlever. 
Det stämmer inte riktigt.
Det är en fin film, inget sagt om det. Skitsnyggt filmspråk, underbar handling, snygga lösningar, romantiskt så det förslår. Men det jag tycker mig inse är att detta inte är riktig kärlek, så som den ser ut.
Detta är, at its best, kärlek så som den porträtteras i film. Där det behövs maffiga scenerier, men där saker och ting samtidigt inte hinner ta plats. Vad ser vi av Joels och Clementines förhållande, som övertygar oss om att de är menade för varandra? Snarare verkar de bråka oerhört mycket, hon verkar ha problem med alkohol, han har det klassiska manliga problemet med att öppna sig. 
Når de någonsin varandra?
I scenen som bilden ovan kommer ifrån tjatar Clementine på Joel att han ska öppna sig, berätta mer om sig själv. Och han kontrar med att bara för att hon pratar hela tiden betyder det inte att hon har något vettigt att säga.
 
Det är jätteromantiskt när de springer på stranden, det är jättefint att de ligger på isen och pratar med varandra, eller när de hukar under täcket och hon säger att hon alltid tyckt att hon var ful och han pussar henne och säger att hon är vacker. Men är det kärlek? Är det så här kärlek ser ut?
 
I scenen där huset rasar ihop av att minnet raderas är det kanske allra tydligast. Huset på stranden alltså: de har tagit sig in av en galen nyck Clementine fick första gången de träffades. In i ett hus som inte är deras, men där fönstret går att öppna utifrån, nu letar Clementine upp vin (förstås) och föreslår att de ska låtsas att de är det där paret som egentligen bor här. 
Joel berättar att han i det riktiga minnet flydde därifrån. "Jag tyckte du var knäpp", säger han. Hon är det galna inslaget som fanns där just då för att hans liv skulle bli roligare. Eller kanske för att filmen skulle bli roligare? 
 
Har ni tänkt på hur det ofta är så här i film? Att den timide vanlige personen dras till den galna utflippade?
Egentligen är det samma sak med mr Darcy och Elizabeth Bennet. Hon dras till honom för att han inte är som alla andra, han utmärker sig som otrevlig och visar tydlig aversion mot henne. För filmens spännings skull är det absolut bäst att hon faller för honom. 
Men i verkligheten?
 
Det är klart att alla behöver en motpart som då och då utmanar ens tankesätt. Som man kan hamna i diskussioner med, som lyfter en till en annan nivå, utmanar en intellektuellt. Men i fallet Joel och Clementine, för att återgå till det, så är jag tveksam till om jag ens tycker att de möts? Är de bra för varandra? Klickar de verkligen?
Precis som att manligt och kvinnligt inte ska behöva vara varandras motpoler, ska inte kärlek porträtteras som att det alltid måste vara opposites som attract. För att prata lite svengelska. Liknande intressen är väl bra? Liknande svagheter, liknande sätt att se på världen, att mötas i något gemensamt; det är mina upplevelser av kärlek i alla fall, av att känna att man klickar.
 
Eller också tycker jag bara att filmen som sådan hade lyfts om det varit riktig kärlek som porträtterats här. Kanske var det aldrig filmskaparnas mening? Eller också är filminstrumentet inte tillräckligt för att kunna med den typen av porträtt? Det hade behövts att fokus legat på relationen som sådan, och då hade annat fått ge vika. SOM det fina filmspråket, den lättillgängliga touchen av romantik, det oemotståndliga porträttet av Clementine (trots att hon har tydliga problem med alkohol). 
Och jag borde utveckla detta någon gång när jag är mer precis i min formuleringsförmåga och inte riktigt lika bakis?
 
Så.
En lång inledning mot det verkliga ämnet: 2012.
Som antagligen var mitt bästa år so far. Jo, faktiskt. Inte bara det uppenbara: rent karriärsmässigt, utan även det där man inte kan gå in på detaljer med, men ändå nämna: det rent känslomässiga. Ja, jag har upplevt riktig kärlek i år. Jag har även haft riktigt bra sex. Jag har utmanat mig själv i relationer, och jag har varit med om oväntade möten. 
 
Och här lite bilder och kommentarer från året:
 
 
 
Release av "Det borde finnas regler", min debutroman, stor fest på Debaser. Underbar kväll, jag var extremt lycklig, det är fint att få ett sånt uppenbart avslut på ett romanarbete, som Lisa Z sa. Att nu är den ute! Nu är den klar. Och jag är nöjd. Foto: Markus Haraldsson (c).
 
 
Jag kan inte klaga på mottagandet heller. Oj, oj. Drömmen när du skrivit en roman som blivit utgiven är ju 1. att den recenseras av de stora tidningarna. 2. att det blir bra recensioner och inte sågningar. 3. att någon köper den. 
 
Jag har fått mer än jag drömt om här. 1. I princip alla stora tidningar har recenserat den, och det har varit bra recensioner. DN-recensionen ramade jag in och hängde upp på väggen. 2. Magnus Utvik var bland de första ut. Han satt i Gomorron Sverige och sa "Efter tio sidor känns det som att hon har skrivit trettio böcker i trettio år!" och så slängde de upp en stor bild på mig över hela rutan. Där stod jag! Blek och med lite tveksam min mot en tegelvägg! Hej, hej, morgonkaffe i halsen och hybris över hela tågvagnen sen i telefonsamtal med Lovisa... 3. Den började med att klättra på adlibristoppen, ett tag gick den om Zlatans bok! Några månader senare hade den sålt slut i första upplagan; 4000 ex var det, och 2000 till har tryckts upp. 
 
En liten bonusgrej är att den eventuellt kommer att bli film. FILM?! Inget klart där än, det kostar mycket pengar att göra film och sponsorsökning är under pågående process. Men vi håller alla tummar, eller hur? 
 
 
 
Backa bakåt lite. Innan releasen av boken, men efter att det stora arbetet med den var klart, åkte jag till Thailand med min syster. Första gången jag varit där. Först var vi i Koh Lak och hälsade på familjen Robertsson. Slappsemester med bad, läsning, lugnt semestrande, umgänge med favoritungen Vicki och hennes storasyster Mia. Välbehövlig hjärn-break för min del.
 
 
 
 
Sen var det partande och shoppinghäng med Hanna, guide-systern, i Bangkok. Med Skytrain, stora varuhus, "Korparna" av Tomas Bannerhed (en av årets litterära cruscher) och ihärdigt solande. Och en snodd mobiltelefon... Stackars tjuvar, jag som inte ens har en vettig iPhone.
 
Andra litterära cruscher i år:
 
  
 
"Elin under havet" av Sofia Malmberg, "Springa med åror" av Cilla Naumann.
 
 
En annan grej som hände det här året var att min gamla dator dog, och därmed en del bilder också. Har inte orkat ta tag i det än eller ens haft direkt ångest över det, och lite backup finns det väl också, så ingen skrikande panik. Men lite underligt. Och handikappande när man ska försöka minnas sitt år, en bakfull dag som den här.
 
 
SM i poetry slam var i Göteborg i år, och jag tar mig friheten att använda Affes bild här. (c) Arefeh Behbakht, för säkerhets skull... Här på väg hem på morgonkvisten sista kvällen, jag är nyhånglad och lycklig, även om Alma Kirlic inte vann, som jag tyckte hon borde ha gjort. Jag var inte med och tävlade i år, för jag lät mitt författande gå före mitt poetry slammande. Ett beslut jag fortfarande är nöjd med, även om den omedelbara uppskattningen du får från publiken är svårklådd. Jag förpoetade lite, och fick stort beröm för nyskriven dikt, så det kändes kul ändå. Sm i övrigt var lite besvikelse, att roliga killen var det som gick hem framför mer politiskt utmanande dikter. Men, men, du kan icke styra publikens uppfattning antar jag. 
 
 
 
Min syster Sofia ställde ut sin gatukonst i Halmstad konsthall. Här ett foto från invigningen, hon står vid sina stängselvävningar. En rolig utställning i stort som visade hur du kan ta plats i det offentliga rummet, och hur viktigt det faktiskt är att vi kan göra det.
 
 
Och så pantertanterna. Detta underbara umgänge, utan vilka jag inte hade klarat mig särskilt långt. Vi som alltid finns där för varandra, pratar högt och lågt om livets viktiga. Och det har behövts flera gånger i år, av många olika anledningar. Jag önskar alla människor tillgång till sådan vänskap.
 
 
Madonna släppte en skitbra skiva.
 
Och jag fick ett krönikörsjobb på HD, som ju är värsta drömjobbet, om än lite prestationsångest faktiskt, inför varje datum.
 
 
Jag träffade Karin, och även om det inte var något som varade var det fantastiskt fint så länge det var.
 
 
Metaforbrottning kom till stan! Och världen! Poetry slam möter wrestling och oj vilken mix det blev! Missa inte detta om du får chansen att se det.
 
 
Just det, en annan bok som satt spår i år, som visserligen inte kom ut i år, men ändå: "Evig natt"! Läs och rys!
 

 
Det har jobbats på bra i år också. Av bra recensioner kan man bli både nervös och få skrivkramp och prestationsångest, eller taggad att visa att man är någon att räkna med. Jag har fortfarande inte fått skrivkramp en enda gång (peppar, peppar), och det kan tyckas snabbt producerat, men det vete fasen om jag egentligen tycker det; nu ligger i alla fall en ny roman i händerna på Ada och Anna på förlaget och det är bara att hålla tummarna för att de tycker att den här omarbetningen har närmat sig så pass att vi kan börja prata publicering. För omarbetning; det är vad skrivandet handlar om vet ni. Om ni har följt min blogg, så vet ni det. Är det något jag jobbat på det här året, så är det att tuta i er att författande handlar om störst dos hårt, enträget arbete, till väldigt liten del om pengar, berömmelse eller ens talang, men till stor del om lust och den ologiska viljan att stänga in sig med sina egna ord i flera timmar åt gången, självmant.
 
 
Morfar dog. Jag besökte det nu övergivna huset. Alla de gamla är nu döda, och morfar var den jag minst älskade av dem alla. Det är hemskt att säga så, men så var det. Det tar inte ifrån honom att han hade en osedvanligt god inredningssmak, se bara soffgruppen ovan och de persiska mattorna. Helt min stil! Och mormors hattar! Frid över dig i din himmel, morfar. Hoppas du ångrar de fula sakerna du gjorde, och tack för alla pengar du gav oss genom åren. Ditt sätt att visa att du brydde dig om människor, och det var kanske inte så väldans vackert. Men det var ditt sätt.
 
I världen hände såna där grejer som att Expressen släppte en video där SD-politiker gick runt med järnrör på stan och hotade folk med annan härkomst, kallade okända människor för hora och ändå fick fler röster.
Nina Björk skrev den fantastiska boken "Lyckliga i alla våra dagar" om hur konsumtionssamhället förstör oss, som alla borde läsa. 
Jättemånga människor blev av med sina jobb, folk som jobbat på industri i trettio år, ingen går säker från den ekomoniska krisen. Men hur ska vi lösa den? Är det verkligen shoppa mer som gäller?
Antifeminist-debatten har rasat på som aldrig förr i sociala medier. Jag har skrivit om den i boken som inte kommit ut än. I mars kommer Maria Svelands bok "Hatet - en bok om antifeminism" ut på Leopard förlag. Det ska bli spännande.
 
Min kompis Emelie fick en liten bebis igår, på årets sista dag. Det ska bli spännande att få träffa den. 
 
 
Och jag och Lovisa såg Jeanette Winterson prata på stadsbiblioteket. Vilken grej! Inte bara en fantastisk författare, utan även så ytterst inspirerande när hon pratar om skrivande, hur vi bygger upp historier kring allt vi är med om. 
 
Skottlossningar i min stad, maffiaskriverier, hatet mot invandrare som växer, svårigheten att finna lösningar. Kvällspressen som vanligt sämst i den debatten. Och jag går som vanligt hem mitt i natten i kortkort och söndriga strumpbyxor utan att oroa mig för någonting. Vilket kanske mer än något annat påvisar hur vi lever i parallella verkligheter. Integrationen som ett skämt. Klassgapet som bara växer och växer. Viktigast att påpeka: att Malmö inte är ett Chicago. Att det trots alla skriverier går bra att bo här fortfarande. Det finns mycket fint här, mycket som fungerar.
 
 
Filmen om Palme går nu som serie i tre delar på svt, sista delen ikväll kl 21. Se den. En fin bild av ett Sverige som inte finns längre, och ett värdigt porträtt av någon som många bara minns som han som blev mördad, som Mia säger.
 
 
Stockholm zombie walk! Äntligen gick jag med i den. 
 
Och så fick jag spelat in min bok som ljudbok, hej hej va roligt det var! Lina Kvist som min nya kompis.
 
 
Och så alla dessa debatter; om Tintin, om Disney, om pepparkaksgubbar. Kanske leder de nån vart? Jag hoppas att de når kärnan.
 
Jag har väl glömt en miljon grejer nu antar jag. Som att ni måste se filmen "Äta sova dö" om ni inte gjort det. Och att det här var året när jag plötsligt fann mig gilla snölandskap och kyla ovanligt mycket. 
Hur som helst: jag har haft det bra. Jag har vuxit som människa, även om jag också haft mitt huvud långt inne i mitt eget anus stundtals; tack ni som dragit ut det.
 
Hur har du haft det?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Man ser sitt liv, det är det som händer

Börjar dagen i sängen. 
För jag jobbar på Ica varje dag i den här veckan utom idag, och då vill jag att idag ska ha grädde på toppen och ett rött bär. Är det muskelsmärtor eller är det cancer? Är det tarmarna eller är det livmodern? Ursäkta, men min hypokondri smetar av sig på det mesta nu. Häromnatten drömde jag att jag mådde illa och rusade in på toa. Det var av nån anledning badrummet i Halmstad, länge sen sist, ettan där jag bodde under gymnasiet. När jag tittade mig i spegeln för att se om jag var blek var mitt ansikte helt förkolnat, som att det hade brunnit upp och höll på att falla sönder. Det var det läskigaste jag drömt på länge.
 
Det var alltså inte någon osmaklig kommentar till hela den här Disney-debatten. Jag tänker inte skriva om den. Vill Disney klippa bort bitar som tydligt är kvar sedan nazistiskt och rasistiskt arv på trettiotalet, så är det ju faktiskt bara bra. 
 
I fredags skickade jag in manuset. Fredag kväll, nej jag har inte förläggarens schema i huvudet när jag jobbar. Nej, jag har inte en vanlig människas schema heller och nej, det blev ingen dansfest efter det. Jag däckade i soffan och läste gamla texter, letade efter manuset från Molkom men hittade det inte. Den där hon hade en grön klänning på sig första gången de träffades, och där han säger "Jag tycker inte om att se dig gråta", och hon svarar "Se inte då." Hade velat läsa det igen, men fick läsa en massa annat, så det var väl också fint. Hade choklad och lite feber nästan, utmattningen efter koncentrationen, ibland känns den så.
 
 
Det är intressant, det där. Hur man hispigt jobbar på för att bli klar. Jag älskar verkligen att bli klar! Samtidigt följer det alltid en tomhet på det. Eftersom skrivandet tar så stor del av mitt liv. Då gäller det att ha kompisar att falla tillbaka på. Lite kärlek. Passa på att leva! Innan nästa fas av omarbetning hugger klorna i en...
 
"Vi författare lever kanske inte i den riktiga världen", sa en kompis som också skriver. Och lite så är det ju. Åtminstone för mig, mina pågående projekt och idéer rör sig alltid i min hjärna. Egentligen är det så självupptaget och sjukt. Distanserat. 
 
Nu har grannen technofest igen. Jag skrev in honom också i romanen, eller inte riktigt honom men något inspirerat av. Samma innebörd. I boken flyr hon ut i skogen. Ibland gör jag också det. 
 
 
Man ser sitt liv, det är det som händer. När tiden inte går åt till att levandegöra andras. Och för all del, mitt liv har sina bra poänger. Men det är också lite ensamt här. En dag sa jag till Åke, min prydnadspingvin, "Jag uppskattar verkligen att du finns, Åke! Annars hade jag varit helt ensam." Hihi! Det är världens bästa skämt, den repliken. 
 
Det skulle ju kunna vara träningsvärk? Jag menar, jag tränar rätt sporadiskt, inte konstigt om musklerna får lite chock varje gång. 
Fast nu lät det som att jag inte tränar alls, och så är ju inte! Två gånger i veckan. Men det borde kanske vara tre,
 
 
just för att musklerna inte ska komma ur det, konditionen ska ha en chans att bli bättre nån gång? Jag vet inte. Röntgen säger jag, det är min våta dröm nu. Och skräck förstås. Tänk om de hittar något? Tänk om det är cancer?
 
På tal om det borde jag också skänka pengar, det gör man nu i juletider. Eller över huvud taget, om man inte lever på existensminimum är det en bra idé.
 
Gud en sån tråkig uppdatering! Det är nästan så att jag vill att ni som orkat ta er ända hit på nåt vis meddelar mig det, haha! 
Och så tipsar jag om senaste numret av Galago, där Jenny Jägerfeld har med en fin novell. 
 
Och på tal om min mage, nu lät den som en kurrande duva. Jag tror det betyder att det är dags för frukost. 
 

Citerad! Äntligen!

Ha!
Äntligen har det hänt!
En av mina recensioner har blivit citerade i en bok. 
 
 
Lite förkortat, men ändå. Från min recension av "Hello Kitty måste dö" på dagensbok.com.
Nöjd!

recension och livet

Nej, jag har inte varit så duktig på att uppdatera den senaste tiden. Och egentligen har jag inte tid att göra det idag heller, eftersom jag är i hetsig slutredigering av roman, den ska in nu, det är mitten av månaden. Eller hetsig är egentligen fel ord, jag kommer att bli klar, det vet jag. Kanske redan idag. Men ändå.
 
 
Till idag har jag läst "Världens viktigaste bok" och det behöver inte sitta några citationstecken runt det. Läs recension här! En bok för alla tonåringar och deras föräldrar.
 
 
Jag var i Uppsala och hälsade på, och där var det mycket snö. Här är utsikten från Almas tak.
 
 
Man kan säga att jag bodde hemma hos en hyfsat bra poet...
 
 
Tillräckligt med kläder och snö är rätt mysigt faktiskt! Jag vaggade runt som en rysk gumma och kände mig rätt nöjd när jag vant mig vid det.
 
Bilderna nedan går som vanligt att klicka på för att se större.
 
         
 
Är du i Uppsala måste du ju gå in i domkyrkan! Så det gjorde vi. Kollade på Gustav Vasa och hans två fruar som ligger begravda där. Fatta att de verkligen ligger där! Fatta att han hade två! Och när du vänder dig om står där en staty som ser så levande ut att du måste gå nära för att fatta att den inte kommer att röra på sig.
 
Julbelysningen var extra vacker i Uppsala, tyckte jag. Sveriges fjärde största stad minsann! 
 
Gustav Vasa vände kanonerna mot kyrkan för att visa vem det var som bestämde.
 
Debattpanel med Alma, Marcus Priftis och Göran Greider om politisk poesi på Debaser. Iskallt i lokalen men väldigt intressant samtal. Och Greider var lika trevlig som man tänker sig!
Sen hittade vi Malin Jacobsson och gick ut och drack lite öl. Jag, Malin och Alma var så intressanta att våra bordsgrannar slutade upp med att äta och bara satt och lyssnade. Haha!
 
Hamnade på standup på Mose Backe och det var fan va sexistiskt det kunde vara, då. Bäst var Maggan Hammar, Malins kompis, och Isak Jansson. Sämst var Kristoffer Appelqvists rasistiska skämt om Afghanistan. 
 
Sen gick vi på teater, det fanns liksom ingen hejd på kulturintaget! Egentligen skulle vi ju sett Muse också, men sångaren hade brutit foten.
 
 
Vi såg Dag Thelanders pjäs "Gud har annat för sig", baserad på Tom Waits texter. Kan det bli annat än bra? Nej, det kunde det inte. Sista föreställningen så efteråt festade vi lite med ensemblen. 
 
 
Sam Einar Lippy Kessel var en av skådespelarna, och samtidigt sångarna, eftersom det var en högst musikalisk föreställning.
 
 
 
 
 
Almas katt Saga gillade mig så mycket att hon sov vid soffkanten där jag låg! Exceptionellt för den katten tydligen. Jag tror det handlade om hur ihärdigt jag klappade henne.
 
 
Saker jag också gjorde som det inte finns bild på: åt lite för krämig saffranskringla med Ola och pratade om att stjäla statyer. Drack latte och tog en cigg med Ida, pratade relationer och livet.
 
 
Så här såg landskapet jag åkte tillbaka i ut. Jag förvånar mig själv med att tycka det är underbart, friskt, vackert, härligt. Och SJ förvånade mig med att komma och avgå nästan helt i tid.
 
 
 
 
På vägen tillbaka började jag på "Min kamp 4", Knausgård alltså. Rekommenderas för tågåkning. Jag jobbade även på romanen, på vägen dit, och varvade när jag tröttnade med att läsa min kompis Lisa Zs roman. Fy fan va den blir bra! Jag hoppas ni också kommer att få läsa den inom kort.
 
*
 
Och så var jag hemma i Malmö igen och igår sågs vi alla pantertanterna. Och panterbebisen. Och hennes mamma! Det var en riktigt fin kväll, här kommer lite foton från den.
 
        
 
Nu romanen! 
(Och den kommer att bli så satans bra, jag lovar er...)
(Det är ett hybris som då och då byts ut mot nattsvart mörker och helvetes satan, men just för stunden känns det ljust och riktigt.)
 
Vad gäller "Det borde finnas regler" som ljudbok så skulle den ha kommit ut nu i veckan, men det blev framskjutet till nästa vecka. Så för er som väntar med att köpa julklapp in i det sista rekommenderar jag den! Kommer alltså att finnas till nerladdning, ev med annat omslag men ändå. Fortfarande med inläsning av mig, och det jag hört är riktigt bra, om jag får säga det själv.
 
 
 

Carnévalesque!

Det har hänt så mycket den senaste veckan att jag inte riktigt hinner med att uppdatera om allt.
För en vecka sen var det t.ex Carnévalesque på Moriskan, och vi var tjusiga som få. Tema: Venetiansk mask!
 
 
Förfest hos Nils. 
 
        
 
 
Väl där missade jag tydligen den manliga strippan. Damn!
I övrigt en trevlig kväll, där man mest går runt och glor på andra och fascineras över ansträgningen folk har gjort. 
 
   
 
Paret ovan var läskigast att fota. "Får jag fota er?" De sa ja, jag fotade och hade ingen aning om vilka miner de gjorde där under. Masker är läskigt, läskigt, läskigt!! Och stundtals lite hett.
 
 
Vi hittade ett bord en trappa upp... Som att stiga in i en film.
 
 
 
 
 
Den mörka versionen...
 
 
.. och alltid lika tråkiga blixtversionen.
 
 
 
 
Jag fotade ett okänt par. Det känns som en sån kväll när man får det.
 
 
 
 
 
Att dricka med näbb...
 

Jag & pantertanterna

I förra veckan sågs vi allihop, första gången på länge. Alla mer eller mindre skadade av livet för tillfället. Men still: pantertanterna. Vänskap är fan det viktigaste i livet. Och vi är så himla, himla bra.
 
 
 
 
 
Lovisa
 
 
Vilska
 
 
Lisa
 
 
 
Lite senare kom även Amanda och Isak. Det blev akademiskt sexsnack. Till exempel.
 
 
 
 
Lisa och Amanda bor i en lägenhet vi kallar för cirkusen. Den som målade väggarna här var definitivt galen. På ett bra sätt.
 
 
 
 

Bättre idag

Tänkte mest bara skriva att det är bättre idag.
Pappa ringde efter förra uppdateringen, det är ju fint hur det blir så.
Idag har jag tränat mig svettig och arbetat klart responsen till Eva, min gamla elev, som jag ska träffa i eftermiddag. Och sett första delen av "Torka aldrig tårar". Det är ju så svårt det där, tycker jag, man vill ju se del två också. Samtidigt vill jag läsa böckerna. Och det kommer ju inte kännas lika kul om jag vet vad som händer... Hm! Hur gör ni?
 
Igår var det första SMkvalet i poetry slam. Wii va kul det är när det kommer igång! Jag var bara publik och ibland är det så skönt att vara det. Vann gjorde Sanna, som läste bland annat en fantastisk metaforrik dikt som var hysteriskt rolig, och en om hur det var finare att vara kär på högstadiet. Har hon läst min bok, tänkte jag i smyg. 
 
  
 
I övrigt återupptäcker jag potatisbullar. Och ananas! Det är konstigt vad man kan bli sugen på efter träning.

These days

 
Ångest är ganska tjatigt. Alla dåliga tankar är blå och tonårsdoftande, och egentligen är den stora skillnaden nu jämfört med när man var just 14, att nu vet man mer om avgrunden. Det går att bli bittrare. Det går att hugga fler drömmar längs med fotknölarna. Det går att såga upp magen på ett helt annat sätt så att säga, än den lilla kniv man tänkte sig då. Förr. När drömmarna var lite mer barbie. 
 
Jag tillhör de som stänger in mig när jag mår dåligt. Har hört att det är rätt vanligt beteende. Lyssna på musik och vagga kroppen. Försöka. Eller bryta ihop. När ingen ser får man ju som bekant göra vad som helst.
Min nacke gör så jävla inåt helvete ont, trots att jag gör övningarna som hon gav mig. Jag ser cancerknölar eller vad fan som helst, det är tjockt och oundvikligt, som en tickande nedräkning bara. Det är logiskt.
 
Den här gången är det dags att titta på gamla foton. Tänka tillbaka, utvärdera, betygsätta. Är jag bättre nu? Och då handlar det inte om framgång. Då handlar det om det som är lika för alla. Lycka. Det som är varmt i magen. Förälskelse. Sånt tjaffs ni vet.
 
Förlåt att jag är så ärlig. Det är ju också något att få ångest över. Men min filosofi mitt i all den här sörjan är intakt: jag tror att alla mår skit ibland och att vi mår bättre om vi får läsa om andra som mår skit ibland. För att det är viktigt att säga det högt, särskilt när det är så jävla mycket inredning och bröllop och gravidmagar och lyckat hela tiden, alla poäng vi plockar, alla kilon vi går, för att jag tror att det är viktigt att berätta att allt inte är så där hela tiden. Glansigt. Tillrättalagt. För att jag tror att även Elsa Billgren bryter ihop med pandaögon då och då. 
 
Jag kräver inget bröllop. Nej, ärligt, det är inte en av mina drömmar. Jag vet inte ens om barn skulle vara så passande, jag är rätt så främmande för karusellen. Det är vackert, ni får gärna hålla på, men jag kan inte riktigt se mig själv där.
 
En liten relation skulle dock vara trevligt. En sån där förälskelse så att "Säkert!"s honungslåt känns sann igen. Jag antar att jag borde ta tag i de där sakerna först, ni vet, harmoni och kärlek till sig själv, buddha, knäna böjda under kroppen och allt i en enda lycklig jävla helhet. 
Kanske vill jag bara fly igen?
Jag har tusen sätt att fly. De flesta av oss har det, återigen tror jag att det är universalt. Eller också skyller jag bara ifrån mig på er, det kan ju vara lite sak samma. 
 
Utvärdering.
 
Det fascinerar mig alltid, hur det sätter sig i kroppen. 
Fingrarna blir stela, magen gör ont, huvudet, illamåendet. Ångest heter det. Och hur jag blir duktigare och duktigare på att se in i minsta lilla bit av mig själv. Med svarta ögon, bläckdroppande. Fy fan va inget är något värt då. Varje ord jag skrivit är mest en flyktprestation. Det inre uppfläkt på papper bara. I fina ord inklätt. Men kroppen kan inte fly. 
 
Som att kroppen går ur kroppen. Klär av ett yttre skal, och det innersta, det som alltid varit det sannaste, läxar upp. Brottar ner och håller fast, slår hårt på kinderna. Spottar. Biter i kinden. Slutar inte förrän jag skriker. Förrän bitmärkena blir blå. Hjälper det? 
 
Vad hjälpte förra gången?
 
Det kommer att komma en ljusning. Någonstans vet man det, och den får helst komma imorgon för man har ju inte tid med det här. Den vuxna som vill resonera med den barnsliga, den som flyr undan ansvar, vänder in och ut, går sönder. Den starka vill läxa upp den svaga. Uppfostrande, uppfordrande. Att skärp dig.
 
En väl anpassad maskin. 
Mänsklig, men helst perfekt.
 
Den här gången är det ex. Sånt man har haft, som har funnits i ens liv, men nu är så långt bort, ogreppbart. Ofattbart, obefintligt. En annan människa som nu gått upp i rök. Han kunde lika gärna vara död. 
Och att det var min skräck en gång, när jag gjorde slut. Att förlora honom ur mitt liv. Och så gjorde jag det.
 
På lördagen lyssnade jag på låtarna vi hade. Eller bara det som påminde om. Och sen resten också. Allt som nånsin påmint om andra. För att banka in det lite mer: hur jag nu låg här själv. Det får man inte prata om. Att man är ensam. Det ska vara självvalt, lyckligt, en flirtande singel utan hållpunkter som drar tillbaka. 
Och jag brukar inte låtsas om det heller. En väl anpassad maskin.
 
Jag har aldrig lärt mig att prata om ångest. Har ni det? Det var därför jag ville ha med det så mycket i "Det borde finnas regler". Låta Mias deppighet breda ut sig, stor och väldig stundtals. Alltid obekväm. Alltid objuden. 
 
Jag tror att ni också har det så här ibland. Ljug inte för mig.

Bokmässan 2012: "Nu ska jag hem och läsa din bok istället för att gå på krogen"

  
 
En stor del av bokmässan är att välja kläder att ha på sig på den. 
Tröjan ovan fick jag av min pysselsyster Sofia i födelsedagspresent. Den var för varm för att använda på golvet, och kanske var jag lite för blyg för den också (på framsidan en etikett där det står "Lina Arvidsson författare"). Men Ada tyckte den var fantastisk och fotodokumenterade.
Tröjan nedan tryckte jag som ett led i kampen för rättvisa. För att jag tycker att Julian Assange borde ställas inför rätta i Sverige för att han är misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp. Och det känns helt idiotiskt att han ständigt kommer undan med det. Som Lovisa säger, "om trettio år vandrar han omkring med en kaffekopp och foppatofflor på Equadors ambassad". På den nivån är det nu. Ett skämt.
 
 
Första dagen var mitt seminarie med Jenny Jägerfeld. Jag hade varit lite nöjd över att mitt författarfoto florerat på utskick inför och i katalogen, men på programmet för dagen såg det trist nog ut så här:
 
 
Vilken sal är det? Vad heter seminariet? En kollega på Hd undrade försiktgt om det hade utgått?!
 
Nej, det hade det inte, och det blev bra. Mörkt i salen så inte kunde jag uppskatta hur många som var där. Men skrattade, det gjorde dem. Uppsluppen, bra stämning, om än jag var nervös och sa lite andra saker än jag tänkt mig. För det är så man gör. Man övar och övar och sen blir det nåt helt annat. Men jag är nöjd. Det var roligt. Ingen kissade på sig. Lovisa fotade, så bilder kommer senare.
 
          
 
Jag inser att jag var ganska dålig på att fota i år. Men här är i alla fall lite grann från minglet vid Gilla Böckers monter, som också var första dagen. Vår trevliga förlagsmiddag har jag inget alls från tyvärr. Men lägg märke till hur Åsa Anderberg Strollo färgmatchar "Het", som är svart (hennes byxor var svarta) med rosa insida. "Het" är en erotisk novellsamling som Gilla Böcker gett ut, och som jag ännu inte satt tänderna i, men nu står den åtminstone i bokhyllan. Inte signerad, för så snabb var jag inte...
 
Jag har missat att fånga Anna, en av tjejerna som jobbade i montern, ser jag också. Å, illa! Christine skymtar fram på den sista med Jenny. 
 
Bokmässan innebär: ständigt för lite sömn, för mycket människor (på fredagen och lördagen vill man nästan skjuta av lite), hemskt intressanta föreläsningar som man frenetiskt antecknar under för att sen försöka skriva vettiga krönikor om (jo, jag ska! På dagensbok! Senare, snart!), böcker, böcker, böcker och kraschade konton, kändisar, mingelvin och tydligen får några hångla också. 
Det fick inte jag. 
Men; jag pratade med Tomas Bannerhed! En av de stora läsupplevelserna det här året (ja, jag läste "Korparna" först i år), han fick augustpriset och Borås tidnings debutantpris och jag blev lite i beundran (så säger man nog inte, men ändå) inför hans språk. Förmodligen framstod jag mest som ett dyrkande fan som febrilt söker gemensamma nämnare efter några glas vin. Jag försökte shapa upp mig på slutet genom att dra Magnus Utvik-kommentarerna, och jo, då sken hans ansikte upp och han gratulerade. Och jag kände mig förvirrad kring rolltillhörighet och återgäldade "grattis, grattis!" tillbaka. 
 
Det finns en hierarki, som Pernilla Alm pratade om, och samtidigt som det kan skava att man fortfarande, trots lysande recensioner, i sammanhang med folk som Jessica Gedin och Lasse Berghagen alltjämt är en nobody, så njöt jag av att nicka igenkännande åt Eija Hetekivi Olsson, som råkade vara på samma sida som jag i katalogen... ja, ni hör ju själva! Nivån! 
 
Nej, då är det roligare med såna som Carl-Michael Edenborg, som kommer fram till mig på minglet och säger "jag trodde nog jag skulle hitta dig här!" Jag och Lovisa råkar köpa hans bok samma dag utan att ha pratat med varandra innan och han signerar glatt över ett bord på Park. Spontant blir jag inbjuden på fest "nästa gång jag kommer till Stockholm". Det känns inte alls storvulet och jäsigt eller fyllegrejaktigt, utan bara trevligt.
 
 
Och så den där räkmackan. Som man skämtar om, den kostar 189 spänn, haha, köp inte den för fan, allt är så jävla dyrt på mässan! 
Och dag två står vi i kö i tusen år för att komma in och få beställa just räkmackan. Och det är fan värt det! Jag lovar. Massor av räkor, massor av majonnäs, och alla fick plats runt samma bord. Inte ens Unni Drougge kunde tränga sig förbi den proffsigt trevliga Hitlerservitrisen...
 
 
 
 
 
Det här med att alla böcker är samlade på samma ställe, det gör ju inte nödvändigtvis att de är billigare... Men det gör att shoppingdjävulen vaknar, så att säga. Man minns vad man tidigare gått och grunnat på, önskat sig, tänkt att man skulle läsa när andra recenserat.... Jag är nöjd med att jag inte köpte riktigt lika många som förra året, så det så.
 
 
Christin var också i ett samtal, på Ung Scen tillsammans med Ada och Amanda Hellberg. Spännande att få höra om deras resonemang kring spökligheter i litteraturen och varför man väljer att skriva om just det. Varför inte? var väl snarast det förvånade svaret.
 
 
 
En dag åt jag lunch med Jenny Green på den stora restaurangen på övervåningen, där man får köpa vin till maten fast det är mitt på dagen. Eller det får man väl alltid, men där känns det som en extra bra idé. Och det finns dessert och kaffe också och man kan ta hur mycket mat som helst. Då pratade vi skrivande och Olof Palme och om hur konstigt det är att folk röstar på moderaterna. När vi kom ner på golvet igen sa Jenny "tror du att vi är lite berusade nu?", och jag bekräftade, för plötsligt var det inget jobbigt längre, att folk gick in i en hela tiden.
 
Emelie satt i debattsamtal med bokbloggare och ungdomsförfattare i två timmar i Bonniers monter. Två timmar! Vi stod där inte så länge, men det lilla vi såg skötte hon galant. Och inte minst bokbloggarna var duktiga! Jag och Christin var på möte med dem sen, och de fick fråga oss frågor om allt möjligt, var inspirationen hämtas, hur det går till att bli publicerad, hur det känns att debutera, och så vidare. Hemskt trevligt! Och sen fick vi signera tygkassar och böcker. Jag hade med mig min gigantiska penna som Christin misstog för en cykelpump. 
 
 
Emelie och Lina Forss i samtal med bokbloggare.
 
 
Mikael Nemi visade sig vara en fantastisk berättare. Ser fram emot att läsa hans bok!
 
 
Intressant samtal om huruvida vi exotiserar landsbygden. Jag var lite stolt över att ha läst alla böckerna i seminariet. "Åsen" av Katarina Fägerskjiöld, "Korparna" av Tomas Bannerhed och "Den tjugotredje dikten" av Stewe Claeson.
 
 
Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg pratar erotik och sånt.
 
Tack alla för en trevlig vistelse! Jag längtar redan till nästa år.
 
 
Här vill jag bo.
 
 
 
 
 
Vi missade My Vingren läsa ur sin nysläppta debutnovell "Riktiga flickors manifest". Men man kan inte vara överallt när man är hungrig. Och jag fick med mig den hem i alla fall! Signerad och tjusig. Fick även träffat Kawa Zolfagary, mannen bakom facebookgruppen "Vita kränkta män". Awesome!
 
 
 
Musikquiz på Bangfesten! (det där är min penna. Charlotte som håller i den.)
 
 
 Och just det! Citatet ovan var från okänd tjej som gick framför mig när vi skulle hem en kväll, hon vände sig om och droppade detta. En sån kommentar va! Man blir ju solsken.
 
 
 
 
 

Blod som smakar sött

Oj oj. Den här uppdateringen är inte barnvänlig...
 
Jag berättade ju att jag skulle gå på Stockholm Zombiewalk i år. En sak jag tänkt göra länge men nu så! Föga visste jag att de arrangerade en i min egen stad typ dagen innan... Ja ja. En bra anledning att besöka huvudstaden också, för lite quality time med min allra käraste Ida.
 
 

 

Är ni beredda nu då?
För här kommer.... blooooooood!
 
 
Vita linser är fan i mig en av de bästa uppfinningarna på länge. Oj, oj vad jag måste använda dem vid oväntade tillfällen framöver! 
Blodet kommer förstås inte från något verkligt sår, utan är ditsprayad färg av en kille från nån sorts Sårskadecentral. Det smakade sött, och wii, kändes som att man gick teaterlinje igen! Jag minns när Anders Celin blandade till grejer av sirap som kungen i Hamlet, André, skulle spy ut över det schackrutiga golvet i slutet av pjäsen, mm! Blod! Slem! Man borde beblanda sig med äckel oftare! Ulf på bilden nedan tuggar fradga med hjälp av en c-vitamin brustablett.
Intressant nog märker jag att alla bilder från zombiewalken skrämmer mig mycket mer nu än när jag var mitt i den. Då var jag ju i den världen liksom, helt bekväm med att efterapa gångstilen hos tjejen i "The grudge". Inte säker på om jag skulle skämmas eller bli stolt när en unge i parken grät, höll för ögonen och skrek "Jag vill inte titta, mamma!"
När vi totalt tog över tunnelbanan för att sedan vimla upp vid t-centralen, oj vilken upplevelse! "Vad är det till för? Varför gör ni det här?" frågade en konfunderad kvinna mig. "För att det är kul!" sa jag. Innan jag snabbt fattade mig och korrigerade; "eller äh... det är en smitta förstås! Vi vet inte var den kommer ifrån..." 
 
    
 
     
 
          
 
 
Smaklösast men också coolast tycker jag nog den här tjejen var, som hade med sin livs levande bebis i en sele runt magen. Med uppklippt nattlinne och fejkblod över såg det ut som att bebisen tryckt sig ut genom magen. Här sov bebisen och huvudet hängde, och det såg nästan än läskigare ut än när den var vaken och hon matade den med nappflaska. 
 
"Vågar jag öppna?" sa Ida när jag kom tillbaka. 
 
 
Visste ni att jag och Ida är världens roligaste när vi umgås? Nähä, så är det i alla fall. Jag kan nog inte ens återge det här faktiskt. Men en dag ska världen få se.
 
 
Det här kan ha varit det sista av sommaren. Nu kan dagarna vara varma, men mörkret om kvällarna är samtidigt här. Och det finns någonting i luften som omisskänligt heter höst. Jag vet att många hatar det och får ångest av det. Jag älskar det. Det är något fel på mina hormoner. De har rört ihop det där med vår och höst och nu spritter dem och vet att morgondagen väntar. Att det kanske är nu det börjar. Att det finns hopp, det finns liv! 
 
Till exempel har jag fått respons från Lovisa och Gustaf i dagarna, så nu är det fan i mig igång på sista redigeringen. Ni tyckte jag skrev att jag var klar innan? Jo men visst, fast att "bli klar" är en knivig term på romanska. Man är fan aldrig klar. Eller man är klar många gånger? Hur som helst, eftersom Lovisa är adjunkt fick jag kommentarer tjusigt uppstyrt i en pärm, det ni! Och eftersom Gustaf läst spännande kurser hade han tips om extra research jag kan göra. Jag tror det kan bli riktigt bra, det här. När det blir klart. Nästa gång.
 
 
Vad gäller Storytels tävling så kommer det en omröstning snart igen, håll ögona öppna! Kommer jag att annonsera ut det här? Jamen visst kommer jag att göra det. Det kommer till och med att bli en ny grupp på facebook strax...
 
Och just det, en ny krönika finns på HDs sida, för er som inte läst den redan!
 

Semester 2

Så här brun blev jag under semestern del 1, not shitting you:
 
 
Semester 2 utspelar sig i Stockholm. Medverkande är främst Karin och Sollentuna. Men också My, Emelie, Ida, m.fl. En del myggbett. En tazzel och en katt istället för Prideparaden. Lite hångel och annat. Och mycket, mycket sol. 
 
 
Åkte förstaklass både dit och hem, eftersom SJ kör en kampanj för folk med SJ Prio-kort. Även förstaklass kan behöva lite fjortisfilosofi.
 
  
 
 1. Lite för mycket cigaretter på Karins balkong.              2. Pendeltåg! (Och ny kavaj)
Här åtminstone körsbärstomat.
 
Karin och My
 
 
 
Vi hälsade på Karins kollektivbarn, och Karin fick
fina frissan inför festen.
 
Hoppas det är okej med Freya att jag lägger upp den här bilden. Så här sjukt kul hade vi som satt i hennes närhet hela tiden. Freya är en skotsk slapstick-queen utan ände på anekdoter. Här tror jag det handlade om att vara bakis på jobbet.
 
Jag och Karin. Till och med lite färgmatchade.
 
Jag och Ida. Hon skulle sluta röka nästa dag. Så vi rökte alla cigg vi kom över.
 
Idas jobbkompis, som påstod att myggen gillade henne. Jag satt bredvid henne och fick sex bett. Hon fick inga.
 
När det är Pride i Stockholm finns även folk som inte brukar bo där på plats. Maia till exempel. 
 
  
1. Ibland ser jag lite rolig ut på pendeltåget.                  2. Ibland är Karin väldigt snygg.
 
Och så träffade vi Emelie! 
 
På Trädgården, som är ett sånt där flashigt Stockholmsställe. Både kul och lite för mycket på samma gång.
 
En dag strövade jag omkring själv på stan. Passade på att hjälpa bokhandlarna med skyltningen...
 
... fascinerades av skojig toalettkonst...
 
Och köpte en tazzel i en mystisk butik på kanske Gökungagatan eller vad det nu heter där borta vid Mariatorget, å jag kommer aldrig att vilja skriva någon vacker Stockholmsskildring, egentligen gör den här stan mig lite kräkfärdig, men tazzelshopen var söt. Två gubbar som stod och pratade bakom kassan och den ene sa "lycka till!" när jag gick. Osäkert vad han menade med det.
 
 
När jag åkte hem tänkte jag: Sverige är vackert. Och Anne Swärds bok "Till sista andetaget" är bra, men också för lång. Jag tröttnar, men språket är bländande och det vimlar av scener jag vill vika för och spara. Fast nu längtar jag mest efter Jonas Gardells bok om hiv-epidemin på 90-talet, som jag ska läsa och recensera för dagensbok nästa gång. 
 
Och vet ni? Jag har köpt en bokhylla. Nu är det slut med böcker på golvet. Tänk vad en möbel kan göra för ett rum! Jag blir helt nyförälskad och gosar och fejar.
 
Och katten?
Mer om den nästa gång.
 
 
 
 
 
 
 

Semester 1

För att semestern ska kännas så lång som möjligt är det bra att dela upp den på flera ställen. Del ett utspelar sig i år i Glimminge. 
 
Glass med Emma på Danska glassbaren. Det är samma glassar som när man var liten. Här äter jag Cup Silvia och Emma Cup Marianne. Det finns även Negerkyss att välja på och vill man gå på toaletten kostar det en krona. Du kan inte betala med kort, men har utsikt över Madisons bakgård och får nästintill rysningar av nostalgi. 
 
 
 
 
 
Häng med familjen Robertsson och Göthberg på stranden. Vicky (vagnen) kan konsten att posa. Vi fångade maneter och la i en hink, jag, hon och Stina, under säkert en halvtimmes tid. Förvånansvärt roligt.
 
 
På innergården. Barnen hittade vattensprutor. Det var hyfsat okej ändå, 27 grader i luften liksom.
 
 
 
 
Bullen. Katten som hoppar upp och lägger sig vid ens huvud när man ska sova. Osäkert om det är kudden eller närheten hon vill åt. Men mysigt är det. 
 
 Kanske min bästa bild på Sofia.
 
 
Jag försöker köra samma stil.
 
 
Kristoffer hade ont i nacken.
 
 
 
Det är faktiskt obegripligt hur folk kan vilja semestra i Båstad, alltså staden, när Glimminge Plantering finns. En dag gick jag och Emma och badade vid Stora stenen, som vi gjorde när vi var små. Att gå ut i vattnet, hålla kylan borta tills man inte orkar mer (knäna, underlivet, magen). Att dyka, stå på händer, göra baklängesvolt, dyka delfin. Simma sjöjungfrusim. Jag befann mig så mycket mer under vattenytan när jag var liten, än jag gör nu. Bihålorna blir helt chockade av tilltaget och bikinin är inte gjord att dyka med. Det känns sorgligt på riktigt.
 
 *
 
Min morfar har dött och nu finns det inga kvar av mor- och -farföräldrar. Mormors och morfars hus står öde och jag var där för någon dag sen för att titta om det fanns något jag ville ärva. 
 
 
 
                                               Snygg sängstomme.
 
 
 
Tapeter kan man dessvärre inte ärva. Det är något visst med gamla tapeter annars, tycker jag. Och heltäckningsmattor. De tillhör liksom en annan tid, och även om man inte vill gå tillbaka till heltäckningsmatta så gillar jag att gå omkring på den. Lite som de där youghurtförpackningarna som är en portion i varje. Jag köper det inte och jag blir lite sur på folk som köper det, samtidigt som det pinglar i nostalginerven. 
 
Ja, det är mycket nostalgi det handlar om när man är hemma, i Glimminge. Det är därför jag inte kan vara där för länge. Då blir jag femton igen och vägrar ta ansvar och tror att inget av det som hänt i mitt liv har hänt, att det aldrig kommer att hända heller. Att jag inte har utvecklats, att... och det är inget skitsnack om bygden. Det handlar snarare om min hjärnas förmåga att transportera sig. Eller bekvämt luta sig tillbaka och stanna av.
 
 
Gamla foton. 
När foton tog lång tid, var allvarliga, representabla, vad kommer att leva kvar för eftervärlden nu? Ett par sandiga tår på instagram, en bild på vad vi åt en sommardag 2012.
 
 
"Stil" hette mormors garderob med de fina klänningarna, kreationerna. Jodå, hon hade stil, min mormor. Jag var där och tittade efter klänning när det var bal i nian, och just den här hade jag på mig faktiskt. Jag vill minnas en mycket missnöjd kropp, ett ansikte som blivit för runt i pagen, men att det guldiga i klänningen fångades upp av mitt hår. Nu är håret vitt och spretigt, men klänningen funkar fortfarande, som en smäck på min kropp. Det är sånt man inte får säga för då blir folk avis. Det här är faktiskt min mosters klänning, så för säkerhets skull frågade jag henne innan jag tog med mig den. För framtida bröllop (kom igen, gift er nu då!) och galapremiärer. 
 
I Båstad sa Emma "Ja, det var ju så du alltid tänkte, redan på den tiden. Kommer du ihåg skorna du köpte för att du skulle ha på dig dem när vi gick på strandparty?" Vi var tolv och strandparty var väldigt långt ifrån vår verklighet. Jag tror jag tittade för mycket på Beverly hills 90210. Faktum är att jag fortfarande inte varit på något... jo, förresten. Midsommar 2010. Det var inget. 
Fast inte hade jag några esprandillos på mig med höga korksulor.
 
 
Den här tog jag inte med mig. Men det är ju kul att modella.
Och dumt att inte prova allt när man ändå är där.
 
Det är en underlig känsla att gå omkring i ett hus där ingen bor längre. Där de som bott nu är döda, borta, i en annan dimension. Jag minns när vi sprang omkring här och lekte, eller sprang gjorde vi kanske inte så mycket, men ändå. När vi var små. När man hade lackskor med spänne och obekväma strumpbyxor, och morfar tvingade på en den där hårda kramen man aldrig ville ge. I huset med de konstigt luktande toaletterna och govlet som knarrade hela tiden. Hus man återvänder till i tankarna, jag är där då och då, även när jag inte är det.
 
 
 
Sa jag att min mormor hade stil? Och min morfar också för den delen. På lagret invid köket, i det kalla utrymmet där man brukade stå och leta bland gamla tidningar, doften av gammal affär, kyla, instängdhet, låg hattar i massor att imponeras över.
 
Kanske var mormor den rika hustrun till affärsmannen, han som tog Ica till Västra Karup, han som visade sig ha mycket mer pengar än någon kunnat fantisera om när han dog. Kanske var det viktigt med den fernissade ytan, för att dölja annat som inte var lika klart skinande undertill.
 
 
 
Ska jag vara missnöjd med att jag efter mycket om och men slutligen bara tog med mig den här ovan?
 
 
 
 
 
Hade jag bott i ett stort vackert hus hade jag velat ha den här kristallkronan hängande över soffgruppen, och det skulle lätt kunna få vara den här soffgruppen. Borde jag skaffa ett magasin och hyra in mig?
Kommer jag någonsin att bo i ett hus?
 
 
 
När jag var liten och sprang omkring här, tänkte jag då på att jag hade en rik morfar? 
Att det här var ett tjusigt hus, att det inte såg ut så här hos alla morfädrar?
Nej. Jag tänkte att det var ett dåligt hus att springa omkring i. Jag föredrog att springa tvärs över vägen hemifrån mig för att leka hos farmor istället. Vi spelade in band när jag sjöng "Sommarparty på stranden / kom och håll mig i handen!" och så bakade jag pepparkakor som i Klas Klättermus. Eller var jag Pelle Svanslös. Mamma hade sytt en mössa till mig med öron på, och när jag gungade brukade jag säga "nu gungar jag in i pelle svanslösvärlden!" eller "nu gungar jag in i klas klättermusvärlden!" Och sen hörde hon inget av mig på ett tag. 
 
Av farmor och farfar har jag varma minnen. Av mormor och morfar får jag nu gå och plocka åt mig saker. Vackra saker, men fortfarande saker som jag inte riktigt kan ta till mig som mina. En hatt kan jag ha för att minnas mormor. Den mormor jag aldrig riktigt lärde känna under alla nerver hon bar på. Morfar vill jag inte ha något för att minnas. Pensionen lär bli säkrad av honom ändå.
 
 
Om man bortser från allt, så är den här lampan precis min stil. Det kröp en spindel på den när jag var där. Till och med det kändes symboliskt.
 
 
 

När det är borta liknar det något

 
Svängde in om Hamrelius idag, såg min bok på ungdomsbordet mitt i lokalen och vid betalningen kunde jag inte hindra mig. "Vad fint att ni skyltar med min bok!"
"Ja, det är du som är Lina Arvidsson va?"
Och så fortsatte hon med att säga att min bok var rätt lättsåld faktiskt; "man säger bara att det är en tjej härifrån som skrivit den. Vi har faktiskt precis beställt in nya, det var en tant häromdagen som köpte den nästsista."
Jag gillar att det var en tant också.

Karin har varit här och som alltid när man haft besök är det extra tomt när personen har åkt. Hennes snodd hänger över mitt lilla soffbord, hennes kryptiska bambukaffe står i köket, kvarglömt. Jag tror alltid att jag älskar mitt eget sällskap, att jag uppskattar att bo själv. Tills jag utsätts för motsatsen.

I "Vi läser" läser jag om den ryske författaren Sorokin som skriver politiska allegorier. Man borde skriva politiska allegorier, det är så himla häftigt. Det borde över huvud taget skrivas mer sånt i Sverige, mer kritik mot styret, som inte är övertydligt i dokumentär form. Eller läser jag bara fel böcker?

Jag har lånat på mig lite till sommarens läsning, det är det jag ägnar mig åt nu när jag inte skriver. Joyce Carol Oates får en ny chans med "Mörkt vatten", Carolina Fredrikssons "Flod" ska äntligen bli av. Men först ska jag bli klar med nästa recensionsbok, "Tiger, tiger" av Margaux Fragoso, en hemsk memoar (jo, just det ordet används faktiskt på framsidan) av en kvinna som växt upp med en pedofil. Det är fascinerande, läskigt, illamående och gripande. Kommer recension om några veckor på dagensbok.

Fast först imorgon, då jag recenserar en ungdomsbok om ätstörningar, riktad mot killar...

Nu ska jag gå och lägga mig med bok. Det är kanske det bästa jag vet, nästan. Och lyssna på fiskmåsarna som tror att de äger innerstan i Malmö. Och hissen som slår och grannen som hostar sönder sig och kylskåpet som spelar olika melodier. I sommaren.
 

Jag är klar!

 
Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Jag är klar med romanen!!
Vilken sagolik lycka! Bra är den också, för den har tröskats igenom många gånger nu ska ni veta. Och tung och jävlig är den stundtals, visst finns det svart humor som i "Det borde finnas regler", men samtidigt mycket mer bottendjup som snuddar vid sånt jag inte visste om mig själv. Men oj vilket slag den är också! Tycker jag själv i alla fall, att nu satan har jag satt kikarsiktet på det, vad det är som är svårt med att vara kvinna idag. (Med risk att låta pretto och volumniös...)
Självklart är där saker som kan bli bättre, men det är vad jag har mina responsläsare till. För nu ska den ut till dem. Förslagsvis har de på sig till 15 augusti, så att det finns möjlighet att hålla löftet att skicka till Ada, min kära förläggare, i september. Och hålla alla tummar för att hon blir pepp på att jobba med mig igen. För det hade väl varit fräckt? 
Å lycka!
Nu ska jag ut och njuta av solen.

Det där man inte riktigt får


Jag gjorde det.

 

Va fan jante liksom, det är ju ändå DN. Jag har drömt om det alltid.

Jag tänker vara precis så här stolt.

 


Färga håret

Det händer när man färgar håret, att man har tänkt sig apelsin eller den spretiga solen i luggen, en ilsken lite My, Pippi, möjligen åt blodapelsinhållet, varm men bitsk.

 

 

Och så blev det istället disco, Holland eller annat tysktalande, galet, neon, skrikigt åttital och när man ser sig i spegeln kan man inte höra något annat, första gångerna vill man helst krypa ihop och gömma sig lite grann.

Men man vänjer sig.

Det matchar bollarna och jag klär ju tydligen rosa, även om man inte kunde tro det.

Och sen bleks det ju så snabbt också, om inte innan så när solen kommer tillbaka.

"Man blir glad när man ser dig", säger Eva på Ica, och det är ju en helt okej egenskap.


Bästaste mamman

Mors dag i Mölle med mamma och systern.
"Och vi som oroade oss för att inte alla skulle vara med på bilden", skrev mamma. Här är tre goda försök i alla fall, med mammas mobil. Jag tycker ändå att de förmedlar en fin känsla.

Nya håret!

Alright, spejsa till frisyren lite! Vi kör Tank Girl...
... möter My little pony...
och tadaa!

I Båstad bokhandel...

Hade hört rykten om att Båstad bokhandel skyltade med min bok i sitt fönster, så när jag var hemma passade jag på att dubbelkolla detta påstående. Och se där! Mellan Lisa Bjärbo och "Hungerspelen". Nöjdare kan man nog inte bli!

Då väntar jag bara på en inbjudan till författarbesök då... blink blink med stora ögonfransarna!

Allt det där jag vill hinna

Det här läste jag i morse i Svensk bokhandel-tidningen och tyckte det förtjänade att spridas lite. Fy skäms, Bonniers!

För övrigt är det sjukt frustrerande att vara förkyld. Jag är mycket bättre idag än jag varit alla dagar sen i tisdags, men fortfarande i den där irriterande fasen av att inte orka göra saker. Jag orkar påbörja dem, men inte fullfölja dem. Känner ni igen det? Just nu är det delvis upprymt på golvet och stora kassar till återvinning står i hallen och väntar, men jag dog så att säga innan dammsugningen...

Jag skulle vilja göra följande idag:

 

* ringa Lovisa A

* ringa Emma L

* städa klart

* skriva lite på romanen

* börja läsa i Angela S. Chois "Hello Kitty måste dö", denna fantastiska ceriserosa sak som legat på mitt golv så länge och väntat på att få ta över mig...

 

 

* skriva recension av Julian Assange-boken

* läsa lite i Ätstörningsantologin, som så intressant diskuterar ätstörningar ur ett feministiskt, samhällspolitiskt perspektiv; utgiven på ETC förlag i höstas.

 

 

* träna

* läsa lite i Christina Herrströms "Glappet". Sen jag planerade mina lektioner i ungdomslitteratur som jag ska ha på Glimåkra folkhögskola i nästa vecka har jag återigen dragits in i den underbara ungdomsboksvärlden. Läste om Michael Endes "Momo eller kampen om tiden", vill läsa om Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen", "Glappet" har jag faktiskt aldrig läst, bara sett som teveserie när den fullkomligt öppnade upp min värld som tonåring på 90-talet. Har även börjat kika i såna där böcker man inte minns om man läst eller inte, som Jonas Gardells "Ett ufo gör entré" och Sara Kadefors "Sandor/Ida". (Japp, jag lånade hela biblan när jag var där senast...)

 

 

* Läsa eller se nåt läskigt! Har behov av det då och då, det mörka, att bli rädd helt enkelt. Påminna mig om döden och köttätande saker.

Ja, ni hör ju. Min kropp blir matt bara av att tänka på hälften. Det går helt enkelt inte. I sann mamma-anda hör jag Simon & Garfunkel (som det för övrigt också fanns en dokumentär på svtplay som jag borde kolla upp, jag börjar torrhosta bara av att skriva det…) i mitt huvud sjunga ”Slow down, you move to fast”… Eller rättare sagt är det nog mammas röst jag hör mest.

 

Nej, att bli frisk är också ett projekt. Ibland behöver man påminna sig om det.

Det går lite lättare av att torktumlaren inte ville som jag ville och att det därför återigen är fullt med halvblöt tvätt i lägenheten. Städning blev med ens omöjlig och jag blev hänvisad till en liten, liten del av soffan. Med både telefon och vissa böcker nära till hands...

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg