krönika HD: Det blev en hen

 

Publicerad 20 maj 2013 kl. 04:00

 

SM i poetry slam är slut för denna gång.

Som arrangör hann jag långt ifrån se alla poeter, men det finns alltid saker att bära med sig, intryck att bli berörd av. I år handlade det mycket om personliga pronomen. Och rätten att bestämma över dem själv.

Vinnaren från Göteborg, Nino Mick, är transperson och som sådan den första att ha vunnit SM i poetry slam. Det är inte hon eller han, det är hen. Ett litet skifte av bokstäver bara, men jag märker till min förfäran hur jag, som ändå tror mig vara vidsynt, insatt och medveten, ständigt slinter på tungan.

Det är som att hjärnan är den störige ungen längst fram i klassrummet. Prudentligt slätkammad lugg med runda glasögon och handen viftande, ”jag vet, jag vet!” så fort det kommer till kön. Eller traditionalisten, som inte tänker längre än sitt eget lilla köksbord, där linneservetterna vikts på samma sätt sedan mormors dagar.

Att använda ordet hen blir försiktigt och trevande, ovant och vingligt. Som skorna jag trippar runt i som konferencier, ja vi glömmer så lätt. Att det egentligen är accessoarer och extraprylar som föder det där vi kallar kvinna eller man. Raka benen, hur naturligt är det egentligen? som Gotlandslaget påminner om i en av sina lagdikter.

Transpersoner har historiskt sett varit mannen i sit-comen som tar på sig en klänning och genast får skratt, eller den lesbiska kvinnan som tar på sig mannens kläder för att tillåtas ett förhållande med en annan kvinna. Ett sätt att dumförklara, eller kategorisera. I själva verket säger inte ytan något om personens sexualitet. En transsexuell person känner sig inte hemma i det kön den har fötts med, punkt.

Sedan barnsben är vi uppfostrade med att det enbart existerar två pronomen; två kön. Du är kvinna, eller också är du man.

”Blev det en flicka eller pojke?” böjer vi oss ner över barnvagnen och frågar. Motståndare till ordet hen är rädda för att deras vardag måste förändras, det handlar om vana och den berättelse vi gör av vår omvärld, och häri ligger också det obetänkta blurpandet jag själv ger uttryck för varenda gång jag säger fel.

Även rent språkliga förändringar kräver personlig förankring för att införlivas. Stå öga mot öga med en transperson och försök hålla fast vid den slätkammade lilla glasögonormen, eller köksbordets trygga sarg.

Det är att säga ”Jag underkänner din bild av verkligheten”. Det är att säga ”Jag respekterar inte dig”. Det är att säga ”Du är löjlig som inte anpassar dig till den norm som är så trång, men som är den enda vi vet”. Öga mot öga, som sagt. Det går att föra hur många debatter som helst, ställa sig för eller emot, men det är människor det handlar om; inte bara en bokstav hit och dit.

Stolpar du runt i högklackat och är skitnöjd med att du föddes med kvinnokön? Spänner du dina biceps, går i byxor och älskar att vara född med penis? Så praktiskt. Då är det inte för dig ordet hen föddes. Sluta agera som att du blir personligt angripen av det. Öva upp din empatiska förmåga, det vill säga att sätta sig in i hur en annan människa känner sig. Du har den förmågan, jag lovar, vi har den alla. Den medföljde när vi föddes som människor.

Lina Arvidsson


krönika HD: Svenska gubbar och andra knölar

 

publicerat 2 april 2012 04:00

Våren kommer! Med en stress utan dess like. Efter långa månader av slask, snö och kyla tycker svenskarna att vi förtjänar sommaren direkt. Så fort solen skiner åker grillen fram. Jordgubbarna säljs för tio spänn asken, sparrisbuntarna för femton. Förkylningen frodas i de tunna bröstkorgarna med fullt genomblås. Och till det grillade: färskpotatis.

Vår betyder sätta päror för mig. För päror heter det, inte potatis, där jag kommer ifrån. Nu ska groddarna planteras, och även om jag sällan är med nu för tiden, så minns kroppen tydligt hur vi satt på skakig päresättare med avlagda kläder i lager på lager för att inte frysa, håliga vantar där jorden kröp in och la sig till ro under naglarna. Om det var en regnig dag kunde det hända att vi stannade och pausade lite. Satt i boden och skulade, Martin stod utanför och rökte, jag tittade på flugan som kämpade mot spindelns nät i fönstret.

Efter ett tag sa pappa ”nu lättar det nog”, trots att ingen annan såg någon skillnad. ”Stellan kör”, sa pappa, och mycket riktigt. På åkern intill hade Stellan, den förhatlige konkurrenten, kommit igång igen.

Om det var en solig dag med blåst fick vi jord i ögonen, små korn som gjorde att man inte kunde se. Då kom de stora dykarglasögonen fram. Cyklopklumpen över ansiktet, med resårbandet som spände in i huden så att det blev röda ränder efteråt. Jorden som samlades runt om så att man liknade en panda, det var bara att välja. Fulast i världen, eller blind.

Idag bor jag i staden och jobbar i butiken där människor köper nypotatis i april. Hur då? Visst finns det svindyra små knölar från växthus. Men framför allt finns det importerade från Holland, i prydliga små påsar, de är billiga må ni tro. Precis som jordgubbarna, alla vet att det inte finns en gubbe så långt ögat kan nå i Sverige i april. Dessa kommer förmodligen från Belgien, har fraktats bensinångande för att nå hit och har inga kravstämplar på sig.

Svenska bönder och odlare har det svårt i dagens Sverige. Vi importerar allt mer av det vi äter, samtidigt som kraven på jordbruk och djurhållning höjs. I Sverige vill vi ha kravodlat, nära, det ska vara glada kor och grisar som går till slakt och inte för mycket besprutning i maten, helst ingen alls.

Men det är ekonomisk kris och klyftorna ökar. Moderaterna sänker skatterna och säger att alla ska ha råd att lyxa till det i sin vardag. Så vi köper fläskfilé från Danmark, det är ju ändå den som är billigast, vem har råd med den svenska sparrisen? Vi blundar och köper, blundar och köper.

För ett tag sen informerade nyheterna om antibiotikaresistens i Danmark. Och om en allvarlig utveckling mot en skräckframtid, där inga mediciner längre biter. För djurhållningen i Danmark är inte lika kontrollerad som den i Sverige.

Till midsommar kommer de första knölarna upp ur jorden och hamnar på tallriken. Blaskiga eller smörslungade, i tidningarna recenseras deras smak. Först till sommaren kommer gubbarna röda och svällande. Söta och godare, kanske just för att samvetet också är gott. Och från Österlen kommer svensk sparris. Den är mer än dubbelt så dyr som den holländska, men så drar du också ditt strå till stacken för att rädda Sveriges bönder. Inte är det invandrare vi har problem med i vårt land. Det är den invandrade maten som i längden kostar betydligt mer än tio kronor påsen.

Lina Arvidsson


krönika HD: Adrenalinet pumpar - jag måste läsa vidare

 

Publicerad 18 mars 2013 kl. 04:00

 

Tvåans buss är på väg mot centralen. Jag sitter här som i chock, fingrar försiktigt på min halsduk. Det var ett väldigt hastigt beslut, jag hann inte riktigt med. Men Åhléns hade den inte och bussen rullade precis in när jag kom ut. Några snabba steg och ett spontant blipp mot avläsaren senare har jag tillfälligt glömt bort att kroppen egentligen är förkyld och matt av ansträngningen.

Jag hade till och med glömt bort världen. Vad konstig den ser ut! Här går folk av och på precis som vanligt, helt obrydda, som vet de inte om att världen är ett hungerspel på liv och död.

Upprinnelse: jag ligger hemma sjuk och plockar äntligen upp den första boken i Suzanne Collins serie "Hungerspelen". Jag har hållit mig ifrån att se filmerna, jag är helt oförberedd på kraften. Jag läser och läser, jag är mitt i händelsernas centrum och det finns verkligen inget annat som skulle kunna ta min uppmärksamhet nu. Då och då fäster jag blicken på något annat, som för att påminna mig, se det utifrån. Att här ligger jag, som vore jag tio år gammal, och sidorna vänder sig i ett brinnande tempo.

Undersökningar visar att unga, framför allt pojkar, läser allt färre böcker i dag. Historikern Tomas Lidman menar i en intervju med Ekot att vi håller på att förlora en framtida generation. I dag finns orden överallt runt omkring oss. Men oftast i hastigt nerskrivna artiklar, kortare blogginlägg eller som pågående chatt à la twitter. Böcker, vem har tålamod till sånt?

Jag hoppar av på centralen och rusar in. Pocketshop ska väl fan i mig gå att lita på? Jodå, här står hela serien och väntar tålmodigt. Kvinnan bakom disken märker inget av mitt adrenalin, hon trycker in summan som en sömngångare och lägger några bokmärken i.

Bredvid mig på bussen tillbaka sitter en kille djupt försjunken i sin musik. Eller är det en inläst bok han lyssnar på? Jag ser mig omkring och överallt på bussen sitter de, de uppkopplade varelserna, avstängda från omvärlden med sina headsets och öronsnäckor. Knappande på sina digitala leksaker eller försjunkna i samtal som hela bussen hör. Verklighetsflykt är inget 2000-talsmänniskan är främmande för. Att ta upp en bok borde inte vara en revolution.

Min bror tillhör släktet män som sällan eller aldrig läser. Min pappa också. Jag envisas med att ge dem böcker. På samma sätt som min mamma alltid gjort till mig. För att vi vill dela med oss av de mest fantastiska av upplevelser.

Hemma i soffan sjunker jag genast in. Kan det kallas magi? När orden plötsligt upplöses, det här är inte papper! Det är en film som komponeras i mitt huvud. Författarens ord anger ett visst scenario, en viss ton, men omgivningarna skapar jag själv. Mitt hungerspel ser inte ut som ditt hungerspel.

Och du kommer att få en bok i födelsedagspresent, käre bror. Första "Hungerspelen" kommer du att få, med tydlig anvisning att du måste läsa till sidan tjugo innan du får ge upp. Jag hoppas att du förlorar dig själv som jag gjorde, och i blindo tar bilen till närmsta bokhandel efteråt. För att världen blir större. En bra bok är inkörsporten till tyngre droger. Och läs- och skrivförståelse ska ha sin upprinnelse i lust, ingenting annat.

Lina Arvidsson


krönika HD: Så det är männen det är synd om?

 

Publicerad 18 februari 2013 kl. 04:00

 

I sandlådan på lågstadiet visade killarna känslor genom att slåss. Och argumentet som satte p för alla samtal var: ”Då får du inte komma på mitt kalas!”

När jag såg "Uppdrag Granskning" om näthatet mot kvinnor tänkte jag att vissa saker aldrig förändras. Men idag heter det ”du ska dö jävla fitta”. Man lägger ut personers adress och uppmanar folk att gå dit.

Jag har sett kommentarsfält som dessa flera gånger och alltid blivit lika chockad, men det är en helt annan sak att se det i teve. Orden uppblåsta över skärmen, en pil som pedagogiskt ringar in att elva personer har gillat en kommentar som handlar om att pissa någon i ansiktet, för att ”du verkar behöva bli förnedrad”.

Män blir också hotade, skriver någon upprört. Varför nämns bara kvinnor?

Fast det som är intressant är ju just skillnaderna i tilltal.

I mejlen och kommentarerna till kvinnorna går man direkt på könet, oavsett om debatten handlat om integration, feminism eller fotboll.

Kvinnorna ska våldtas, måste ha blivit ”felknullade”, behöver förnedras, spottas på, är obegripligt fula.

Jag vet inte vad ordet felknullad betyder, men vad har det med integration att göra?

”Jag var förbannad, det skrevs i stundens hetta”, säger en av de "Uppdrag Granskning" sökte upp. ”Jag var väl full eller nåt.” En ung kille säger att tjejen som skrivit debattinlägget borde ”tänka sig för innan hon uttalar sig”.

Det är lustigt, för just det här med att tänka sig för innan de uttalar sig verkar inte vara något som gäller both ways.

Debatt är viktigt, högt i tak, men varför ska vi ha överseende med människor som inte kan formulera sin ilska utan att gå till ovidkommande personangrepp?

Maria Rydhagen skrev i Kvällsposten 9 februari: ”Egentligen är det stora problemet att näthatarna måste må fruktansvärt dåligt. Journalisterna blir uppjagade av att ta del av deras sjuka tankar i fem rader text i ett mejl. Tänk då att leva med det mörkret inom dig hela tiden.”

Är det alltså männen som kommer med dödshot som det är synd om?

För att ta det tillbaka till sandlådan: jag lägger huvudet på sned inför kommentarfältet. Vad menar du egentligen, lilla vän? Var gör det ont nånstans, kan du definiera? Jag argumenterar gärna med människor som tycker olika, så länge du respekterar mig.

Det var bara ett skämt, skriver du? Feminister kan inte ta skämt?

Ditt skämt handlade om att du skulle våldta mig. Jag kan visserligen se ditt ansikte eftersom du måste vara inloggad från facebook för att kommentera här, men jag har aldrig träffat dig. Jag vet inte hur du skämtar. Kvinnor utsätts för våldtäkt dagligen i Sverige, varför skulle jag lita på att du är den rolige killen som egentligen inte menar vad du skriver?

Varför menar du inte vad du skriver?

Varför skriver du inte istället det du menar?

Är det ett enormt kunskapsgap i det här landet som gör att folk har glömt bort hur man framför sina åsikter?

För vad händer om de hatande männen får rätt? Om de utsatta journalisterna tystnar, om man faktiskt börjar väja för att skriva om vissa ämnen, för att slippa hatstormar?

Lina Arvidsson


krönika HD: Rundgång i kultursystemet

 

Publicerad 21 januari 2013 kl. 04:00
 

Lina Arvidsson om kändisfixeringen som hotar den nyfikna kulturbevakningen.

Jaså, Bodil Malmsten igen? Jag läser decembernumret av Vi läser och känner igen det glasögonprydda ansiktet från Babel och diverse tidningar under hösten. Var hon inte med i Lundströms bokradio också? Och så har vi Jonas Hassen Khemiri. ”50 Shades of Grey”. John Irving; det verkar vara rundgång på det här jävla stället!

Frågan att ställa sig när det gäller svensk litteraturbevakning är kanske vad som kommer först? Hönan, eller ägget?

”I en rapport från 2011 konstaterar Förläggareföreningen att tio procent av titlarna numera står för 90 procent av försäljningen. Kanske har alla svenskar samma smak? Eller så köper vi helt enkelt de böcker som syns.”

Så skriver Sofia Hallberg, en av fjolårets debutanter, i den välbehövliga debattartikeln ”Åt hen skall varda givet”, publicerad i Expressen (28 december).

För vad händer när det blir de kända ansiktena som säljer böckerna? Vad händer när kulturrapporteringen blir så pass enahanda?

Om Babel väljer att bjuda in för omgivningen redan välkända författare, garanteras deras försäljning att höjas ytterligare.

Om bokhandlare väljer att skylta med för allmänheten redan kända titlar, så tenderar folk att främst köpa dem.

Om Bonniers köper upp Åhléns bokavdelning och inför bokrean väljer att ha 99 av 102 titlar från sitt eget förlag, då påverkar det bokförsäljningen. Är det verkligen en slump att de stora förlagen ofta är överrepresenterade i prisnomineringarna mot slutet av året?

Om jag läser om Bodil Malmsten en gång till, så kommer jag att bli förälskad i henne och köpa alla hennes böcker. Det är bra för Bodil Malmsten, och kanske även bra för mig, men jag går förmodligen miste om 50 andra titlar som en bredare rapportering kunde uppmärksammat mig på.

Och vad händer egentligen när författaren blir viktigare än boken? Författaren, denna ljusskygga människa som trots allt har ett av världens minst sociala yrken; kan man verkligen kräva att denna person också är en hejare på att framträda i teve? Eller är det dem förunnat som klarar även detta, och att skriva, att sälja böcker?

Och så läser jag att Charlotte Perrelli får Kvällspostens Edvardpris, bland annat för sin insats i ”Evita”. Det har visserligen inget med litteratur att göra, men det konkluderar så fint min poäng.

Jag såg ”Evita” för några veckor sen. En bra produktion: dans, scenografi, kostym, det mesta var utmärkt. Utom just Charlotte Perrelli. Som varken kunde artikulera, behärska Evitarollens krävande tonspektra eller spela teater. Visserligen förväntar jag mig sällan stordåd från Kvällsposten, men när jag ser att det var läsarna delvis som röstat fram Perrelli till vinnare faller pusselbiten på plats.

Vem syns mest? Vilka ansikten ”känner” svenska folket bäst? "Hon hinner även med att vara bloggare, författare och skådespelerska", noterar juryn i sin motivering. Och prata ut i skvallerpressen, tänker jag surt.

Perrelli blir ett exempel på den personkultsdrivna politik som ligger bakom dagens framgångsrika kändisar.

Vill vi verkligen ha ett kulturklimat där ekonomiska intressen går före en bredare, nyfiken bevakning? Där den ena hänger på den andra i en bajsnödig ringdans inför skräcken att inte ha snappat upp det senaste. Där kompetens inte nödvändigtvis konkurrerar ut stjärnglans.

Eller snarare: väldigt sällan gör det.

Lina Arvidsson


krönika HD: Bjällerklang och minexplosioner

 

Publicerad 20 december 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om svensk vapenhandel i juletider.

Jag sitter i kassan på Ica och lyssnar på julmusiken. Och tänker på vapenindustrin. Det är faktiskt inte ett så stort associationshopp när allt kommer omkring.

Bjällerklang och slädar i all ära, men ett återkommande tema är även fred på jorden.

Jo, faktiskt! Har du hört något mera sjuttiotal och knarkdoftande sedan ordet ”solidaritet” försvann ut ur det kollektiva medvetandet?

”War is over, if you want it, war is over, a-a-a-a”, sjunger barnkören med John Lennon. If you want it. Men vill vi det då?

I Sverige finns det en regel om att inte sälja vapen till länder i konflikt. Men jag läser på zitzer.se – en oberoende röst för fred – att Sverige exporterar vapen till exempelvis Thailand, som är i konflikt med Kambodja, och till krigsglada USA, som även sålt vidare svenska vapen till irakiska armén, något som bryter mot upprättade exportavtal.

Vi säljer även till diktaturerna Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Senast i mars i år avslöjade Ekot att den svenska myndigheten FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, sedan 2007 hjälpt Saudiarabien att planera en missilfabrik. Jag minns förvirrade bortförklaringar och blånekanden.

Händelsen bidrog åtminstone till att sätta vapenhandel på den politiska agendan. Dagens politiker verkar dock ha en förmåga att få de mest allvarliga frågor att låta vardagliga, som om det handlade om vilken industri som helst. Vinst och avkastning.

Att balansera på gränsen mellan moraliskt riktigt och rent förkastligt, med ett ansikte som fortfarande minner om det oskuldsfulla Jesusbarnet. Det enda jag hör åt "war is over"-hållet är Jonas Sjöstedt, som hävdar att Vänsterpartiet på sikt helt och hållet vill avskaffa vapenindustrin.

Och Amnesty förstås, som i november i år var på FN-förhandlingar i USA. Tack vare presidentvalet uppskjutna till mars 2013.

2001 till 2010 fyrdubblades svensk vapenexport till en försäljning på 13,6 miljarder. ISP, Inspektionen för strategiska produkter, ägnar sig mycket åt ordval.

”Försvarsmateriel” heter det, inte krigsmateriel.

Carl Bildt, vår utrikesminister, pratar gärna om vikten av att behålla god kontakt mellan länder, både när det gällde diktatorn Khadaffi och när det gällde fängslade journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

"Sveriges utrikespolitik ska medverka till frihet, fred och försoning såväl i vår egen som i andra delar av världen. Den förs med tydlig utgångspunkt i de värderingar som bär upp vårt eget samhälle och i de intressen som är våra”, står det i Bildts presentation på regeringskansliets hemsida.

Och det blir alltmer tydligt att anledningen till att Sverige inte legat i krig de senaste tvåhundra åren är att vi har fikat med diktatorer. Presumtiva framtida handelskontakter.

Men förlåt, jag förstör julefriden. Fred i vårt individualistiska tidevarv ska kanske översättas till att kriget mot livspusslet är över för den här gången.

Att freden lägrat sig i det egna vardagsrummet, där inget skall någon fattas.

Med Nobels fredspris som en varm pläd om axlarna.

Och för övrigt är det en lögn att Sverige inte varit i krig på tvåhundra år. Vi skickar soldater till Afghanistan och blir förvånade när de återvänder i en kista.

Förvånade över att det är sånt som händer, när man leker med vapen.

Förlåt; försvarsmateriel.

Lina Arvidsson


krönika HD: Jag är så mycket mer!

 

Publicerad 19 november 2012 kl. 04:00

 

Det är en fin kväll. Min bästa vän sitter på andra sidan bordet och servitören har precis kommit in med varmrätten. Vi har inte kunnat komma ifrån på länge och nu är det bara vi, vinet glittrar och blänker i glasen. Inget jobb imorgon bitti! Allt borde vara perfekt.

Förutom att jag känner ett underligt behov av att dokumentera. Att ta en bild, kanske tagga var vi är nånstans (den där krogen man aldrig får sittplats på), jag tänker att vinet går så bra i färg med min bästis tröja, det skulle bli en bra komposition. Och så kan jag posta det på Facebook, det vore väl synd att inte göra det, kanske dimmigt filter, då ser det ännu mer åtråvärt ut, nu när vi har det så bra. Så att alla kan se det.

Bland det första jag gör när jag vaknat på morgonen är att logga in på Facebook. De röda små markeringarna längst upp till vänster berättar hur många som kommenterat på saker jag lagt upp, eller i samma tråd som jag, vi kan bortförklara det som social aktivitet. Har någon lajkat mig?

Att lajka kräver inget. Det är en lam kram med ena handen i bakfickan.

Jag är beroende av det. Snabb kontakt med vänner, umgänge fast jag sitter hemma, att få formulera sig vitsigt om sin vardag hur många gånger som helst per dag. Att lägga upp bilder och kika på andras, bli inbjuden till events, möjligheterna är oändliga!

Lajkade han inte mig idag heller? Amen det var väl själva helvete.

Men då och då händer det, som nu, att jag undrar vad det blev av oss. Plötsligt är händelsekedjan som bildar livet inte lika mycket värd om vi inte ständigt dokumenterar den. Jag kan inte uppskatta nuet. Jag kommer på mig med att hata smartphones, för jag vill inte att folk ska veta var jag befinner mig hela tiden. Jag vill inte bläddra igenom de röda markeringarna när jag egentligen sitter och fikar med en kompis. Jag vill inte jämt kunna kolla min mail.

I höger kolumn möts jag av reklam som påstås vara riktad direkt till mig, baserat på det jag skriver om. Den verkar dock gå mer på ålder, kön och fördomar.

”Är du nybliven mamma?” – jag ser att du är trettioett och kvinna nämligen.

”Vill du köpa billiga skor?” – kvinnor brukar vilja det.

”Jag ser att du är singel!” – här är ett dejtingforum för dig!

Så det händer att jag ledsnar. För jag kan inte, hur gärna marknadskrafterna än vill det, beskriva min personlighet på tre ord. Jag är inte och vill inte vara så okomplicerad. Jag är så mycket mer! Jag behöver få vara så mycket större!

Men jag behöver bli påmind om det. Vi kan kalla det semester. För mitt storhetsvansinne färgat av röda markeringar får mig så lätt att tro att hela världen undrar. Vad gör jag just nu egentligen, var befinner jag mig? Men moahahahA, det tänker jag inte berätta!

Det är hemligt!

Så, vi hugger in på varmrätten, ingen vet vad vi äter ikväll, ingen vet hur vi ser ut. Jag har lagt mobilen hemma, kanske sitter jag inte ens här. Vad vet ni? Ni behöver inte veta allt. Ni vet aldrig allt.

Lina Arvidsson


krönika HD: Modet att tycka

 

Publicerad 22 oktober 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om nya modiga bokbloggare.

Unga idag är imponerande. Jag var på Bokmässan och såg då bland annat Emelie Novotny, chefredaktör för dagensbok.com, hålla i en paneldebatt i Bonnier Carlsens monter. Lina Forss och Amanda Hellberg var där som författare, men i centrum stod ett antal bokbloggare.

Dagens bokbloggare är främst unga tjejer, 14-17 år. I och med att de ofta har en snabb recensionstakt har flera förlag börjat skicka recensionsex även till dem, när de ändå skickar till andra recensenter.

Givetvis är det skiftande kvalitet på recensionerna som skrivs. Ibland handlar det snarare om produktinformation än något djuplodande. Ändå har bokbloggarna en viktig roll idag. Kultureliten, som den kallas, brukar ofta kritiseras för att skriva för en inbördes klubb av beundran, och inte för potentiella läsare, och här kan bokbloggarna framstå som ett chosefritt alternativ med mer fokus på boken som sådan än på eventuell prestige.

I två timmar satt de unga tjejerna och diskuterade olika böcker ur Bonnier Carlsens utgivning, bara det en nervös prestation i sig.

Jag såg inte på hela tiden, det är ju så mycket som händer på Bokmässan, men en av de viktigaste synpunkterna som kom upp var just detta med läsaren.

När det gäller ungdomsböcker finns det fortfarande en styvmoderlig syn på det hela, som inte minst framkom när Sofia Wadensjö, chefredaktör och vd för tidningen Vi, utfrågades i Expressen för ett tag sen angående en jubileumskatalog de skapat för Rabén & Sjögrens räkning inför deras 70-årsfirande. Ett beställningsjobb som kanske inte rimmar så väl ihop med obunden journalistik. ”Vi beslutade oss för att tacka ja eftersom det handlar om ett förlag som ger ut barn- och ungdomsböcker, ett område som Tidningen Vi inte bevakar”, sa Wadensjö.

Anna Danielsson Levin på Gilla Böcker förlag påpekade att gränsdragningen är underlig; idag när så många böcker är crossover, det vill säga ska rikta sig till både unga och vuxna. I Vi läser har jag flera gånger läst om ungdomsböcker, och varför skulle man inte bevaka ungdomslitteratur, som ju är så i ropet just nu?

Här kan bokbloggarna fungera som en central som tar ungdomsboken på allvar. Ger den plats och seriös bevakning.

En annan aspekt av bokbloggarna är som sagt modet. Som 14-åring hade jag aldrig vågat sitta i en paneldebatt och diskutera böcker, min åsikt inför belästa människor, i ett seriöst sammanhang!

Men med dagens sociala medier har möjligheten att synas i det offentliga rummet, att skapa sig en plats redan i unga år, ökat. Det är en helt annan träning av formuleringsförmåga än vad som erbjöds på min tid.

Det krävs fortfarande bildning för att bli en bra recensent, och jag vill inte klanka ner på kåren. Men att använda sin plats på internet för något så seriöst som bokbloggande, det är föredömligt och väldigt inspirerande. På många sätt tror jag att de inbördes klubbar som bildas kring bokbloggarna har större chans att locka unga idag att läsa mer, än vad kultursidornas inbördes klubbar har. Litteratur ska trots allt inte vara något du måste ha läst högskolepoäng för att kunna ta till dig.

Litteraturen finns här för oss alla, som Jeanette Winterson skriver: ”Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.”

Lina Arvidsson


krönika HD: När orden tar vid

 

Publicerad 24 september 2012 kl. 04:00

Lina Arvidssons vill att folk brottas med orden.

Jag läser om gängbråk som går allt längre ner i åldrarna. Jag hör på nyheterna att ungdomar läser allt mindre idag. Och någonstans hänger dessa saker ihop. När orden tar slut tar nävarna vid, brukar det ju heta. Med bristande utbildning blir gapet stort, mellan de som har ord och de som inte har ord för sin ilska.

Internet skulle ju vara revolutionen för läsande och skrivande, ett bibliotek i var människas hem?

Men kraven har släpat efter. Det är inte nödvändigtvis bildande att läsa sig till saker på nätet, där både språkkänsla och faktakoll ofta dukar under i stressen att få upp saker snabbt. ”Bara de som kan uttrycka sig kan ta del av det demokratiska samhället”, menar en orolig bibliotekarie i ett inslag jag ser på ”Aktuellt”.

Jag tänker att intresset för orden är något man måste lockas till.

Den åttonde september var det urpremiär på en ny tävlingsgren i Sverige. Metaforbrottning. Förmodligen kommer den inte bara att sprida sig land och rike runt, utan även över de nationella gränserna.

Meta-vadå?

Jo, en blandning mellan poetry slam och wrestling.

Poetry slam, om ni inte har koll på det sedan tidigare, är tävling i poesi.

Wrestling är iscensatt brottning i skojiga utstyrslar med stort hejarklackspådrag, spexig akrobatik och mycket muskler.

Det vore synd att påstå att det fanns enorma muskler på plats på bistrons scen på Moriskan i Malmö. Men scenklädsel och skådespeleri var det inget fel på. För att inte tala om tilltalsnamnen! Vad sägs om ”Den Vilska Solanas” (till vardags Vilska Lindgren) som klagade över alla män som befann sig på scenen, och representerade den bildade akademikerfeministen från Lund? En svart liten hatt med flor prydde hennes huvud. I kamp mot ”Knivponny”, arbetarklassfeministen med långa dreads-extensions, nätbrynja och ett hölster runt midjan. Väjde inte för handgriplig närkamp.

Men det var undantagsfall. För i metaforbrottning slåss man verbalt, inte fysiskt. Det kan låta till exempel så här:

”Jag är de sönderbitna naglarna som förvandlar all beröring till smärta.”

”Jag är dina fingrars nu etthundrafemtioprocentiga prestanda på en touchscreen-telefon.”

”Jag är telefonen som faller till golvet och skärmen som spräcks i en explosion av små regnbågar.”

”Jag är sju års olycka som man kan spendera på ett strandhotell på Ibiza, i en pensionärslägenhet inredd 1982, städad 1998.”

”Jag är lyckan som sipprar in mellan hotellväggarna innan de sju åren är slut, jag är hotellen som expanderar och tar över även Sveriges kust.”

”Jag är lukten av sur tång på västkusten och tysk turistnäsa som skrynklas och checkar ut.”

”Jag är flygresan som tar dig genom molnen och när du landar har du tappat din själ.”

Kanske är det hippieskimrande av mig, men nog är den vacker? Drömmen om ett samhälle där vi slåss verbalt istället för fysiskt. Där hjärnan är musklerna. Och publiken bedömer med applåder vem som går vinnande ur.

Metaforbrottning är ett roligt initiativ men nästa gång hoppas jag att Moriskan lånar ut stora salen i stället. Det blev lite lamt när man inte kunde se scenen för all trängsel. Jag tänker att längtan till bildning borde vara den samma som längtan efter makt och respekt. Ordet måste bli angeläget, något att brinna för, något som spelar roll. Eller åtminstone underhåller.

Lina Arvidsson


krönika HD: Prata om det!

 

Publicerad 27 augusti 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om sexuella gråzoner.

”Eftersom jag inte skrikit, slagits eller sagt emot var det ingen riktig våldtäkt. Det var inte tal om att anmäla. Jag hade förverkat rätten till det.”

På Palladiums scen sitter fem skådespelare och läser texter om obehagliga sexupplevelser inför en knäpptyst publik av blandade åldrar och kön.

Skillnaden mot den uppsluppna Malmöfestivalträngseln utanför är slående. Texterna drabbar på olika sätt; de gör ont. Får en att vrida sig av pinsamhet. Eller att känna igen sig.

#prataomdet startades som en hashtag på twitter av Johanna Koljonen i samband med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Hennes tanke var att skapa en rörelse där folk kan prata av sig om obehagliga sexerfarenheter. Där gränsen till våldtäkt är skör, fast inte alltid.

Den så kallade gråzonen är stor. Kännetecken: när du mår dåligt efteråt. När du inte riktigt vill men fortsätter ändå. När något känns väldigt, väldigt fel.

Texterna som läses upp är tagna ur antologin ”#prataomdet” nyligen släppt på Kalla Kulor förlag, och läsföreställningen är en del i satsningen ”fortsätt #prataomdet”, som kommer att turnera runt på skolor i höst.

Handlingen utspelar sig i festivaltält med händer innanför byxor, i duschar under vinglande fylla, mitt i ett analsex där kvinnan tänker ”jag är glad att jag nästan är avsvimmad, annars hade det här gjort ont.”

Det berättas om den där efterfesten när han pressar sig in i honom, och huvudet vill, vill, vill, men kroppen inte riktigt hänger med. Eller den där morgonen när han tränger in i henne och hon inte riktigt är vaken, vad gör han?, tänker hon storögt, kan man vända sig om till sin pojkvän och säga ”ursäkta, men håller du just nu på att våldta mig”?

Varför säger vi inte ifrån när det gör ont? När det känns fel? När vi helst skulle vilja fly, men ändå ligger kvar?

Det fanns en spänning i luften, heter det. Det är mycket Harlequinroman och porrfilm när det kommer till attraktion.

Förväntningar, inlärda vanor och krockande känslor. Lag och rätt säger en sak, men vad säger tradition och kutym?

I det outtalade är det inte alltid lätt att tolka varandra, och att protestera kan kännas som att bryta mot sociala konventioner.

Vilket, har det visat sig, faktiskt är värre än något annat.

”Att fejka är att handla irrationellt och veta om det. Därför pratar jag inte om det.”

Det är en drabbande föreställning med en givande debatt, och när jag går hem efteråt tänker jag att kanske kan det viktigaste kristalliseras ut i två punkter.

Ett: ”straighta vaniljvärlden”, som Koljonen kallar den (alltså man och kvinna som har ”vanligt” sex med varandra), har allt att lära av den queera BDSM-världen. När sex plötsligt kan involvera piskor och partnerbyte, ”vad som helst kan ju hända”, är stoppord fullkomligt nödvändiga. Öva dig hemma på att säga ifrån. ”Vänta lite”, ”stopp”, ”kan vi pausa”. Eller, som i BDSM-världen: ”Rött!” ”Gult!”

Två: Att denna rörelse är minst lika viktig, om inte viktigare, för killar. Unga killar har ofta hård jargong i kompisgänget, som Kakan Hermansson säger: ”Jag är så trött på att vi tjejer måste lära er killar att prata om känslor!”

Oavsett kön och läggning är det dumt att tiga och lida.

Våga känna efter.

Fortsätt prata om det.

Lina Arvidsson


krönika HD: Inte så mycket skog i Västra Karup

 Publicerad 16 juli 2012
 
 
”Jag läser bara sanna berättelser”, sa en kvinna på mitt Icajobb. Det gjorde mig fundersam. För vad är egentligen en sann berättelse, och vad är en osann?

För några år sen fick Liza Marklund skäll när det kom fram att hennes bok ”Gömda” inte var helt igenom biografisk. Tvärtom hade hon fabricerat fritt, lagt till och dragit ifrån. Folk kände sig lurade, var inte varje ord sant? Hade de inte fått sig till livs en sann historia, som omslaget så tydligt sa?

Baserat på en sann historia. Based on a true story. Hur kommer det sig att berättelser blir så mycket mer angelägna för oss om de säger sig företräda sanningen? Försäljningsstatistik visar att kvinnan på mitt jobb inte är ensam. Svenskar idag läser främst deckare eller just biografier och berättelser ”ur verkligheten”, gärna med ett känt ansikte som marknadsföring.

Ska jag berätta en hemlis för er? Alla berättelser är baserade på verkligheten. Och alla sannberättelser, om de ska funka skönlitterärt, innehåller ett visst mått av lögn. Det är nämligen så vi författare jobbar. Även fantasyförfattare lånar av sitt eget liv, sina egna erfarenheter. För att måla upp övertygande scenarion och förmedla känslor genom text krävs mer än förmågan att sätta sig in i andra människors psyken; - det krävs verklighet. Det krävs författarens innersta, blodigt och bultande på ett fat.

Om jag tar min egen bok ”Det borde finnas regler” som exempel. Den utspelar sig inte i Västra Karup och karaktärerna går inte på Strandängsskolan, men om jag inte hade vuxit upp där jag gjorde, hade boken sett helt annorlunda ut. Jag längtade också efter estetisk linje; Hylliedahlgymnasiet kan ses som en skönlitterär version av Sturegymnasiet i Halmstad. Av hämndlusta slängde jag in en gympalärare jag haft en gång. Jag förstärkte obehaget jag kände när jag mindes honom genom att ge honom ett skräckinjagande utseende, överdrivna brännblåsor, äckliga ovanor. Inte mycket av det slutliga resultatet är han. Men grunden är…

Det finns inte så mycket skog i Västra Karup, men vi har Backarna, och det räckte som magi för mig. Bodde det en häxa i den lilla stugan? Förmodligen inte, men precis som Mia tyckte jag bäst om när man trodde det.

Visst kan man argumentera mot det här sättet att läsa böcker på; särskilt skaparen av verket vill gärna värja sig. Åt Karl-Ove Knausgårds böcker hittade Norstedts på en ny skojig term: ”autobiografi”... Göran Tunströms böcker svämmar över av teman som frånvarande far, kristendomen och dramatiska dödsfall. Tror ni att det var för att Tunströms far var prästen Hugo Tunström, som dog för tidigt (54 år gammal) när Göran bara var tolv? Och så det där med lögn i sanningen… Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” må handla om Valerie Solanas och använda sig av diverse artiklar tagna ur verkligheten för att porträttera henne, men boken läses främst för sin litterära kvalitet. Och Solanas i boken är trots allt Stridsbergs Solanas. På samma sätt är min pappa inte alkoholist, som Mias pappa, och jag trodde faktiskt inte att han visste allt när jag var liten.

Men varje bok som andas och lever har ett kodat morsespråk som berättar författarens historia. Ingen lever opåverkat. Och egentligen är det som bäst när du hittar något helt oväntat i det författaren skrivit: dig själv. Då har litteraturen lyckats.

Lina Arvidsson


krönika HD: Alla andra är ju idioter

 

Publicerad 11 juni 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om inskränkthet här och där.

När jag var liten och gick i Västra Karups skola hatade vi de som gick i Torekov. Och de som gick i Förslöv och de som gick i Båstad. Och när jag tänker efter var vi nog rätt skeptiska mot Östra Karups elever också.

I Torekov gick det bara idioter, det visste alla. Förslöv var hänsynslösa på fotbollsplanen. Båstad var fullt av stroppar som trodde att de var nåt, och Östra Karup misstogs alltid för Västra Karup, och kanske var det därför vi inte gillade dem.

Min kompis Ida blev ihop med en från Torekov, hon var en av få som blev ihop över huvud taget i min klass, som då var sexan. Störst i skolan men små i världen. ”Hur kan du?” tyckte vi, för det visste väl alla, att i Torekov gick det bara idioter.

Det är lätt att skratta åt det här beteendet nu, nästan tjugo år senare. Kanske spelade det roll att vi var fotbollsspelare med hejarramsor för att styrka hur vi var mycket bättre än de andra, i sann nationalistisk anda. Kanske spelade det roll att vi var unga, om nu att växa upp innebär att man vidgar sina vyer.

Kanske spelade det roll att jag utöver min kusin Elsa-Maria, som jag kallade för pepparkakskusinen, kände få människor som hade annan hudfärg eller för den delen annan bakgrund, än jag själv. Jag var en bortskämd unge på en vit landsbygd, som i brist på annat fick exotisera min närmsta grannby. Att det blev just hat jag kände, och inte nyfikenhet, skyller jag på tradition och hård jargong.

I dag bor jag i Malmö, på Möllan. Här är vi alternativa och skapande människor, få av oss jobbar heltid, vissa lever på studiebidrag. Killarna bär en liten svart sotarmössa och tjejerna har oversizekläder eller är femtiotalsretro med tatueringar. Vi snackar skit om de som går ut på Lilla Torg, där silikonbrudarna flockas med backslick-packet.

Vi snackar skit om den arbetande medelklassen i Limhamn, som bor i flådiga villor och röstar på Sverigedemokraterna, trots att deras område är allt annat än segregerat. Vi har aldrig varit i Rosengård, men vi har hört att folk bränner bilar där, kastar stenar på bussarna och lever i lägenheter där kackerlackorna krälar upp ur parketten och möglet fräter sönder tapeterna.

På trendhaket Tempo är sittplatserna slut vid sju. Glasögonen är stora svartbågade, kläderna secondhand och alla dricker den dyraste konstigaste ölen i den största flaskan. Fint och finsmakare ska det vara. Vi är för invandring och ett multikulturellt samhälle, men hur ofta umgås vi över bekvämlighetsgränserna? Inte förstår vi varann. Inte blandas vi. Vi är samma mellanstadieklass med fördomar om varandra.

Bara ordet är utbytt. ”Hata”, det gör vi inte längre. Vi har avancerat till att ”inte förstå”. ”Jag förstår inte hur folk kan gå ut på Lilla Torg”, till exempel.

En gång skrev jag en debattartikel om de brinnande bilarna i Rosengård, utan att ens ha varit där. Jag vet inte vilket som är värst egentligen. Att jag en gång hatade alla som gick i sexan i Torekov. Eller att jag tror mig veta hur det är i Rosengård, eller exakt vilka människor som går ut på Lilla Torg. Det låter finare att ”inte förstå sig på” än att hata. Men lite mer nyfikenhet hade inte skadat.

Lina Arvidsson


krönika HD: Släpp författaren loss

 

Publicerad 21 maj 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson, vår nya ungkrönikör, om skrivande, självtvivel och skillnaden mellan att vara ung och vara vuxen.

Jag fick mejl från Glimåkra folkhögskola, min första skrivarlinje, om att komma och ha lektioner i hur man skriver ungdomslitteratur. Min första tanke var: jag har ingen aning! Jag vet inget om ungdomslitteratur, jag skrev ju bara en bok.

Jag skrev om klyschiga saker, som att revoltera mot det man vuxit upp med. Om att bli förälskad för första gången. Om att bråka med sin mamma och ha en egen klubb. Om att vara kär i en affisch på väggen. Om att smygröka och blanda häxdrinkar och kräkas. Om att ha skyhöga framtidsdrömmar och ena stunden vara bäst i världen, nästa sämst.

Det påminner om författarens sinne. Högmod och hybris driver handlingen framåt i ett smattrande tempo. Tills självkritiken kommer som en ilsken hydra, med tusen nya huvuden att hugga av. Man hankar sig fram bland refuseringsbrev och tilltro till det egna skapandet, bland fina recensioner och muttrande pessimister.

Självcensur, brukar det hävdas, är det som mest effektivt dödar kreativiteten. Och det stämmer. Det händer mig var och varannan gång jag skriver på min roman att jag tycker att det som kommer ur mina fingrar mest är skit, dåliga formuleringar, icke trovärdiga scenarier som gör att jag tröttnar halvvägs.

Om jag gör det; varför skulle inte läsaren göra det? Och så är man frestad att markera/radera, stycke för stycke. Tills det inte bidde nån tröja längre, bara en tumme.

Då är det skitbra att tänka som en fjortis istället. Fuck you all, jag bestämmer här. Det här är mitt rike och ni tangentjävlar ska lyda mig. Jag skriver det jag skriver, och jag tänker inte lyssna på den negativa rösten längst bak i hjärnan som försöker dra ner mig på jorden.

Och för att dra det steget längre: inte är det bara författare som har det så här? Nog är hela livet, för varje människa, späckat till gränsen av bubblande tonårskänslor. En dålig dag på jobbet och jag hatar min chef och önskar döden åt alla otrevliga kollegor. Min granne spelar countrymusik så det skallrar i väggarna, och jag vill släppa in sopor genom hans dörrinkast. En vacker prins eller prinsessa mittemot mig på bussen och det pirrar i min kropp av tillbakatryckta hormoner, på en sekund är mina framtidsdrömmar skyhöga.

För jag är väl inte ensam om att se hur bröllopet ser ut, innan jag skakat hand och presenterat mig?

Så jag berättar om det. Om att ta bort spärrarna och skriva som att man skriker. Om att läsa sina gamla dagböcker för att komma i rätt mood. Om den snirklande vägen mot att växa upp, vägen som vi fortfarande går på. Den enda skillnaden mellan vuxen och ung är att vuxna lär sig kamouflera och kontrollera. Säga ”kan vi prata om det här?” i stället för ”jag hatar dig, jävla hora”.

Och med lite is i magen kan det faktiskt tänkas vara så att de stycken författaren dömde ut ena dagen, strålar som den självklaraste av solar den andra.

Jo, det är sant! Skrivandet är magiskt på det viset! Och det som fortfarande suger går ju faktiskt att rätta till i efterhand, tänker den vuxne. Det gäller bara att fokusera på guldet.

Men kom ihåg: utan bubblande tonårskänslor och framtidsdrömmar av att allt är möjligt, himlen är min; blir det inget av någonting.

Fotnot: Vår nya ungkrönikör, estradpoeten Lina Arvidsson, debuterar denna vår med ungdomsromanen "Det borde finnas regler". Hon är bördig från Västra Karup men bor i Malmö.

Lina Arvidsson


Känslor jag har inför romanen jag jobbar på just nu, idag

 
Å gud det blir så bra jag kan skriva hela dagen fan att man ska få ont i handlederna jag borde gå en såndär kurs så att jag inte får det hur gör de stora författarna egentligen men gud va bra det blir jag trodde väl aldrig att det skulle bli så här bra hjäääälp och det händer saker hela tiden den kommer aldrig att vara tråkig att läsa fast på ett bra sätt med reflektion inte hysteri men jag blir hysterisk av hur bra det känns
 
 
Det är jättemycket kvar att skriva men det är också jättemycket som är skrivet redan och oj vad bra det kommer att bli när det slås samman. Att jag inte tänkt på detta tidigare. Så här pepp är jag just nu, tänker mig att jag skulle kunna sitta hela natten sen men jag måste hinna träna också.
Och sen kom det här partiet ja, som bara slutar mitt i? Är det bra eller dåligt, ska det tas bort eller utvecklas, jag låter det vara kvar, om man hoppar här, är det okej, fattar läsaren? Fast det blir skitsnyggt om läsaren fattar, jag får lägga in nån liten grej så att man är med på det, för det blir faktiskt alldeles för bra för att inte ha kvar det så...
 
Och sen kommer det behöva ligga och vila och jag är kanske klar med det här manuset om ett år och det går fan inte att tänka på, då blir man dum i huvudet
 
 
Fast fa-an!! Vad de här bitarna inte vill falla på plats, och det här manuset jag lånar av nu är ju ett jävla anusmanus så dåligt det är, hur kan jag ha skrivit detta, och det måste komma före det upplysningsmässigt, och det är jättefint att de möter varandra sen men ska jag verkligen ha henne i andraperson, det kommer inte alls att bli bra, hon framstår som hysterisk och hatisk om jag inte skriver henne i förstaperson, fast om jag skriver henne i förstaperson riskerar det bli för likt det här manuset, och är det egentligen i det här manuset eller det här manuset som den detaljen ska finnas och fan också
 
nu måste jag äta. 
 
 

Utmanad...

Men hallå! Den här utmaningen såg jag inte förrän nu.
 
Min kollega på Gilla, Christin Ljungqvist, utmanar mig alltså. Jag ska nämna fem tegelstensromaner som jag har läst, och två som jag inte har läst (men har hemma). Piece of cake... eller?
 
Som jag läst:
 
1. "Brott och straff", Fjodor Dostojevskij
2. "Kafka på stranden", Haruki Murakami
3. "Med livet som insats - berättelser om Vladimir Majakovskij och hans krets", Bengt Jangfeldt
4. "Min kamp 2", Karl-Ove Knausgård (har faktiskt läst nästan alla, fastnat lite i femman bara)
5. "Låt den rätte komma in", John Ajvide Lindqvist (räknas den? Den är i alla fall över 500 sidor...)
 
Gah! Det ska erkännas, jag gillar inte tegelstenar. Dels blir jag rastlös, dels är de jobbiga att hålla i händerna. Dels är jag från början skeptisk till om man verkligen behöver mer än 300 sidor på sig att säga det man vill säga på ett riktigt bra sätt...
 
Men, jag har köpt första tre delarna av
 
1. "På spaning efter den tid som flytt", Marcel Proust, som ska börja läsas nån gång. Jag är med i en grupp skapad av min roliga kompis Sandra Haag, vi har tio år på oss, eller vänta vad är det nu, åtta? Det känns betryggande.
2. "Vägen mot bålberget", Thérese Söderlind, den lät spännande och handlar om häxbränningar och sånt, och jag köpte den och den blev liggande på skrivbordet i all bråte för att den inte fick plats i bokhyllan, och oj vad jag drar mig...
 
Får man lägga till en till så finns ju den här; 
 
 
"Vi, de drunknade", Carsten Jensen, som jag läste en förtrollande recension av när den precis kommit ut, 2006, och sen köpte på bokrean något år senare. Jag minns hur han i bokhandeln log och sa "oj, så tjocka böcker läser jag aldrig", och jag ryckte på axlarna och sa "jo men den här har jag velat läsa länge, jag kommer att läsa den!"
 
Och det kommer jag ju att göra. 
Frågan är bara... just det; när?
 
Hur känner du själv inför böckers tjocklek? Gillar du när en bok är supertjock, gillar du böcker med uppföljare? Skjuter du upp böcker eller kastar du dig över dem direkt?
 
Jag skickar utmaningen vidare till den som vill plocka upp den!

recension och fest och allmän kärlek

Dagens recension på dagensbok.com är min!
Läs här om politik och varulvar i en spännande men också provokativ blandning. 
 
 
 
Idag är jag i övrigt skitseg efter en riktigt rolig kväll igår. Vi firade Lovisa A som fyllde trettio. Skapade språksmarta skämt och dansade till nittitalslåtar på Deep. Grillade och hängde vid hennes föräldrars kolonistuga. Här lite bilder från det:
 
 
                
 
Gustav höll ett improviserat tal. 
När vi skulle gå ut insåg vi att vi hade sandaler och zebrasockar på oss.
Det går inte riktigt att återge hur fantastiskt roligt vi har tillsammans. 
 
Ska även passa på att lägga upp lite bilder från Carnévalesque, som jag var på för flera helger sen, men bara har struntat i att uppdatera om. Då var alla så här snygga:
 
            
 
Ja, Lisas bröst var otroliga.
 
         
 
Det var på Slagthuset den här gången. Lovisa A var med och arrangerade. Jag hängde en del med Gisela, pratade med Gustav från förr och rökte inte (jag gör liksom inte det längre. Jag kan stå bredvid folk som röker och titta på dem, men precis när jag blir sugen påminner jag mig om att jag faktiskt inte skulle tycka det var gott, och att det inte är värt det). 
 
Den schackrutiga dörren tillhörde toaletten. Jag funderar över om lokalen är bra eller inte för den här typen av fester. Roligt med så många olika rum, men det kändes som att framträdandena försvann lite grann. Kanske blir det bättre i förlängningen. 
 
Mannen med de svarta linserna är skitläskig, jag vet. 
 
 
 
 
 

Tänka stort

 
Idag har ett stort beslut tagits.
 
Eller egentligen har ju beslutet tagits tidigare förstås, för några veckor sen började jag grunna och räkna på det, men idag sa jag det till min chef så nu är det definitivt.
 
Jag fick ju inget debutantpris, det märkte ni kanske. Och jag sökte aldrig nåt stipendie, för jag tyckte det fanns andra som behövde det bättre.
Men min bok har ju sålt väldigt bra. Och tack vare den ramlar det in lite andra jobb då och då, och eftersom jag inte plockat ut så mycket lön alls på mitt företag (jag har ju haft Ica), så finns det ändå hyfsat med pengar där nu.
Och eftersom min morfar dog, och det ena med det andra.
 
Så grattis, Lina. 
Från den förste september till den siste december kommer du att få all tid du vill till att skriva. Vi kallar det en liten present, en klapp på axeln; det är ju det här du vill eller hur? Vad ska du annars använda pengarna till?
 
Jo, jag tänker också på pensionen, jag ska sätta av lite till det.
Jo, jag tänker börja betala för massage och till och med börja gå på kvällspassen på mitt gym; träna i grupp igen, tjo, det var inte igår!
 
Hur som helst är det lite läskigt. Och konstigt. Och lite sorgligt? 
Men den senaste tiden har det gjort ont i nacken varje dag. Mina övningar hjälper inte. Vissa mornar går det inte att gå upp och vara duktig utan jag måste krascha istället, sova bort evinnerlig trötthet. Spänningshuvudvärk; det är något jag aldrig haft tidigare. Jag har jobbat ungefär jämt. Inget har kunnat ske spontant. Det är inte bara skrivandet som kommer att må bra av den här hösten. Jag kommer att få ett helt nytt liv!
 
Det är läskigt, men testar man inte vingarna ordentligt, så går det inte heller att flyga särskilt högt.
Tack, Amanda Hellberg, för kicken i baken till det här beslutet! 
Jag lovar att skriva jättemycket och ge ut många fler bra böcker.

Promenad i Rosengård

 
Jag träffade på Sarah ute för nån vecka sen när det var Carnévalesque, och vi pratade bland annat om Rosengård. Jag avslöjade att jag aldrig varit där, och hon sa "men gud! Det tar ju bara tjugo minuter att gå dit!"
 
Så idag gick vi dit. 
Och kollade in hur den där stadsdelen som det snackats så mycket om egentligen ser ut. 
 
 
Viss dragplåstereklam finnes...
 
 
Malmös hjärta
 
 
Biblioteket ligger i en galleria. Rätt skönt egentligen, som en naturlig hangout. De hade min bok minsann. Och en gedigen avdelning för barn och unga. 
 
 
Både grönska och betong
 
 
Här berättade Sarah om kramen hon fått av Mikael Niemi på bokmässan. "Hur känner ni varandra?" sa Torbjörn Flygt, och Sarah förberedde sig på att han misstagit henne för den persiska författarinnan. "Nej, jag tyckte bara att hon var vackrast av alla!" sa Mikael Niemi.
 
Det kan ju ha varit därför vi blev så flitigt raggade på denna dag. Lastbilschaffisar, killar utanför kiosken, you name it; idag var hetingdagen.
 
 
De har tätväxt skog i Rosengård. Bra grej! Det behöver jag ju titt som tätt.
 
 
 
Den gigantiska kyrkogården. 
 
 
1. att man kunde vara droskägare
2. att Ester inte fick något efternamn, trots att hon inte var bebis när hon dog
 
Inga brinnande bilar, inga gängbråk. 
I en butik där Sarah handlade cigg började en man plötsligt sjunga. 
 
Vi missade att köpa falafel, det får bli nästa gång. 
 

Dagens idolbild: Madonna

"Should I carry on
will it matter when I'm gone?"
Sjöng Madonna i "How high" på skivan "Confessions on a dancefloor" från 2005. Jag lyssnar i min iPod samtidigt som jag diskar och världen blir ett dansgolv. Jag tänker att när helst jag känner mig lite nere, som igår när allt var svartvitt och jag var redo att lägga mig ner och dö, varken kunde skriva eller tro på någon framtid; så blir jag levande igen när jag lyssnar på hennes musik. 
 
Under större delen av arbetet med "Det borde finnas regler" var det just denna skiva jag spelade. För att den har ett visst driv, en självklar framåtrörelse. Som hela Madonnas karriär egentligen. I "How high" sjunger hon om sin rastlösa jakt på uppmärksamhet, att kanske har hon gjort lite fel saker för att få den ibland. Och hur mycket är det värt egentligen, när de pratar så mycket skit bakom hennes rygg hela tiden?
 
 
 
 
Allt, säger jag. 
Å Madonna, sluta aldrig att göra musik! Har ni tänkt på hur få det är, som fortsätter göra bra musik och förnya sig, även sedan de blivit gamla legender? Madonna fortsätter köra på sex och avklätt, provocera, och det skrivs i tidningarna om hennes sorgliga bröst, nu femtio år gamla. Fuck that, säger jag. Madonna är en förebild som sjunger om en sexualitet som lever kvar, även sedan du lämnat ungdomen. Det ger hopp inför framtiden. Ett yrkesliv som fortsätter efter barnafödandet, en experimentlusta som hittar trendkänslan direkt, anpassar sig in absurdum. Fortsätt, Madonna, det är alltid värt det. Jag kommer alltid att älska och beundra dig. 
 
Så här såg hon ut på en fest nyligen. Se och Hör skrev att det enda som bortförklarar den tantiga åldersnojevarningen var att det var nån sorts punktema tydligen. Fuck off, säger jag återigen. Det här är fan så mycket bättre än Ulf Lundells hajtänder.
Och givetvis kom hon tillsammans med sin unge älskare.
 
 
 
 

Månadens poet!

Varje månad väljer Elisophie och de andra coola ungdomarna i Ordkaskad, en ideell organisation i Helsingborg som arrangerar poetry slams och poesiuppläsningar för unga, en poet som de intervjuar på sin sida på facebook. Den här månaden valde de mig! 
Logga in och läs här.
 
 
Fotot är taget av Ordkaskad under SM, när jag läser min sluta-röka-dikt.
 
Och så ligger filmerna från seminarierna uppe, för er som inte kunde se oss prata på Litteralund finns här alltså en andra chans. Jag ska själv kolla på det nu, hjälp va spännande och läskigt! 

Tidigare inlägg