köpenhamn och överallt
Att komma till blogg.se-hemsidan gör mig alltid lika provocerad. I världen är det klimatmöte i Köpenhamn. Jordens undergång tycks nära, ifall inte vi rika snart kommer på att sluta köra bil, slutar tänka med plånboken närmast hjärtat, börjar ta ansvar och return to our roots.
I Sverige fascinerar regeringen genom att ge konstiga förslag om att sjuka ska ut i arbete; man löser tidigare års sosse-slapphet med svidande piskrapp och oövertänkta lagar.
Men på blogg.se har man inga såna perspektiv. Här görs enbart reklam för inlägg där de heliga ämnena behandlas. Det vill säga det rör konsumtion, senaste vampyrfilmsvågen eller kändisars bikinikroppar.
What a wonderful world.
Själv skriver jag om poesitävlingar jag är med i och funderingar jag har haft. För det mesta inget vettigt alls kanske. Men jag tycker jag får brusa upp ändå, tydligen. Det är väl det där som Göran Hägglund pratar om; verklighetens folk vs kultureliten. Jag påstår gärna att jag tillhör kultureliten, med tankarna på Lovisa Eklunds dikt om skalan, veteranesteterna, "i hur många led kan man egentligen dra det?"
Och där blev med ens min blogg en så intern företeelse att ja, jag förstår att blogg.se inte kommer att välja det här inlägget att göra reklam för på sin hemsida...
Slam i Köpenhamn igår igen. Jag vet inte varför alla mina poetkompisar i Malmö inte tycker det känns lika spännande, exotiskt och fantastiskt att åka dit som jag gör. Åkte alltså själv. Stressgick svettigt till tåget och kände mig mobile och flexibel, internationell och allt vad det heter. Utan mascaran som mirakulöst försvunnit någonstans i lägenheten, men med skinande ceriserosa läppar.
Malene var där, på stationen och i publiken, påhejandes med lilla anteckningsboken för idéer att slå rot i. Det goda lilla hjärtat som även kunde fungera som tolk. "Det syns jeg er godt", sa jag och hon klappade mig på axeln och tyckte leende att jag var duktig.
Mindre startfält och mindre publik, det blir väl så när det är både december och klimatmöte på samma gång. Min nervositet slumrade. Inser att den känsla av förutsättningslöshet som infinner sig när jag tävlar här är stor anledning till att det går bra för mig. Visst blir man sugen på att vinna tusenlappen, eller som det var nu: 800, i danska kronor.
Men det är inte det som styr mig. Jag är mest glad att vara där, tycker det är mysigt med all danska och alla nya poetansikten runt omkring mig. Spännande att försöka slipa sitt uttryck för att nå fram, trots språkbarriären, och beröra. Roligare när någon säger på danska efteråt att han uppfattar mig som mycket intensiv.
Att de ger mig höga poäng tycker jag ofta är förundransvärt, och jag ställer mig förvånande till att jag går till final. Kniveggen är inte så skarp mot min strupe som den med största sannolikhet kommer att vara i Gunnars vardagsrum på lördag. Och det är så befriande skönt, jag önskar att det alltid kunde kännas så här.
Borde väl skriva mer om tävlingen som sådan och varje person, eller åtminstone de som gick till final. På bilderna ovan ser ni dem: han med långt skägg var hemskt bra och efter första dikten min tippade favorit som vinnare. Jag filmade hans andra dikt, ska se om jag kan lägga ut den på youtube när jag hittat vad han hette...
Filmar annars mest för att i efterhand kunna lyssna och ta till mig språket. Ingen aning längre varför jag är så ambitiös med att lära mig det. Men det är jag tydligen.
Och så tjejen: Kim tror jag bestämt hon hette, kände igen henne eftersom hon var konferencier i första tävlingen. Arg och utåtagerande, även en av hennes dikter filmade jag. Forsande ordströmmar med eftertryck.
Även en kille i startfältet borde nämnas, som gick utanför det klassiska. Satt i ett hörn på golvet och improviserade fram en situation. Eller klängde sig fast vid micken och såg hög ut, och hotade publiken med att han skulle slå ner och råna dem om han inte fick prispengarna. Läskigt obehagligt och underhållande på samma gång. En intressant lek med gränserna. Man skulle kunna dra paralleler till en bombman som uppträdde på SM i Malmö 2003. Han gick förvisso så långt att lokalen fick utrymmas och en väska genomsökas noga av polis.
Jag pratade med den danske killen och hans kompis efteråt, de tipsade om en scen vid Västerbron som jag borde ta mig till. Jag gillar hur min enda referens till Västerbron kommer ur Laksos gamla låt.
Sen var Irmelin HC Prehn hemskt underhållande som konferencier. Ville jag också ha sagt.
Inför sista dikten sa jag "No må jeg läse fra mitt papir, for di at jeg har drocket mejet bir"
Jag tyckte själv det var lite skoj att jag rimmade. Fast någon röst skrek att det var tyska.
Sen läste jag den urbota gamla dikten om att "jag måste fråga dig nu / för vi kanske dör imorgon / vill du äta middag med mig?" Som slutar med att jag har hört att man ska ta för sig och leva i nuet, med argumentet att dagarna är räknade. "Så har jag hört / men det har nog inte du."
Som min syster Sofia säger; "dont play the game; - live the life!"
Jo. Men om man är ensam om det då? Då är man ju ändå förloraren, inte sant? Även om man är den som gör rätt.
Och som ni märker: här skrevs det varken om klimatmötet eller om den sjuka regeringen. Fast att jag faktiskt följer det någorlunda ingående. Jag vill ändå hävda att min blogg ger mer än modessorna. Är det så? Tala gärna emot mig.
rapport från en dansk poetscen
På bilden ovan syns Frank Langmark, som var sjukt bra i andra omgången och det förvånade mig mycket att han inte gick vidare till finalen. Jag tycker om uppträdanden som sticker ut, och det anser jag verkligen att hans gjorde. Det är meningslöst av mig att i text försöka återge det, eftersom ni kan höra det själva, se nedan...
Kvällens vinnare var, högst värdigt om än i stark konkurrens, Thorkil Jacobsen, en av de drivande i Piip Poesi.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Reflektioner från kvällen: * Jag tror att jag fattar danska rätt bra. Men det är en sanning med stark modifikation...
* Enligt Frank är danska poetscenen mer kroppsligt utåtagerande och dramatisk, svenska scenen leker mer med ord, medan amerikanska scenen är mer politisk. Jag kunde hålla med vad gällde det kroppsligt och dramatiska utåtagerandet när jag såg Kasper Schulzs framträdande. Frank sa även att malmöiter gärna ser Köpenhamn som sin andra huvudstad, medan danskar inte ser på svenskar med samma uppsluppna glädje. Något jag dock inte kände av.
* Emceen tog rätt mycket plats. Det finns olika åsikter om hur mycket plats en emcee bör ta. Här läste hon till och med en dikt, strax innan förpoeten. Som dock handlade om förhållandet en poet har till sin publik och därför passade bra in som uppvärmning, men ja. Jag anser att hon var proffsig, men det kan som sagt finnas olika åsikter om hur mycket en emcee bör eller inte bör framhålla sig själv. Hon skapade god stämning, det var ett som var säkert i alla fall!
* Många poeter inledde med att säga "hej" och vad det var för dikt de skulle läsa, om de tävlat tidigare, osv. Jag skulle nog kalla detta ovidkommande saker som stjäl onödig tid av ens tre minuter och onödig distraktion från ens dikt. Samtidigt kan jag tycka det är sjukt skönt med den här avslappnade inställningen till allt vad tävling och poängräkning heter. Tidtagningen var ju lika strikt som vanligt, och de flesta klarade sig trots försnack under de tre minuterna.
* Man valde att lägga kvällens gäst, Seimi Norregard (http://seimi.dk/) mellan omgång ett och två, "för att ni nu inte ska behöva tänka på tävling eller poäng ett tag". Också detta ovanligt jämfört med hur vi brukar göra i Sverige, där så mycket fokus tycks vara på nerver och prestationer. Varken bättre eller sämre kanske, men oj, Seimi var något alldeles extra! Efter föreställningen upptäckte jag till min lycka att hon kunde svenska...
* Danska är ett bra språk för poesi. Nej, man kan kanske inte tro det. Men så är det.
* Publiken på arrangemanget bestod övervägande av unga människor, många rödfärgade hattbärande varelser, mycket estetiska utsmyckningar. Trivsamt och lite klubbaktigt, med den färgglada belysningen.
* Vinnaren fick tusen spänn! Detta behandlades som att det var något avslappnat. Medan jag tappade andan av att höra summan nämnas. Det är annat än hatten med kondomer, några slantar och en cigg, det!
Via länken här kan du se och höra de sex som gick vidare till omgång två; så seriösa är Piip Poesi minsann! Jag ser framför mig fler utbyten över sundet...
http://piip.dk/poetry-slam/tidligere-slam
För hågade: Kristianstad Bokfestival (ovidkommande inledning och allt.)
Man blir onekligen lite cp av att ständigt formulera sitt liv i små självcentrerade meningar rörande "whats on you mind?" Jag pratar förstås om facebook. Stället som måste namedroppas numera i var och varannan konversation. För att det oundvikligen tydligen var där man hamnade; jag med. Min nuvarande status är "funderar på Inkonst ikväll. Och i så fall Stella McCartney-dressen. Och högklackat." Vad vill jag ha sagt med detta? 1. jag vill att de människor jag känner som bor i Malmö ska veta att jag förmodar vara där, ev för att det är vissa jag vill träffa på kanske (ev nån specifik som jag inte tar kontakt med personligen längre och som förmodligen inte ens läser den här statusuppdateringen lika ihärdigt som jag fortfarande, - anledning till detta oklar, - följer hans... 2. jag vill skryta lite med att jag har ett Stella McCartney-designat plagg. Som jag förvisso så sällan använder, men nu tänker jag att om jag nämner det här så ser det till att jag känner mig TVINGAD att använda det, för att så att säga följa upp min egen profetia; vilket ju också är en helt onödig ekvation, i och med att så få skulle lägga märke till min statusuppdatering lika mycket som jag själv gör det; kanske för att folk på facebook i allmänhet självcentrerar lika hårt som jag gör, eller åtminstone inte tar löften om framtida företeelser som något skrivet i sten. 3. jag vill framhäva mig som en outgoing social varelse och visa att jag minsann gör annat än att sitta hemma och skriva romaner (ev hänga på facebook) eller slava i kassan på ICA, och en inneboende liten image-slav säger dessutom åt mig att Inkonst är bra att liksom nämna i förbigående i bisatser. 4. det finns tusen anledningar till att inte uppdatera sin status på facebook eller att uppdatera sin status på facebook, jag vet bara att jag är fast i det här träsket nu och under få dagar i mitt liv jobbar jag aktivt på att ens ta mig ur det.
Men. Nu skulle det ju handla om bokfestivalen. I Kristianstad. Jag har ju lovat en rikligare uppdatering.
Här ovan ser ni maten första dagen. Andra dagen var ungefär lika underbar. Bästa gratismaten nånsin, vill jag nästan klämma till med! Mumma för en vegeterian.
Ulf Stark kom fram och tog i hand, sa "jaså här sitter poeterna" och presenterade sig. Jag höll på att falla av stolen. Andreas med.
Vi blev ungefär lika förvånade när Göran Greider var rolig i inledningstalet.
Hans poesi tilltalar mig dock inte.
Hörde inte hela Ulf Starks föreläsning om hur oönskvärt det är att litteraturen närmar sig kommersialismen, för Radio Kristianstad ville intervjua mig då. Men hörde tillräckligt mycket för att jubla inombords och tänka ja, jippi, det finns vettiga människor fortfarande. Och det är vi som ska styra världen, inte dem.
Anna Jörgensdotters bok blev jag sugen på. Hon läste lite ur den och var lika snygg som vanligt. Tycker om att vi liksom pratar med varandra, som vanliga människor, nästan som kompisar. Det var synd att hon åkte hem sen, att man inte fick hänga mer. Hoppas på fler tillfällen. Hon såg mig läsa och gillade mothershipdikten. Det gjorde även Lelle. Lelle, som kom. Jag tror inte han vill se en bild på sig själv här. Så jag lägger inte ut den. Men hela mitt hjärta vill tacka för att han kom. Och för att Emma kom. Min Emma. Det var en fredag som var svårslagen. Jag satt bredvid Lelle, och Emma såg kulturig ut i sin sjal, och allt var som det skulle. Allt i min kropp var bra.
Jag skrattade åt att vi alla tre hade skinnjackor och tyckte det var stark anledning till en bild. Här är den, till vänster Emmas kompis Johanna. Emma, säg att jag inte ska ta bort den. Andreas fotade. Andreas, som även förvånade med att ha blå kostym på lördagen. "Skriv det, folk kommer tappa hakan." (Min vän som i övrigt är svart, svart, svart...) Han kläckte även ur sig tidernas repliker på våra tågresor. Jag: - Fan va jag skriver på händerna jämt. Tänk om jag skulle tatuera in det istället! Vilka konstverk det skulle bli. Andreas: - Ja, då skulle du kunna få en biroll i filmen "Memento".
Och nummer två: jag, Rodmar och Andreas diskuterar att jag snart överlevt mitt tjugosjunde år, och att det är en stor grej, om man ser på det populärkulturellt sett, då både Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain dog vid just denna ålder. En kille lite längre ner spelar hiphop på hög volym. Andreas: - Ska inte 50 cent fylla 27 snart? ...
*
Jag vill nämna att jag hade stayups, båda dagarna. Stayups får mig att känna det som att jag kan ta över hela världen. Jag vet inte vad genusvetarna har att säga om detta, förmodligen inget bra. Får mig att tänka på föreläsningen vi var på, jag och Emelie, i Malmö några kvällar senare, behandlande feministisk porr i samband med filmen "Dirty Diaries". Forskare Maria Larsson sa att filmen förstås är till för båda könen och att om männen inte kan tända på det här betyder det ju att vi lever på olika planeter och aldrig kommer att kunna närma oss varandra. Anna Span, brittisk kvinnlig porrfilmsregissör, sa att hon bara använder sig av snygga vältränade killar i sina filmer. Hon sa mycket som var bra. Jag gick ändå därifrån med känslan av att vara från en annan planet. Kanske inte exakt den som männens porrfilm görs på. Men inte heller den som tyckte att Anna Spans män var några som jag ville ligga med.
Vad vill jag ha sagt? Kanske att min sexualitet är min sexualitet. En egen planet, ett eget land, som har svårt att passa in och vara politiskt korrekt.
Eller är det som Anna Span säger. "Om jag tänder på det, är det feministiskt".
*
Åter till bokfestivalen. Jag vill även nämna Rodmar Sandberg. Denne poet som måste upplevas. Och Paul Ström. Som jag alltid nämner, inte tröttnar på. Numera en idolaffisch på min vägg. Intill citatet "En tjej, en tjej, mitt revben för en tjej". Ifall hans ego växer sig över hans huvud är det till stor del mitt fel. Och jag vill även nämna Tomas Ekström, vars betraktelser av Malmö stad jag redan hört en gång innan, men fortfarande kunde drabbas av.
*
Min läsning på fredagen gick fantastiskt bra. Jag var inte medveten om mig själv och hörde tydligt rasslandet av blåsten i persienner utanför, såg folk i ögonen och såg inte folk i ögonen, var en sjungande människa och hatade det innerligt men sjöng ändå. Klart och starkt och efter ett tag kändes det bättre. Om än kallsvettigt. Lelle sa "jag trodde din röst skulle vara dålig, eftersom du sa att du hatar att sjunga på scen. Varför gör du det? Du är ju bra." Han misslyckades för övrigt fatalt med att se bitter ut på raden längst bak. Jag såg honom. Han såg stolt ut.
*
Arrangörsmässigt var det ju något av en miss att genomgående låta läsningar krocka med varandra. Det var inte många av de stora författarna jag såg. Fick missa Lovisa för Anna Jörgensdotter. Missa Daniel Boyaciouglu för Andreas. Osv. Jag såg Per Thörn läsa ur sin pågående bok, och fascinerades av ordhavet samtidigt som 40 minuter kändes något kompakt. Blev dock influerad av det samtida som jag tyckte han fångat i sina scener, och kände återigen hur jag måste jobba mer på att lyckas med det. Eller kanske som Julia Cameron skriver, min inspiration i utbildningen just nu: att släppa mer lösa tyglar och leka, skriva in sånt man kanske inte tror passar; för att sen upptäcka att det faktiskt kan få vara kvar och tillföra något. Jag vill ju kunna förmedla slutet av 90-talet. Återstår att se om jag lyckas med det. Skulle i alla fall hemskt gärna vilja vara en av de som står framför det röda draperiet nästa år, och läser ur sin bok som debutant 2010, vore inte det något?
*
Vad hände mer? Jon Jordås läste skitbra noveller och imponerade med sitt lugn. Jag påmindes om att jag tycker om honom.
Laura Wihlborg var lika bra som alltid, och det var roligt att få höra delar av hennes NyText-bidrag. Vi pratade om danska poeter och ett möjligt framtida utbyte. Hon imponerade även med den här tröjan, mycket lik min gamla guldklimp:
Jag köpte flera böcker som jag ska läsa, vissa som jag har läst men vill läsa om. "Flickan och skulden" ska äntligen bli av, och "Bröderna Karamazov" tjugo spänn för inbunden. Hörde Vilska Lindgren läsa på torget under visst regn. Blev tagen som vanligt, men tänkte även på hur både hon och Josef ibland påminner om Matiss lite för mycket. Senare slog det mig att de flesta nog influeras av varandra, och att det är få jag ser som är alldeles egna i sina uttryck. Laura är fortfarande en. Han som läste novell om en man på utlandsresa är en annan. Jag vet inte vad han heter, elev på Skurup eller Fridhem. Språket var fullt av liv och intryck, lukter och smaker, känsel, fukt och äckel. Rörelse. Det kändes nytt, i vår tid. Varför det nu ska behöva göra det. Jag har tagit en bild på honom och här är han:
Minglet var inte så mycket mingel, helt enkelt. Vi dissade det för Malmö och jag, Emelie och hennes syster gick ut i natten. Men det är en annan historia, som jag inte berättar här...
*
Under tiden har Marcus Johansson följt upp där jag inte lyckades; han har skrivit om "Watchmen". Här, varsågoda, intressant läsning: http://intekaypollack.blogspot.com/2009/09/watchmen.html
Kristianstad Bokfestival - teaser!
Hade för lång dag igår för att orka med en ambitiös uppdatering av fredagens och lördagens bokfestivalande i Kristianstad. Det här är vad ni får idag. Tyckte live-bloggandet av den här kvinnan var hemskt imponerande i sin simultankapacitet. Fantastiskt! Har aldrig blivit citerad sådär förut. Att det är lite fel bortser jag fullständigt från.
http://vilaser.se/live/?p=100
I brist på min egen rapportering kan ni så länge läsa mer av samma stuk här:
http://vilaser.se/live/
Igår såg jag hårdrockare sjunga karaoke till "The roof, the roof, the roof is on fire". Insåg efter ett tag att jag själv satt och sjöng med. Ja, man vet aldrig var man hamnar här i världen. Nu åter till fynd från bokborden på festivalen; just nu en rafflande Agatha Christie på engelska...
Backafestivalen
En sak som först måste avhandlas:
Rebeckas demolering. Se här vad Minna gjorde med hennes nos. Numera är den hunden portad från mitt rum.
Nedan offret och förövaren.
Jag sa "Jag ska ge dig en ny nos, den ska vara av guld! Du kommer att bli så vacker, du anar inte.
Men hon skakade på huvudet, "Lina, du vet vad jag känner inför plastikoperationer. Ge mig bara en nos som är så lik den gamla slitna jag hade som möjligt."
Igår: Backafestivalen. En av mina få läsningar denna sommar.
Jag kom dag två på festivalen, och missade alltså en del häng med kompisarna. Eftersom det var en folkmusik/visfestival missade jag inte så mycket musik (tillhör inte min favoritmusik. Men visst, helt okej.).
Det skulle visa sig att jag inte missade så mycket häng heller.
En snilleblixt klockan sju på morgonen fick mig att ändra avgång och resa tidigare, detta mest så att jag skulle kunna träffa Matiss. Så ja, kom till en regnig kohage som småningom blev mer solsken. Skrivarstuga med Matiss, Amanda och en man som hette Seth och ville höra långsamma poeter. Jag sa att jag var en.
Senare häng med lite nytt folk, Emil Dahl som jag bara sett på foto på facebook, som jonglerade och hade randiga strumpbyxor och stort leende. Sen kom Oskar och Ludde. Ludde är tillsammans med Kajsa, hon som läser fantastiska dikter på engelska och gör baklängesvolter till. Jag har inte pratat så mycket med honom ensam tidigare. Det fick jag tid till nu. Festivalens bästa var när han och jag strövade ner till stranden och pratade, samt hängde backstage, här ett foto av det:
Jag: "Du ser ut lite som Cornelis Wrejsvik."
Han: "Haha, det är bra! Svensk misär."
Sen var det en sorglig clown, jag slog rekord i kanelbullar (mitt eget då, inte något större), pelaren föll backstage och vindskyddstaket rörde sig upp och ner, upp och ner. Det var magiskt på nåt vis, en känsla från när man var liten.
Jag lyssnade på Emil Jensen och fascinerades av hur inget har förändrats, inte ens det faktum att man kan se en tjej gå ut efter ca femte låten och typ bryta ihop. Jag var tvungen att messa Emma L om det. "Det är ju tragiskt," tyckte hon.
"Mm, fast lite roligt," kunde jag inte låta bli att tycka.
Och så var det läsningar: Oskar, Henrik och jag. Folk såg ut som att de lyssnade och tänkte. Två gick under min läsning. Jag försökte tänka att de nog skulle se nåt annat som började just då i ett annat tält. Eller att de bara led av poesi-överdos, efter Oskar och Henrik som läst före.
Faktum är att jag blivit bättre på att läsa in logiska betydelser i reaktioner hos mig. Jag är trött på den inneboende dramaqueenen, som fick sig en rejäl törn i förra veckan. Nu ska det vara sundhet som råder. Lycka ska komma. Osv.
Martin, jag läste högt ur din diktsamling för Matiss, Oskar och Ludde, hoppas det gick bra?
Alla tycker om dig.
Sen var det den sorgliga clownen (Timothy) och Kajsa med volter. Och det var fint som snus att se honom lycklig sen efteråt, sminket rinnande men leendet stort. Inget kvar då av eftermiddagens bitterhet.
Oskar har minsann blivit mer ödmjuk sen segern i SM. Hoppas man kan skriva så utan att det låter förmätet. Jag menar det ju som en positiv grej.
Det bästa ur min dikt jag läste, om jag får säga det själv:
"Du gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka, du är kanske sju, eller fem, du har en mössa med öron som mamma sytt på. Du är Pelle Svanslös, och du är inte här."
en liten bit av något vackert
SM i Poetry slam 2009, Norrköping. Min rapport av spektaklet.
Etta: Oskar Hanska
Tvåa: Matiss Silins
Trea: Lovisa Eklund
Vinnare i improesi: Oskar Hanska
Vinnare i triathlon: Uppsala
Vinnare i teampiece: Södermalm
SM i Poetry slam igen. De säger att tiden gått snabbt, tänk nu är vi här igen säger de.
Jag tänker på förra årets SM. Nån form av studsande flirtande nervositetsmaskin, och så det där med att marken inte fanns under fötterna, att inget var som förut och att allt var underbart men fruktansvärt. Att håret var kort, kort och att kroppen var tränad. Jag tänker att det känns länge sen.
I år åker jag inte som tävlande. Men har snackat mig till lite förpoetande. Tanken är även att jag och Affe ska rapportera lite för diktafon, men med facit i hand blev det inte så mycket med den saken. Kanske är det som Affe säger: SM måste få vara en fristad.
Jag sover inte på vandrarhemmet, där alla andra sover. Jag sover hos Elizabet. Det fungerar bättre när jag dumpar mina centimeter-tunna liggunderlag och tar soffan, där man förvisso inte kan sträcka ut benen. Andra natten har dock kroppen vant sig vid denna detalj… Jag är the partyanimal av vårt lilla boende, detta konstateras redan första natten och jag får hädanefter extranycklarna.
Norrköping är lika gulligt och omfamnade som tidigare, jag känner det sen Ordkrig. På samma sätt är våra värdar (arrangörerna); Dödsstjärnan med flera, lika proffsiga som då. Eloge som fan!
Det är nåt med poetgemenskapen som får mig att emellanåt känna mig så innerligt ensam.
Och när Fritiofs dikt om den bortkastade feminismen går rakt in i mig vill jag slänga alla korta klänningar och Johnny Depp-dikter all världens väg. Alla frågor. Alla tillkortakommanden. Varför fortsätter jag förminska?
Hur kan detta förakt vara så viktigt för mig?
Jag messar Ida och vi är överens; man byter bara ut ett destruktivt beteende mot ett annat. Att jag accepterar, ja nästintill gillar mina bulligare former på sista tiden, betyder kanske något. Eller också bara att det är nåt annat som ligger i startgroparna för att ersätta.
Behov.
Hur man också måste tillåta dem.
Natten mellan onsdag och torsdag, då när det fortfarande känns som att hela SM ligger framför oss, drömmer jag att jag och Oskar Hanska sitter och pratar. Jag säger att jag tycker det är synd att vi inte kommit varandra så nära, att vi aldrig gör det. Han säger Men det är ju ditt fel, Lina. Vi pratar och skrattar och det hela slutar med att jag rider på hans axlar, med alla dreads och allting under mig. Och så nåt med en elefant och en skrattande Fritjof. Det är en fin dröm.
Affe är min solstråle. På finaldagen har hon övertagit mina körsbärsläppar. Hennes kompis Mattias är jättetrevlig och pratar nära med mig, fast vi aldrig träffats innan. Jag har sett honom på facebook bara. Fast nu har han hår och ser ut som Jonatan Lejonhjärta.
Förvåning 1: Jag imponeras av Marcus Priftis.
Förvåning 2: Jag kommer på mig själv med att hålla på Oskar Hanska finalen igenom. Han som vanligtvis inte är min favorit.
Förvåning 3: Och så det där med drickat då. Oväntad påverkan från de omgivande nykteristerna gör att jag dricker sparsmakat. Till och med på finaldagen med efterföljande fest.
Den här bloggen kommer inte att handla om vem som hånglade med vem.
Men det var trevligt.
Alex Bengtsson älskas som vanligt av oss andra poeter, men ratas av publiken som inte greppar ironin.
”Alla tjejer är horor.
Jag skulle bli bög
om det inte var så jävla äckligt”,
som Oskar Hanska citerar efter att han vunnit hela skiten. Och lägger till sin egna version:
”Alla fulla killar är idioter
jag skulle vara flata
om jag bara hade haft lite mer fitta i mig”
Hela Stockholmslaget löper amok i sitt teampiecebaot. Det skriks om Frölunda och räknas på tyska, och stackars jurygrupperna ser ingen annan utväg än att ge 0,0:or, hur utbuade de än blir av resten av publiken. Improesifinalen är även den en uppvisning kantad av skandaler. Poet efter poet diskar ut sig genom att på olika sätt bryta mot reglerna! Det är tröjor som rekvisita, färdigskrivna dikter som används och ord på skärmen som INTE används. För att inte tala om detta SMs stora höjdpunkt: när Gunnar B Hansen går upp i Fritiofs ställe, och kör en impro-dikt om hur SM varje år är riggat! ”Laura Wihlborg-effekten, någon?” Jag och Affe jublar så vi inte vet vart vi ska ta vägen. Och jag grämer mig fortfarande över att jag inte filmade det…
Erik Härstedt är en annan sån som jurygrupperna inte begriper sig på att uppskatta. Det gör ont i hela mig när hans ord attackerar, hugger och biter. Denne poet har alltid varit lovande beträffande det språkliga. Nu är även hans scenframträdande närvaro till tusen. Hans diktbok ”Allt du aldrig drömt om” är förstås en snällversion av katapulten. Men köp den ändå. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186207431
Och så Fritiof Andersson. Varför ska det aldrig bli han? Inte ens i final får vi se honom. Trots att hans dikter som sagt, går rakt in i en. Och nej, jag tror inte att jag är ensam om att tycka det. Här har vi slipad samhällskritik och politik, invirat i guldtrådar av finaste, finaste poesi.
Ett replikutbyte ur ett av Göteborgs teampieces: ”Jag måste bara gå på toa först.”
”Du är alltid så jävla materiell!”
Teampiece, ja! Aldrig har man väl sett så många? Regeln att det bara får vara tre individuella framträdanden, kontra de fyra deltagarna som finns i varje lag, är anledningen. Det tror i alla fall Nils, när vi står i klunga utanför och resonerar. Istvàn och Johan Wretman kör för övrigt teampiece varje gång och ger därmed upp sina chanser till den individuella finalen.
En ny grej som kommer sent på nästsista kvällen, var poesikaraoke. Jag ser fram emot en utveckling av detta! Man väljer alltså en poet och en dikt som finns i deras system, och så kommer verserna upp en efter en på skärmen. Än så länge är utbudet förstås skralt, men jag ser fram emot att få läsa egna versioner av både Laura Wihlborg och Majakovskij i framtiden.
En annan skoj detalj är att Joss Åkesson och Amanda Lindholm, som båda var med om sitt första SM, tog sig till final! Amanda är ett starkt exempel på hur snabbt man kan klättra på ett år, om man lägger manken till.
Det finns hur mycket som helst att skriva och hur många bilder som helst att lägga upp. Jag slutar här. Och ger er lite länkar att gräva vidare med…
Fullständig resultatlista:
http://www.poetryslamsm.se/resultat/
Gunnar B Hansen skriver om saken:
http://ordpascen.wordpress.com/
Alex Bengtsson hyllas på efterfesten:
http://www.youtube.com/watch?v=xLP_6Bui74c&feature=channel_page
Amanda Lindholm i finalen:
http://www.youtube.com/watch?v=eXmmW4XQllA
Matiss Silins i ett av baoten:
http://www.youtube.com/watch?v=8tWQDy6o1QQ&feature=channel
Oskar Hanska improviserar:
http://www.youtube.com/watch?v=wVbXrIcSMxU
Mer bilder för er som har facebook:
http://www.facebook.com/album.php?aid=110654&id=551781411
http://www.facebook.com/album.php?aid=110665&id=551781411
Oskar Hanska tacktalar:
http://www.youtube.com/watch?v=E9Q_jp-gtxM
Och glöm inte att coola Sanna Carlstedt som var en av programpunkterna finns att lyssna till på Spotify!
Klubb ONT och Brogatan
del 1 av denna uppdatering: Klubb ONT i fredags.
Premiär för Niklas Åkesson och Per Alvsten på Loftet, Hedmanska gården. Alla var inte där, det kan man ju inte påstå. Vissa ramlade in lite småfulla när allt var över. Ingen press synlig på platsen. Men jo, det kommer förhoppningsvis bli bättre redan inför nästa drabbning, som inträffar den 6 mars. Första fredagen i varje månad, lägg det på minnet!
Klubb ONT = Niklas och Per med skiftande gäster. Denna kväll det röjiga bandet Machine Krank.
Vad vi fick se var bland annat en dissekering av arbetaren som varelse i samhället, en snyft-version av "Kom Ketchup, så går vi", samt en industrisymfoni till Malmö. Sammantaget smärtsamt, oroande och roligt.
En orgie av småbarn och gravida magar var där.
Niklas Åkesson = han som vann SM i Poetry slam och Borås Open o sånt en massa gånger förr i tiden. Galen. Har bra skådespelar-skills och känsla för det där med pauser. Har styrkan att se ut som en fallen Britney Spears och komma undan med det. Kan även likna Jesus. Eller Grinchen.
Per Alvsten = han som inte vann SM i Poetry slam och Borås Open förr i tiden. Galen. Liksom Niklas saknar han begränsningar. Har även en styrka i sin obefintliga frisyr och Magnum-mustach. God komisk tajming. Använder sin universitetsskada väl genom att randomly kasta ur sig svårbegripliga ord och termer för olika saker som jag inte vet vad de är.
Nedan lite publik- och- scen -bilder:
Jag smygfotar Marie.
Lite nöjd med att jag lyckats fånga Andreas. I förgrunden Lovisa.
Killen i publiken som hade med en morot som han skalade...
Jag drog med mig Sofia som vanligt. Hon var överförtjust att de sålde tomater.
Niklas
Per
Delar ur Machine Krank
Albin hade tappat rösten men var glad ändå.
del 2 i min uppdatering behandlar Brogatan. Jag och Lovisa utför statistiska undersökningar, läs mer här: http://linaarvidsson.blogg.se/2009/january/utkast-kort-referat.html
Först lite fest hos Gunnar. Jag som vanligt mer eller mindre direkt från jobbet.
Brogatan sen. Vi fick med oss Daniel. Regn på vägen dit, mindre mys.
Anteckningar gjorda under kvällen:
Positivt utgångsläge.
Nisse Hellberg, kändis Lina såg i baren. (Hennes pappas idol)
Efterkorrigering från förra gången när Lina inte kunde tyda sina anteckningar: "Från 1 - 10 är det en 2:a."
Lovisa var här igår, fick desperat raggningsreplik: "Häääj! Hure läget? Vi borde byta nummer!"
Det tyckte inte hon.
Illustration av en kvart-i-tre-människa:
bild: Lovisa
Snygg brud med tatueringar pratar med ointressant kille
Daniel pratar om ostbit
Mr "Jag-sänker-ögonbrynen-för-att-verka-intellektuell" är Lovisas span. (Linas kommentar: "högst 21 år")
Linas span är en rödhårig, skäggig med ljusblå tröja. Han sitter på andra sidan spegeln men hon vågar inte prata med honom.
"Jag råkade somna en gång springande i en trappa" /Daniel
en kvinna i porrutstyrsel (linne som visar hela ryggen, kropp som en gudinna) har satt sig vid bordet mitt emot. Hon pratar med Lovisas ragg. Men så länge vi kan se hennes rygg och lilla hårknut gör det inget.
Folktillströmning.
Lina "känner för cider".
01:43
"Det är lite bögigt här nu.
Den rödhårige med ljusblå tröja är fortfarande sötast." /Lina
01:45
Två jättefulla tjejer (äldre än oss) gör entré
01:48
Den snygga mörkhåriga går sin väg med sina killkompisar
Lina klagar på "de unga brudhelvetena" som armbågar sig fram i baren. Omoget! Fy!
Hög loserfaktor.
02:00
Lovisa börjar bli fyllegrinig och önskar sig synfel
02:15
Folk kommer in i massor
02:20
Ställets mest oattraktiva människa sitter och hånglar
Det ser ut så här:
bild: Lovisa
"Kan de inte börja förspelet hemma åtminstone?" /Lovisa
Daniel ser söt kvinna i mössa
Lina ser jättemånga människor med FULA glasögon och FULA kläder och hon förstår det bara inte. Hon förstår det bara inte. "Jag känner mig som 45. Jag känner mig som tusen år."
Han som ser ut som Bob i "Twin peaks" fast värre har hånglat.
Daniel har sett någon som påminner om Elin Grelsson, bloggare känd för att tända på nördar och norrländska hiphopare. Vill inte fråga om det är hon.
Det har aldrig luktat så illa i trappan som det gjorde nu (varm urin).
Det har aldrig varit så mycket folk på dansgolvet.
(Det var sista kommentaren, av Lina, innan vi lämnade in)
Kommentar: Det här tog för övrigt två dagar att få till, på grund av att bildverktyget vägrade samarbeta. Hylla mitt tålamod i det här, tack.
De överdoserade dagarna
Jag har varit i Växjö, fått min uppsats opponerad och opponerat på de andras, läst med Växjöpoetkompisarna på Kafé de luxe för vår releasefest, glatts åt lite olika varelser av det manliga könet, pratat skit med hög intelligensia tillsammans med Julia och Emelie (när allt kommer omkring är vi de klipskaste i vår grupp), träffat på människor som man liksom träffar på när man är i Växjö (dock inte alla, det gör man sällan, nån logik får väl finnas), umgåtts med Malene, Thea, Splatterfilmsregissören, Roger, Morgan, osv, osv, samt kommit hem och sett på Emil Jensen med Sofia, det var fint även om jag kände igen mycket mellansnack, fick en kram och vi pratade och jag kände mig som en ovanligt vuxen fungerande människa.
Tyckte du att den meningen var lite oförskämd?
Jo, men så speglar den också denna dags utmattning...
Min skrivarklass kommer att upplösas nu och sånt där är ju alltid lite sorgligt. Borden runt från vänster med start på hon i grön kofta; Irene, Charlotte, Bodil, Emelie, Julia, Susanne och Pia (som inte gått i min klass, bara var med för opponering av sin uppsats).
Bodil, som skrivit en grymt bra skildring av sin barndom.
Irene, som skrivit fantastiskt skarpt om det lilla samhället. Charlotte, som skriver chick lit.
Magnus Eriksson, en av våra handledare. Min grupps handledare har varit Vasilis Papageorgiou, som jag missade att fota.
Fika med Julia och Emelie på Skåres. Jag blev raggad på av en fransman som trodde att jag var tjugo. Sånt är ju kul, även om jag inte alls var intresserad.
Vi träffade på Carro och hennes syster Johanna. (från vänster omvänd ordning jämfört med hur jag skrev det här)
Kafé de luxe sen, förberedelser inför kvällen. Här är blommorna som Studiefrämjandet aldrig fick, då de aldrig dök upp... Marie.
Det var hemskt vad den här bilden blivit dålig. Men här är Nils, en av ägarna till de luxe.
Roger kom. Alltid konstig känsla att se folk från nätet i verkligheten!
Kafé de luxe är snyggt. Även om jag inte vant mig vid den nya övervåningen sedan renoveringen.
Thea.
I bakgrunden sitter Morgan, som också går i min skrivarklass. Han var den ende från klassen som dök upp på tillställningen. Morgan skriver noveller med obegripliga slut som jag slagits mot ett halvår, han citerade mina arga kommentarer i sin uppsats. Numera har jag dock börjat omvärdera, tro det eller ej.
Erik, hispig inför uppträdande. Han avslöjade att han slutat röka OCH dricka kaffe, vilket gjorde mig glad. (Även om två beroenden på samma gång kan vara ett för mycket...)
Marie. Hysteriskt rolig på scen denna kväll.
Lilla soffhörnet. I stora lockar sitter Hector-mamman. I långt brunt: Elisabeth, en av poeterna. Längst ut med glasögon är Ulla, som inte skulle komma men ändå hann med två dikter.
Elisabeth. Det röda som sticker ut på varsin sida micken är inte en underlig Madonna-behå hon har på sig utanpå kläderna, utan ballonger från Bob Hanssons läsning här i lördags.
Malene fick jag syn på först i pausen. Hon satt längst fram, så gissa vem som fick fota sen?... Det här fotot r hon själv inte nöjd med, men jag tycker hon är för söt för att låta bli. Det är min blogg! Så det så! I bakgrunden pausunderhållare Erik, livlig trubadur med mössa.
Ola Karlman hade längst dikttitlar; "Jag var dåren som sköt en förbannelse rakt i bukspottskörteln" och "Låg ner möjligtvis, men ovanifrån syns knappt mörkret". Jag har aldrig hört honom tidigare. Verkade vara tillsammans med en av Lamilla-tjejerna.
Midas.
Jag läser Alien-dikten ("Det mest erotiska) och ser ut som en alien.
Bra exempel på humoristisk gestaltning!
Så hittade vi äntligen ett bord bara för oss tre...
Elisabeth och Marie vid skivförsäljningen. Vi sålde 16 skivor. Inte så illa pinkat!
Erik har verkligen lärt sig att posa på foton. Här tillsammans med Hanna.
Den här killen tyckte inte att jag var så bra på att smygfota.
På övervåningen har de numera ett buffébord som kan hissas upp i taket. Grymt!
Tre försök till posning. Vem lyckas bäst?
Djävularna på väggen är en annan trevlig inredningsdetalj.
Ett gigantiskt tidshopp till torsdagskvällen.
Vad ska vi se?
1. Duvungarna.
x. Emil Jensen.
3. Mora träsk.
En närmare bild ger oss...
... Emil Jensen, förstås. (Jag är trots allt 27)
Lägg märke till trummisens söta tröja.
Sofia. Tror bestämt hon fångats i Emils melankoli.
Edda Magnason.
Det är förbannat coolt med män som kan spela fiol.
Tror för övrigt inte att varken Duvungarna eller Mora Träsk nånsin spelat på Babel.
Två ballonger i taket var kanske de som såg bäst.
Istället för att jag köpte Emils skiva, köpte han min. Båda tyckte det var en lite skojig grej.
Ett galet fan gick fram till scenen. Mer om det när den jävla videon laddat klart på youtube, i nåt annat århundrade... (jag har filmat Sofias o min iscensättning av det hela. Ingen behöver känna sin uthängd, alltså!)
I övrigt två fina dagar och ja, nu är november snart över.
Och det känns bättre i mitt bröst än det gjorde i måndags.
absolut onsdag...
http://www.smp.se/noje_o_kultur/galej/absolut-poesi(987042).gm#articleimage-popup
Ni kommer väl på onsdag?
the big Växjö-night in november
1. Vi träffar Jessica och Wille på Kafé de luxe.
Alla de små bilderna går att klicka på och se som större.
2. Jag o Sofia tog oss vidare till Rififi, där kvällen skulle fortsätta. Utställningen med stolar är SFI som samarbetat med designprogrammet på Växjö Universitet. Sen hade man även vernissage tidigare på dagen för Lars Tunbjörks fotoutställning "Home".
Här är det matdags, smygpremiär på kommande restaurangen, med Navid Modiri o Gudarna, samt personalen. Johan i den roliga hatten, blink, blink.
Jag gick samma gymnasie som tre av Gudarna, så vi pratade Stureminnen. Så där som man kan göra.
Shaking hands with death.
I logen spexade jag o Sofia lite grann med allsköns bråte.
3. Allt i konstig ordning nu, så jag vet inte vad siffrorna betyder längre. Men oroa sig inte, som Navid skulle sagt.
Här är bilder på mig o Sofia i fönstret, sminkning och förberedelse, miljö osv, Elin Vennerbring och hennes vän, Mats som presenterar och mental nervös förberedelse som Sofia lyckats fånga alldeles lysande på kort.
Och ta-daaa! Visst passade jag bra in med tyllkjolen i discokulans sken?
Min läsning var uppdelad i två sjok. Först ut kl 21 var diktsviten. Och publiken var imponerande, både i mängd och fängslan. En kvinna sa till mig att hon gråtit två gånger, det var den finaste komplimang jag fått.
Sen tyckte de jag liknade Liza Minelli eller Edith Piaff. Och det var ju komplimanger på annat sätt, om än lika hänförande.
Blir det tråkigt kan man alltid titta på den här bilden.
Hanna och Marie, Sofia, jag och Anneli som kan en pose och det är "american smile". Men den gör hon bra! Emilie i fina klänningen, hon har på riktigt letat efter den ultimata lila dräkten som passar en kulturtant. Och så Henke, som blivit snygg och fått tjej.
Glada brudarna på upptåg...
Tills vi kom på att det faktiskt är poesiafton; - för helvete, lite allvar tack.
Malin ser ut att kunna nita vem som helst.
Sunny ser orolig ut.
Emma tog babe-minen av glatta farten.
Har hört att jag passar som bäst mellan dessa foton av Lars Tunbjörk.
Verkar stämma, eller?
4. Innan konserten läste jag två dikter. Det folk verkade uppsnappa ur dessa var i första hand att jag hånglade med en vacker estradpoet i en snödriva, o i andra hand att det finns för mycket flickvänner i den här världen. Själv tycker jag det är minst lika uppseendeväckande att jag har rosa nalle och trosor... Jaja, jag är glad att lyckas sätta NÅGOT på folks näthinnor. Hur som helst har jag aldrig varit med om en läsning där folk står en meter ifrån mig och glor! Det var nice, även om jag läste fel en hel del.
Ni ser svettdropparna på Navids bringa va?
Övriga personer som florerar här är: Ida Qvarnström med kille, Jonas från SMP var inte i jobbet idag, de två unga pojkarna med lockarna är Mats söner. Längst ner står Patrik och hänger i baren.
Konserten satte igång och jag och Sofia hoppade som några galningar.
Jag fick även en del helt okej bilder med min schyssta kamera, eller vad tycker ni?
Svetten:
http://www.youtube.com/watch?v=OOfHnFEoRF8
Efterfesten var inte vild precis. Men trevlig. Diskuterade Sara Stridsberg och sånt.
Jag drack ingenting på hela kvällen men det var höstens hittills roligaste kväll.
På hemresan idag var det olika hög seriositet på läsandet. Sofia med skolarbete. Jag med en tunn HM-bilaga för festkläder.
Vad är att föredra, förresten? Fjortis-fotbollslag med förmodad hörselskada och noll känsla för stillhet och lugn, eller fyllgubbe som sjunger "Hounddog" med fel ord samt muttrar och mumlar?
Jag och Sofia röstar helt klart på det senare alternativet.
Nog blir man lite nöjd?
Gårdagens Växjöbladet Kronobergaren.
Korta citat ur diktsviten:
"Jag la mig bakåt, ryggen emot, allt som kittlade
det var våren, det var hösten, luften en hel centrifug! Jag skrek, jag blundade, jag log, jag skrattade, jag var tyst, jag andades häftigt mot din hals. Du och ditt sträva rivande. Din doft, den du har, den som är du.
Och det var som när man var liten. Man drömde om det, skillnaden var att jag fick göra det nu.
Och jag lutade mig bakåt, alla insekter, allt det som annars störde mig, det gjorde mig inget! Det gjorde mig inget!
Och det var den kjolen som gled upp
och det var den värmen som kom, gled längs med kinder, lår, liljekonvaljen,
jag såg den inte ens, vem bryr sig
om liljekonvalj? Och jag blundade och jag såg inget annat
hörde inget annat."
(....)
"Om det där var sista gången
Om du aldrig kommer att prata
Om det här är det enda jag har att sälja
Om det här är sant."
korrigering
Bara ett påpekande så det inte sker några missförstånd:
Det blir ingen läsning den 22 november. Denna läsning blir den 26 november, en onsdag. På Kafé de luxe. Förmodligen gratis inträde, vi är många poeter och en skiva; - köp den för femti spänn!
Se mer info på profilen här intill....
reklam, reklam!
19 - 22 Vegetarisk buffé
21: Lina Arvidsson läser egna dikter
23: Navid o Gudarna spelar
Så här ser det ut på lördag den 15/11, Rififi, Anteliigatan 3, Växjö
entré 19 - 22: 150 kr
entré för bara konserten: 100 kr
Frågor?
Mats Petersson: 0705-976897
Johan Ekengren: 0731-520245
ps. Du får mycket för de pengarna... Glöm inte vernissage av fotoutställningen "Home" av Lars Tunbjörk samt utställningen "Hem", ett samarbete mellan Rififi, Växjö Universitets designprogram och Macken.
kort om Eslöv 27/10 + lite annat gojs (eller uppdatering som fan!)
Paus i alla mina göranden. Jag kan ändå inte bara sitta o äta, vem fan kan det? Anna Skipper skulle säkert säga att man ska sitta och fundera över smaker och vara i nuet, låta allt ha sin tid. Men jag lever mer i det här "allting är i samma tid, så lets go baby"...
Här först lite bilder från Kafka den 27/10:
Ulla Lundegård är en underbar poet och underhållare från Växjö som få känner till. Gå och se henne om du har chansen! Jag ska höra om jag får lägga ut filmsnutten på youtube... Den här gången var det mycket jag aldrig hört innan. Men samma satiriska ton som gränsar sådär härligt till "för mycket", med ämnen som skönhetsideal, feminism, sex och Freuds vara eller icke vara.
Den här kvinnans nacke var i mitt blickfång under första halvan av kvällen (jag bytte plats sen när jag hittade Lovisa Eklund). Att studera publiken är ett nöje under Eslövs-seanserna, det får jag säga, ibland lika stort som dikt- och musik- lyssnandet... Den här frisyren har jag inte sett nån ha på tio år. Men hade jag haft en sån nacke som den här kvinnan, så hade jag också övervägt.
Karin Tidebäck, författare med coola kängor. Hon läste två noveller, båda med inbyggda dialekter. Kanske det krävs att man har nåt visst när man läser så långa texter? Hon gjorde det hur som helst bra.
Ibland skrattar även Andreas. Tro det eller ej.
- Jag antog din utmaning, sa Paul. Men jag hann inte. Jag gav upp igår kväll.
Min utmaning var (och är, alltid) att skriva nytt.
Istället blev det 2*Paul och en overhead i bakgrunden med powerpoint över hans liv. Ett farväl till Eslöv, och jag hoppas det inte är tal om något längre uppehåll överlag.
Jag filmade när han läste om sina tjejer. Lite Paul är alltid bra att ha när det blir dystert.
Kristian Svensson, fy fan va jag blir nervös. Gatsbyfinalen...
Trubadurkillar; vi diskuterade det i bilen hem; har olika mål här i livet. Vissa vill bara spela gitarr och skiter egentligen i texterna. Vissa är egentligen poeter och var gitarren kom ifrån är lite mer ett mysterium. Alla gör det mer eller mindre för att få tjejer. Kristian har tjej. Och är grymt bra på det där med texter. Jag är som sagt; nervös...
Kvällens stjärna var unga Evelina Bramstång, vinnare av Lilla Augustpriset 2007 och nominerad även i år. Jag kände igen henne från att hon varit i publiken tidigare, så det var extra skoj när hon presenterade en av dikterna hon läste som "en jag skrev när jag var här på Kafka". Evelina har sjukt cool stil också, eller hur? Inte konstigt att kamerablixtarna var som galna...
Slutligen: jag kan inte fatta att jag missat Andreas röda foder i jackan?! En sann vampyr.
Biltur hem med Paul, Lovisa, Kristian och hans tjej (jag minns inte vad du heter, förlåt!). Vi pratade om den där fjortisfesten, så nu måste den bli av.
Sen sist har jag även varit i Växjö. Det blev inga bra bilder av det direkt. Får räcka med det här, som dokument över en trevlig kväll som innefattade både fika med Thea och vin och grönmögelost med Ola.
Så här stort blev brödet.
Ja, det är så stort som det ser ut.
Ny rubrik!
Så var det då 3.
Ska det vara uppdatering, så ska det.
Förste älskaren, (hjärtkudden) ålder 17.
(Eller vänta, det här fotot togs ju igår?...)
Idag hittade jag det här lövet. Det är så stort som man kan tro. Och det sitter på min vägg med hjälp av tejp, får se hur länge det går.
Jag upplevde ett lyckorus på jobbet idag.
Och det är väl rent statistiskt inte så ofta det händer?
Den här tiden på året är enligt mig den bästa. Löven som faller, luften som är hög och klar, mörkret som faller tidigt på kvällen, gör det skumt och julkalendermysigt med gatlyktor och bussar, folk som är ute och går med sina hundar. Dessa plötsliga dofter av vilda äpplen. Alltså, det är en underbar tid för en reklamutdelare!
Visst, jag var arg på min chef den första timmen. Han skickade ut mig utan karta, jag var rädd att köra vilse och förbannade mitt dåliga lokalsinne. "Logiskt", är min vanligaste fras just nu. Och den ska sägas ironiskt, hårt, som om något är logiskt i denna stad, bland alla gator som är ett jävla virrvarr. Men återigen:
mitt i allt jävlar och cykelstyre som skär in i huden
så lycka då, alltså!
Jag tänker inte jaga det logiska i detta.
Nöjer mig med att jag njuter av att svettas på en cykel när luften är så här.
Barndomens fotbollsträning och livet är så stort och vackert.
Ungefär lika logiskt som att jag tänker Å vad världen är vacker när Tomas Alfredsson filmar joggingrundor med gatlykor och tråkiga radhus i "Låt den rätte komma in".
Jag vill leva nu.
Jag är glad att jag lever nu.
Sådär:
tillbaka till kommentarerna till Morgan. Det blir nog det sista jag gör denna kväll. Eddy Izzard får vänta.
Karlskrona-turen
Hej hej, Karlskrona!
Hej hej, Emma!
Efter fika och skitsnack hittade Emma vägen till Café Porslinan och vi var på plats innan arrangörerna.
Handikapptoaletten är min telefonkiosk...
ooops...
haha! Transformation complete.
Mari
Emma vill inte att jag lägger upp nån bild på henne. Men med hennes nya hårfärg och denna snygga sjal kommer jag att strunta i det. Jag har en vacker kompis, inte sant?
Stefan skötte ljud och allt möjligt. He owned the place kan man säga. På den här bilden ser han oförtjänt spookey ut, må jag säga...
Mysigt ställe! Tydligen tillhåll för ungdomar.
I och med att det var så få tävlande (två st), sköts själva slammet upp till nästa gång, och idag blev en vanlig läsning. Josef Hoffert, Mari Anari och Erik Härstedt avlöste varann. Josef hajpade upp mig rejält som kvällens stjärna alla väntat på. Jag försökte dra ner det lite på jorden när jag kom upp på scenen...
På bilden ovan: Josef.
Erik var i sitt esse på scen. Äntligen fick jag köpt hans diktsamling.
Maris bästa är helt klart den om män som emotionella mongon.
Mitt hår är mer rosa än det ser ut. Direkt-ut-ur-duschen-frisyr är den enda som funkar just nu... Ska klippa och färga snart.
Kollar man noga här kan man skymta att baksidan av pappret inte är tomt. Jag upptäckte för sent att hälften av diktsviten var utskriven på baksidan av min påbörjade plugg-bok inför eventuellt jobb i erotikshop för ett tag sen. Det vill säga: diverse sexleksaker och deras olika funktioner och pris... Ingen såg, påstod dem.
Jag läste diktsviten från Loftet, lite omskriven och nerbantad, därav papper. Är verkligen inne på diktsviter nu för tiden! Det är en härlig utmaning att hålla publiken i ett grepp hela tiden. Man får verkligen jobba med närvaro, variation i röst och kroppsspråk.. Emma: "Jag brukar vara svårimpad, Lina. Men du tappade mig inte en enda gång." Josef: "Du kunde kanske korta ner den lite. Den ska absolut inte vara längre." Tjej från publiken: "Har du läst in den också på skiva? Den var jättebra, jag kände igen mig så mycket!"
Emma och jag är de coola brudarna. Vet inte riktigt om det framgår på den här bilden.
När jag åkte i bilen med henne sen insåg jag hur jag längtat efter detta; att sitta i en bil med Emma bakom ratten. "Vi kan köra till Paris!"
"Ja! Och hela tiden lyssna på Moneybrother och sånt som man kan sjunga med i."
Just ikväll blev det bara till Josefs utlovade pannkaksfest. Och Emma åkte hem. Förhoppningsvis ses vi på måndag igen. Å, det är underbart att ha mina vänner nära igen!
Är jag emo-brud nu?
Det här kan vara den snyggaste bilden på Erik, som försvann men till allas glädje kom tillbaka igen.
Josefs veganpannkakor hade det varit mycket snack om.
Och jag må säga att de levde upp till sitt rykte. Om än det är flottigt och sjukt med så mycket vaniljsocker...
Zorro var också med på festen.
Mari och Josef. Som syster och bror.
David. (Emma och jag kallade honom för "Fluffet")
Folk gick hem och till sist var vi bara tre. Då åkte den här fram... En halvt frusen rom.
Sen såg festen plötsligt ut så här:
Och det här kan vara den bästa bilden på mig...
Konstateranden efter natten:
Det är dumt att inleda förhållanden när man mår dåligt. Det betraktas som flykt och är enbart utnyttjande av annan människa.
Det är förmodligen skadligt att titta för mycket på andra estradpoeter på youtube och ta efter deras rörelsemönster.
Rom och cola är en gubbdrink. Men det är okej.
Navid och Gudarnas nya skiva växer. Men vi måste få dem att spela "Fri fot" eller "Dags för slagsmål" nån gång.
Alla är vi mer eller mindre manipulativa.
Jag är mer eller mindre ensam med att gilla höga hårfästen och My chemical romance. Även om Josef erkände att "Mama" var rätt bra och Mari också såg det heta i Gerard.
Om man namedroppar nån utan anledning titt som tätt betyder det att man är kär i den personen.
Robbie Williams "Escapology" är seriöst en av de bästa skivorna.
Det är inte lätt att vara både estradpoet och snygg.
Jag ska tävla i nåt av slammen i Karlskrona. Och jag tycker att DU ska dra dit! Varje onsdag ett tag framöver.
Idag är jag underbar och låt oss sova...
Se mig läsa:
http://www.youtube.com/watch?v=OojeEPrDnDY
http://www.youtube.com/watch?v=OojeEPrDnDY
Se Josef läsa:
http://www.youtube.com/watch?v=HtBkf1GqXTM
psst! Läsningen i Växjö den 22 är flyttad från Palladium till Rififi.
Ordkonst Open 08
Igår missade jag en poesitävling i Lund på grund av att tågen krånglade mellan Malmö och Lund och situationen med ersättningsbussarna påminde om Titanic, fast ingen dog.
Jag hade kunnat göra en snygg krönika om det här, men glöm det för jag är fortfarande sur.
Det var länge sen jag var så peppad att vinna en tävling, och ingen kommer tro mig nu om jag säger att jag hade vunnit den.
Till det trevliga:
Mr Jonas var där. Mannen jag snackat en del med på msn de senaste dagarna, och ja, man kan få vänner genom att de läser ens blogg. När jag kom dit sa de vänliga personerna utanför att "jo, det är poesitävling där inne, men den började för en halvtimma sen". Jotack jag vet, sa jag, och sa i kassan att jag skulle gå in gratis. (Oscar sa faktiskt det i telefon, som plåster på såren för att han lät reserverna komma in...)
Jag pratade av mig med Emma på bussen dit, hela vägen från Malmö (jag skiter i vad det kostade), lät hela den bussen veta allt om mitt kärleks/sexliv (nej, inte allt. Det är det väl ingen som vet. Utom möjligtvis Axel, då). Jag var outnyttjat snygg och det finns inget jag kan bry mig mindre om än om någon skulle känna sig offended av dessa ytliga ord jag har att säga. Mitt hat mot SJ kunde fylla en bag-in-box eller två; jag var på väg till en tävling som jag inte skulle få vara med i. Fortfarande laddad som få.
Jag skulle kunna skriva värre saker. Det värsta lämnar jag utanför. Så brukar det vara. Jag tror det är bäst så. Jag är väl för fan inte Kvällsposten.
Kort om tävlingen: Det var en blandad skara men de som kom i final var de jag kunde tippat på förhand. Erik Härstedt och Andreas åkte ut tidigt, det var förvånande. I övrigt kul att se nya ansikten. Vissa av dem. Vissa behöver några års övning.
Amanda
Finalisterna, fr v: Gunnar, Rijal, Amanda, Josef. Snett nedanför: Oscar Johansson, kvällens emcee.
Rijal
1:a: Amanda Lindholm
2:a: Gunnar B Hansen
3:a: Josef Hoffert
4:a: Rijal Mbamba
Det var mycket publik.
Och om ni undrar, så ja. Jag var tillräckligt bitter för att inte plocka upp kameran förrän det var finaldags.
Och innan dess tänkte jag på fullt allvar att nej, fan heller om jag tänker ta några kort.
Efteråt blev det lite öl och vin och ja, jag känner alltså av det lite idag, så ja:
det är kronan på verket.
Som tur är 1:
jag är inte helt strandsatt, utan har kommande läsningar.
Next coming up är Karlskrona den 22e oktober.
Sen sa Oscar i ett av sina mellansnack att jag ska dit och läsa i december, den 10e. Något jag glömt bort att vi bestämde! Så det var ju trevligt att höra.
Och däremellan alla Växjöläsningar. Se profilen till höger.
Som tur är 2:
Gunnar lät meddela att sista kvalet till Gatsby flyttats till november. Det vill säga jag tror jag kan gå.
Jag är redan redo för final, det är inte det. Men festerna brukar ju vara trevliga.
När jag kom hem såg jag på det här. Det tycker jag att alla borde göra lite då och då.
http://www.youtube.com/watch?v=ee9oFqxDDnU
Vi är sinnebilden av lycklig kärlek i två sekunder
Lite bilder från fredagens vistelse i Borås. Läsning som förpoet på Hagströms Hink, deras lagtävling.
" Jag dras till dina negativa sidor
de liknar mig, det brukar vara så
som att jag genom någon annan ska kunna älska mig själv
det slutar ofta i antiklimax
jag lämnar
i tron att jag lämnar det negativa kvar hos dig.
Jag är på fest och alla här har grumliga ögon, vaga konturer
det finns konstellationer, gränsdragningar i detta kök och folk är väldigt noga med att påpeka dem.
Någon har öppnat en påse chips och det står vin, man får ta, jag går sönder ett slag men låtsas som att jag bara är kissnödig
vad har de för användning av det jag berättar om mig själv?
Jag minns en vacker dag i maj när vi aldrig hade börjat tänka så här om oss själva.
Vi sprang runt och lekte häst, jag och Rebecca, vi var kanske nio år
Jag hade en rosa nalle som hette som hon, hon hade en aprikos som hette som jag, jag undrar om hon fortfarande har kvar sin, jag har min, den följer alltid med, men det kommer aldrig ett tillfälle att prata om det.
Vi blir fullare.
Det går.
Någon har lagt sig för att vila, det heter inte däcka nu längre, världen ser trött ut
och hon i hörnet har börjat prata politik.
Jag går in, jag går ut, vi suddar ut det där med inne och ute, det verkar vara vinter och hala asfalten men mina klackar går alltid bäst med rödvin.
Och jag hånglar med någon vacker estradpoet i en snödriva
vi är sinnebilden av lycklig kärlek i två sekunder
ska det kännas så här?
När jag kommer hem finns det inget kvar, jag överdriver inte
jag menar inget
och det är frestande att rimma 'inget kvar' på 'inget av det som var'
men jag ljuger då
och jag ljuger för ofta, så låt oss åtminstone försöka
Jag är ensam här.
Det finns för många flickvänner i den här världen.
Jag har inget gemensamt, jag är kanske 27, jag har en rosa nalle
och trosor.
Jag minns en tid när jag visste vad jag höll på med.
Men i dagboken står det
att jag vill ha det så här. "
/Ny dikt som jag läste som kalibreringsdikt
rapport från Loftet 2/10
Hade egentligen tänkt lägga ut snygga bilder på när jag och Sofia okynnesannonserar stan inför denna händelse. Men som denna händelse redan ägt rum känns det lite... ja.. för sent helt enkelt.
Så här kommer istället bilder från själva... händelsen. Ska sluta använda sama ord nu.
Kanske inte det bästa fotot på Paul, men ser ni hur det ser ut som att pappren stannar i luften på väg ner? Det är en synvilla, men visst är det coolt?
Så här såg det alltså ut i köket när jag stod och skar upp vaniljkrans och sockerkaka, vi kokade tevatten i kaffekokaren och jag fick veta att Lovisa haft leukemi.
Andreas är ytterst tveksam. Kommer det att komma nåt folk?
Men till o med Niklas var ju där, en del av tiden i alla fall.
Till vänster Daniel Bernhoff, till höger Lovisa Eklund.
Svårt att få till det där med skärpa ibland. Men jag gillar ändå den här bilden av Lovisa. Det är något Karin Boyeskt över det. Eller?
Fritjof var där!
Och Fritjofs kompis.. damn! Jag och namn... Jag var nervös inför läsningen när jag blev presenterad, duger det som bortförklaring?
Jag var först ut med att läsa. Nyskrivet och det är som vanligt bara att kasta sig in med huvudet före. Var själv lite tveksam över resultatet. Men fick flera beröm så kanske var det inte helt värdelöst, då.
Sverker Wallin.
Andreas
Publikbild: krasslig Gunnar B Hansen, Li och Christina, fnissiga över Andreas FRA-dikt.
Tjejen som spelade var lite lik Malene på det här fotot, ser jag! Inte i verkligheten. Hon stod inte med i det ursprungliga programmet, kom från Södertälje och kompade senare Magnus. Här spelar hon själv. Hon kallade sig HannaLiten. Jag tyckte det var rätt töntigt.
En riktigt kass bild på mig men va fan. En haka eller tre? Det kan väl gå på ett ut ibland.
Jag och Sofia, hur som helst.
Ja, jag gick hit i de här skorna.
Paul is the king.
Jag filmade 11 minuter av hans läsning. - vad ska du ha det till? frågade han skrattande. - titta på när jag har tråkigt, sa jag.
Lovisa var den jag fick bäst bilder på.
Det var härligt att se henne igen, en varm känsla spred sig över lokalen när hon pratade om sina gamla my little ponies och om äckliga sjukhusminnen. - ni får gärna skratta ändå. Och det gjorde vi.
Avslutade gjorde Blända med Magnus som i vanlig ordning klankade ner på sig själv och drev publiken till vansinne av skratt. - Vi ska spela i Köpenhamn imorgon, då får ni gärna komma. Fast det är dyrt och långt och det är inte värt det.
Magnus står förstås aldrig stilla, så en bra bild utan blixt här är inte möjligt (och blixt i den belysning vi hade var inte heller möjligt). Men jag antar att detta är talande?
Han som kompade var lite lik Mads Mikkelsen.
När jag kom hem kände jag mig full fast jag inte druckit nåt.
Då vet man att det varit en bra kväll.
Spoken Words vara eller icke vara.
Är det verkligen så?
Är Spoken Word alltid menat att vara åt det roliga hållet?
Det pågår en mindre debatt kring detta bland mina poetkompisar. Vissa är asförbannade, andra tar det lite mer lugnt. Vissa tycker det är bra, att man får upp ögonen för poesi på det här sättet.
Var befinner du dig?
http://stockholm.city.se/noje/2008/08/21/Har_raknas_bara_orden/
Förvirringen i krånksången, för att förtydliga, är att företaget i sig heter "Spoken Word"... Vilket också är en term för performace-konst med poetiska undertoner.
Det är augustikväll i Norre Katts Park och Ordkommissionen regerar.
Hade de sagt Norre Port med en gång så hade jag vetat vart vi skulle....
I Norre katts park har jag nog inte varit sen Sahara hotnights och spyor nån gång på medeltiden, mittemellan gymnasiet och resten av livet. Halmstad är en vacker stad, det har jag aldrig slutat tycka.
Enligt en av tjejerna som tog hand om oss hade det varit dubbelt så mycket publik om vi kommit i mitten av juni, semestertid istället för analkande höst och faktiskt ganska sval kvällning. Jag blev förvånad, för jag tyckte det VAR mycket folk där. Med tanke på utomhusscen och OS på tv och alla möjliga omständligheter. En eloge till Halmstads tappra kulturintresserade!
Den här utomordentligt goda couscous-salladen, som de tydligen är kända för, var jag så bestört över att jag inte fick i mig mer av, att jag frågade efter doggybag. De sa att vad de kunde göra var att spara den. Den blev dock aldrig uppäten, då vi fick våfflor efter uppträdandet! Vilket ställe! Jag sålde mina två skivor jag hade med mig, vi satt vid ett bord och folk kom och frågade om de fick slå sig ner. Sån där underlig stämning där man märker att folk skrattar åt vad man än säger, tystnar så fort man börjar prata. Som att man vore en kändis? Jo, faktiskt. Som att man vore en kändis.
Nu är jag ingen kändis, men jag var mycket nöjd med att jag utmanade mig själv till att läsa de båda dikter jag har spärrar mot att läsa. Det är dels den där jag sjunger, men viktigast av allt: diktsviten. Inövad och mer än redo att levereras...
Och underliga saker händer. Efteråt kommer ett par fram. "Din skiva", säger han. "Ja, den tog slut", säger jag. "Jag har hört den", säger han. Hans fru ler överdrivet.
"Vi känner honom", säger dem, "han har spelat den för oss. Vi har hört talas om dig. Så roligt att se dig i verkligheten." Jag är stum. Eller talande. (Mer talande än nånsin kanske?) Minns inte ens vad jag säger, så förvånad. Världen är så liten. Och det har aldrig slagit mig tidigare att han pratar om mig. Att han spelar upp min skiva, "ni vet, den första jag läste handlar ju om honom." "Jo, vi vet." Jaha.
Där ser man.
"Du får hälsa honom om du träffar honom." Jag nickar. Hans fru ler överdrivet.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller om jag bara borde rodna. Jag gör kanske både ock.
Karin Strands mamma också. Karin gick i min klass, vi har spelat teater ihop. Hon hade nu en helt annan vardag än mig, men den lät bra. Jag sa åt mamman att hälsa. När jag tänker på Karin tänker jag på "Första varningen", när vi spelade Strindbergs enaktare, ja det var tider, det. Jag har gått privatskola i Stockholm efter gymnasiet, men aldrig att jag hittat en så bra teaterregissör som Maggan Ek-Wirack, eller en så bra scen som den i Medieteket. Sturegymnasiet, fan alltså. Det är en riktigt bra skola.
Det är bra att vi har Paul Ström, tänker jag. Han livar verkligen upp. Så rolig! Han säger i en av sina dikter att humor är bra, som en pik liksom, humor ska man ha. Det blir svårt att ge honom komplimanger efter det. Man kan kanske säga att vissa människor är roliga, men Paul Ström är roligare?
Som vår balavagn på studenten. "E7t - vi är lite bättre." Punkt, punkt, punkt.
Laura och Andreas läser sina gamla vanliga dikter och jag kikar på publiken för att se vad de tycker. Själv har jag slutat tycka något, har hört de för många gånger för tätt inpå, för att riktigt känna av nyanser. Åtminstone inte igår kväll. Kanske var jag för nervös för egen del. Det är inte menat som något negativt.
De vågar inte skratta när Andreas kör sin vapendikt. Vilket är synd. Det är hans just nu starkaste kort, och jag vet att han mår bättre av bifall.
Tåget hem är hur försenat som helst. Fast i Halmstad, med den irriterande vetskapen att det bara är två stationer hem; två stationer! Känns som att jag varit med om det förrut.
På tåget pratar jag med världens kille. En av dem liksom, han är en av dem. Vi letar efter vagn 13, den verkar inte finnas, jag följer efter honom ett tag, som att det nehövs. Tills jag kläcker ur mig "Det känns ju i och för sig som att man kan sätta sig lite var som helst", syftandes på de tomma platserna utströdda omkring oss. Han nickar, "ja, så är det nog." Och jag inser att det var min cue. Trögt, men nu måste jag ju sätta mig. Han går vidare. Ibland får man en sån konstig känsla av ödesmättnad. Jag tror sällan det är ömsesidigt. Så jag brukar för säkerhets skull inte jaga efter.
Ingen såg min pappas signatur på min underarm. Det var ju för kallt för att vara bar-armt. (Hehe, så kan det väl heta? Det heter ju bar-bent.)
Hittade den här snygga reklamen inför att komlettera med:
http://www.rotundan.com/evenemang/kalender/ordkommisionen
Jag gjorde en dum grej i torsdags. Eller dum och dum? Egentligen var det väl ganska roligt. Men man kanske ska välja sina offer lite noggrannare? Min familj är lika bra som vanligt på att pika; det om något är kanske skönt att inse. (Kan jag dra med honom ner till stranden? Lyckas jag med en sån grej? Sitter man och tänker så i tre timmar är det svårt att slutligen låta bli att testa...)
Och idag skulle han åka till Hallands väderö och jag ska till Malmöfestivalen och se Timo, för han ska jag inte missa mer den här sommaren och så är det.
Så är det.
Bilder: De två översta två är tagna på Kafé Rotundan, från deras hemsida http://www.rotundan.com/
Den understa på Medieteket, en byggnad på Sturegymnasiet, taget från deras hemsida http://www.sturegymnasiet.se/
Jag har inte kunnat hitta namn på fotografer och hoppas att det är okej med denna enda hänvisning.
Bilden längst ner tagen av mig; jag i torsdags. Minus en kräftskivehatt, som gled ner för mycket för att vara kvar. Plus att jag och Sofia kände oss lite utfrysta, som de enda (utöver barnen) som bar dem... Såna här grejer kräver trots allt att alla köper det. Kan jag tycka.
Och det räknas inte med vita gubbiga stråhattar...