Något att skåla för
Nu kan jag inte hålla mig längre!
Stolt kan jag berätta att min fjortisroman har blivit antagen hos ett förlag! Och om allt går som det är sagt blir det utgivning våren 2012!
Det finns inte ord för hur mycket detta betyder för mig. Många är de flickor som drömmer om sin bröllopsdag. På ungefär samma sätt har jag drömt om den dagen då ett förlag anser att mitt skrivande är så bra att de vill investera pengar i det. Nu är den dagen här.
Så här glada var vi när vi firade detta, jag och Lovisa. Man ser när jag är ofattbart glad: då visar jag hela tandköttet. Det är så man vet. Häromkvällen firade vi att Lovisa var klar med sin magisteruppsats. Vi börjar bli pinsamt tjenis med bartendern...
Fotnot: för att skoja till det satte jag denna uppdatering under kategorin refuseringar. För att visa att de faktiskt inte behöver vara oändliga. Även om jag säkert kommer bli dissad litterärt både en och två gånger till i mitt liv, så gäller det att skrika ut hybrisen när man förtjänar den. Och nu gör jag det! Skål.
jag är inte er debutant
Hej Lina,
Vi på Natur och Kultur har nu läst Nu behövs du inte mer, och tyvärr beslutat att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.
Som du säkert vet är konkurrensen på bokmarknaden mycket hård, och med detta, utrymmet på vår utgivningslista samt förlagets profil i åtanke, tvingas vi vara ytterst selektiva vad gäller antagningen av nya manuskript.
På grund av begränsade resurser kan vi inte ge individuell kritik.
Vi tackar dock för förtroendet, och önskar dig lycka till på andra förlag!
Vänliga hälsningar,
Lina Arvidsson är alltså inte årets debutant. Än så länge. Lägger ännu ett manus på hyllan för omarbetning och ser sig om i denna värld av nej. Förlagen. Bah. Tur att man är dum nog att ändå fortsätta skriva.
Refusering på telefon
Ordfront. Inget utförligt brev. Du får nog jobba mycket med manuset innan vi vill publicera det. Det är förstås inte förbjudet att skicka in något annat. Blaha.
Vad ska jag ta det som? Tycker förlagsvärlden att jag blivit sämre? Skickar de bara vänliga brev de första gångerna man skickat in något? Är det som Mauritz säger, att man ger upp till slut och ger ut själv?
As. Jag tänker dränka dem, det är fortfarande planen. 2010 ska bli det mest produktiva året nånsin. Och allt ska de få, de ska vada i det. Jag ska bara vara lite ilsken och deprimerad ett tag till nu, det går snart över.
krama intensivt
Hösten är snart här.
Jag älskar min stad och jag älskar att vandra genom dess blå ljus och invandrarkillar, de rätta människorna som hänger på Tempo och en och annan bohem som jonglerar på öppen gata. Jag gjorde ett spontansmycke av min alienbebis och klippte luggen i vasken på toa. Det senare tyckte inte han jag hyr av om.
Hans klagomål på allt får mig mer och mer att vilja gråta.
Men det finns mycket jag tycker OM nu för tiden. Fokus på det, krama intensivt allt som är bra. Det går att välja och vraka.
Till exempel lugnet.
Till exempel styrkan.
Inte ens en refusering kan smolka min bägare.
Alfabeta. Brevet kom till Björn i Umeå för jag är segast i världen med att skicka in de två kuvertet, var jag än lägger de för att pocka på uppmärksamheten... Att höra honom prata om Lisa, katten, gav lite kvidningar i bröstet.
Men hösten är här. Allt börjar om, allt blir så logiskt.
Idag fick jag lite pengar från Ida. På torsdag kommer stora fete-lönen. Mycket av den redan bortlovad till olika nöjen. Men ändå.
Hösten är här. Jag blir alltid som lyckligast i den.
Refusering. Lägsta. Nu blev jag fan bara sur.
Idag gick min telefon sönder. Ikväll kom det här. Nu går jag och lägger mig. Fuck the world. Ungefär.
Ditt utgivningsförslag / Your proposed titles
| From: | mattias.axelsson@abforlag.bonnier.se |
| Sent: | Wednesday, May 27, 2009 2:42:51 PM |
| To: | thierrys_angel@hotmail.com |
| Cc: | mattias.axelsson@abforlag.bonnier.se |
Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning.
Tack för att du vände dig till oss!
Med vänlig hälsning
Gunnar Nirstedt
refusering nr 2
Wahlström & Widstrand says no.
Jag håller huvudet högt och hoppas på att Bonniers långa väntan betyder good news.
Jag håller huvudet högt och hoppas på att Bonniers långa väntan betyder good news.
Refusering nr 1
Norstedts. Inget personligt brev. (Aldrig fått det från dem så väntade mig inte heller)
Jag skippar det fula djävulshuvudet som symbol för årets refuseringar och eftersom jag inte hittat en värdig ersättare (vad sökte jag ens på sist? ...), så får det duga med foto på själva pappret, brevet, vad man nu kallar det, i sig.
Känner mig inte ens speciellt bitter eller nedstämd faktiskt. Halsen är sämre idag. Nu blir det Hitler.
På pin kiv.
Jag har jobb.
Jag har träningskort på gymmet.
Jag har pojkvän, vi har förstahandskontrakt, vi älskar varandra och jag känner mig trygg.
Det går bra för mig när jag leker kulturjournalist. Inte så att jag hittat ut till de stora tidningarna än. Inte så att jag tjänar några pengar på det. (Det gör jag än så länge bara på tråkiga saker, eller ni vet: åtminstone sånt där slit hela dagarna, där man har en chef som säger till en vad man ska göra och det är inte så överdrivet kreativt mest bara lyda order. Och vara trött och nöjd att det är slut när det är slut. Men trots allt: älska pengarna. Som fan förstås).
Men Mattias tycker att jag ska säka redaktörsjobbet! Att jag visst det kan syssla med det samtidigt som jag går utbildningen till hösten. Och att jag skulle må bra av det, av att lära av misstagen och så vidare. Och kanske gör jag det.
Allt det där känns förstås bra.
Men min roman vill de inte ha.
Refusering nummer sist-för-den-här-utskicksrundan: Alfabeta. Inget brev; mail. Jag tycker jag skriver bättre än MoaLina. Även om hennes ämne kanske behövs mer. Delvis alltså: ett slag i ansiktet. Kändes även som att de glömt bort mig lite. Kan jag vara så här besviken så här öppet, i en blogg liksom? Är inte det lite pinsamt, förmätet, rent utav: naket?
Jag vet inte ens om den är bra. Ett tag visste jag det. Eller hade i alla fall en förhoppning, en tilltro. Just nu: nej. Just nu är det mest uppgivet när det gäller den. Jag gillar inte ens titeln längre.
Berättelsen hänger inte ihop och jag vet om det.
Den förespråkar en världssyn som suger, den är deprimerande och förmodligen inte på ett speciellt och fint sätt, så som jag gärna vill att det ska vara...
Och det får mig att trilla lite grann, men kanske blir det inte ens den som blir den första boken jag får ut?
Kanske blir det istället den jag håller på med nu?
Den som segar sig framåt och aldrig tycks bli klar, även om jag varje gång jag sätter mig med den känner att jag blir imponerad av mig själv. Den är bra. Även om den ännu inte hänger ihop på slutet. Och kånkar på en del klyschor säkert, jopbbiga meningar och taktkänsla som blir lite för mycket ibland. Eller så.
Som vanligt är det ett problem att jag gör så mycket på samma gång. "Har du många bollar i luften?" Japp, lite för många (men ingen som kan betecknas med ett lite flashigt ord på engelska i en konferenssal mellan lunch och fika)... Vem fan har tid att vara författare? Jag har alltid drömt om att publicera den där jävla boken, jag har ambitioner som står mig upp i halsen så jävla ofta, men jag når inte. Når inte ut. Blir aldrig sansad nog att vinna, eller hur?
Drömde nåt om den där Nässjöfestivalen i natt igen. Minns inte vad den här gången.
Emma, ibland vill jag bara dissa världen lika bra som du. Men så känner jag mig kluven. Vet inte om jag ska älska den, om den ens förtjänar det.
Eller nä: vet att den förmodligen inte förtjänar det ett jävla skit. Men älskar på ändå.
På pin kiv.
För att det är jag.
För att det är så jävla typiskt mig att göra det.
Refusering med plus i kanten...
Ännu en refusering dimper ner så här i värmen. Först och främst ska jag ta tillbaka det jag skrev om att Modernista sög lite balle genom att refusera via mail, inte brev. Jag vaknade upp en vacker morgon och insåg att det var helt och hållet mitt eget fel, att de inte hade något annat val. Jag hade nämligen skrivit i brevet som det var vid tillfället då jag skickade det; att vi inte visste var vi bodde om tre månader och att jag därför bad dem höra av sig via mail eller telefon... Pinsamt!
Någonstans måste ändå min gamla adress ha lirkat sig in, för häromdagen damp svaret från Bonniers ner. Jag har ju tidigare annonserat ut Bonniers som idioter som lägger sig för mycket i censureringslagar och tar på sig rollen som metropolister i dagens boktryckarSverige. Men skam den som inte kan ändra sig... Jag har tidigare fått svar från Bonniers med brev och allt, på grund av kontakten genom en gammal skrivarlärare som redan har foten inne (han är publicerad på förlaget, heter Lennart Göth, läs gärna hans senaste roman "Ikonen", den funkar. Delar av den är bländande...).
Denna gången fick jag också svar med brev. Inte alls lika välformulerat och fint som förra gången, men tackar tackar, ni förtjänar en liten prinsessa bredvid dödskallen. Man säger att jag inte riktigt lyckas ro iland det den här gången heller och att det är en på många sätt komplex berättelse där man inte alltid sympatiserar med huvudkaraktären, genom den ibland personliga men också nonchalanta berättartonen. Man gillar Parisavsnittet (det som jag själv var osäker på om det var klyschigt eller inte!), man tycker till och med att det är det enda stycket med riktig nerv...
Ett steg framåt? Kanske något tillbaka också?
Gårdagens hjälte var David Nyman, Åskars kompis som sprang Stockholm Maraton på fyra och en halv timme. Han tog sig i mål i ett lopp där en normalt svettande människa skulle orkat hålla sig på benen i ungefär tio minuter. Bra kämpat, "nigerianen"!
Gårdagens antihjälte var väl jag, då. Som lyckades göra mig bakis, mot all taktkänsla, hyfs och mognad...
Imorgon börjar allvaret.
Vi ses på bussen till Hovmantorp. Alldeles för tidigt.
Nu loppmarknad. Kanske en hylla, kanske en skrivmaskin.
den lustiga prinsessbilden är tagen från sidan
www.zdorov.nm.ru/konkurs.htm
lite sågningar av omvärlden
Vad betyder den här symbolen?
Ja, just det: refusering! Börjar lära er nu kanske. Modernista kom med refusering via mail. Mest opersonligt av alla. Tack vare att jag har så mycket annat att göra nu hade jag faktiskt glömt bort det. Men det är klart det ska ha sitt lilla dödskallehuvud, det med.
Borde jag göra en omskrivning?
En annan sak som förtjänar att sågas längs med fotknölarna är "Göta kanal 2", som du just nu hittar via förstasidan på www.tellusfilm.com.
refusering nummer 4, nu är det dags för nytt!
japp, idag kom Ordfront med sitt nej.
Kändes inte lika jobbigt, de ger bara ut trettio böcker om året, varav endast hälften är svenska.
Vad betyder då det här?
Jo, nu är det dags att ta den fula dödskallen vid hornen, och bombardera nya förlag med min lilla
bebis. Fortsättning följer....
refusering nummer tre.
Nu dräller de visst bara in.
Wahlström o Widstrand.
Refusering nummer två.
Så satt det ett fett jävla paket i brevinkastet idag igen. Refusering nummer två. Tänkte jag innan jag öppnat det. Tyvärr var det från Norstedts. De jag hoppats på kanske mest den här inskickningen, eftersom jag trots allt gått på myten att stora förlag=bra förlag. Får man ett fett paket, så betyder det att de skickat tillbaka hela boken. Vilket förvisso är schysst stil, men det betyder ju knappast att de ville ha den. Att de ville gripa tag i den med allt de hade, allt de förmådde, hålla kvar i mitt verk till sista andetaget, nej så var inte fallet. "Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undatagsvis skriva personliga omdömen."
Det finns fler förlag.
Det finns fler förlag.
Och jag har annat att göra nu, fullt upp, hinner faktiskt inte gräva ner mig i detta. Idag ska jag börja öva in dikterna. Kanske ringa Emma och fråga om en dikt funkar. I helgen börjar det, min nya chans. Sen kan Norstedts och Natur o Kultur gå och fucka upp sig i väntan på min stjärnglans.
För den ska spridas, det lovar jag. Över hela jävla Sverige. Jag ska också sitta på DNs kultursidor och le med färdigtryckta boken i hand, säga ja det var en lång väl hit men det var det värt.
Fasen.
Det ska ske.
Refusering nummer ett...
...från Natur och Kultur idag.
Det hängde ett fett kuvert i brevinkastet, bara tur att jag märkte det (när slutade brevbäraren ringa på?). Inget utförligt brev. Bara ett hej och nej, och så och så många som skriver till oss, men tack ändå för visat förtoende och så vidare, med vänliga hälsningar.
De första minuterna svamlar man förstås ändå runt i det här stadiet av Jaha. Var det så det var? Jag var bara en av alla de där. Jamen, det visste jag väl? Eller?
Man kommer på att man säkert förra gången man skickade in, också var så här överdrivet nöjd och trodde på publicering till varje pris. Men att man kanske inte skulle tro att man var något, man kommer på att man kanske inte stack ut så mycket som man trodde...
Men så minns man förstås hur många förlag det finns kvar.
Och att den nu trots allt bara ligger hos tre av dem.
Och att det måste gå, förr eller senare.
Helst nu.
Man kommer på att man inte behöver intala sig, att man inte är en sån som faller ihop längre. Inte just nu, för nu har man arbetat. Man har slitit. Man vet att det här kommer att gå vägen. Så det så.
Det enda man gör nu är att stryka Natur och Kultur.
Har de senaste dagarna märkt att jag börjat vackla i ståndpunkt beträffande Bonniers. Jätten som jag har så delade känslor till. Allt sedan den där negerön, så... (Läs tidigare inlägg "Jag är negerkungen över Kurrekurredutt-ön") Efter att nyligen ha lyssnat på en egengjord inläsning (!) av boken som förrut hette "Tio små negerpojkar" står det tydligt för mig att det är rent ironiskt av förlaget att byta titel. Boken svämmar nämligen över från förstasidan till sista av en strängt förlegad syn; både vad gäller svarta människor, judar och kvinnor. Ska man upprätthålla en rumsren korrekthet överensstämmande med dagens glassförbudspolitik, är boken sannerligen en utmaning som heter duga... Men det förstås: folk dömer ju av omslaget när det gäller det mesta. Sanering är alltså det samma som skönhetsbaserad plastikkirurgi? Vi vill för allt i världen ha ytor som är tilltalande och inte förargar, men innehållet; vem orkar bry sig om det?
Som ni hör: debattens hetta har inte riktigt runnit av mig än.
Men Karin sa att det låter dumt av mig att inte skicka till Bonniers, om de nu gillade mig förra gången. Det är svårt att komma till, och lektörsbrev smäller trots allt högt i den tysta urskogen av inskickade manuskript... Jag vet inte. Vad göra? Ge mig hemskt gärna råd i detta.
Bilden är förresten tagen från www.d7.se/catalog, där du kan köpa denna utomordentligt fula prydnad till priset av 498 kr. Tingesten (jag är osäker på vad man ska ha den till) väger 1,4 kilo. Jag tyckte den passade bra, för att illustrera vad min uppdatering handlade om. Som en påminnelse om att folk kan göra så här fula saker och sälja dem för flera hundra. Hoppas inga rättighetspoliser går i taket över detta tilltag.)