Glad midsommar!

Det råder en viss skillnad om du ska skolas till en god mamma, eller en god pappa. Lägg märke till omslagen på dessa böcker, ur höstens utgivning. Den ena ser ut som en Fridatidning, handlar uppenbart om KÄNSLOR och annat gullegull. Den andra ser ut som en vetenskapsbok, clean och intelligent. Jag tycker de speglar dagens Sverige på ett intressant sätt. 
 
 
I övrigt är det midsommar idag! Wii! Det är just nu varmt så att det kokar ute. Jag ska ändå gå och se om mitt gym har öppet idag, för av nån anledning längtar jag efter att svettas med Madonna i öronen. Jag vet att det sagts många gånger, men träna till bra musik: oj,oj,oj! 
Ikväll är det poolfest hos Nils. Alla tar med sig lite mat. Jag tar även med mig lite blommor och material för att binda kransar, eftersom jag tycker att det är viktigt. Midsommar är egentligen min favorithögtid, och det är än bättre nu när jag äter sill, måste jag säga. I år är jag inte riktigt lika pepp. Ångesten har varit massiv de senaste veckorna. Men förhoppningsvis känns det bra ikväll och allt blir toppen. 
 
För att känslan ska infinna sig bjuder jag på en bild från den där legendariska midsommaren, på Ribban 2010, när vi kunde sitta ute hela dagen, Teresa bröt sitt nyckelben när vi spelade brännboll och Amanda hade med gitarren, jag hånglade med Olof och det var till och med några som badade. Glad midsommar på er! 
 
 
fotot är taget av Stefan, om jag inte minns fel.
 
 

Dagens idolbild: Madonna

"Should I carry on
will it matter when I'm gone?"
Sjöng Madonna i "How high" på skivan "Confessions on a dancefloor" från 2005. Jag lyssnar i min iPod samtidigt som jag diskar och världen blir ett dansgolv. Jag tänker att när helst jag känner mig lite nere, som igår när allt var svartvitt och jag var redo att lägga mig ner och dö, varken kunde skriva eller tro på någon framtid; så blir jag levande igen när jag lyssnar på hennes musik. 
 
Under större delen av arbetet med "Det borde finnas regler" var det just denna skiva jag spelade. För att den har ett visst driv, en självklar framåtrörelse. Som hela Madonnas karriär egentligen. I "How high" sjunger hon om sin rastlösa jakt på uppmärksamhet, att kanske har hon gjort lite fel saker för att få den ibland. Och hur mycket är det värt egentligen, när de pratar så mycket skit bakom hennes rygg hela tiden?
 
 
 
 
Allt, säger jag. 
Å Madonna, sluta aldrig att göra musik! Har ni tänkt på hur få det är, som fortsätter göra bra musik och förnya sig, även sedan de blivit gamla legender? Madonna fortsätter köra på sex och avklätt, provocera, och det skrivs i tidningarna om hennes sorgliga bröst, nu femtio år gamla. Fuck that, säger jag. Madonna är en förebild som sjunger om en sexualitet som lever kvar, även sedan du lämnat ungdomen. Det ger hopp inför framtiden. Ett yrkesliv som fortsätter efter barnafödandet, en experimentlusta som hittar trendkänslan direkt, anpassar sig in absurdum. Fortsätt, Madonna, det är alltid värt det. Jag kommer alltid att älska och beundra dig. 
 
Så här såg hon ut på en fest nyligen. Se och Hör skrev att det enda som bortförklarar den tantiga åldersnojevarningen var att det var nån sorts punktema tydligen. Fuck off, säger jag återigen. Det här är fan så mycket bättre än Ulf Lundells hajtänder.
Och givetvis kom hon tillsammans med sin unge älskare.
 
 
 
 

Censur, censur!

Scanpix har beslutat att upphöra försäljning av bilder till konstnären Elisabeth Ohlson Wallin.
Detta var fan i mig det sjukaste jag hört på länge.
 
 
Här är alltså bilden som fick dem att ta detta censurbeslut.
"Kungamiddagen", en helt utmärkt satir som kommentar till män med makt som köper in kaffeflickor, fullständig med Silvia som försöker städa bort naziststämpeln från det finputsade golvet.
 
Hur kan detta vara något man inte vill stötta?
Varför känner sig Camilla Henemark tvingad att säga till tidningarna att hon inte står bakom det här, "jag visste inte att fotot skulle användas i detta syfte". Nej, självklart inte. Det är Elisabeth Ohlson Wallin som står bakom detta. 
 
Män med makt ska kritiseras. Kungar som inte vill redovisa vad deras pengar används till ska kritiseras. Äkta makar som knullar runt, män som använder kvinnor som kuttersmycke, folk som allmänt försöker städa upp sin krassa historia; det är klart de ska kritiseras. 
Satir är kanske den bästa formen som finns för kritik av makt. 
 
Vad Scanpix nu gjort är en allvarlig sak för ett demokratiskt land. Var drar man gränsen? Man gör det här till en personlig fråga. Elisabeth Ohlson Wallin får inte köpa våra bilder, nähä, men annars var det fritt fram eller? Jag vill härmed uppmana Elisabeth Ohlson Wallin att fortsätta sitt utmärkta skapande, men jag vill också uppmana hela jävla Sverige att köpa bilder som aldrig förr och skapa montage som kritiserar. Kanske en tallrik med Scanpixs högt uppsattas huvuden, ett litet äpple i munnen? Kanske Reinfeld tronande som en Mao, komplett med skära och hammare?
 
Ni som tjatar så mycket om yttrandefrihet när den inte behövs; typ när man ska smutskasta muslimer eller bara vill ge uttryck för antisemitism och razism; här har ni ett klockrent fall. Det här är munkavel, eller försök till det i alla fall. Det här är vansinne. Det här är att begränsa vårt utrymme som kritiskt granskande medborgare. Och då spelar det fan ingen roll om kungen gillade konstverket eller inte. Vänd inte blad nu, Sverige.
 
Elisabeth Ohlson Wallins hemsida

Om vikten av att inte raka armarna

 
"Varför rakar du inte armarna?"
Frågan kommer från en kille i åttan, jag och Lovisa är ute och pratar om poetry slam och jag har precis rönt respekt för att jag skrivit en bok på 317 sidor. Men detta är alltså följdfrågan. Varför jag inte rakar armarna.
 
Både jag och Lovisa blir förvånade. Raka armarna? Sen när gjorde man det? Jag kommer därifrån med huvudet i behåll, tränar och under tiden växer ett visst ursinne till stackato. Jag tror vi behöver prata om det här.
 
Jag rakar inte armarna och har aldrig rakat armarna. Men ja, jag är medveten om att de är håriga. Det är dessutom mörkt hår, till skillnad från håret på exempelvis min mammas armar, och det vet jag inte vad det beror på. Kanske har jag mörkare anlag från pappa. Kanske är det för att jag hade ätstörningar på gymnasiet, vilket främjar hårväxten på kroppen, jag vet inte. Men nej, jag tänker ej heller bleka det.
 
Jag har verkligen haft komplex över mitt långa hår på armarna, men just idag är jag extra glad över att jag inte har tagit steget att raka av det. För vad händer om jag rakar mig; rent fysiskt? Håret som växer ut blir stubbigt och strävt, det blir samma pågående process som benen kräver, fast av uppenbara skäl blir det svårare att strunta i det och dölja om man skippar en rakning då och då. 
Men kanske är det mer intressant att kika på vad som händer psykiskt.
Om jag rakar armarna ger jag upp. Då säger jag okej till ett samhälle som kräver allt mer drastiska tilltag för att jag ska kunna klassas som en godkänd kvinna. Då fortsätter jag göra ner min egen kropp, som jag så har kämpat för och stundtals fortfarande kämpar för att tycka om. Då stannar min utveckling mot lycklig, hel människa med stort självförtroende, nöjd med den jag är, och inte nog med det:
 
om vi går tillbaka några steg
 
en 317 sidors roman; det var alltså värt att respektera.
Ja! Precis! Och det är denna typ av respekt jag vill ha.
 
För att fokus inte bör vara på hur jag ser ut, utan på vad jag tillför världen.
 
Det är fan i mig nog nu, kan vi lägga ner. Jag orkar inte med fler nagelförlängare, bantningsprogram, botoxkinder och -läppar. Sluta suga ut min must. Sluta förminska mig, när jag har förmågan att bli hur stor som helst. Det här är vikten av att jag aldrig, aldrig rakar mina armar. Och vikten av att jag förmedlar till tjejerna, OCH killarna i det här klassrummet och i alla klassrum överallt, att det ska fan inte trängas in i ett än snävare ideal än det vi redan har. 
 
Sluta förminska er.
Sluta låta andra förminska er.
Vi kan bli hur stora som helst.
Om vi bara skiftar fokus.
 
En påföljande diskussion är förstås att vi är värda något även när vi inte producerar 317 sidors romaner, eller vad det nu är för drömmar vi har som vi vill förverkliga. Men det är en lite krångligare diskussion, vi kan ta den en annan gång. 
Idag handlade det främst om armar.
 
 

Var är våldtäktsförövarna?

 
Min kompis My Vingren är skitbra. Det var hon som startade gruppen "Macho i kollektivtrafiken" där hon visade upp med foton hur killar särar på benen i tunnelbana, på bussar och tåg, och därmed tar mer plats än kvinnorna som sitter bredvid. Ofta onödigt mycket mer plats i förhållande till vad de faktiskt behöver.
 
Nu har hon startat en grupp som heter "Var är våldtäktsförövarna?" och idag kom den här filmsnutten på facebook. Se den och fundera över varför killar inte får den här behandligen i rätten. Och varför det anses i sin ordning att tjejer får det.
 
Vilket samhälle vill du själv ha? Ett samhälle där vi håller förövarna om ryggen och antar att tjejer som anmäler våldtäkt ljuger? Eller ett samhälle där vi står på offrens sida, och ser till att förövarna skärper sig i sitt beteende?
 
My skriver ännu mer om det här, för dig som trots allt inte känner igen dig.

Sex by surprise och det är faktiskt synd om killarna också

Nej, jag vet. Jag uppdaterar lite dåligt här nu.

Det beror på att det är juni månad snart, tiden går så inåt helvete snabbt, och nu har det blivit sommarvarmt också.

Vilket gjorde att jag igår hängde mer vid stranden än jag jobbade på romanen.

SOM ska bli klar för granskning av mina kära skrivarvänner i juli månad. Jag är på del två och har en del till att gå igenom innan jag är klar, i sidantal handlar det om cirka 70 sidor.

 

Mitt romanprojekt handlar om feminism, mestadels. Och eftersom jag vill att den ska vara uppdaterad med samtiden innebär det lite googlande då och då. Och jag vet att detta förmodligen inte är en nyhet för er, men fy i helvete vad många idioter det finns där ute!

En sak jag googlade på idag var "sex by surprise". Ni vet, det som Julian Assange ansågs dömd för en gång i tiden. Det var inte våldtäkt, utan bara att han inte använt kondom. Eller snarare klippt sönder den (ja, det är sant). I kommentarfält läser jag upprörda killar som tjatar om att det är så många tjejer som anmäler för väldtäkt, fast de varit med om det frivilligt. De "ångrade sig dagen efter".

Jag vill veta vad det här är för tjejer?

Helt allvarligt: jag skulle aldrig få för mig att anmäla någon för våldtäkt som en "kul grej", en "hämnd", va fan? Snarare har jag varit med i flera situationer, och har kompisar som berättat om flera situationer, där killen gått över gränsen på ett eller annat sätt, men där jag/hon INTE har anmält.

Att anmäla en våldtäkt är inte bara kantat av tonvis skam och obehag. Det är dessutom en jobbig procedur att gå igenom, särskilt som du förmodligen helst inte vill träffa idioten som gjorde det igen.

"Tjejen har också ett ansvar", skriver killen som absolut inte tror att Assange gjorde det. Jaså vilket då? Hon insisterade på att ha kondom för att hon var rädd för könssjukdomar. Han vägrade ha kondom och tvingade sig på henne ändå. Och jag kan ta andra exempel.

En 19-årig kille i Västerås blir dömd för att ha haft sex med sin flickvän när hon sov. På sömnpiller. Det vill säga: kan inte ha varit kontaktbar. "Jag trodde hon var avslappnad". Tjohoo, vilket roligt sexliv de måste ha till vardags i den relationen!

 

Jag vill gärna ha kommentarer från killar som själva varit med om att bli anmälda för våldtäkt av en tjej som "ångrade sig", utförliga beskrivningar av hur ni visste så säkert att hon ville. Inga kommentarer från killar vars kompis varit med om det, eller man har hört nån som varit med om det eller läst i en tidning om nån som varit med om det.

Och så vill jag gärna veta vad "sex by surprise" är. För jag kom av mig i googlandet och blev alldeles för förbannad och tvungen att skriva det här.


När något är rasism, och när det inte är det

Jag älskar bra inlägg i debatten.
Kulturministern har blivit tillsagd att avgå för en rasistisk tårta. När det egentligen handlar om klockren konst, som gör precis vad konst ska göra: provocerar och öppnar till debatt. Men läs här, och förstå saken lite bättre.
Sen var Alex Bengtsson från Expo på teve i morse och pratade om Brevivikrättegången, angående Breiviks världssyn. Jag skrev en recension för ett tag sen av boken "De hatade: om radikalhögerns måltavlor" av journalisten Magnus Linton, där bland annat denna världsbild beskrivs. Det handlar om ett växande hat mot muslimer och en rädsla att islam håller på att ta över den västerländska världen. En synpunkt som Breivik alltså inte alls är ensam om. Bland annat har vi riksdagsmän som uttryckt samma åsikter. Se Alex Bengtsson prata i Godmorgon Sverige här.

Varför heter det Politiskt korrekt?

Uttrycket Politiskt korrekt.

Har det inte gått lite rundgång i det nu?

Jag funderar på om vi behöver uppdatera katalogen för användbara uttryck, med den gamla slagdängan Empati.

Empati = förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känner.

 

 

Sajten Politiskt inkorrekt bildades för att människor skulle kunna säga vad de ville, sånt som man "inte får säga i det här landet längre". Grundtanken bakom detta antagande är att alla politiska beslut i Sverige styrs av feminismen som grundtanke. Att tidningarna vägrar skriva om invandrare som begår brott, och därigenom undanhåller fakta. Att människor skänker pengar eller engagerar sig i frågan om vi ska använda ordet "hen" eller om transsexuella ska få undgå sterilisering vid könsbyte, enbart för att få pluspoäng som "goda människor", och för att vara just Politiskt korrekt.

 

Vad vi bör fråga oss är vad vinningen med att "få säga vad som helst" är.

Är det okej att hävda att det är onaturligt att vilja byta kön bara för att du själv inte vill det?

Är det okej att i sina låttexter uppmana folk till att döda bögar, som en "rolig grej, han menar ju ändå inte allvar med det"?

Är det okej att avsky invandrare, för att du själv bor kvar i det land du föddes i, av föräldrar som båda har ariskt utseende, med välbetalt jobb?

Är det okej bestämma att om en kvinna lever ihop med en annan kvinna, eller om en kvinna är ensamstående utan man att befrukta sina ägg, då har de/hon ingen rätt att längta efter barn?

 

 

Sara Lövestam har skrivit så genialt roligt om det här med att bara kunna se sin egen världsbild som den rätta i senaste numret av QX, jag citerar några rader: "Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad. Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena (ordet "hen" och tvångssterilisering av transsexuella, Linas anm), inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker."

 

Empati = förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känner.

 

Så, hur känner dessa människor, som bara tycker hit och dit, utan att fundera över om andra kanske tycker olika, utan att grunda sina argument i någon form av vetenskap eller historia (i senaste numret av Galago: en fantastisk serie om hur man just tvångssteriliserat folk genom tiderna i Sverige, väldigt godtyckligt baserat på t.ex påhittad psykisk sjukdom, lägre samhällsrang eller att man helt enkelt ansåg att personen var okapabel att ta hand om sin avkomma. Tecknad av Karolina Bång.)?

 

Jo, jag känner dessa människor, sen barnsben faktiskt. Det är människor med en ganska liten värld, där allt är som det alltid har varit. Där lärdom kommer från generationen före, där vi vet hur vi har det och allt som kommer och stör mot det är fjolligt påhitt, "en sån där". I själva verket är väl alla svenskar rädda för förändring? Vi är trygghetsknarkande mellan-lagom-människor, som de senaste tio åren stenhårt jobbar på att omvända oss, bli entrepenörer.

 

Och det är inte tryggt med ord som "hen". Det är inte vanligt och "som det brukar" med människor som vill byta kön och samtidigt kunna få barn. En gravid man, hur skulle det se ut? Jo, det ser ut så här:

 

 

Thomas Beatie lever som man sedan sitt könsbyte. Men valde att behålla möjligheten att föda barn. 2008 födde han en flicka. Han lever tillsammans med Nancy, vars bröst stimulerades till att föda barnet, och enligt Beatie lever de tillsammans som en vanlig familj.

 

Så, hur kul är det där Politiskt inkorrekta egentligen? Där man redan har bestämt sig för hur det är och ska vara, och sen finns det inget som rubbar på denna, ens övertygelse. Som människa är det väl snarare ens uppgift att växa? Att även som vuxen, och jag vet det är svårare då, kunna omvärdera sitt synsätt? Alla människor är inte som du.

Du behöver inte förstå det, men det är skitspännande att verkligen försöka.

Jag lovar.

Du växer.

 


Skillnaden i rang

 

Jag läser just nu bland annat (det är mycket på gång samtidigt) Katarina Fägerskiölds debut "Åsen". Det är en tunn bok om det hårda livet på landet. Den är för all del väldigt bra.

I veckan blev jag varse den hierarki som bokbranschen erbjuder. Katarina Fägerskiölds bok blev recenserad i Svenska Dagbladet på recensionsdatum. Och när jag googlar finner jag att flera stora tidningar har recenserat den. Mitt recensionsdatum var för en vecka sen. Boken kom ut tidigare än planerat till och med. Varför recenserar de inte mig?

 

Fägerskiöld och jag är båda debutanter. Hon jobbar som sjuksköterska, jag som kassörska. Vi har båda gått på Skurups folkhögskola. Böckerna är förstås totalt olika i utformnad, etc. Ändå ser jag ett tydligt mönster.

Skillnaderna mellan min bok och Katarina Fägerskiölds bok är, som jag ser det, främst två.

1. "Åsen" är utgiven på Albert Bonniers förlag.

2. Det är en vuxenbok.

Ungdomslitteratur är en tråkig fåra att befinna sig i statusmässigt. Har så varit länge, osäkert varför. Kommer det extra mycket lågmärken här? Jag tror inte det. Är recensenter för obenägna att läsa ungdomslitteratur? Jag hoppas inte det. Gilla Böcker, mitt förlag, har gjort sig kända sedan de startade 2010 som bra producenter av just ungdomslitteratur, och deras böcker brukar recenseras av de stora tidningarna. Så det är väl bara att vänta, hoppas jag.

Mamma påpekade att Svenska Dagbladet recenserar ungdomsböcker en gång i veckan. Vissa tidningar, har jag märkt, recenserar inte ens böcker varje dag. Och det har ju med andra saker att göra: kulturpolitiken, svårigheterna att gå runt finansiellt. Folk vill hellre läsa om Melodifestivalen än senaste boken av valfri inte superkänd författare, och sedan alla tidningar mer eller mindre växlat om till att bli lösnummer, är det alltmer folket som bestämmer vad som står i tidningarna, och inte tvärtom. En ytterst farlig trend, ska påpekas, inte bara när det kommer till kultursidorna.

 

Så, nu låter jag mest gnaddig och vresig, antar jag. Men det här är en fråga som irriterar mig lika mycket som den om folkhögskolor och deras rang. Det finns några skrivarlinjer som anses bättre än andra, och det stör mig. Jämför med alla de som gått scenskolan utan att vara känd och stor skådespelare idag.

Att bli bra på att skriva kräver dedikation. Ett passionerat enträget förhållande, utan någon som helst löfte om avkastning någonsin. För att bli bättre läser du mycket, skriver mycket, bollar dina texter bland vänner med kunskap om det pedagogiska. Detta kan ske på vilken folkhögskola som helst.

 

Kontakter kan säkert få dig publicerad. Men aldrig göra dig till en bra författare.

 

Och jag rekommenderar verkligen folkhögskolor! Gärna att du bor på skolan, ju längre in i skogen desto bättre, för det finns en poäng i denna asociala avskildhet, för att tvinga intresset att fördjupas. Vare sig det handlar om skrivande eller något annat.

 

Antagligen kommer det alltid att vara orättvist lite här och var, och jag kommer alltid att stå och skrika och stampa i golvet över det. Och det kommer alltid att finnas människor som lägger huvudet på sned och tycker att ”så ser ju världen ut. Inget att göra åt det. Du är så söt när du är arg”.

 

Men kom ihåg detta: en titel är inte en garanti för att något är bra.

Vare sig det gäller folkhögskola, eller förlag.


Funderingar kring skjutningarna

Och så var det en till som blev skjuten.
Vi är uppe i åtta st nu, ouppklarade mord i Malmö den senaste tiden.
På nyheterna har de intervjuat folk som säger att de vill flytta härifrån. Det vill inte jag. Pappa frågar om jag inte är rädd. Det är jag inte. Jag har mina gator där jag är rädd, men det är ofta rätt osäkert varför.
Jag antar att det finns en tanke bakom att man i alla nyhetssändningar och tidningar skriver att skotten avlossades "mitt i centrum". För oftast handlar det inte om mitt i centrum. Visst, det har varit lite varstans i hela stan, men det senaste var Fosie.
Visst, det har varit en skjutning precis utanför mitt jobb. Förra året, "hörde ni?" sa kunderna och jag skakade på huvudet. Kassamaskinerna och musiken var för hög. Jag var för inne i mina egna tankar.
Ilmar Reepalu säger att det handlar om två parallella samhällen. När Lasermannen två, Peter Mangs, härjade, ringde pappa och frågade om jag inte var rädd. På sätt och vis, ja, mot slutet lite grann, eftersom mannen hade uppenbara problem med att sikta. Han verkade skjuta lite vem som helst.
Och här blir det lite äckligt. Jag är inte rädd för att bli skjuten, för att jag inte ingår i nåt gäng. För att jag inte rör mig i de kretsarna. För att jag inte är som dem?
För när man pratar om två parallella samhällen, där det ena är nån sorts gangstervärld med maffiauppgörelser, så förutsätter det att det finns två typer av människor. Är detta segregeringen? Sverigedemokraternas ord i allas öron, på allas läppar plötsligt.
Lasermannen två och Behring Breivik var rasismens ansikten. De som ansåg att Europa håller på att islameras, som Sverigedemokraterna också anser. De som betraktades som galningar i pressen. Galna seriemördare, inte personifierade vi oss med dem? Peter Mangs bodde ett stenkast ifrån min lägenhet i Slottsstaden. Slottsstaden som är de rikas kvarter, här bor äldre människor som jobbat hederligt i hela sitt liv, här ser man inget hundbajs på trottoarerna, här har folk tjocka pälsar och betalar med tusenlappar när de handlar.
Behring Breivik hade blont hår och såg ut som en av oss. Han var lite av en enstöring, men hans grannar kunde aldrig ha tänkt sig detta om honom. Kvällstidningarna kunde inte ens med att kalla honom terrorist. Han är ju en av oss? Han måste haft en dålig barndom eller nåt.
På nyårsnatten skjöts 15årige Ardiwan Samir ihjäl. Kanske var det först då många kunde se det här våldet för vad det verkligen är. Inte obegripliga uppgörelser i en parallell värld långt borta från oss vanliga. Utan kallblodiga mord, och de sker mitt ibland oss.
För en 15åring kan inte anklagas för att ha gjort något så hemskt att han bör avrättas för saken. Eller hur? Hur mycket maffiaskadade vi än blir av Kvällstidningarnas ord om uppgörelser i mörka gränder, av deckardrottningarnas intriger och Beckfilmernas mystiska män, så är det nu det blir på allvar.
Mitt i allt snack om parallella samhällen och vapenkontroll, patrullerande poliser och Beatrice Ask, tänker jag att det är viktigt att vi återigen betonar: detta är inte en vi mot dom-situation.
Vi har fortfarande med galna mördare att göra. Vi har fortfarande med avvikelser vi inte vill personifiera oss med att göra. De som mördar är brottslingar, och de ska jagas och sätta i fängelse.
Men gängbråk är inte synonymt med invandring. Folk ska inte behöva säga i Aktuellt att de vill flytta från Malmö. För Malmö är mycket mer än sina gängbråk.
Precis som Slottsstaden är mer än sin Peter Mangs.
*
Och jag vet: jag är varken journalist eller politiker. Jag har inga svar och funderar fortfarande fram och tillbaka i cirklar. Jag är också rädd ibland sent om kvällarna, och blir irriterad och bestört på polisen och ledsen för de drabbade familjerna.
Men jag kommer inte att flytta från Malmö.
Jag kommer inte att köpa bilden av Malmö som en gangsterstad.
Precis som jag inte köper bilden av alla män som outvecklade idioter, som mitt ex, som redan kastat sig in i en ny relation, reflektion bortblåst.
Det krävs ork och jobb för att inte köpa fördomar rakt av, för att inte dra alla över en kam. Men det är ett jobb vi måste lägga ner. Om vi vill vara vuxna och vettiga människor i den här världen.

Kill the wedding

 

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag fyllde tretti för några månader sen och om jag ser mig omkring är det förväntade läget att jag ska vara desperat efter drömprinsen att gifta mig med, att mina äggstockar ska skrika efter bebis, bebis, bebis, att jag ska känna mig misslyckad för att jag inte har bil eller bor i ett hus.

 

Jag bor i en etta och jag älskar den. Det är klart, ibland är köket lite för litet, men om jag betänker hur jobbigt det skulle vara att städa en större lägenhet, så är jag nöjd. Den ligger precis där den ska och den är min tills jag säger upp den. Det är en hyres, och jag kräver inget mer än så, det passar min politiska övertygelse.

 

Jag funderar fortfarande över hur min drömprins ska vara. Om det ska vara en prins eller prinsessa. Om egenskaper, för det verkar ofta bli fel när jag väljer sådär spontant, på känsla, passion, jag vet faktiskt inte hur folk gör med det där. Hur de lyckas; de som lyckas. Jag är inte bitter, jag är bara i ett dödläge. Jag ligger lågt just nu, funderar på vad jag vill egentligen.

 

 

När jag var liten drömde jag om att ha älskare. Om passionerade kärleksaffärer och förbjudna romanser. Om att skriva böcker som skulle publiceras. Om att leva lite lagom bohemiskt. Jag är ledsen att jag är efter, men det där med att låta en bebis växa i min livmoder är fortfarande science fiction för mig. Det är säkert det största som kan hända en, men det är inget jag medvetet har längtat efter sen jag var liten flicka. Jag tror inte att kvinnor föds med moderskänslor. Jag vet att vi föds med den biologiska möjligheten att föda barn, men jag tror inte att det är samma sak.

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag ser om ”Sex and the city”, alltså serien, inte filmerna, för kanske femte gången. Det var länge sen sist och min blick har förändrats. För det är sorgligt, är det inte det? Fyra framgångsrika coola kvinnor, som för det mesta ändå bekymrar sig över att de kanske aldrig kommer att gifta sig med en man.

 

 

Jag såg ”Bridesmaids” ikväll. En bra film, på många sätt och vis. Positivt med den:

  • tjejerna får vara roliga på samma sätt som killar brukar vara
  • killarna har biroller, på samma sätt som tjejerna brukar ha
  • den tjocka, fula tjejen är inte bara ful och äcklig, som brukar vara hennes roll, utan hon är framgångsrik, cool och låter ingen sätta sig på henne
  • äktenskapet får skitdålig reklam
  • tjejerna ser vanliga ut (någorlunda i alla fall), och den som är snygg på det sättet som alla tjejer brukar vara i film, är den som jag som publik hatar, genom huvudkaraktären
  • det är sjuk humor

 

Dåligt med den:

  • den kvinnliga huvudrollens stora passion är att baka, och han som flirtar med henne är polis. Not very twisted i genusrollerna alltså.
  • den tjocka, fula tjejen får visserligen vara sexuell, men måste ändå vara lite wacko, och givetvis tända på mat för att illustrera att hon är fet.
  • även om äktenskapet kritiseras lämnas den delen av historien olöst, outvecklad. Jag skulle vilja se mer här.
  • även om tjejerna ser normala och ”ostajlade” ut har de fortfarande överlag kjol. Främst huvudrollsinnehavaren, som ständigt har superkorta outfits som blottar ben så mycket som möjligt. Kan tyckas som en petitess, men drar ändå ner helhetsbetyget lite, när nu intentionerna var så goda.

 

Jag sitter och önskar mig en riktig ”Sex and the city”. Där det är bra att ha legat med många om du är tjej, där en knullista är något att stolt visa upp som bevis på att du har levt, att du är bra i sängen. Där Mr Big får framstå som det satans asshole han är, som visserligen är sexuellt attraktiv, men knappast en man att ha ett lyckligt förhållande med. Där kvinnor slutar ifrågasätta sig själva, förändra sig själva, så fort det är något fel i förhållandet. Där allt sex diskuteras, även det avvikande, högt i tak tack, om du är en fucking expert på sex och skriver kolumner om det vill jag inte ha fryn på näsan så fort det blir lite bondage eller något annat som avviker från normen. Där Carrie får ha en svullen mage efter att hon ätit, och har kommit över det där med att man fiser ibland och; håll i er nu; kan bajsa på toaletten när hon är hos sin drömprins. Ja, så som människor gör. Även kvinnor.

 

 

En grej som också var riktigt fint med ”Bridesmaids” var poliskillen. Som jag först avfärdade högt och sa ”är det den här snygghetsnivån vi kan kräva när vi nått a certain age?” Men som snart visar sig vara det mysigaste, gosigaste. Ungefär som Steve i ”Sex and the city”. En barnslig bartender som kan prata om sina känslor.

 

Det är klart jag också vill ha ett förhållande som fungerar.

Men vad jag absolut inte vill, och som jag tror är väldigt vanligt, är att livet ska bli som för Rita i ”Bridesmaids”. Som är gift med en man som gör sex till något meningslöst, och har tre tonårskillar som säger ”fuck off” till henne och smetar sperma över täckena. Självklart är detta en överdrift som ska verka rolig på film. Men säkert är det många i förorterna som känner igen sig. Se på mannen som Lilian, Annies kompis, ska gifta sig med. En ful karl med bra betalt jobb. Hon har ångest över att lämna sin lägenhet, lämna sitt forna liv bakom sig. Är det vuxet att ta klivet? Eller bara en fåfäng prinsessdröm från när hon var liten?

 

 

Vad är bäst? tänker jag. Hur många skilsmässor ska det få finnas, innan det kommer vettiga filmer om hur den där eviga kärleken egentligen ser ut? Jag ville se mer av Rita, som fastnat i den hopplösa drömmen och mest av allt vill ha en sexuellt utlevande möhippa som hon kan leva på minnet av i flera år framåt. Jag älskar när perfekta Helen börjar gråta i bilen, och det är ett sånt tillfälle för Helen och huvudkaraktären Annie att bli vänner, make peace, se: även denna rika perfekta übersnygga bitch är en människa.

Och istället ler Annie och säger ”Det är första gången jag ser dig ful. Det gör mig bara så lycklig.”

 

När jag var liten såg jag ”Den lilla sjöjungfrun” gjord av Disney, där Ariel var en trådsmal sjöjungfru med långt rött hår och hade den perfekta rösten av Sissel Kyrkjebø. Hon sjöng och förtrollade sin prins, men var tvungen att ge upp hela sitt liv för att bli en del av hans.

Jag tror att vi alla inser idag hur jävla bullshit den drömmen egentligen är.


En känsla av helg


Jag har sett teater i helgen! Så sällan som det händer kräver det ett utropstecken. En pjäs som alla som inte sett borde rusa för att se. Biljetter fanns kvar när jag kollade senast. Det handlar om ”Prins Charles känsla”, Liv Strömqvists seriebok som blivit teater i dramatisering och regi av Sara Giese. Den går på Intiman här i stan.

Jag har tipsat om serieboken tidigare, har jag för mig, men det är värt att göra igen. Här har vi en väldigt intressant och välriktad magspark mot det vi bygger upp så mycket av det västerländska samhället på, för att inte säga världen över: det monogama kärleksförhållandet. Hur jämställt är det egentligen? Vem mår bra av det? Och varför är de fyra mest välbetalda komikerna i världen män som skämtar om hur jobbiga kvinnor är? Bara några av frågorna som tas upp i denna argt politiska men framför allt underhållande berättelse.

 

Pjäsen var en sann energikick. Samtidigt som den får mig att aldrig vilja se åt män igen, växte även en irritation över att jag trots allt fann en av skådespelarna, Magnus Schmitz, sjukt attraktiv. Det känns som att det var det som var meningen.

Måste även nämna Susanne Karlsson, som var så klockren i sin tolkning av skäggig man som tar mycket plats. Igenkänningsfaktorn! Hennes rollkaraktär med härlig bredbent stil och skepparkrans är alla goa gubbar i revyer, alla gamla gosfarbrödrar i teverutan och alla käcka landsfädrar nånsin. En större pungspark är svår att hitta.

 

Efteråt satt jag och Lovisa på Operagrillen och pratade om Anders Borg-artikeln jag missat (DN gjorde innan jul en intervju med Anders Borg och det finns klara likheter med asskissing för diktatorer, läs först här, sen här.), om hur sjukt det tydligen kan vara i innebandyvärlden och om the ball-kicking world. Hon är min upplysnings-guru i den här världen. Eller hur man säger.

 

 

Helgen i övrigt bjöd på fest, trots intensiv redigeringsvecka. Förfest hemma hos mig med Anne, Maria, hennes kollega Tor och Vilska, som egentligen var sjuk. Vi skulle gått på Tom Boy men kom inte in, fullt på Moriskan för första gången i världshistorien. Dagen efter såg jag det som ett tydligt fredagen den trettonde-tecken… Så vi hamnade på Debaser istället. Ovanligt blandat med folk, för en gångs skull var tjejen som såg ut som en femtitalspinuppa med perfekt bobbat hår ensam. Hon gled runt som en förvirrad svan i sin perfekta outfit, ”var är alla andra hippa människor?” sa hennes hårt målade läppar. Medan jag och Vilska dansade like no tomorrow och with no shame whatsoever. Som det ska göras, helt enkelt.

 

 

Ragg är inget jag är redo för, insåg jag, återigen. Försökte ändå lite, med en kille i baren. Han förstod inte riktigt min humor. Sen följde han efter ut på dansgolvet och försökte fånga mitt intresse genom att svänga runt med en halsduk, à la lasso, och pricka mig med den. Jag blev inte så imponerad. Och han blev aggressiv när vi inte uppskattade hans utlevande tilltag.

 

Över lag blev jag inte så imponerad av någon man därinne. Springandet över dansgolvet och hoppandet utan kroppsuppfattning får mig snarare att skygga undan. Kvart i tre-blicken och irritationen när man föredrar att dansa med sin kompis, enbart, tack men nejtack. Vad är det som är så svårt att förstå?

 

Efter pjäsen på lördagen funderade jag ännu mer över detta fenomen med män som inte växer upp. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det är något som ständigt återkommer. Män som är halva, sårade, skadat gods, och som av någon anledning är totalt oförmögna att ta hand om sig. Gå till en psykolog och red ut det. Var inte ett förvuxet barn. Och manligheten som lär upp krig och nedsättande kvinnosyn, att det är fult att gråta eller prata om känslor. Och att lite sexism har ingen dött av, det skapar ju tvärtom den där härligt grabbiga samhörighetskänslan i duschen efter träningen. "Fattar du inte lite humor eller? Jävla hispiga feminister."

 

Jag ska utveckla det här nån gång, jag lovar.

Men mycket av svaren finns att finna i återgivningen av Gustav Fröding, mannen som ”köpte sin kärlek för pengar”, för honom ”fanns ej annan att få”. Eller gjorde det det? Och Liv Strömqvists briljanta förklaring till varför män och kvinnor blir så olika när de växer upp. (Och hur skadligt det är.) Se pjäsen eller läs boken för svar…


Lite go crazy över bokhandlarna

foto: Peter Winding och bild från fulheten.com

Jag är ute och shoppar julklappar och har precis insett att (med risk för viss spoiler) serieböcker just nu är svårslaget. Vem som helst som sällan eller aldrig läser kan ju läsa en seriebok. Och de som läser mycket kan pusta ut då och då med lite bilder till all text. 2011 känns ju onekligen som serieböckernas år, tycker jag, och jublar åt att smältdegeln dessutom verkar vara Malmö stad, där många av de största är verksamma, i direkt anknytning förstås till Kvarnby folkhögskola.

 

En entusiasm som inte verkar delas av bokhandlarna i stan. Här står deckare och presentböcker och skrattar som värsta Montazamin, som vanligt så att säga. Vad är det frågan om? Har seriehyllan utökats, för att visa detta uppsving och denna fantastiska utveckling av genre, till att numera inkludera mer politik än någonsin, mer pedagogisk undervisning än någonsin? Inte då. Här har vi samma Helge och Hergé som vanligt (Hergé förvisso klart försvarbar just nu som potentiell storsäljare).

 

Visst finns några av de böcker jag frågar efter. Visst påstår Hamreliustjejen att en bok bara råkar vara slutsåld just nu, alltså hänvisar till att ”vi faktiskt haft den tidigare, så efterblivna är vi faktiskt inte”. Men finns det några idolplakat över Liv Strömqvist, som med en utsåld föreställning torde vara den patriotiskt korrekta bokguden att återge just nu? Finns det blinkande lampor om att detta är staden som fött upp Karolina Bång och hennes fantastiska lesbiska cowboyserier? Reklameras det för att Nanna Johansson snart kommer att sitta här och signera, bli först till kvarn, du får även en lussebulle?

Nej.

Besviken får jag vända mig med hälften av inköpen till adlibris. Som vanligt.

exempel på Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

Hur man undviker våldtäkt

Julian Assange ska utlämnas till Sverige, och jag vet inte hur ni känner, men jag är i alla fall väldigt glad över detta. Assange har sedan han blev gripen för att ha våldfört sig på två svenska kvinnor under sitt Sverigebesök, ja det är väl ett år sen nu eller nåt; hela tiden sagt ”jag är oskyldig”. Han lägger även gärna till ”det är en konspiration!” Fine. Han får gärna säga att han är oskyldig. Men som alla misstänkta gärningsmän är det brukligt att han förhörs i domstol. Att han blir häktad.

 

Debatten i skvalvattnet efteråt talade dels om hur Assange borde stå över lagen för att han skapat det fantastiska Wikileaks. Vad nu detta har gemensamt med varandra. Dels handlade det om hur lätt det är att bli fast för våldtäkt i Sverige. Att det kanske egentligen inte alls var våldtäkt det handlade om, och hur avgjorde man egentligen det? ”Sverige är feministernas Afganistan!” lät det. What? Är det? tänkte jag, och blev genast besviken på att jag inte upptäckt detta tidigare.

 

Men alla som läst ”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam, eller själv hamnat i den obehagliga situationen, vet att du inte anmäler en våldtäkt för skojs skull. Det är ett skambelagt brott, och många är de gråzoner som kampanjen ”Prata om det” vittnade om. Har du gått med på sex fast du egentligen inte kände för det? Du är inte ensam. Jag har själv blivit knullad dagen efter, och kommit in på toa och känt att det där egentligen inte var okej, men vad skulle jag säga? Genom att ligga i hans säng tänkte jag att det var mitt fel, att skit samma, även och jag kände mig smutsig och lite dum resten av den nyårsdagen. Särskilt som han var kompis till min chef och mina arbetskollegor. Först flera år senare vågade jag säga till mig själv att det gränsade till våldtäkt. Men skulle jag anmäla? Nej. Det skulle jag aldrig orka.

 

De flesta våldtäkter sker av förövare som står nära offret. Kompisar eller till och med pojkvänner. För ett tag sen var det till och med en flickvän som våldtog sin ex-flickvän i en tvättstuga.

 

Ofta tycker jag att debatten låter stenålders. Som när man säger åt kvinnor att inte gå ut efter mörkrets inbrott, när det är en våldtäktsman som härjar. Passa er liksom, stora stygga vargen är här och han kan inte tygla sina lustar! Vad är det för tjaffs, allvarligt talat. ”Jag vill veta vad du ska säga till din son”, som Andrea Gibson säger (i stressen denna morgon hittade jag ingen länk till detta, får gärna infogas av nörd).

 

På forumet "Genus och jämställdhet" som jag är med i på facebook brukar det vara intressanta diskussioner nästan jämt, och idag postades den här av en av deltagarna. Jag tyckte den var så suverän att jag la upp den här, till allmän beskådan. Visa för din son, vet ja. Så slipper han bli som Julian Assange.

 


Ge mig lik!

 

Jag läser att Sarah Palin rökte hasch i sin ungdom. Att hon var otrogen mot sin man, vilket av tidningen klassas som ”än värre”. Det är kört för henne nu, heter det. Jag läser att sista frågan intervjuaren ställer till nytillsatta Centerpartiledare och näringsminister Annie Lööf och miljöminister Lena Ek, är om de har några skelett i garderoben.

Hysteriskt leende kallas Annie Lööf ”färgstark”. Sarah Palin har väl snarare setts som oerhört torr och tråkig. Det är väl min naiva sida, men jag bli glad av att höra att hon rökt på när hon var ung. Härligt! Hon var otrogen mot sin man. Illa, men vem fan gör inte sina fel ibland? Och kanske framför allt, på vilket sätt är hennes privatliv viktigt för väljarna?

Jag skulle gärna ta del av Annie Lööfs mörka sidor. Har Lena Ek kört för fort med sin bil nån gång? Härligt! Jag tror på att människan är en sammansättning av många olika sidor, den ena kan helt tala emot den andra. Framför allt tror jag på att människor ska leva. Inte putsa nån satans skinande blank fasad, jag tror inte på plastmänniskor.

 

Berlusconi är på den andra kanten. Han ligger med småtjejer och köper horor, men sitter ändå kvar. Tycker jag att det är bra då? Nej, men inte på grund av hororna och småtjejerna. Visst, det är äckligt med män i maktens korridorer och att brudar är deras ständiga bihang. Kvinnor som en lyxvara, som något man köper till. Som de små morötterna på McDonalds. Horor som en självklar ingrediens i ett flärdfyllt liv, visst är det äckligt. Men ingen människa är perfekt. Och det äckliga med att Berlusconi sitter kvar vid makten är inte att han ligger med småtjejer, utan att han köper upp röster. Att han äger tevekanaler. Att han ger korruptionen ett ansikte. Att varje italienare man pratar med påstår att han är skit och att de inte vill ha honom.

 

Jag försvarar inte Berlusconi. Men jag är den förste att försvara människors rätt att vara mänskliga. Svin, om du så vill det. Jag vill ha fokus på politiken. Om Reinfeldt köper svart städhjälp går det stick i stäv med den politik han för. Det är fel. Om han är otrogen mot Filippa har det inget med mig att göra, och jag tycker inte det är anledning nog att avsätta honom.

”Har du några lik i garderoben?” Frågan är ledande. Vill vi veta nu, så att det är okej sen? Bara vi vet liksom? Så att det inte kan komma som en skandal-överraskning längre fram. Svarta rubriker över hela Sverige, extra, extra, hon rökte hasch i sin ungdom! Är det en rest från Clintons dagar med Monica Lewinski? ”I did not have sex with this woman.” Var det lögnen som var värst? Otroheten? Utnyttjandet av makt?

 

”När du kommer och brinner säger de: "Skriv ett förslag

Om två år och några månader kan du få svar"

När det är du som borde leda oss

Det är ni som borde leda oss

Led mig fel om ni vill men under min livstid

Kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting?”

/citat Säkert!

 

I vår kommer jag ut med en ungdomsbok. Jag vet inte hur stor granskningen är i litteraturvärlden, men jag skulle vilja passa på att berätta om mina lik. En snabb googling på mig ger att jag har recenserat sexhandböcker för dagensbok. Att jag har skrivit och på scen framfört en diktcykel om sadomasochism. Att jag har pratat i radio om erotisk litteratur, där jag bland annat säger att djursex i tecknade serier är okej, eftersom de sexuella fantasierna enligt mig tillhör en egen värld. Jag har nyligen blivit tillsammans med en man som är 17 år äldre än mig. Här kan man dra paralleller till att jag i min ungdomsroman bland annat skriver om ett förhållande mellan en fjortonåring och en fyrtioåring. Jag tycker att det är en helt vanvettig parallell att dra; jag är trettio och vuxen, och absolut inte positiv till att en sån relation existerar i verkligheten. Men skandalrubriksmässigt låter det ju bra. Jag har inte dödat någon människa, jag är inte för barnporr, och inte heller djursex. Jag kör aldrig för fort. Om dessa avslöjanden gör att färre föräldrar köper min bok till sina barn, så beklagar jag er förlust. Min språkliga förmåga och lust att berätta en historia påverkas nämligen inte av mina eventuella ”snedsteg”.

 

Jag kommer aldrig att bli politiker. Men jag kommer aldrig heller att ställa upp på fläckfria människor. Jag kommer aldrig att censurera mig, och jag önskar att vi slutade kräva det av folk. Politiker är människor som ska leda oss. Det är en fördel om de åtminstone vagt påminner om oss.


Vinnare och förlorare när fittan kommer omkring

"Marknadens våta dröm" hette en artikel i lördagens Sydsvenskan, som jag läste alldeles nyss eftersom jag har gjort andra saker än läsa tidning i helgen. Artikeln var tjusigt utformad som en vagina, en fitta, kvinnans könsorgan. Texten kretsade kring hur vi idag är långt ifrån spegeltittandet på 70-talet, i takt med att operationerna av musen stiger. Läs den här. (tyvärr inte lika tjusigt utformad i nätformat, men man kan ju inte få allt här i världen.)


Igår när jag förförde Mats lite på soffan, sa jag att jag tycker om att likna min fitta vid någon form av sjödjur. En manet som spärrar upp sig och suger in. Han nickade, och jag fortsatte tänka på ett metaforrike med tentakler, sugproppar, blöta sladdriga väggar.

 

Min mamma har sagt att kroppen är något man måste lära sig att älska. Att magen är till för att fyllas med mat. Jag har gjort det till ett av mina mantran. Visst, jag tränar och rakar, och även jag får lite panik av att se att jag åldras, av att märka när jag gått upp i vikt, om så bara ett ynka kilo som inte en jävel kan se utöver jag själv. Men det viktigaste: att operera, om det inte är av medicinska skäl, är för mig att ge upp.

Det är att hoppa över ett av de viktigaste och svåraste delmålen i livet: Att lära sig leva med sig själv.

 

För att älska sig själv är inte alltid möjligt att göra.

I artikeln ovan poängteras hur de kvinnor som opererar sig i större utsträckning än andra lider av ätstörningar, depressioner och ångest, samt att en högre andel begår självmord. Operationen är deras easy way out. Istället för att vända sig utåt och få hjälp för sina problem, vänder de sig inåt och går till attack mot den egna kroppen. Det är en flera hundra år gammal tradition att kvinnor gör så. Lika vanligt som att män tar till spriten istället för att prata om känslor, om man nu ska dra en genus-fin jämförelse.

 

Så kom igen fittan! Hajpa vaginan! Acceptera att du inte bara har olika stora bröst, du har även en fitta som inte ser ut som den borde enligt bilden i ditt huvud. Den retuscherade Playboy-verkligheten, som är lika svår och oönskvärd att nå upp till, som det är en lögn att den skänker inre harmoni och lycka när du väl är där. Minns att den stora vinnaren i detta krig är det kommersiella samhället. Och att den stora förloraren är du.

 

Operationer i underlivet kan ge läskiga bieffekter också, som inte alls är så sexiga som tanken från början varit. Urinläckage, svårigheter och smärta i samband med sex. Jag läste en annan artikel för några månader sen, där västvärldens operationer jämfördes med mellanösterns omskärelser. Det är ingen jämförelse du vill se i vitögat, eller hur? Den fria västerländska kvinnan som har pengar att göra precis vad hon vill, skulle hon kunna vara förtryckt på liknande sätt som sin syster i burka?

 

Avslutningsvis gör Vilska sin underbara impersonifiering av sin egen fitta, en gång när den var förvånad och lite rädd:

 


Terrorns ansikte finns inte

Ingen lär ha missat vad som hänt. Igår exploderade en bomb i centrala Oslo. I regeringsbyggnaden. Senare kom nyheter om vad som uppdagades till att vara en massaker, på Utöya, ön där norska motsvarigheten till Socialdemokraterna, AUF, hade läger. En man i polisuniform gick omkring och sköt ner ungdomar, en efter en. Vad CNN först bekräftade, innan någon visste, var ännu en terrorattack från AlQaida, visade sig vara en attack från högerextremt håll. Minst 84 unga människor döda. Och 7 i Oslo. Och terrorns ansikte var denna gång blont.

 

Anders Behring Breivik, en norrman med islamofobiska uttalanden i sitt skvalvatten och stark förankring i högerextremismen tros ligga bakom båda brotten. Är han ensam? Hur tolkar vi detta? Norge är försiktiga med sina uttalanden. Jag försöker göra nåt vettigt idag men den mesta tiden slukas upp framför norsk teves direktsändningar (du når dem via SVTplay: Rapport).

 

När nåt sånt här händer skrivs det jämt så mycket idiotiskt. Folk är så snabba med att hata, på facebook skapas nya grupper man kan gå med i. Det kommer förstås mycket bra också. Facebook och twitter fanns med för att rädda ungdomarna, som snabbt hörde av sig via dessa kanaler för att få hjälp. Ikväll på Gustav Adolfs torg hålls en manifestation över offren kl sju. Jag ska försöka vara där. Det är ofattbart det som skett och man fylls av så mycket tankar och känslor. Det utsatta i situationen, att vem som helst kunde ha varit offer. Och samtidigt fanns det ett tydligt mål. Socialdemokratin. Han jublade tydligen när han sköt.

 

Ändå blir jag beklämd när jag läser saker som detta.

”Monster”? Får man verkligen kalla en annan människa för det? Det går inte ihop med min bild av mänskligheten, att vi alla har tillgång till samma arsenal av känslor och tankar, och att det är slump och tillfällighet som avgör vad som blir av den ene och vad som blir av den andre. Hur hjälper det oss att det skapas en hatgrupp mot Anders Behring Breivik? Är det fruktbart att betrakta en människa som kontextlös? Är inte det han ger uttryck för snarare är en tendens i tiden, ett allt starkare politisk förakt?

Extremism finns inom alla gebit, det är inget särskilt förknippat till islam. Varför den här artikeln också känns ovanligt mossig.

 

 

Det är inte meningen att sitta till doms eller på något vis försöka hävda att jag vet bättre än någon annan hur vi ska hantera det här. För det vet jag inte. Jag går utanför dörren och är rädd, fast jag vet att jag inte borde vara det. Och jag vill inte vara det! För trots allt är det hoppingivande att se på nyhetssändningarna, och se dessa människor trösta varandra, höra människor säga ”vi vill göra allt för att hjälpa”. Igår var det direktnummer i rutan dit folk med blodgrupp 0- kunde höra av sig. Jag tror på det goda i människan. Vad dåd som detta visar är dock att det även finns en ondska i människan, ett hat som vi alla bör vara medvetna om.

 

Att slåss utan vapen, det är vad demokratin i Norge bör handla om nu. Och även vår egen. Det är det som gör oss starkare. Inte att skapa hatgrupper på facebook mot syndabocken. Inte att åka över dit och ”röka ut dem ur deras hålor”, om ni minns parallellen. Att ta hand om varandra, som statsminister Jens Stoltenberg säger. Att återvända till Utöya, som AUFs ledare Eskil Pederson säger.



Damfotboll vs grottbjörnens folk

 

 

Hallå alla ni kukar av flaschback.org, med era tankar om att damfotboll är så mycket sämre än herrfotboll, att kvinnan förstör sina välsvarvade ben i denna idrott och framför allt är skapta till att föda barn ("och det har ju gått bra i hundratusen år så varför ska vi sluta med det?"); igår vann Sverige brons.

 

Kommer ni ihåg 1994? När Sveriges herrlandslag gjorde det samma. Och vi hade en nationalyra värd namnet, med hiten av Sveriges tre hetaste manliga musiker just då; ”... vill ni följa med oss västerut?”

 

Var fan är den yran nu?

 

Varför ska kvinnlig fotboll vara något som ständigt ifrågasätts. Så fort en match förloras är könet det som kommer på skam. Vi skulle aldrig ifrågasätta om män verkligen ska ägna sig åt matlagning så fort det går dåligt för någon kock i en internationell tävling, för att dra ett exempel som jag tycker är passande. För är det inte det allt handlar om? Kvinnorna ska inte komma här och komma, det här är vår sport; manligt territorium. Vad är det för satans värderingar som finns kvar?

 

Expressen slog upp häromdagen att kvinnorna får en spottstyver betalt jämfört med herrarna. Jag citerar: ”Inför herrarnas senaste mästerskap, EM 2008, fick spelarna 250 000 kronor när de blev uttagna i truppen. Att gå vidare från gruppen hade gett varje spelare hela 850 000 kronor. Ett guld ytterligare 600 000.
Alltså sammanlagt 1,7 miljoner kronor om herrarna hade tagit sig hela vägen.
Att jämföras med årets VM-damer som har en bonustrappa under mästerskapet och som mest kan tjäna 200 000 kronor - men då krävs guld.
Bonusen för att ha kommit med i VM-truppen är en tiondel av den summan, 20 000 kronor.
Sedan tillkommer för damlandslaget ett dagstraktamente på 180 kronor. Då är dock avdrag för mat redan gjort.

(…)

- Vi lägger ner minst lika mycket arbete som herrarna och vi är värda bättre förutsättningar. Så vi spelare måste jobba för det, och ansvaret ligger hos oss själva att vi för vår talan och inte sitter tysta och är nöjda med det vi har.”

 

Jag håller med, förutom att det inte är enbart upp till damerna själva att få sin lön höjd. Det kan det ju omöjligt vara! Här behövs en omvärdering över huvud taget. Jag läste om peppen inför matchen mot Japan, och såg sedan matchen på en pub tillsammans med en kompis. I nästa dags Aftonbladet läste jag ett argt inlägg från en man som gjorde det samma. "Såg matchen på en bar i Belgien, insisterade på att vi skulle se vm i damfotboll, o skämdes byxorna av mig.. Gästerna påstod att svenska målvakten var japansk. Folk stod o storknade av skratt, mot svenskorna." /signaturen "i am"

 

Så fort det går dåligt öses det galla över damfotboll i stort. Det är grottbjörnens folk som har tagit sig ut ur sina hålor och nu sitter och kräks galla över vad de ser som ett dåligt fenomen i vår samtid. Skulle det gå till så här var gång ett herrlandslag förlorar en match och gör bort sig så katastrofalt att jag faktiskt har slutat tycka det är roligt att titta när landslaget spelar (ja, det har gått så långt!),  då skulle herrfotboll varit nerlagd för länge sen.

Men varför skulle någon få för sig att klaga på könet, när det gäller något en man gör? Utöver möjligen att vara pappaledig då...

Kommentaren som lyser upp i mörkret: "Fascinerande att se så många urpuckon döma ut damidrott... Åtminstone har vi ett fotbollslandslag i VM, vilket är mer än klantherrarna fixat. Kryp in i grottan igen." / signaturen "umebox"

 

1994 hade Sverige med ett herrlandslag i VM i USA. Med en ordentlig tur i lottningen mötte Sverige på hyfsat motstånd, men inte så starkt som damerna i år gjorde. Herrarna spelade mot Kamerun, Ryssland och Brasilien, där man förstås inte klådde Brasilien (även om lika var en bedrift). Man mötte sedan Saudiarabien i åttondedelsfinalen, Rumänien i kvartsfinalen, Brasilien slog ut i semi och slutligen bronsmatch mot Bulgarien. Jag är inte expert på fotboll, vilket jag antar att ni kukar, oinsatta i så mycket annat, förmodligen är. Men jag vet att damernas motståndare i gruppspelet var högre rankade än herrarnas var 1994. Det var alltså en större bedrift att ta bronset.

 

Ändå är det ödsligt när jag googlar. Vad händer med rapporteringen? Söker på "sverige vm 2011" och förväntar mig en stormvind men får en övergiven liten suck. Först fjärde sökresultatet handlar över huvud taget om damfotboll.

 

Alla ni motståndare av damfotboll: finns det någon tanke från er sida på prioriteringarna som görs? Där herrarna får ett pådrag som inte är av denna värld, medan damerna redan från början slåss mot låga förväntningar. Och för er som undrande inte vet vilket förakt jag pratar om, så tänker jag gladeligen citera helvetet i vår cyberspace, som flitigt dyker upp vad fan du än googlar på; flaschback.org. Grottmännens heliga tillflyktsort. Utsatt för alldeles för lite reflektion och kritik.

 

"Vad är er åsikt om damfotboll?? Här är min.

Kvinnans kropp är optimerad för barnafödande och enklare hushållssysslor. Så har det varit sedan urminnes tider och det har alltid fungerat bra. Häromdagen gick jag så förbi en fotbollsplan, där en fotbollsmatch var i full gång. Sportintresserad som jag är, styrde jag stegen dit. Jag hann uppfatta att spelet var oorganiserat och taffligt och när jag kom närmare förstod jag varför. Det var två damlag som möttes.

Jag älskar fotboll och går på mängder av matcher när det är säsong. Jag är en äkta fotbolls-konnässör. När det gäller damfotboll är däremot intresset noll från min sida. Jag tycker helt enkelt inte att kvinnor ska spela fotboll. För det första är de usla på att göra det, de skulle få stryk av vilket pojklag som helst. För det andra är deras ömtåliga kroppar inte anpassade för den hårda idrott fotboll faktiskt är.

En kvinna ska ha långa, smäckra ben och kurvig figur. Deras kroppar utsätts för stora påfrestningar när de tränar och spelar fotboll, vilket sliter på och förändrar kroppen. Välsvarvade ben blir till stabbiga muskelpaket och överkroppen får oproportionellt mycket muskler och noll kvinnliga former. Sedan minskar också bystmåttet, vilket är särdeles allvarligt, då en riktig kvinna ska ha en rejäl byst.

Kort och gott: Kvinnor bör ej uppmuntras att spela fotboll. Vill de prompt utöva idrott, finns en rad lämpligare sporter. Varför inte konståkning, gymnastik eller simhopp? Bra och fostrande sporter, vilka låter kvinnorna behålla och underhålla sina kroppar på ett sunt och riktigt sätt.

Slutsatsen blir ja till idrottande kvinnor, men nej tack till maskuliniserade biffar som stångas på fotbollsplanen."

 

Eller vad sägs om den här?

 

"Kollade lite på damfotboll idag när jag klicka runt bland kanalerna. Det var inte så jätte kul att se på direkt.. Jag funderade på hur man kunde göra sporten mer intressant att följa och kom fram till att lite regeländringar inte skulle skada..

Varje dam lag skulle få ha med en man i laget. Dvs 10 damer och 1 man på plan. Så skulle Sveriges damlag möta Englands så hade man fått se Zlatan Och Rooney på plan,. För att det inte ska bli orättvist så åker killarna ut på ett gult kort. I sådant fall så får laget som förlorar killen en till dam in på plan som börjar med gult kort.. 

Vad tror ni , kan detta vara nått?"

 

Som får svaret "Varför skulle Zlatan vilja spela med damlandslaget?"

 

Så många försökte och försvann, men vi har bevisat att vi kan, och vi har allt att vinna.

För i varje hus och lägenhet, sitter det människor som vet, att vi har allt att vinna.

 

Fotot är taget av Jonas Ekströmer på bildföretaget Scanpix.



Det där med kola

I pausen av "Watchmen"; öppet brev till er självgoda jävlar därute som tror er veta så bra hur allting fungerar:
Varför är det så självklart att Olas karriär ska förstöras av lite kola...



... när Mikaels inte gör det?


Var har vi hört den förut?






Och vinnaren av årets melodifestival
är....










Tidigare inlägg