Jag for över bron och läste på dansk scen! Var alltså med i ett poetry slam där jag var den ende som snackade svenska. Det var förstås en upplevelse. Även om jag var trött av alldeles för mycket arbete på Ica, och inte fick nån med mig som var på min sida, så kändes det som ett varmt välkomnande. Resultatmässigt tog jag mig till andra omgången. Man körde här tre omgångar: i första omgången läste alla, i andra läste de sex bästa (av ursprungligen nio tävlande), i sista omgången som är finalen läste de tre bästa. Jag vet inte vad jag slutade som, eftersom jag inte är poängfascist; vilket inte heller tävlingsarrangörerna var, då man valde att inte säga några slutsummor för någon poet, förrän i finalen när vinnaren annonserades.

Man blir onekligen lite cp av att ständigt formulera sitt liv i små självcentrerade meningar rörande "whats on you mind?" Jag pratar förstås om facebook. Stället som måste namedroppas numera i var och varannan konversation. För att det oundvikligen tydligen var där man hamnade; jag med. Min nuvarande status är "funderar på Inkonst ikväll. Och i så fall Stella McCartney-dressen. Och högklackat." Vad vill jag ha sagt med detta? 1. jag vill att de människor jag känner som bor i Malmö ska veta att jag förmodar vara där, ev för att det är vissa jag vill träffa på kanske (ev nån specifik som jag inte tar kontakt med personligen längre och som förmodligen inte ens läser den här statusuppdateringen lika ihärdigt som jag fortfarande, - anledning till detta oklar, - följer hans... 2. jag vill skryta lite med att jag har ett Stella McCartney-designat plagg. Som jag förvisso så sällan använder, men nu tänker jag att om jag nämner det här så ser det till att jag känner mig TVINGAD att använda det, för att så att säga följa upp min egen profetia; vilket ju också är en helt onödig ekvation, i och med att så få skulle lägga märke till min statusuppdatering lika mycket som jag själv gör det; kanske för att folk på facebook i allmänhet självcentrerar lika hårt som jag gör, eller åtminstone inte tar löften om framtida företeelser som något skrivet i sten. 3. jag vill framhäva mig som en outgoing social varelse och visa att jag minsann gör annat än att sitta hemma och skriva romaner (ev hänga på facebook) eller slava i kassan på ICA, och en inneboende liten image-slav säger dessutom åt mig att Inkonst är bra att liksom nämna i förbigående i bisatser. 4. det finns tusen anledningar till att inte uppdatera sin status på facebook eller att uppdatera sin status på facebook, jag vet bara att jag är fast i det här träsket nu och under få dagar i mitt liv jobbar jag aktivt på att ens ta mig ur det.

http://vilaser.se/live/?p=100

En sak som först måste avhandlas: 

SM i Poetry slam 2009, Norrköping. Min rapport av spektaklet.

 

Etta: Oskar Hanska

Tvåa: Matiss Silins

Trea: Lovisa Eklund

 

Vinnare i improesi: Oskar Hanska

Vinnare i triathlon: Uppsala

Vinnare i teampiece: Södermalm

 

SM i Poetry slam igen. De säger att tiden gått snabbt, tänk nu är vi här igen säger de.

Jag tänker på förra årets SM. Nån form av studsande flirtande nervositetsmaskin, och så det där med att marken inte fanns under fötterna, att inget var som förut och att allt var underbart men fruktansvärt. Att håret var kort, kort och att kroppen var tränad. Jag tänker att det känns länge sen.

     

I år åker jag inte som tävlande. Men har snackat mig till lite förpoetande. Tanken är även att jag och Affe ska rapportera lite för diktafon, men med facit i hand blev det inte så mycket med den saken. Kanske är det som Affe säger: SM måste få vara en fristad.

 

Jag sover inte på vandrarhemmet, där alla andra sover. Jag sover hos Elizabet. Det fungerar bättre när jag dumpar mina centimeter-tunna liggunderlag och tar soffan, där man förvisso inte kan sträcka ut benen. Andra natten har dock kroppen vant sig vid denna detalj…  Jag är the partyanimal av vårt lilla boende, detta konstateras redan första natten och jag får hädanefter extranycklarna.

Norrköping är lika gulligt och omfamnade som tidigare, jag känner det sen Ordkrig. På samma sätt är våra värdar (arrangörerna); Dödsstjärnan med flera, lika proffsiga som då. Eloge som fan!

 

Det är nåt med poetgemenskapen som får mig att emellanåt känna mig så innerligt ensam.

Och när Fritiofs dikt om den bortkastade feminismen går rakt in i mig vill jag slänga alla korta klänningar och Johnny Depp-dikter all världens väg. Alla frågor. Alla tillkortakommanden. Varför fortsätter jag förminska?

Hur kan detta förakt vara så viktigt för mig?

Jag messar Ida och vi är överens; man byter bara ut ett destruktivt beteende mot ett annat. Att jag accepterar, ja nästintill gillar mina bulligare former på sista tiden, betyder kanske något. Eller också bara att det är nåt annat som ligger i startgroparna för att ersätta.

Behov.

Hur man också måste tillåta dem.

 

Natten mellan onsdag och torsdag, då när det fortfarande känns som att hela SM ligger framför oss, drömmer jag att jag och Oskar Hanska sitter och pratar. Jag säger att jag tycker det är synd att vi inte kommit varandra så nära, att vi aldrig gör det. Han säger Men det är ju ditt fel, Lina. Vi pratar och skrattar och det hela slutar med att jag rider på hans axlar, med alla dreads och allting under mig. Och så nåt med en elefant och en skrattande Fritjof. Det är en fin dröm.

 

Affe är min solstråle. På finaldagen har hon övertagit mina körsbärsläppar. Hennes kompis Mattias är jättetrevlig och pratar nära med mig, fast vi aldrig träffats innan. Jag har sett honom på facebook bara. Fast nu har han hår och ser ut som Jonatan Lejonhjärta.

 

Förvåning 1: Jag imponeras av Marcus Priftis.

Förvåning 2: Jag kommer på mig själv med att hålla på Oskar Hanska finalen igenom. Han som vanligtvis inte är min favorit.

Förvåning 3: Och så det där med drickat då. Oväntad påverkan från de omgivande nykteristerna gör att jag dricker sparsmakat. Till och med på finaldagen med efterföljande fest.

 

Den här bloggen kommer inte att handla om vem som hånglade med vem.

Men det var trevligt.

 

 

 

Alex Bengtsson älskas som vanligt av oss andra poeter, men ratas av publiken som inte greppar ironin.

”Alla tjejer är horor.

Jag skulle bli bög

om det inte var så jävla äckligt”,

 

som Oskar Hanska citerar efter att han vunnit hela skiten. Och lägger till sin egna version:

”Alla fulla killar är idioter

jag skulle vara flata

om jag bara hade haft lite mer fitta i mig”

 

Hela Stockholmslaget löper amok i sitt teampiecebaot. Det skriks om Frölunda och räknas på tyska, och stackars jurygrupperna ser ingen annan utväg än att ge 0,0:or, hur utbuade de än blir av resten av publiken. Improesifinalen är även den en uppvisning kantad av skandaler. Poet efter poet diskar ut sig genom att på olika sätt bryta mot reglerna! Det är tröjor som rekvisita, färdigskrivna dikter som används och ord på skärmen som INTE används. För att inte tala om detta SMs stora höjdpunkt: när Gunnar B Hansen går upp i Fritiofs ställe, och kör en impro-dikt om hur SM varje år är riggat! ”Laura Wihlborg-effekten, någon?” Jag och Affe jublar så vi inte vet vart vi ska ta vägen. Och jag grämer mig fortfarande över att jag inte filmade det…

 

Erik Härstedt är en annan sån som jurygrupperna inte begriper sig på att uppskatta. Det gör ont i hela mig när hans ord attackerar, hugger och biter. Denne poet har alltid varit lovande beträffande det språkliga. Nu är även hans scenframträdande närvaro till tusen. Hans diktbok ”Allt du aldrig drömt om” är förstås en snällversion av katapulten. Men köp den ändå. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186207431

 

Och så Fritiof Andersson. Varför ska det aldrig bli han? Inte ens i final får vi se honom. Trots att hans dikter som sagt, går rakt in i en. Och nej, jag tror inte att jag är ensam om att tycka det. Här har vi slipad samhällskritik och politik, invirat i guldtrådar av finaste, finaste poesi.

 

Ett replikutbyte ur ett av Göteborgs teampieces: ”Jag måste bara gå på toa först.”

”Du är alltid så jävla materiell!”

 

Teampiece, ja! Aldrig har man väl sett så många? Regeln att det bara får vara tre individuella framträdanden, kontra de fyra deltagarna som finns i varje lag, är anledningen. Det tror i alla fall Nils, när vi står i klunga utanför och resonerar. Istvàn och Johan Wretman kör för övrigt teampiece varje gång och ger därmed upp sina chanser till den individuella finalen.

     

 

En ny grej som kommer sent på nästsista kvällen, var poesikaraoke. Jag ser fram emot en utveckling av detta! Man väljer alltså en poet och en dikt som finns i deras system, och så kommer verserna upp en efter en på skärmen. Än så länge är utbudet förstås skralt, men jag ser fram emot att få läsa egna versioner av både Laura Wihlborg och Majakovskij i framtiden.

 

En annan skoj detalj är att Joss Åkesson och Amanda Lindholm, som båda var med om sitt första SM, tog sig till final! Amanda är ett starkt exempel på hur snabbt man kan klättra på ett år, om man lägger manken till.

 

Det finns hur mycket som helst att skriva och hur många bilder som helst att lägga upp. Jag slutar här. Och ger er lite länkar att gräva vidare med…

Fullständig resultatlista:

http://www.poetryslamsm.se/resultat/

 

Gunnar B Hansen skriver om saken:

http://ordpascen.wordpress.com/

 

Alex Bengtsson hyllas på efterfesten: 

http://www.youtube.com/watch?v=xLP_6Bui74c&feature=channel_page

 

Amanda Lindholm i finalen:

http://www.youtube.com/watch?v=eXmmW4XQllA

 

Matiss Silins i ett av baoten:

http://www.youtube.com/watch?v=8tWQDy6o1QQ&feature=channel

 

Oskar Hanska improviserar:

http://www.youtube.com/watch?v=wVbXrIcSMxU

 

Mer bilder för er som har facebook: 

http://www.facebook.com/album.php?aid=110654&id=551781411

http://www.facebook.com/album.php?aid=110665&id=551781411

 

 

Oskar Hanska tacktalar:

http://www.youtube.com/watch?v=E9Q_jp-gtxM

 

Och glöm inte att coola Sanna Carlstedt som var en av programpunkterna finns att lyssna till på Spotify!

del 1 av denna uppdatering: Klubb ONT i fredags.

Jag har varit i Växjö, fått min uppsats opponerad och opponerat på de andras, läst med Växjöpoetkompisarna på Kafé de luxe för vår releasefest, glatts åt lite olika varelser av det manliga könet, pratat skit med hög intelligensia tillsammans med Julia och Emelie (när allt kommer omkring är vi de klipskaste i vår grupp), träffat på människor som man liksom träffar på  när man är i Växjö (dock inte alla, det gör man sällan, nån logik får väl finnas), umgåtts med Malene, Thea, Splatterfilmsregissören, Roger, Morgan, osv, osv, samt kommit hem och sett på Emil Jensen med Sofia, det var fint även om jag kände igen mycket mellansnack, fick en kram och vi pratade och jag kände mig som en ovanligt vuxen fungerande människa.

http://www.smp.se/noje_o_kultur/galej/absolut-poesi(987042).gm#articleimage-popup

Paus i alla mina göranden. Jag kan ändå inte bara sitta o äta, vem fan kan det? Anna Skipper skulle säkert säga att man ska sitta och fundera över smaker och vara i nuet, låta allt ha sin tid. Men jag lever mer i det här "allting är i samma tid, så lets go baby"...

Hade egentligen tänkt lägga ut snygga bilder på när jag och Sofia okynnesannonserar stan inför denna händelse. Men som denna händelse redan ägt rum känns det lite... ja.. för sent helt enkelt.

Är det verkligen så?
Är Spoken Word alltid menat att vara åt det roliga hållet?

Det pågår en mindre debatt kring detta bland mina poetkompisar. Vissa är asförbannade, andra tar det lite mer lugnt. Vissa tycker det är bra, att man får upp ögonen för poesi på det här sättet.
Var befinner du dig?


http://stockholm.city.se/noje/2008/08/21/Har_raknas_bara_orden/


Förvirringen i krånksången, för att förtydliga, är att företaget i sig heter "Spoken Word"... Vilket också är en term för performace-konst med poetiska undertoner.

Hade de sagt Norre Port med en gång så hade jag vetat vart vi skulle....
I Norre katts park har jag nog inte varit sen Sahara hotnights och spyor nån gång på medeltiden, mittemellan gymnasiet och resten av livet. Halmstad är en vacker stad, det har jag aldrig slutat tycka.
Enligt en av tjejerna som tog hand om oss hade det varit dubbelt så mycket publik om vi kommit i mitten av juni, semestertid istället för analkande höst och faktiskt ganska sval kvällning. Jag blev förvånad, för jag tyckte det VAR mycket folk där. Med tanke på utomhusscen och OS på tv och alla möjliga omständligheter. En eloge till Halmstads tappra kulturintresserade!



Den här utomordentligt goda couscous-salladen, som de tydligen är kända för, var jag så bestört över att jag inte fick i mig mer av, att jag frågade efter doggybag. De sa att vad de kunde göra var att spara den. Den blev dock aldrig uppäten, då vi fick våfflor efter uppträdandet! Vilket ställe! Jag sålde mina två skivor jag hade med mig, vi satt vid ett bord och folk kom och frågade om de fick slå sig ner. Sån där underlig stämning där man märker att folk skrattar åt vad man än säger, tystnar så fort man börjar prata. Som att man vore en kändis? Jo, faktiskt. Som att man vore en kändis.

Nu är jag ingen kändis, men jag var mycket nöjd med att jag utmanade mig själv till att läsa de båda dikter jag har spärrar mot att läsa. Det är dels den där jag sjunger, men viktigast av allt: diktsviten. Inövad och mer än redo att levereras...

Och underliga saker händer. Efteråt kommer ett par fram. "Din skiva", säger han. "Ja, den tog slut", säger jag. "Jag har hört den", säger han. Hans fru ler överdrivet.
"Vi känner honom", säger dem, "han har spelat den för oss. Vi har hört talas om dig. Så roligt att se dig i verkligheten." Jag är stum. Eller talande. (Mer talande än nånsin kanske?) Minns inte ens vad jag säger, så förvånad. Världen är så liten. Och det har aldrig slagit mig tidigare att han pratar om mig. Att han spelar upp min skiva, "ni vet, den första jag läste handlar ju om honom." "Jo, vi vet." Jaha.
Där ser man.
"Du får hälsa honom om du träffar honom." Jag nickar. Hans fru ler överdrivet.
Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller om jag bara borde rodna. Jag gör kanske både ock.

Karin Strands mamma också. Karin gick i min klass, vi har spelat teater ihop. Hon hade nu en helt annan vardag än mig, men den lät bra. Jag sa åt mamman att hälsa. När jag tänker på Karin tänker jag på "Första varningen", när vi spelade Strindbergs enaktare, ja det var tider, det. Jag har gått privatskola i Stockholm efter gymnasiet, men aldrig att jag hittat en så bra teaterregissör som Maggan Ek-Wirack, eller en så bra scen som den i Medieteket. Sturegymnasiet, fan alltså. Det är en riktigt bra skola.



Det är bra att vi har Paul Ström, tänker jag. Han livar verkligen upp. Så rolig! Han säger i en av sina dikter att humor är bra, som en pik liksom, humor ska man ha. Det blir svårt att ge honom komplimanger efter det. Man kan kanske säga att vissa människor är roliga, men Paul Ström är roligare?
Som vår balavagn på studenten. "E7t - vi är lite bättre." Punkt, punkt, punkt.

Laura och Andreas läser sina gamla vanliga dikter och jag kikar på publiken för att se vad de tycker. Själv har jag slutat tycka något, har hört de för många gånger för tätt inpå, för att riktigt känna av nyanser. Åtminstone inte igår kväll. Kanske var jag för nervös för egen del. Det är inte menat som något negativt.
De vågar inte skratta när Andreas kör sin vapendikt. Vilket är synd. Det är hans just nu starkaste kort, och jag vet att han mår bättre av bifall.

Tåget hem är hur försenat som helst. Fast i Halmstad, med den irriterande vetskapen att det bara är två stationer hem; två stationer! Känns som att jag varit med om det förrut.
På tåget pratar jag med världens kille. En av dem liksom, han är en av dem. Vi letar efter vagn 13, den verkar inte finnas, jag följer efter honom ett tag, som att det nehövs. Tills jag kläcker ur mig "Det känns ju i och för sig som att man kan sätta sig lite var som helst", syftandes på de tomma platserna utströdda omkring oss. Han nickar, "ja, så är det nog." Och jag inser att det var min cue. Trögt, men nu måste jag ju sätta mig. Han går vidare. Ibland får man en sån konstig känsla av ödesmättnad. Jag tror sällan det är ömsesidigt. Så jag brukar för säkerhets skull inte jaga efter.

Ingen såg min pappas signatur på min underarm. Det var ju för kallt för att vara bar-armt. (Hehe, så kan det väl heta? Det heter ju bar-bent.)

Hittade den här snygga reklamen inför att komlettera med:

http://www.rotundan.com/evenemang/kalender/ordkommisionen

Jag gjorde en dum grej i torsdags. Eller dum och dum? Egentligen var det väl ganska roligt. Men man kanske ska välja sina offer lite noggrannare? Min familj är lika bra som vanligt på att pika; det om något är kanske skönt att inse. (Kan jag dra med honom ner till stranden? Lyckas jag med en sån grej? Sitter man och tänker så i tre timmar är det svårt att slutligen låta bli att testa...)
Och idag skulle han åka till Hallands väderö och jag ska till Malmöfestivalen och se Timo, för han ska jag inte missa mer den här sommaren och så är det.
Så är det.





Bilder: De två översta två är tagna på Kafé Rotundan, från deras hemsida http://www.rotundan.com/
Den understa på Medieteket, en byggnad på Sturegymnasiet, taget från deras hemsida http://www.sturegymnasiet.se/
Jag har inte kunnat hitta namn på fotografer och hoppas att det är okej med denna enda hänvisning.
Bilden längst ner tagen av mig; jag i torsdags. Minus en kräftskivehatt, som gled ner för mycket för att vara kvar. Plus att jag och Sofia kände oss lite utfrysta, som de enda (utöver barnen) som bar dem... Såna här grejer kräver trots allt att alla köper det. Kan jag tycka.
Och det räknas inte med vita gubbiga stråhattar...

Hela uppdateringen försvann och jag skojar inte. Så här kommer modernistisk poesi på hög fucking nivå, nåt mer orkar jag inte med i detta arga, promenadabstinenta tillstånd...


väderskiftningar.
kavaj som jacka. kallt ändå. malenes tröja guld.
hennes ord gör att jag blir fast vid röda läppar. men det är ett bra beroende.

lekte katt och råtta. får man ha så här rolig helg?

kom tvåa i tävlingen. Christina Lindberg cool, rolig, vågade köra allvarlig dikt.
ge mig dock cred, ge inte Moa min cred tack! Sluta blanda ihop mig med andra kvinnliga poeter. Som att jag är lik någon annan?...

Moa Blomqvist, det lilla rufset. Blont hår och svart sparkdräkt. Jag kan inte påminna mig om att jag var lika världsvan i hennes ålder.

Josef Hoffert som gillar så att citera. Fast hans egna citat räcker lång väg.

ryska poeter. majakovskij. kollontay. borde pratat med redaktören för Pequod.
Alexander Skidan, rufsigt hår, blek, mager, drack vin i gräset. Som en riktig poet och det var inte så att jag vågade flirta.

Mina favoriter bland de svenska: Athena Farrokhzad och Jenny Tunedal.

Överdos av poesi måste ju vara exempel på bra överdos.
Om än tröttheten är den samma,

Han och jag. Som vanliga människor? Ungefär. Visa med handen: ungefär, give or take a few. Vi säger det så, inte tänka.

Han och jag. Som katt och råtta, som eskalerande kroppsliga funktioner. Tumme upp på väg ut ur duschen!

Han och jag. Som han och hon. Som bilder på min näthinna, en annan värld, fantasin fick kropp och hjärta. Tumme upp för avskalade väggar, parmesanost!

Det finns anledningar till att man måste ha kombinationer. Man kan inte förklara sånt för mamma, Eller ens Ida ibland.


"Vina Brik". Vina, för förkärleken till rödvin. Brik, för Lili Brik, Majakovskijs första dam, gift men med många älskare. Matiss namnförslag till mig. Duger bra va?

Måste skaffa kamera igen....
Vill visa min nya frisyr.

Vad det nu har med nånting att göra, men när jag sett "Natural born killers" önskar jag jämt att jag var lite mer som Mallory Knox och att jag hade nån som var lite mer lik Woody Harrelson i min bekantskapskrets som jag kunde stöta på.




Små saker jag glömde skriva från helgens händelser:

Josef Hoffert: "Lina, du kan säga vad som helst och få det att låta erotiskt."

Hemma hos Matiss var det först bara jag o Vilska som kamperade, sedan även Josef. Mys-nästet nr 1, med vin och lugna kvällar. Vad hette den där skånska trubadurkillen nu igen, han som hade en ensam tjej som dansade på scenen och stod i solnedgång och spelade? Vi lyssnade mycket på honom, i alla fall.
Matiss har ett biljardbord som även är ett pingisbord som även är ett fotbollsspelsbord.
Jag ville bara påminna er alla om hur snyggt jag vann i biljard. Aaaaa.
(Lite lite hjälp från Josef men hihi)

"Det var nog lika bra. Jag blir alltid så fjortis när jag ligger med musiker..."

"Jag tror inte på blodsband och inre organ."

Vilska hamnade precis utanför finalplats, nån ska ju göra det också. Mysig kvinna, det där. Argt litet mumintroll med skinn på näsan, och en härlig Norrköpingdialekt som skymtar fram då och då.

Matiss och hans tjej Hanna, - sötast i världen när de dansar runt som fulla lakejer i den lilla lägenheten. Man får hålla sig undan bara.

Han glömde en vers i "Flowers on the wall", trubaduren. It's good to see you, I must go, I know I look upfront / anyway my eyes are not accostumed to this light / and my shoes are not accustomed to this hard cold floor / so I must go back to my room and make my day complete" obs. Linas svengelska och felhörningar när de är som bäst..

Det var faktiskt inga mögliga pizzor på det där stället.

Borde jag berätta om det mysiga kuddrummet? Där jag inte såg någon utnyttja kuddarna genom att grovhångla? Själv grovhånglade jag sannerligen inte. Men det var en lyckad helg ändå.

Idag ska jag göra det jag inte lyckades med igår. Gå o lägga mig tidigt.



Men först en ny gissningsleken 1 - x - 2:

Jag kommer tillbaka till Växjö och min hals börjar kännas underlig igen, så som den kändes innan Borås Open och under de första två dagarna, innan vinkväll nr 2 mirakulöst botade allt. Den underliga känslan i halsen beror på:

1. Det finns ingen luft i den här staden. Vilket leder till att allt saliv försvinner.

x. Jag har halscancer med glapp.

2. Jag har ärvt farmors överkänslighet för klimatskiftningar. Även de aldrig så små gör min kropp upp-och-ner-vänd.






Rätt svar vinner hur mycket uppskattning som helst....



Och så lite marknadsföring: Jag blev idag inbokad att läsa på Arvikafestivalen, no more no less, tillsammans med Oskar Hanska, Laura Wihlborg och Alex Bengtsson. Det, ni! Nöjd som fan.
Mer info kommer att komma upp på min profil här intill, där även mina andra läsningar under sommaren står uppskrivna. Håll koll där!

Dag 1: Två heat, en laddad Lina leder sitt första fram tills sista tävlande, Alice Strövare, går om. Vilket kändes helt rättvist; hennes manipulationsdikt var sannerligen bättre än min Olle Ljungström...
Andra heatet vinner jag. Midsommardikten levereras vad som känns som bättre än nånsin, så det gör förstås gott för självförtroendet att det räckte.

Dag 2: Tävlingsfri och trött. Dag två brukar alltid vara segast. Håller mig på benen tack vare Affes klubbor. Tänker att det faktiskt inte gör något att denna långa skjorta inte riktigt täcker min rumpa hela tiden, som skymtar därunder i turkosa tajts. "För i helvete, det är inte många här inne som har en så tajt röv som jag"...
Bandet som spelar har en snygg sångare. Deras musik ger dansenergi, vilket behövdes.

Dag 3: Djävulsheatet ligger sent på kvällen. Jag först ut, sen Henrik Bergkvist, Oscar Hanska, Malin Johansson och Rijal Mbamba, den lille helsingborgaren med den stora passionen i sina hiphoptexter...
Jag våndas fram och tillbaka under dagen och läser Alienjacke-dikten under vad som känns som minnesluckornas tre minuter. Då och då vaknar jag till: "just det! Jag står och läser en dikt! Det är ju det jag gör!"
Men det går bra. Tredje plats, efter Henrik och Oskar, med en slutlig ranking på 6 poäng går jag till final och slippe slåss med poängen bland de massor av tävlande som ligger på ranking 7.

Finalen: Jag lyckades få tävlingsnerverna i schack, något jag är mycket nöjd med så här i efterhand. Körde det osäkra kortet först, en allvarlig uppbrottsdikt som jag tror på som text men alltid varit osäker på när det gäller framförande. Det visade sig dock funka med knappnåls-koncentration, hamna mitt i nuet och lev ut det jobbiga i dikten, så blir det bra. Jag hamnade mot Stubbe Wahlberg och tänkte jodå, det borde funka.
Olle Ljungström satt som den skulle, jag var tvungen att fråga efteråt förstås men jodå, folk tyckte jag hade gjort den bra. Lite extra kul med Matiss på första raden och vårt samtal kvällen innan, han jag Vilska och Josef, om just den där bröstmeningen... Jag fnissade lite inombords när jag sa det; "för att du åtminstone skulle ta mig på brösten, det var ju allt jag önskade..."
Men det räckte inte.
Ut ur finalen for jag. Besvikelse så klart, till och med Stubbe verkade tagen och bad om ursäkt; "jag höll ju på dig!" Jag fick en klubba av Affe och trubaduren överraskade genom att spela "Flowers on the wall" i pausen. Och snart var det lite dansgolv längst bak med Ullis, och jag var tillbaka. Vän igen med de som bara sekunder innan varit mina fiender; de andra finalisterna...

Jag slutade alltså på en femteplats.
Vann gjorde Oscar Hanska efter viss dramatik, tvåa kom Alice Strövare.
Mer info finns på Borås Open-sidan; www.borasopen.se, klicka på "Pressmeddelande..." för en kort återgivning. Poäng och mer info kommer väl när folket orkar.
Själv orkar jag inte gå in på mer detaljer just nu.
Nöjer mig med att tänka Sprid ordet! Ja, det var hon som kom 49a i SM...

Har jävligt ont i magen idag, men tänkte ändå uppdatera min blogg. För att den inte ska vara inaktuell och för att Andreas ska bli nöjd. Så det så. Och det där sa jag inte för att ni ska tycka synd om mig. Även om det lät så.

Efter fredagens eskapader var jag som vanligt efter alkohol; trött av för lite sömn. Det är nåt nytt som hänt bara på senaste tiden. Mycket orättvist tycker jag. Om man dricker får man sömnproblem. Och det kan ske av aldrig så lite. Mycket enerverande. Och opraktiskt. Särskilt efter onsdagar. (Mer info om förra veckans onsdag och fredag får du av Malene, som återger det hela mycket bättre än jag skulle kunna göra; malenejensen.blogg.se)
Eller efter fredagar, när man ska åka till Malmö för läsning.
Resulterade förstås i att jag satte mig på fel buss och fick åka Malmö runt innan jag kom fram dit jag skulle. Sofia skrattade lite åt mig. Solmössan nertryckt över håret som vanligt, i sann Sofia-anda får jag med mig ett par frallor hon nyss har bakat, med pesto på. Hon tar hand om en, hon.



Scen Merkado visar sig vara en stor ödetomt, dessa platser som jag bara älskar! Det händer ingenting på flera hundra meter. Inga höghus bygges, inga studentlägenheter. De hemlösa brukar hålla till här, säger Sofia. Se och lär, Växjö, tänker jag.
Det här var kanske inte det bästa fotot på när jag posar i kläder jag lånat av designern bakom märket Aki Aki, http://www.akiaki.info.se/ , som jag lovat produktplacera under min läsning. Men tjejen bakom är väl söt i alla fall? Jag gillar små saker som kommer med på bild av misstag...

Läsning för en publik som sitter i motljus, först ut Paul Ström. Jag måste säga att han är en av mina nya favoriter. Så gammaldags på nåt vis i sina korta små betraktelser av livet, och det är så avslappnande i jämförelse med allt ordbajs man får hällt över sig i poetry slam-världen.



Efter Paul var det jag.
Till min förfäran har jag märkt att publiken påverkar mig mer än vad som är praktiskt gångbart. Jag menar, jag ska väl vara bra när som, hur som, lite som en hora, prestera när det är dags? Alltså på riktigt nu, jag menar inte att skämta bort det. Men här sitter folk bredvid scenen och skrattar och pratar om annat, det går folk förbi som inte ens tittar på mig, och lite längre bort har några plockat upp fikakorgen, oroar sig mer om myror i kexen än om min dikt om krossade framtidsvisioner blandat med en gångbar technorefräng. Mycket nyskapande tyckte jag själv, men finner mig mest överväldigad av dåligt självförtroende när jag äntligen, efter ett misslyckat försök att få folk att skratta, går av scenen och sällar mig till systern, myrorna, de andra poeterna och den ökenliknande marken.
Jag känner mig trött och vet inte hur jag ska orka med en 30årsfest i parken.

Jon Jordås är rolig med sina folkhögskole-våndor, men finast är hans sistadikt om en lärare som ingen förstår sig på. "Novell", rättar han mig efteråt, och jag beundrar att nån vågar läsa texter av det formatet på en sån här tillställning. Fast å andra sidan: hans noveller är snäppet kortare än vad mina skulle varit...




Johan är galen som vanligt med sina funderingar. Ett yrväder av infall. En trollkarl borde han bli, tänker jag. En trollkarl/poet, en ny Carl-Einar Häckner kanske? Om han inte hinner flytta till St Petersburg och byta språk innan dess. (På bilden ovan är det Jon, så att inga missförstånd ska ske.)

Amanda spelar och sjunger, och sen är det nån kille som spelar och sjunger. Och jag minns inte så mycket av det, annat än att jag verkligen gillar Amandas texter, och att killen som spelar sen har en låt där texten är en Karin Boye översatt till engelska och jag tycker det är riktigt coolt att jag vet vilken det är! Karin och jag; vi är like this...

I publiken några jag känner igen, men inte så många. Som det brukar vara, alltså, och det är helt okej, känn inget dåligt samvete, känn ingen sorg. Särskilt inte vid en läsning som gick som denna...




Josef Hoffert. Och visst är det Laura som skymtar till där borta. Ryggen tillhör Sofia.

(Dessa nysningar oroar mig. Jag vill inte vara allergisk...) (Och ja, jag blev också medveten om det hypokondriska underliggande temat här... tar genast tillbaka!)







30årsfesten i parken. Att utvärdera en fest känns väl jävligt fjortis? Så det gör jag förstås inte. Bilderna ovan är på Johan, jag tycker han posade festligt. Och att det var festligt att han hade med sig glöggen att dricka upp, för att det ska göras. (Julkryddor funkar alltid.) Korta iakttagelser då: svullen mage, har aldrig haft så svullen mage (även om idag för all del kvalificerar sig till en top 10-lista). Satt och åt rostade kikärtor konstant, osäker på varför. Det var Oscar Johansson vi firade, han som håller i Poeternas estrad i Lund.
Jag tyckte tydligen att det var okej att röka vattenpipa non-stop ett tag.
Hur var det nu igen, Malene? "Jag har inga vad heter det... ramar?"
"Disciplin?"
"Nej just det! Det har jag ingen."


På söndagen var jag inte bakis. Aaaa.... Hängde i Slottsparken, Sofia pluggade och jag gjorde min vana trogen inte nåt av allt det jag borde, utan satte igång; tam-ta-da, ett NYTT projekt! En fotoserie att sätta upp på Folkets plank på Rififi. De ska ha en grej på Vårstad där alla får varsin A2. Undrar om det blir slagsmål, kom jag på nu? Hm, man kanske inte ska vara så säker på att få plats...
Hur som helst blev det inte så bra, även om tanken var god. Här är ett av fotona:



Jag tog tiotusen vilket resulterade i att batterierna sedan tog slut lagom till mitt framträdande på kvällen. För att vara mer exakt: inför Bländas framträdande. Men det gör inget, de ska släppa en skiva nu, sa Magnus, så jag kan köpa den istället.

På väg till stationen träffade vi på Rebecka från Kulturjournalistiken, hon heter fortfarande så för mig. Jag hoppas vi kommer att komma varann närmare när jag flyttar till Malmö, hon känns som en person jag gärna kan hänga med.



Scen Kafka:
En ojämn och lite för lång kväll. Men så var det ju säsongsavslutning också! Inifrån andra rummet hördes musik från dansövning. Som tur var bara under första fyrtio minuterna, sen slutade det. Hann gå upp i bröstet på mig och vända, att uppträda med det ofrivilliga soundtracket hade varit en ordentlig utmaning för självförtroendet...

Glimåkra folkhögskola var där. Inte Lelle, men väl Gunilla. Trevligt att pratas lite, hon ser likadan ut som då. Och hennes elever såg så där kära och mysiga ut som folkhögskoleelever väl ska göra?



Som nummer två kom coola apsnygga teatertjejerna Fortuna som tolkade olika kvinnliga stora nutidsförfattare. Den där fina Edith-dikten med "du sökte en kvinna och fann en själ, du är besviken" var med. Mycket skickliga tjejer! Jag blev även sugen på att läsa mer Kristina Lugn. (Se bilden ovan, förresten!)
Rickard Sjöstedt, en av de söta Kärlekskommunen-killarna, kompade på olika instrument.

Albin Balthasar var också med på en bit. Jag måste tillstå att jag inte riktigt hängde med i hans matematiska uträkning av kulturens vinster, men det var fint att se honom igen. Han sa att jag hade vuxit, fantastiskt mycket! "Inte så att du var dålig när du var här". Jo, men i jämförelse var jag nog faktiskt det.

(Fast inte i jämförelse med SM i år... Tyst; jag har sett filmerna.)

Blända var som vanligt råcoola. Sofia ler åt hur olika de är varandra. Jag myser mest åt hur Magnus Josefsson är så underbar på scen. Han ger allt, och det även när han säger att han är värdelös. "Vi har uppträtt här hundra gånger, och ni som sitter här har sett oss hundra gånger, om inte här så nån annanstans, och jag ber om ursäkt för det, vi ska hålla det jävligt kort."
Funderade på om jag skulle kontra med ett liknande uttalande, fast vända det till egoistisk fördel förstås: "men eftersom jag lider av extremt högmod tror jag förstås att ni inget hellre vill än att se mig igen". Det gjorde jag inte.
Jag nämnde inte heller att jag gått på Glimåkra folkhögskola och att ni kan hälsa Lelle + leende.

Laura avslutade kvällen. Efter mycket fin presentation av Andreas lyckades hon både försäkra alla om att "jag har inte läst sedan SM, och så känner jag hela tiden pressen att överträffa min senaste läsning!"; och göra just det! Överträffa alla förväntningar så att jag satt och rös av samma meningar jag hört flera gånger om vid det här laget. Fantastiskt! Det känns bra att hon blev årets SM-vinnare.

Mitt framträdande var för övrigt bland mina bästa. Hoppas få foton från Paul Ström snart, han sa att han tog några när jag hade svarta hatten på. Majakovskij-dikten satt, även om jag emellanåt kände det svarta hålet under mig; nu tappar jag bort mig; så funkade det.
Det är denna känsla jag vill eftersträva alltid. I intim kontakt med publiken, det gör inget om jag faller för de finns där-inbillningen, närvaro så att det gör ont och känns farligt, det är den enda som räknas. Om jag lyckas uppbåda den i Borås Open; då är jag fan i mig farlig.

På tal om farlig; kom förresten på den bästa uppvärmningen för egen del!
En handikapptoalett är ett himmelrike. Sminka och klä sig på plats, inte att underskatta. Med kameran fick jag bevarat denna Clockwork Orange-orgie... Bild 1: ska jag ge dem det? Är de redo? Bild 2: Ja! Döda, döda, döda!







Hm... Kanske finns det en bild-serie trots allt?...

Dröm inatt, som en inledning: En poetry slam-tävling i stort sammanhang, en av de tävlande var utklädd till Aslan. Alltså lejonet i Narnia. Men domarna och de flesta tävlande tyckte det var okej. Eftersom han var det mesta delen av tiden, det var liksom hans stil.
Och så nåt med Isak Jansson. Fast jag minns inte, så det var förmodligen inget särskilt.

För att inte ens försöka konkurrera med Oskar Hanskas mycket utförliga dagboksanteckningar kommer här min upplevelse av Kristi himmelfärdshelgens SM i Halmstad i korta små meningar. Sann Emma Linder-stil, om jag får säga det själv.



Halmstad, min gamla stad. Mer min än nånsin, då ingen av de andra hittade. Steget före hela tiden, det är ett långsamt lag haha. Rent fysiskt menar jag då.

Skärsår i pekfingret av rent avancerad karaktär. Vet ej hur de kommit till men de var opraktiska.

Marie som hoppade in i ett lag så snabbt att hon nästan ångrade sig. Men bara nästan.
Oskar Hanska som den ödmjuke taktikern. Fritjof, fin i köket. När jag faller igenom gör jag det ensam. Punk-Johan. Jag vänder ut och in på mig själv. Alltid gör man någon besviken. Egna läsningarna, en förvirring utan den obligatoriska för-nervositeten. Majakovskij-linnet eller kort kjol. Rankingsystemet min förbannelse. Skrattade åt det till sist, hur jag ständigt bunkrades ihop med de bästa. Eriks nervositet. Henriks lättsamhet, hur han pendlade fram och tillbaka. Men hur vi ändå kändes som ett lag. Idas krog. Efterfestandet. Vilket är viktigast? Lennart Bång säger att jag ändå inte har nån chans till final, första dagen.



Dåligt arrangemang, som vanligt. Roligt ändå. Martin Johnsson med sina underbara, underskattade. Alex Bengtsson, som inte kom till final. Malin Jacobsson. Jag ska till Stockholm i höst och tävla i Stockholm gangbang tyckte hon, du kan bo hos mig.
Sömnbristen. Efterfesten på hotellet, Rinkeby och Stockholm får boendet betalt av sin kommun. När får vi det? Snygga väggarna. Vinet. Och det var det.

Jag och Midas i en taxi hem till ensamheten, haha.
Utanför hotellet med cigarett och vinflaska, filma hela skeendet, javisst. En film som ingen kommer att få se mer än vi. Men det är underbart att komma människor nära.

Emil Jensen. Som han alltid brukar vara. Jag blundade lite, sög på en klubba i en timme för att få lite energi. Sömnbristen. Svullna läppar. Men det får man ta.

Kaffe. Kaffe. Kaffe.
En underlig känsla av att det inte spelar så stor roll, mina läsningar. Hur de inte upplevs av mig, jag ber Midas filma. Jag ser på det sen och minns inte att jag uppträtt sådär. Det skulle kunna vara bra. Inte i det här fallet.



Värst är när jag tror att allt är på låtsas, att folk inte tycker om mig.
Bäst är när den uppfattningen skavs, visar sig inte stämma.

Anton Hörberg från Glimåkra, den sanne romantikern. Skönt att de finns kvar. Fotografera, detta himmelrike, att jag KAN! Att kameran är min!
Dekadens. Glider omkring och är för mig själv, det gör inget. Jag tycker om det. Jag minglar. Jag är jag tillsammans med en massa andra. Dras med i den här fåniga känslan av att det är vi mot världen, men det är lätt att göra när finalsalen gapar tom...
Och jurygrupperna, det är klart de är åt helvete, som vanligt.
Att de inte ens uppskattade Christian Krantz, magisk superhjälte... det säger väl allt?








Vår zombiedikt. Utflippat överspel med tre poängs övertid, haha! Och det i kontrast till alla teampiece som var bra på riktigt.
Emma som improviserade. Jag blev faktiskt sugen på att ställa upp i den grenen nästa år. Inte för att jag skulle kunna bli så bra som henne. Eller för den delen, Oskar...

LAURA!!!! Jag ville att hon skulle vinna, det var hon eller Alex Bengtsson förutstpådde jag.
Alex kommer hit till stan på Vårstad 08, så ni vet. På Plan B's innergård den 31 maj. Vårt program kör på mellan 15 - 18, kom och stanna kvar.
Men Laura vann! Och det var så rätt! Och Anton och Vidar som fick vara med på ett hörn i finalen, härligt!
Men Laura vann! Och det var så rätt!





Och så Geta Lööf som ger en ros till alla tjejerna när sista kvällen är slut. Så långt sträckte sig genustänket...
(Här sitter rosen bakom örat på Istvan Molnars undersköna dotter Antonia.)

Fredrik Hänninen med alla sina uppmuntrande komplimanger. Andra som man pratat med, som man borde nämnt. Det förstås; Affe! Mys! Och svarttaxi-Ulrika!
Och så Istvan Molnars underbara mynt-dikt. Och Kajsas akrobatik-dikt. Matiss som blev förkyld. Olivia och Thom kom, Thom fick min mat.

Jag kom på plats nr 49. Tillåt mig att gapskratta. Faktiskt, det finns ingen bitterhet. Möjligtvis det här med vissa söta killar som drar om så snabbt, för att de... men jag orkar inte. Lovisa, man orkar inte alltid, eller hur?

Och så till slut något vältajmat coincidence. För man ska ju ha tur också.



På det stora hela:
jag är nöjd med SM i Halmstad 2008.

Bilder från i fredags:

http://www.tandmorkret.blogspot.com/
Tyvärr ser man inte att jag har svarta höga hatten på mig. Men det hade jag!
Och jag var bra! En sån där kväll, faktiskt.

Och idag var det läsning med Laura Wihlborg på Vaggeryd gymnasium. Roligt och soligt, och så fick man ju betalt också! Många trevliga lärare med flera gemensamma nämnare. Det var däremot lite pinsamt att upptäcka mitt framför en massa gymnasieelever att alla mina dikter kretsar kring sex.

I övrigt: ingen helg blir väl vad den ser ut på pappret att vara.
Jag är trött men fortfarande... ja.
Hur ärlig man nu kan vara på en blogg.

Ahhh!
Glad och lättad över att det löst sig med Visit tänker jag ta resten av eftermiddagen (eller det brukar jag kalla de få timmarna mellan 4 och 6 nu för tiden) off. Och slappna av och göra roliga saker! Med gott samvete, och hur länge sen var inte det?

Here comes (Andreas, speciellt för dig för du brukar tjata om det, men även för alla andra med det intresset), en kort rapport från i lördags:

Relativt fri från ansvar dunsade jag in vid tio i starttiden med vår kasse med pärmar. Nej, jag hade i och för sig hjälpt till att plocka ut stolar innan, så riktigt så illa var det inte. Gröna klänningen på och Emma kom med Pressbyrånmacka. Nej, jag var inte med o åt... Så här i efterhand kunde jag ju varit det, men just då kände jag mig stressad. Och ville påpeka hur jag faktiskt satt i publiken den här gången, som sagt; "relativt fri från ansvar"...

Anders Tornblad kvällens emcee. Messade mig några timmar innan start och fick mig att skrika för mig själv i lägenheten, kasta mobilen i golvet och förbanna hela världen och hata hela stan... Men allt är förlåtet nu. Det var väl inte så allvarligt som man först, trött i hågen, befarade.
Och det blev bra, det hela. Anders var rolig och bytte hattar efter publikens sms-order. Visade hud och spexade, bjöd på sig själv. Jag satt bänkad hos Emma i ena hörnet av baren. Hennes systerdotter också med, vi spanade och spejade. Jag var den som stod för drickandet. Billigt vin, glas efter glas. Skrev ner kontakter som jag mindes långt senare haha. Nej men riktigt så illa var det kanske inte. Det bara blir lite mer svävande när man dricker, man liksom glider omkring på ett annat sätt. Skönt sätt.

Tävlingen var inte fullbemannad den här gången heller, verkar inte vara så många i den här stan som vill till SM. Synd. "Celebert" besök från Stockholm i form av Lennart Bång, som inte ville missa en andra chans att ta sig med i ett lag. En plats som han missade med 0,1 poäng till Eric Härstedt! Eric som är min nya favorit av de tävlande i stan, så det kändes ju ändå bra. Jag hade väl dessutom lite dåligt samvete för att jag puttade ner honom från pallen sådär med en hårsmån sen förra gången. (Fast han sa att han lärt sig stycka ner o vara noga med de där tre minutrarna nu, så det var kanske nåt bra med det också...)
Övriga tävlande var Jessica och Zaki. Synd att inte Erica från Malmö kom, henne var jag lite nyfiken på. Alltid kul med nya tävlanden liksom, som man inte vet nåt om.





Kafé de luxe är en sån mysig plats att hänga på. Det känns ofta som att man bor där, tycker jag.
Säkert en del av en image.
Eller en del av att man är en av kulturpersonerna i den här stan, haha, jo men visst är jag det! Marie hyllade mig i ett mail som om det är idag jag ska flytta.... Klart jag kommer sakna det här, alla kontakter, alla vänner, allt. Men samtidigt. Flyttar jag inte nu, så gör jag det aldrig. Och aldrig; det skulle jag ångra, det vet jag.

Däremot finns det väl inget definitivt? Mitt liv är inte slut än.

Ordkommissionen var gäster, det blev så bra att Nils frågade efter telefonnummer sen, hihi! Och gärna ville arrangera fler saker, fast det inte varit tal om det tidigare.
Ordkommissionen då: Andreas, Rodmar och Paul Ström. Denne mystiske som Andreas har marknadsfört som det nya svarta. Som skulle varit på min läsning i Eslöv senast men fick förhinder, det vill säga höjde sin mystisk-status...

Men först Andreas och Rodmar, våra pausfåglar.
Omarbetad version av deras paradnummer som jag hörde på Solberget för vad som känns som tusen år sen. Jag satt och tittade ut i luften i några sekunder där o önskade att jag kunde citera, men... hm. Damn it. Jaja. Andreas, om du läser det här får du gärna bidra med ett citat som en kommentar till inlägget, okej?
Hur som helst, briljant och publiken älskade dem! Jag älskade mig själv för att jag tagit hit dem. Och Andreas torde naturligt ha älskat mig han med, så länge som han tjatat på att jag skulle göra det...

Paul Ström då. Stjärnskottet. Hihi, jodå vilken härlig poet! Sannerligen en underhållare av första klass. Hade en lång dikt där han gick igenom olika ex och deras inverkan på hans liv, mycket tragiskt och komiskt, och hemskt nog fick jag ju säga till honom efteråt att "ja, emellanåt kände man ju igen sig lite"...

Konstigt nog stod jag under deras framträdande på slutet mest i baren och pratade. Med den där Lennart som det var lite synd om. Har väl just nu lite svårt att motivera varför det var så mycket viktigare än att lyssna på poeterna med hela öron, inte bara halva. Men det är konstiga saker som händer nu, jag tror inte man får analysera för mycket. Var inte för hård mot mig, helt enkelt. Dansskorna och gröna klänningen var på, då kan det gå sådär.

Framfusig som en liten gnu, jo jag tackar jag. Förhoppningsvis är det nån gång trevligt för andra. Ni kommer att höra mer om det här, jag håller på att skriva en dikt.

Hultsfredsfestivalen tycker att Visit är för lite rock n' roll.

"Jag är en flirtmaskin helt befriad från samvete", som jag skrev på nyhetsbrevet vi skickar runt här bland personalen. "Let your body decide, som The Ark sjunger", skrev Anna-Maria på msn idag.
"Efter några glas är den nog den enda som bestämmer, som jag brukar säga", skrev jag tillbaks.
Det är snart dags att inhandla en ceriserosa klänning. Jag känner det.

Andreas har förresten klippt sig. Ett himla lyft, wow alltså! Han borde sträcka lite extra på sig, så snyggt det är.

Emma, min älskling, du fick aldrig sett min lägenhet! Det måste betyda att du snart kommer tillbaka.
Jag saknar våra internheter och sånt här trams som vi sysslar med, jag vill ha det dagligen! Ge mig det, dagligen!

Idag ringde jag alltså själv in de resterande annonserna. Å Gud jag är dagens hjälte. Tycker ni att det låter tjockskalligt och högmodigt av mig, icke då! Fattar ni hur mycket jobb det här har varit? Fattar ni hur jag hade inget hopp alls i början av den här dagen?
Roligast var när jag ringde till Nässjö poesifestival, eget initiativ, och hon som svarade sa "Ja, du var väl med och tävlade hos oss förra året? Jag känner igen ditt namn." Vad betyder detta? Är jag en riktig poet nu?

Jag får inte musarm. Jag får kramp i handleden istället.

Tidig söndag morgon skrev jag en dikt i min mobil. Det har kommit igång igen. Jag känner det. Nu är det bara framträdandet som saknas.
Får se hur det går på måndag, då ska jag och Laura läsa i Vaggeryd på gymnasiet. Grymt med betalda läsningar. Jag ska testa lite SM-dikter tänkte jag. Kanske att den nya hinner bli klar tills dess, vi får se.

Igår när jag tränade funk var han den snygge som har boxen där. Pinsamt att upptäcka att man inte kan koncentrera sina danssteg plötsligt. Efter ett tag blev det bara irriterande. Särskilt som han inte ens pratade med mig. Finns möjligheten att han är för snygg för att ens stöta på? Jag har aldrig ens tänkt så innan.
Hm.
Framtiden får väl utvisa.

Jag bokade in mig på hans nästa pass i alla fall.


Jag kommer att få en digitalkamera! Snart! Bredbandsbolaget är inte världens snabbaste...
Tills dess blir det konstiga bilder från nätet eller den egna lilla samlingen, aldrig så liten... Jag tog bort den jag hade här igår, på en bebis jag hittade på nätet med ful dopklänning. Läste en artikel om upphovsrätten och det där med kränkande kändes träffande... Jag kan nog vara ganska kränkande av mig, förlåt. Nu hängde jag ut mig själv istället. Så här ser jag ju inte alls ut nu, håret har växt och blivit lila. Typ.

Och inläggets rubrik är en hälsning jag skrev till mig själv i mailet igår kväll, där jag försökte reka potentiella annonsörer och peppa mig själv inför komande samtal...

Jag vann SM-kvalet i tisdags. Högst förvånande. Min finaldikt var två meningar lång o folk såg ut som förolämpade frågetecken när jag klev ner. Jag trodde in i det sista att jag skulle komma tvåa, Eric etta. Vi var bara fyra st o kompromissade med en final på två istället för tre. Eric drog dock över tiden, sin vana trogen, på varje dikt. (När ska han lära sig?) Nu är jag alltså med i SM-laget. Det kanske mest förvånande av allt var att jag insåg att jag ville det. Jag läste min vinnardikt, den som inte är klar, som jag skrev i solskenet vid Konsum, om hur fattigt och jävligt allt är. Och sen fick jag hatten fylld med pengar! Kanske var det det bästa av allt. Det var Matiss förslag att vinnaren skulle få hattpengarna denna gången. Vi brukar ju annars ha att de går till föreningen, men inte mig emot. Jag jublade över alla tjugor...

Kul att se Matiss. Han har ett bra sätt att gå in under huden på en när han läser. En viktig egenskap hos en poet förstås. Hade dessutom några nya som jag inte hört innan. Ännu en viktig egenskap, upprepen sig icke. Själv hade jag Olle Ljungström-dikten som mitt enda "säkra kort", och hur säkert var det egentligen? Jag kände mig som en blek kopia av mig själv i och med att jag inte läste en enda dikt utantill, utan stod o glodde ner i min bok. Mycket kan bli bättre, midsommardikten har potential. Men något med allt det här känns jävligt avslappnat.
Mycket mer avslappnat än förra året.

Efteråt firade vi på Bishop. Pratade om en massa författare och artister, varav jag är mest bevandrad med John Irving och Karin Boye kanske. Jag kan förlåta att Matiss sa att han "också gillade Majakovskij när jag var ung"... Förlåta, inte förstå. Åskar kom med roliga idéer inför min punksatsning, får se om det går att fixa. I så fall lär den dikten bli något för fler än bara Växjöborna, håll ögonen öppna...

Här nedan några andra bilder från tiden som flytt. 1. "Konstnärsparet Åskar o Lina" dj:ar på Kafé de luxe, övervåningen. 2. Samlingsbild från fest i ateljén. Varför tar man inte oftare såna här skojiga uppradningsbilder? 3. Man måste jubla när det är sol i Växjö.



Bilder torde komma upp på sidan www.vaxjops.blogspot.com snart, jag väntar på att nån annan än jag ska skriva inlägg om saken. Anders? Malene har fixat bilderna, vi är numera en förening som är bra på att dokumentera våra förehavanden... Å vad jag önskar att jag ska få en kamera snart, by the way!
Nej, det går inte att skriva allmänt dokumenterande om slam där man själv är med o tävlar tycker jag, blir så konstigt på nåt vis, som att man inte riktigt var närvarande i allt som hände. Även om jag brydde mig mycket mindre än vanligt och inte höll andan när de sa poängen.



Kent igår var bra. Jag har ju inte varit på nån konsert med de tidigare, så det störde mig inte lika mycket när de valde fel låtar o så. Detaljer, mot att se Jocke Berg stå o le i sin förlägenhet. Jo, han ser faktiskt generad ut. Även om publiken var ganska tattig i Tipshallen igår.
Efteråt var det iskallt, jag frös genom vantarna. Martin berättade om världens konstigaste dröm med tanter på en biograf, de pullade sina pudlar i röven, i takt. Vi gick hem till Pontus o söp. Jag skrev en dikt under tiden, eller citat här o var, det kan kanske bli nåt. Idag sov jag som en sten på morgonkulan, Åskar försökte prata med mig o han påstår även att jag svarade. Långfredag blev verkligen långfredag. Ser ut som att vi slösar denna dagen. Jag tror det behövs, efter alla tråkiga adresslistor i excel-program.

Ingen konstrunda idag, om vädret tillåter; kanske imorgon. Pappa lät lite besviken med all mat. Jag känner mig mest tom. Men lite skönt att inte veta hur det blir imorgon faktiskt.
Åskar duschar i en evighet.

Nu finns det rapport och bilder från slammet igår!

www.vaxjops.blogspot.com, vår nya sida.

Kort tanke om det hela: jag ska nog tävla nästa gång. Trots allt. Take it or leave it. Win or loose. Nu spelar det ju faktiskt ingen roll.

Kulturutskicket meddelar: Poetry Slam uttagning nr 2 på onsdag den 27e februari, alltså i nästa vecka. Plats Kafé de luxe, tid 19.00. Konferencier: jag, artister: Thom Kiraly och enmannabandet Tjyv entertainment. Inträde: 60 pix. Kom, vet ja!
Det finns fortfarande kvar platser för den som är sugen på att tävla! Anmäl dig till thierrys_angel@hotmail.com

Poetry Slammet på Stadsbiblioteket på Kulturnatten igår blev en lyckad tillställning. Trots viss bakfylla lyckades jag ro i land det hela som MC, utan alltför många missar. Det var roligt att se så många nya ansikten bland de tävlande, och både blocket jag lagt fram fylldes på med namn och hatten jag skickade runt blev tung av alla pengar! En stor eloge också till min kompis Malene och hennes kompis Peter, som ryckte in och skötte poängräkning och tidtagning. Utan er hade jag stått mig slätt...
Mer info om poäng och sånt på vår hemsida www.vaxjopoetryslam.se
Här nedan lite bilder, fotograf är Malene Jensen. Jag har själv försökt korrigera de röda ögonen, vilket ibland går utmärkt och ibland får personen att likna en alien... sorry about that.
Detta är också anledningen till att vissa, jag tänker främst på Elise, har kvar sina röda ögon.


Jag hälsar välkomna och drar reglerna lite snabbt. Glömmer förstås en hel del som senare flikas in i diverse småpauser. På det hela taget höll tävlingen dock ett imponerande tempo, och vi var klara tjugo i elva, i lagom tid innan högtalarrösten förkunnar att "biblioteket stänger om tio minuter" och man börjar oroa sig för stressande larm och annat...
(Kavajen är Indiska, rea, jättemycket rea. Erikas fel, så det så... Men visst är den fin?)


Marie Nilsson, vår kalibreringspoet. Lägg märke till den nya snygga frisyren.

David Ottwall, ett av de nya ansiktena. Och ett av exemplen på att det där med redigering av röda ögon kanske inte alltid är det bästa av alternativ... Förlåt David!

Anna Hellsten, ännu ett nytt ansikte? Jag blir osäker. Känner igen henne till namn och utsende. Jaja, en tjej som helt klart kommer ta över snart, det är ett som är säkert...

Anna igen

Elise Jonsson. I tjusig batik, det är så man blir sugen på att färga...

Trippel av vinnaren Henrik Bergkvist. Mannen från Hässleholm, med de många ansiktena. Också han ett nytt ansikte för oss.

Josef Hoffert har vuxit i sina dikter. Jag känner hur det darrar i knäna lite. (Vi är de värsta konkurrenterna, eller hur Josef?)

Josef igen

Karin Franzén, även detta ett nytt ansikte. Fick liksom David hoppa in som reserv, då två av de anmälda uteblev utan förvarning. Var det vädret?

Midas Ekholm. "Den där arga lilla killen", som jag sa innan jag kände honom.

Midas igen

Zaki Yasin läste en av sina diker på modersmålet arabiska. En upplevelse i sig, och jag konstaterar att det inte är så ofta det händer. Även om det klart och tydligt står i reglerna att man FÅR läsa på vilket språk som helst. Han hade till och med gjort en svensk översättning. Tyvärr glömde jag ta ett papper.


Elina, vår spontana lilla pausängel. Jag undrar hur jag ska bete mig för att övertyga henne att börja tävla igen?

Publikbild nummer ett, tagen av mig. Längst fram till vänster sitter mina medhjälpare Malene och Peter. Effektiva som få. Enligt Per Harrysson var det 150-200 personer i publiken!

Publikbild nr 2. Det fina med biblan är att folk sätter sig i trappan, ser ner på en därifrån, och (denna kvällen, när jag klagade på att publiken måste dött för det var så tyst) skrek "Storma scenen!"

Finalisterna efter avslöjandet av placeringen. Det oroar mig att alla ser så ledsna ut här... Jag glömde säga att Midas fick poängavdrag för övertid, det stör mig lite. Oproffsigt. Och att jag gav finalisterna fel läsordning. Borde ha börjat med den som fick lägst poäng och slutat med den med högst...
I övrigt kände jag mig mycket proffsig.

Nu ärtsoppa. Och vila.

För er som är intresserade att åka land o rike runt för att se mig, så har jag två inplanerade läsningar (hela två!!!!) nu innan jul. Båda i Malmö-området.

5 december läser jag på Poeternas estrad i Lund kl 19.00. (ligger vid domkyrkan, fråga efter AF-borgen). Läs mer på http://www.ordkonst.af.lu.se/aktiviteter.php

dagen efter, alltså den 6 december, läser jag på scen Kafka i Eslöv, i regi av eminente Andreas Möller. Andra gäster är Laura Wihlborg och Paul Ström. Läs mer på http://www.medborgarhuset.com/kalender.php

Ordkrig-tävlingen i Norrköping avgjordes i helgen. Tre dagar av illamående, bajs, uppladdning och nerladdning (förslagsvis med vin) och samtal med diverse poeter.  Det går inte att äta hur mycket havregrynsgröt som helst som kompensation för att vi inte har nåt bröd hemma, insåg jag nu. Inspiration får man förstås också! Och det inte bara genom den praktiskt genomförda skrivarverkstad som en skrivpedagog vid namn Anneli höll i på lördagen vid lunch. (Även om jag faktiskt utvecklat det jag skrev där till en dikt som är klart godkänd för att läsas upp ikväll, när jag är förpoet för Marcus Birro på Stadsbiblioteket, har ni vägarna förbi? Kom! 19.00, 20 kr i inträde. Det blir öppen scen också, så ta med dina egna alster!)

O Norrköping, fan vilken underbar stad! Har tyvärr inga bilder därifrån än, så ni får nöja er med bilder från Åskars födelsedag, lite höstbilder och Zemme.


Nå, den stora frågan bör förstås vara hur gick det för mig på Ordkrig '07?
Och jodå, det gick bra. Jag skulle kunna säga "över förväntan". Min målsättning från början var visserligen att placera mig bland de tio bästa. Men då hade jag missat en del konkurrenter på listan, och min uträkning av mina chanser var alltså ganska bristfällig. Men som vanligt är det inte bara skicklighet, utan först och främst publiken som avgör... Favoriter som Alex Bengtsson är inte garanterade final, även om jag också tyckte att han saknades där.

Nej istället blev det både jag och Anders Tornblad som kom till final! Bland de tio bästa, dansandes med elefanterna.

Nu är det ju inte helt lätt att finna sig i det här med final. Jag stod på scen och dessvärre kände jag stundens allvar. Och inte som en blåslampa i röven att nu måste du röra på dina kroppsdelar lilla vän. Utan jag stod mer stilla än nånsin tidigare. Jag var bra, säkert. Men inte självlysande. Och för att ha en chans i en final måste man vara det.
Mellan dikt ett och två var jag tvungen att messa Emma L, min rådgivare mitt fan min svarta älskling. "Å Emma hjälp mig!" Skulle jag ta vad jag kände för (Alcazar) och strunta i hur det gick (fick låga poäng på den i grundboutsen), eller skulle jag satsa taktiskt på en som jag trodde gav höga poäng, och återigen försöka knipa de åtråvärda battle-platserna (de två poeter med högst poäng kom till en slutfinal)? "Du vill väl vinna?" skrev Emma.

Så jag tog jobbsökar-dikten och stabiliserade mig något från de låga poängen jag fått i tidigare omgång. Anders kunde jag dock inte slå. Det här fick bli tävlingen där både Josef och Anders slog mig för första gången. (Josef med en dikt han skrivit samma dag! Han vann det boutet, jag kom fyra).



Vinnare blev Oskar Hanska och tvåa kom Malin Jacobsson. Jag hade glömt bort hennes namn innan tävlingen pinsamt nog, det är ju hon, den coola tjejen från Stockholm med snygg klädstil och grov norrländsk dialekt, lika grov som hon är i käften hehe.
Min favoritpoet just nu är dock Matiss Silins, www.matiss.info.se Jag vågade inte lägga upp bilden jag hittade, den är inte alls tagen av mig, så ni får in och kika själva på hur han ser ut och vad han skriver för ord...

Jag slutade på en åttonde plats. Mycket nöjd. Resultatlistan: http://dodsstjarnan.com/ordkrig07/resultat.html

Fikade med Emma och hennes kompis som jobbar på Smålandsposten igår. Det måste hända oftare.

Jag älskar poeter. Jag älskar såna här tävlingar. Hur ska jag kunna sluta med det? Vad tänkte jag egentligen? Nej, det var nog inte så svartvitt trots allt. Är fortfarande intresserad av teater igen dock. Vet du nån teatergrupp i Växjö som sysslar med improvisationer och sånt får du gärna höra av dig.

..vann jag poetry slammet igår.
Men jag har inga bilder än, så återkommer med mer detaljer när det finns nåt sånt att hänvisa till.

Jag är glad, hur som helst!

Åskars kamera är sönder.
Kanske är det därför jag inte uppdaterar lika mycket nu för tiden?

Inte är det för att det inte hänt nåt i alla fall!
Färga håret. "Höstsagan" i förra veckan, min födelsedag med både sommarsol och störtskur. Träffa Åskars bror Martin, hans fru Amy och hennes föräldrar. Påbörja arbete med teampiece inför Norrköping, samarbeta med Midas och Marie, möten, möten, Visit, samarbeta med Mattias, möten, möten.



Men inte minst: stuka foten...
Inte kunna göra som planerat. Strömmen gick när vi läste i Höloftsstugan, fick stå med levande ljus på en bricka framför ansiktet. Men det var bra, sa Karolina, man lyssnade mer på vad ni sa. Hur som helst var det värre med foten. Torsdag kväll och vanlig jävla promenad. Bara det att jag var trött. Bara det att jag var lite mer ofokuserad än vanligt kanske? Hoppade som vanligt på kanterna, på trottoarkanterna, plötsligt vek den sig. Fotleden. Smärta. Enorm smärta! Fantastisk jävla smärta, jag skrek rakt ut. Jag grät rakt ut, jag kunde inte hejda mig. Jag, den behärskade. Vilken tur att Åskar var med mig. Vilken tur att det var kväll och ingen annan var där. Vilken tur att vi inte hunnit så himla långt.

Vilken tur att det finns Internet där det står precis allt man ska göra.
Vilken tur att Åskars pappa är utbildad sjuksköterska.

Och att mammas man är utbildad läkare, om man vill fråga något.

Detta var alltså mer än en vecka sen, och jag har fortfarande feta blåmärken på sidorna av foten. Lite svullet, även om svullnaden aldrig varit det stora problemet. Inte så haj på att gå än, även om det är mycket bättre än förra veckan förstås. Men ingen träning än. Och jag som hade kommit så fint in i det... Jaja, det kommer tillbaka.

Om 45 minuter kommer Sofia. Roligt, roligt! Och ikväll blir det teater. Hur länge sen var inte det? Och restaurang. Inte riktigt lika länge sen, men ändå ganska.

Förresten, det är ett rätt shysst jobb att kolla notiser till Visit. Jag blev sugen på att gå på teater i november, bara en sån sak. Tror fan jag ska göra det också. Kanske Britt vill följa med? Jag har inga förhoppningar om Åskar när det gäller sånt... Även om det står att det är en "sorgesång över den gamla socialdemokratin".

I veckan kommer det bli redaktörsjobb på riktigt. Korrekturläsning är egentligen inte mitt bord, i fortsättningen kommer det inte att vara det. Men det ska bli skoj att lägga ner sin själ i detta nummer! Kanske får jag äntligen intervjua Janne Loffe Carlsson också, vi får se....





Tack Marie, för bilderna!

Kolla in de snygga bilderna från gårkvällens Poetry Slam på inntergården på http://vaxjopoetryslam.se/Gallery.aspx

Resultat: Midas vann, Martin från Norrköping tvåa och Josef trea. Roligt med nytt folk. Roligt att vara MC även om jag sjabblade en del i början... Roligt att Olivia tyckte det var kul att hoppa in som domare. Tråkigt att det inte kom så mycket folk, trots tio tävlande. Jag körde på mitt schlagertema, bytte kläder bakom en uppspänd presenning när jag fick tid (fem gånger), och drog mina anekdoter med fuskpapper i pauserna. Funkade bra, hoppas jag inte stal showen för mycket bara...

Läs mer på hemsidans blogg. Se filmer från tillställningen via länken på gästboken. Och för guds jävla skull: kom på nästa arrangemang på de luxe den 10 oktober!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kul att hänga lite mer med Martin idag. Jag älskar också estradpoeter, som Olivia säger, även om de är pretentiösa och svårförstådda emellanåt, blink-blink....



Så här söt är vår kattunge. Zemeckis, efter regissören till "Tillbaka till framtiden" och "Forrest Gump", m.fl.
Lite småjobbigt på nätterna, far runt som en ADHD-unge. Och på dagarna har han börjat gömma sig några timmar i bokhyllan bakom tidningsmapparna, hur nu någon kan få plats där...

Men som sagt: världens sötaste. Man kan stå ut med en del.

Säljerydsfestivalen.
En festival helt utan bråk, fullt av flummiga hippies med långa långa dreads, mycket kärlek och glädje, samt en Ingmar som med ett stort leende håller i alla trådarna. De jobbiga är de gubbar som fått i sig lite för mycket öl, och med sin ryggsäck och sina vinglande ben mest är vägen. Annars är det som sagt en lugn grillplats vi kommer till, en liten gård med ängar där folket tältar, stånd där man säljer quinoakako och torkad frukt, och eventuell haschdoft dövas av den stora brasan i mitten. En fredlig lägerskola, alla är här för att ha trevligt. Att solen uteblir just på lördagen, när vi är hä, märks inte alls.

Jag har som vanligt ingen egen kamera,så här kommer några bilder i efterhand:

garntråden vi artister fick knutna runt handleden istället för stämpel i entrén tyckte jag var gudomligt söt, här fotograferad idag på balkongen.
jag hade på mig mina gummistövlar. även om det inte var gyttja à la Roskilde, så var regnet i luften. Det höll sig dock bakom molnen till allas lättnad. men har man snygga regnstövlar gör det väl inget att ha dem på sig?
den här klänningen från Madonnakollektionen i höstas hade jag på mig, fast i svart. Och jeans under.

(Och gud jag måste verkligen skaffa en kamera, hur kul är det med de här bilderna när jag har varit på Säljerydsfestivalen??)
Dansade loss i en egen liten sfär (ja jag vågar sånt. dessutom är det omöjligt att stå still när marcus o de andra showar o har sig på scen) till Je t'aime mon amour. Jag åkte dit med Anders Tornblad. Vi hittade till och med en del artister att boka för senare slam.

Läsningarna gick bra. Midas var lite av en faorit, han är tydligen hemmahörande där i bygden. Ev lockade vi även en skara till Picknickpoesin på lördag. Jag sa i bilen att jag ville vara konferencier, eller mc som anders säger, på Olivia-slammet. Jag har ju faktiskt aldrig varit det, o att tävla varje gång är kanske lite väl förmätet.
Jag vet inte om de gillade min rosa elefant, men den kändes i alla fall bra, för mig. Jag kände att jag rockade, även om det även inspirerade mig till att skriva om en del. Och det är bra att jag läste kärleksdikten, nu blev det äntligen tydligt svart på vitt att den måste styckas ner!

Punk som förband kanske? Kennel o Kebab övertygade verkligen oss med sina avgrundsskrik och suveräna texter. Energi, energi!
Reggae så det stod härliga till, samsades med Lars Winnerbäcksmäktande toner av fyrtioårig trubadur. Vi ska ha honom!

Visit-Peter stod i köket, det var märkligt. Han påminde mig om att jag måste få Mattias att ringa lite samtal. Cp-dator... Så hejs så länge.

ps. Emma: Jag såg henne inte, men jag tror de gillade vår dikt.
Ida: Underbart att gå över gårdsplanen och prata med dig, på arbetstid!
Malene: boken är snart klar, förlåt att jag segar mig.
Anna: Nej jag vet inte vem Mauritz Tistelö är men du fick mig att vilja googla det. Och tack för en underbar bok! Jag har inte läst allt än, tar det långsamt. Men jag gillar din ton och din förmåga att inte hela tiden använda samma grepp utan variera ditt språk.

Man börjar ju sakna en kamera. Särskilt i stunder som denna. När man varit på Nässjö poesifestival och inte har en bild att visa upp från tillfället... Kan bara återge med ord. Det var en mycket angenäm upplevelse, för att tala som en riktig kulturtant, hehe, blink blink till alla dessa underbart vackra kvinnor i 40plus-åldern, med tingel tangel i öronen och markerade läppar, som vet så mycket och kan så mycket, men oftast har rösten i läget lite för högt upp... Jag gillar er. Men också... inte.

Det finns många kulturtanter på en tillställning som Nässjö poesifestival.
Men detta året: även dreadsnissar och skäggnissar, som Oskar Hanska (och jag själv för all del) och Fritjof Andersson. Och krylligt coola älvor som Olivia Bergdahl då, förstås.

Olivia får ursäkta, men jag är helt enkelt tvungen att nämna det faktum att jag slog henne i slammet på torsdagskvällen. Att hamna före årets krönta SM-drottning i placeringen, det går ju inte att se som annat än en personlig triumf! Därav måste jag alltså nämna det.... Nära finalplats var jag till och med. Fritjof knep den och gick sen o vann. Men jag är mäkta nöjd ändå, må ni tro. Ett litet men ack så skimrande bevis på att jag visst det kan ha en chans att dansa bland de stora elefanterna.



Resultat i övrigt: Oskar Hanska och Mattis på delad andraplats. Jag fyra, Olivia femma och Björn från Göteborg sexa. (Den sistnämnde för övrigt en rolig ny bekantskap. Om än med lite Göteborgarhumor...)

Jag vet inte om det är tillfälle än att berätta om dagens fina lilla triumf, eller vad man ska kalla den. "Det framtidsgivande samtalet"? Hur som helst, är det nog något jag får återkomma till. När det ligger bättre på plats och folk vet om det o så. Eller ja... Då vet ju redan folk om det... och så...

Anna Jörgensdotter gav mig beröm. Hon la sin hand på min axel och sa "Du är så bra". Det är sant, det är alldeles sant. Jag blev lite stum, och så sa jag "Men... du är ju en av mina förebilder!" Då blev hon lite stum och sa sen generat "Det vet jag inte om jag förtjänar att vara, du som är så bra." Galet. Och roligt. De stora elefanterna ser tydligen inte sin egen storlek...

Oskar och jag verkar vara kompisar nu. Känns fint. Jag satt med dem och åt frukost.
Han sa att han alltid gillat mig, haha, vadå alltid? Hur som helst och som sagt: de stora elefanterna ser inte sin storlek.
Vad härligt.
Och svenskt...
Eller nåt.




Dagens gråvädersinhöljda sammanslutning på Solberget (lägg märke till den fina ironin i det) resluterade förstås i en inomhusscen, istället för som det var tänkt: utanför min gamla Ringsbergslägenhet. Den stora missen var att man inte fixat någon mikrofon. Med ett in-och-utgående av folk i en lokal som inte har världens bästa akustik, resulterade detta i en ganska trist poesiläsning. Till en början vedervärdig. Hur kul är det att stå på en scen och läsa för tre stycken intresserat glödande ögon, när resten av folkmassan är sorlig som en elefanthjord och dränker hälften, inte känner av den magi man så innerligt försöker förmedla, utan mest verkar ha kommit för gratismaten... Så tänkte jag under den första dikten.
Sen insåg jag det nyttiga i övningen...
Men fortfarande var det inte tidernas roligaste poesiläsning, precis. Midas var duktig, och vi välkomnar honom tillbaka med öppna armar. Även om jag kan bli lite trött på dessa givna ämnen, som hos unga poeter alltid tycks återkomma. Men jag ska inte klaga, jag är säkert likadan själv ibland...
Mot slutet av tillställningen blev det roligare, och man hamnar väl i en tidning nånstans. Bäst av allt är när någon kommer fram och säger att de gillade en dikt. En tjej till exempel, gillade den med Veronika, sa hon. Och den trodde jag mest bara kvävdes i allt sorl, så det var härligt att höra. Trots allt är det väl så: når man fram till en ska man vara lycklig.
Folk måste ju trots allt få prata när de äter sina briebaguetter.

Men mick nästa gång.
Som sagt.



Sist en iakttagelse: jag köpte tidningen KING idag, för oerhörda 55 kr, och man kan ju inte annat än förundras över den spikraka linje som går mellan kill-och-tjej-litteratur i den glansiga tidningsvärlden. Jag köpte den för Bruce Willis, ska skriva en liten krönika om honom för tellusfilm tänkte jag, inför "Die Hard 4", och hade hört av en kompis att KING hade den enda svenska intervjun inför denna premiär. Där; en bortförklaring jag kände mig tvungen att poppa.... För det finns bilar till och med på framsidan!

Killar gillar bilar, datorer och häftiga actionhjältar.

Tjejer gillar Hollywoodstjärnor, smink och bantningstips.

Jag gillar det friskt nyskapande unisex-tänket inom tidningsbranschen idag...

bild på Kings framsida, hittad på http://www.tidningsbutiken.se/tidningen-king.asp. Hoppas de godkänner detta som ren och skär reklam... eller nåt.
den andra bilden är tagen av Åskar. Snygg va? Den har inget att göra med texten direkt, det är inte ens vår utsikt längre...

Oj vad det är mycket saker som singlar runt, pockar på, jag blir så stressad att jag av misstag raderar viktiga filer, kommer av mig och kommer på mig själv, med att nästan längta bort härifrån, sätta komma på fel ställen, oj oj oj, så mycket det är nu, och det är bara roliga saker, inte kan du säga nej till det, renovering av badrummet med varmluft som sprutar ut från badrummet, gör värmen ännu varmare än den är, för se det är värmebölja, fy fasen va, och jag verkar inte ens hinna sätta punkt.



Jag säljer ut det jag har, folk kan göra vad de vill med det, älskar de mig, tror ni att de älskar mig nu, vad är det jag vill, är det som Bob säger, "jag vill ju bara att ni ska tycka om mig", jag vill prata med emma, jag vill ha det här ur världen, jag vill ha lite saker avklarade, egentligen är jag så trött på att vara nervös, sätta mig ner vill jag göra, eller sova, ibland vill jag bara sova.



Och det vore kanske lättare om man visste vad man ville med allt det här, vore kanske lättare om man hade en plan, om man hade en liten framgångsstege så att man nu kunde kryssa för, bocka av, säga "jamen då var det avklarat, nästa punkt", men det är jag och mina ord och de vill inte produceras för dessa ändamål endast, jag har varit duktig i tio livstider nu, jag vill flippa nu, jag kan det.

säga hejdå till alla de där kraven man gjorde sig, när man sa att "efter detta, bara efter detta, sen ska jag slappna av", nu är jag där, nu ska jag fan i mig slappna av, men vart tog det vägen, vart tog det vägen...



Och jag känner nästan hur kilona glider ifrån mig, det blir så när man har den nervositeten i kroppen, som rullar runt och kväver och trissar upp, det blir svårt då, att äta och smälta.

Mamma och Hans kom, Sofia kom och Hanna och Olof, och Sandra kom, med pojkvän jag inte hann träffa, och Malin kom, med frågor och svar, och det var himla roligt att träffa dem igen.

Jag vann.
Jag är med i SM-laget.
Det är jag, Hänninen och Marie (Ronny drog sig ur).
Känns som ett bra team.

Vi var bara fyra stycken som tävlade, så reglerna fick bli lite annorlunda.
Istället för att tre gick till final, fick alla läsa varsin tredje dikt. Och vinnaren var den som hade
mest poäng sammanlagt.
Men bara för att klargöra att det var en rättvis vinst ändå: jag vann alla omgångarna. Jag vann den
första, jag vann den andra, och jag vann den tredje. Även om vi kört efter de gamla vanliga reglerna
hade jag alltså gått hem som segraren.

Trist att det var så lite folk. Och trist att jag kom av mig, speciellt på den dikten som jag kunde
bäst av alla. Stod där i ett vaakum under vad som kändes som flera minuter, innan jag hittade
tillbaka till tråden... Men jurygrupperna tyckte väl att det var modigt eller hade överseende eller nåt.
9,2 hit och 8,6 dit.



se mer på http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=68455&lid=puff_813324&lpos=lasmer inom några dagar...

Tycker ni att jag skryter?
Läs min andra anteckning på den här bloggen; "Varför vinner jag inte?" under kolumnen "Januari" och se en bittrare verklighet...