På tal om Freddy...

Jag har ju som biprojekt att se alla "Nightmare on Elm Street"-filmerna, men har känt att efter den tredje tog det liksom lite stopp för mig. Är nästan mer sugen på att leta fram "Det" ur gömmorna igen. Berättelserna har ju likheter, eller hur? Det handlar om mardrömmar som blir sanna, som blir verkliga monster. En fantastisk grogrund till story, men ack så fel det kan bli med skräckfilm ibland. Ofta är det för att man inte litar till storyn utan vill dra in så mycket effekter som möjligt. Som i trean... där Freddy verkar anta de mest fantastiska kreationer. Tuggande jättelarv, stapplande skelett, allt i dålig 90talstappning. Håller ni med mig?
Vad röstar ni för?
 
 
Det här var skrämmande likt Nathalie Portman. Men det var inte hon! Sjukt besviken, efter att ha suttit en evighet för att slutligen para ihop ansiktet med rätt skådis... Däremot syns en ung Patricia Arquette och fine Lawrence Fishburn.
 
 
 
 
Däremot, en spännande grej rent filmhistoriskt: i Elm Street 3 finns embryon som stulits till senare alster, där med bättre resulttat. Den lilla trehjulingen från ingenstans till exempel, röd och skrämmande, känner ni inte igen den från "Saw"? 
Och vem var det som drogs in i teven? Eller nej, hon kom ju ut... "The Ring"!
 
En scen jag genuint gillar, eller ogillar eller vad man ska säga, den funkade rent skräckmässigt, är den där killen får sina armar och fötter uppsprättade av Freddy, som sedan drar upp honom ur sängen och rör honom framåt genom att dra i trådarna ur hans kropp, blodiga scener, stapplande framåt som en marionettdocka.
 
Jaha. Nu lät det ett sugande ljud från min toalett här... Kanske inte "Det" härnäst ändå...

det galna ligger latent inom alla människor

John Lennon dog 1980. Det var ett år innan jag föddes. När jag gick på högstadiet tyckte jag det var en sorglig insikt att jag aldrig fått leva i samma värld som John Lennon. Det var ju hyfsat melodramatiskt av mig.

Den riktiga Mark Chapman
Jared Letos version

Filmen "Chapter 27" handlar om Mark Chapman, som sköt John Lennon den där dagen i december. Detta är på inga sätt en briljant film. Men Jared Leto är smått fantastisk i rollen som Mark Chapman, en klassisk nobody som förlorar förståndet, låter sig guidas av röster och boken "The catcher in the rye" (Räddaren i nöden) av J.D Salinger. Besattheten frodas av ensamhet. Det är lätt att skuffa undan Jared Letos karaktär som störd, överdriven, löjlig. En creepy person som inte har med "oss vanliga" att göra. Men det är det jag tycker filmen sätter fingret på så tjusigt. Letos uppsyn är ansträngd, människan tycks hålla andan, går sina turer runt Dakotabyggnaden, pratar om inget annat än John Lennon. Brusar upp när folk inte vill vara i hans närhet. Varje människa som upplevt någon form av idoldyrkan kan känna igen sig i denna besatthet. Varje människa som upplevt känslan av ensamhet djup som graven, i en levande myllrande stad, känner igen sig i dessa bilder av vackra husfasader, i detta balanserande på trottoarkanten mellan himmel och rent helvete. Ensamhet gör fruktansvärda saker med människor. Visst var Mark Chapman stundtals drogberoende. Visst hade han en psykotisk störning och viss underlig hållning till kristendomen. Visst var han en galning. Men det galna ligger latent inom alla människor, jag tror att vi alla går på den där trottoarkanten. Vissa dagar känns det lättare att trilla ner. Den här filmen porträtterar dessa bråddjupa stunder av alienation alldeles briljant.

 

 

Och ja, det är klart jag ska skriva en roman om en psykopat snart...


vampyrfilm utan blod

Jag och min syster var och såg vampyrfilmen "New moon" ikväll. En vampyrfilm nästan helt utan blod. Eftersom vi varken sett film nr ett, läst böckerna eller över huvud taget är insatta i förhistorien till denna kult känner jag mig drygt tvungen att göra mig lite lustig över vissa företeelser...

 

Följande finns att lära:

* Du kan inte ha både vampyren och varulven, man måste välja.

* De heta killarna är de som beskyddar dig, men samtidigt kan slå dig sönder och samman när de blir arga, eller vill suga ut allt ditt blod.

* Förste bäste som inte ger dig en födelsedagspresent: mm! Honom ska jag ha!

* Har din kille för vana att jogga omkring i skogen solbränd och med ständigt bar muskulös överkropp, samt en stadig kroppstemperatur på 42 grader? Aa... beware!

 

I "New moon" är vampyrerna bleka, unga, vackra, lever för evigt men kan motstå driften att suga blod om de vill. Det handlar helt enkelt inte så mycket om att döda för att hållas vid liv, utan mer om plågan i att vara odödlig om den man älskar är dödlig. Blödigt och hysteriskt romantiskt, med andra ord.

I biosalongen på Filmstaden Storgatan är publikens medelålder 16,5 och när Robert Pattinson äntrar bilden hör vi upphetsade stön från de unga tjejerna. Filmen avslutas med applåder. Det är en upplevelse, ingen ska komma och säga något annat.



where the L word begins...


Jag skrev en gästrecension....

http://tellusfilm.com/recension.php?id=85002071



Försök själv att skriva en recension när du har tappat viktiga delar av din hjärna

Men jag lovade ju Oscar Johansson...
Så här är den. Inte en korrekt recension. Snarare kanske "Några reflektioner efter att ha sett The rocky horror picture show."



”The rocky horror picture show” (1975) är a poor excuse for a film. Om jag är snäll. Något man bör se för Tim Curry; de stora tänderna och ögonen jag känner igen från en av mina favvo-evils som kardinalen i ”De tre musketörerna” (1993). En film min bror såg tre gånger om dagen under en period av sitt liv, då jag fungerade som den som läste textningen, eftersom han var minst sagt minderårig.

Anyway: Intrigen i ”The rocky horror picture show” är extremt löst sammanhängande. Ett lyckligt par som precis bestämt sig för att gifta sig, Brad och Janet, kommer på avvägar med sin bil i en mörk regnig skog långt ifrån allting. De hittar ett mörkt läskigt slott där de tänker fråga om hjälp. Här bor nån form av Dracula, en transvestit och en massa konstiga människor som dansar och ter sig allmänt vulgära i Brads och Janets ordnade värld.

Eftersom detta är en musikal sjungs det stup i kvarten. Exempelvis är det extremt vitsigt att namnet Janet rimmar på ”damn it” och Brad rimmar på ”mad”... I sann musikalanda är skådespeleriet lätt överdrivet. Vilket funkar bra för vissa, mindre bra för andra. Tim Curry, säger jag bara, återigen. Denna magnet. Denna under-fula skapelse, som i transvestitdräkt nog faktiskt är som bäst. Jag menar passar som bäst. Gör sig bra. Ja, ni fattar.

I sitt slott har Dr. Frank-N-Furter à la Frankenstein skapat en varelse av kött och blod. Denna variant är dock inget monster, utan snarare en mycket snygg, linblond, muskulös, solbränd sak. Frank-N-Furter som är allmänt sexuell och dras till allt och alla, gifter sig snabbt med sin skapelse. För att sedan förföra både Janet och Brad under två hemskt underhållande scener. Här utnyttjas det filmiska berättandet kreativt, då figurerna visas som silhuetter genom ett högst sedesam sängförhänge. Förförelseakterna är liksom startskottet för följande allmän djurisk utflippning. Vilket är skoj. Men jag funderar fortfarande över vad filmen har att säga mig.

Är man ett monster om man är transvestit?

Är i själva verket alla människor monster?

Kan Susan Sarandon verkligen sjunga?

Vill nån på riktigt leva så sedesamt och ordnat som Brad och Janet?

Dessa är frågor som inte förväntar sig något svar, men ändock finns där. Jag överlåter åt andra att tolka och sätta samman detta. Jag är inte den smarta ikväll.

 

I mina anteckningar har jag skrivit:

 

 

  • ”Introt” med en plutmun. Japp, det var ett tjusigt intro med en talande rödmålad mun. Lite Monthy Pyton över det.

 

  • Snygga övergångar. Man leker med gammalt filmbruk där man använde sig av olika typer av linser för att till exempelvis få till det.

 

  • ”Dont dream it, be it” – citatet som bortförklarar alla orgier i filmen, och får en att dras med i denna underbara lösgjordhet, som sedan givetvis visar sig moraliskt förkastlig på slutet. Ett slut jag inte kommer att avslöja här förstås, men ja; hatar.

 

  • Kroppsdyrkan (i o med de statyer som finns i slottet), gränslös sexualitet

 

  • Jag kommer att tänka på filmer som: ”Motorsågsmassakern”, ”Star Trek”, Frankensteins monster”, ”Dracula”, ”King Kong”.

 

  • Mannen som misslyckas med sin roll (Brad), faller till offer?

 

  • Tänk att födas linblond med perfekt kropp och guldiga kalsonger

 

  • En överviktig sexig rocker på motorcykel. Fenomenet är fascinerande. De tröga är dessutom de som är smala och snygga. Är detta en genomtänkt grej? Jag gillar det!

 

  • Bästa scenen är nog när Janet konstaterar att hon vill vara ”dirty”. Dels är sången rolig. Dels är det skönt när folk går ur sina tråkiga Doris Day-roller.

 

  • ”Even smiling makes my face ache” – oo, vilket citat!

 

Nästa film som ska upp till recension på denna blogg är "Watchmen". För japp, nu har jag också sett den. Ska se till att vara lite ordentligare då.


recension: "Suspiria"

"And now for something completely different"...
Eller: jag blev trött på kärlek och ville se folk döda varandra istället.






titel: Suspiria
regi: Dario Argento
manus: Dario Argento och Daria Nicolodi
foto: Luciano Tovoli
i rollerna: Jessica Harper, Stefania Casini, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Alida Valli, m.fl. 
1977

Jag har en box med Dario Argentos skräckfilmer.
Den vann jag för att jag som motivation i en tävling skrev att jag är dålig på att se skräckfilm och behöver öva mig. 
Fortfarande har jag väntat med att se de som verkar läskigast på omslaget.
Denna var en av dem.

Italienaren Dario Argento är känd i skräckfilmsvärlden. Han kallas då och då kungen av b-skräckisar. Av min erfarenhet är det välförtjänt. Denna film kom till som början på en triologi som tog lång tid att fullborda. Nummer två, "Inferno" kom 1980, och nummer tre, "The mother of tears", filmades först 2007. 

"Suspiria"s handling tilldrar sig på en balettskola. Hit kommer Suzy Bannion för att studera. Ett antal dödsfall, det ena märkligare än det andra, inträffar på skolan, och Suzys vän Sara har börjat nysta i det hela. Varför går inte lärarna hem när dagen är slut, så som de påstår att de gör? Vad är det som gör Suzy så svag, och vad döljer sig egentligen i skolans olika kamrar och vrår?
Moderstriologins olika filmer är var och en löst baserad på tre häxor som förekommer i Thomas De Quinceys roman "Suspiria de Profundis" från 1845. En liten hint till vad som komma skall, alltså... 



I Argentos skräckfilmer är det oftast en besvikelse att kolla på saker som skådespeleri. 
Nej, det ska man fokusera på är helt andra saker. Här är ljuset överväldigande. Grönt, rött och blått i samma scen? Inga problem! Direkt dras man in i överenskommelsen. För övrigt en influens Argento fått av en annan skräckmakare; Mario Bava. 
Här är trapporna vindlande i kornblått och guld. 70-talet mötte som ni vet 80-talet i en explosion av överdåd och smaklöshet, nästan lika hemsk som den då 80-talet mötte 90-talet. Detta överdåd passar bra i Argentos filmer, där smala, långhåriga kvinnor dör i vackert tapetserade rum, kulissartade byggnader till skrikigt knalliga punktbelysningar. 

För oss som blir till oss i trasorna av japansk skräckfilm bidrar denna film inte direkt med några sömnsvårigheter. Här blandas rått skratt med äcklade utrop (exempelvis när hunden tar synliga tuggor av strupen). Mot slutet en del stela pinnar genom magen, som sig bör i vilken rafflande avslutning som helst. 

Musiken har såklart även den färgats av 80-talets antågande. Jag har tidigare ondgjort mig över hur "Terminator 1" alldeles förstörs av de alltför utmärkande musikavsnitten, som inte glider in i bakgrunden utan med buller och bång lägger sig som en ljudmatta över både repliker och känsla. Här är det på liknande sätt, med den skillnad att musiken i en skräckfilm tillför andra saker än musiken i andra filmer gör. Musiken är det som reglerar hjärtats tempo, där man gömmer sig med chipspåsen i högsta hugg, så att säga... Jag gillar att göra jämförelser med den outhärdliga inledningsscenen till "The shining", där bilen kör på snirkliga vägar högt uppe i bergen, inget händer men tack vare musiken genomlever kroppens nerver ett helvete. (Förmodligen var Hitchcocks "Psycho" en bättre parallell att dra, insåg jag nu, om man ska visa LITE att man läst filmvetenskap...)

Musik blir för övrigt än mer effektiv när den plötsligt stängs av.

För en på många vis underhållande och även till viss del kittlande fredagskväll kan denna film visst rekommenderas. Vänta dig inget mästerverk, så ska du heller inte bli besviken. Detta är hittills den bästa ur filmerna av boxen som jag sett. 






Rolig detalj om Argento som filmskapare: Daria Nicolodi, Fiore Argento och Asia Argento har alla figurerat i Darios filmer. Daria Nicolodi går allteftersom Argentos filmografi växer fram allt våldsammare öden till mötes i filmerna. Det har spekulerats att det har samband med deras förhållande i verkliga livet som blev allt sämre med åren.
Källa Wikipedia.se

recension: "I'm not there"

Det nya just nu, innan jag glömmer att påpeka det, verkar vara att göra nåt lite extra av inledningen till filmen. Detta är något jag tänkt på i alla de filmer jag hyrde denna gång. I "There will be blood" möts man av en skärande ton till ett stilla landskap, en krypande spänning börjar växa utan att man kan förklara varför. 
I "Försoning" är det förstås smattret av skrivmaskinen som leder in i berättelsen.
Och i "I'm not there" är det en lek med bokstäver, som kan sättas i samband med resten av filmen.



titel: I'm not there
regi och manus: Todd Haynes, Oren Moverman
foto: Edward Lachman
i rollerna: Heath Ledger, Cate Blanchett, Julianne Moore, Marcus Karl Franklin, Richard Gere, Christian Bale, m.fl.
2007
 
"I'm not there" är den omtalade filmen om Bob Dylan som kom förra året. 
Och ändå är det inte Bob Dylan den handlar om. 
Detta är vad man kan kalla en fejk-dokumentär, en sorts mockumentary, starkt inspirerad av Dylan och denne legends olika sidor, här skildrade genom bland andra en svart ung kille i början av sin karriär, en hårt åtsatt stjärna som gör allt för att undkomma journalisternas försök att bli personliga, en skådespelare utan självdistans och med för många kvinnor omkring sig, samt Billy the Kid. Låter det rörigt? Det är mycket intressant. Och en smula strålande, när det vill sig.

Soundtracket är på samma sätt nära influerat av Dylans musik, utan att för dens skull vara hans låtar rakt av. De får vi njuta av först i eftertexterna. Jag minns irritationen när jag köpte soundtracket till "Forrest Gump" en gång i tiden, och en av mina favoriter inte var med. Samma sak gällde "American beauty", där man valt en annan låt till och med, lika rivig som Dylans, men alltså inte riktigt den. Jag pratade med ett stort Dylan-fan om detta, och han förklarade för mig att Dylan aldrig ger tillåtelse till att ha sina låtar med på några andra skivor än just hans egna. Ett exempel på den stora integritet denna man besitter, och den respekt han trots allt hyser för sin egen musik, som kanske också kan vara anledningen till att Todd Haynes genomgående valt att porträttera just någon annan än Dylan i sin alltjämt tydliga hyllning av just denne person.

Ni hör hur bisarrt det blir va? Jag nämner Dylan om och om igen, och som sagt: denna film nämner aldrig hans namn. Hur tydligt det än är att man använt honom som förebild till de olika karaktärerna. 

Det finns mycket att säga om denna film. 
70tals-ljuset, ni vet det där gröna och gula, påminner om min mammas gamla fotoalbum, och indirekt då min bild av vuxenlivet med dess kärleksfulla förhållanden, barnfamilj och långa svängande hår. 
Skivomslagen, och deras sätt att fånga verkligheten.
Skådespelarna; och då går det förstås inte att undvika att framhålla Cate Blanchett, som spelar med en sån trollbindande könsneutralitet att hon blir vackrare än någonsin. 
Ljudnivån, som det leks med, inte minst i porträttet av hur fansen reagerade när elektroniken kom in i musiken. Som att bli nermejad av ett led med k-pistar...
Imagen. Hur den genomsyrar hela filmen, denna ständiga image en stjärna tvingas upprätthålla. Men hur man ändå lyckas göra detta till en långt mer levande film än "Försoning" nånsin var.
Alan Ginsberg. Ett roligt porträtt av The Beatles. 
Kritiken mot kändisvärlden och dess ytlighet, denna irriterande djupdykning. Möten som inte blir möten, utan på förhand tippade svar och förväntningar. Bob Dylan levde aldrig upp till folks förväntningar.

Eller lever, rättare sagt, för inte är han död.
Den riktige Bob Dylan, jag såg honom i Karlstad för tre år sen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men besviken blev jag. Man är van vid Per Gessle som kör samma gamla låtar för att publiken älskar det. Man är van vid ögonkontakt och intimitet eller åtminstone blixtrande fyrverkeri, hell; till och med Kent har ju papperskonfetti nu för tiden! Men här fick man en sliten gubbe med böjd rygg, vänd i profil mot publiken. Ända gången han gick fram och visade sig var när han spelade på sitt munspel. De gamla låtarna hade han ändrat om melodierna i, och en mer eller mindre enad kritikerkår sågade honom längs med fotknölarna. 
I och med den här filmen ser jag upp till honom för att han gjorde så. Denna skräck över att upprepa sig, den är vad som gör en konstnär. 

Todd Haynes har varit en av mina favoriter inom regissörer sen jag såg "Far from heaven". Kanske har han flera likheter med Dylan när det kommer till kritan. Även han går sin egen väg och gör oförståeliga misstag som "Safe" från 1995, som jag argt sågade i kulturjournalistiken. En seg sak där Julianne Moore är rädd för bakterier och flyr in i en sektliknande klinik ute i öknen. 
Även här har han med sig Julianne Moore på ett hörn. Ett roligt hörn; det hörn som påminner om de dokumentärer de envisas med att visa på diverse amerikanska kanaler, där avdankade gamla stjärnor sitter och tror att de fortfarande är något, intervjuas om den där stjärnan som är större än de själva och deras relation till den en gång i tiden, vet ni vilka jag syftar på? Alltid i 80talsmiljö, allt är nu lite nyrikare och med sämre smak, liksom, under tiden som den forna stjärnan som ingen längre skulle känna igen på stan, vältrar sig i hur stor hon/han var då, och hur hon/han hängde med den och den människan. En fingertoppskänsla i att porträttera miljöer och situationer, som Todd Haynes är känd för sen tidigare genom bland annat nämnda "Far from heaven" där 50-talet blixtrar till i all sin färggladhet speglandes den tidens technicolor-"verklighet". Här drar han in humor, leker sig fram till nya knivskarpa porträtt av detta slag. (Jag väver in mig i ord, men ni förstår väl vad jag menar?) 

"Skapa aldrig något. Det kommer att misstolkas. Det kommer att förfölja dig för resten av livet."
En av Dylan-kopiorna är 19, nästan 20 och sitter häktad för något, man vet inte vad. Han representerar ungdomen, den otyglade som börjat se igenom världen men fortfarande inte blivit bitter.
Skådespelaren, spelad av Heath Ledger, har många bra ord att säga men blir anklagad för att själv inte leva upp till sina ideal. Mycket snack, lite hockey, så att säga. Var Dylan så? tänker jag, okunnig i det mesta som jag är, inte ens koll på vem Jim Lyon är, som hela filmen tydligen tillägnas. 

Som sagt: man kan skriva mycket om den här filmen.
Vilket givetvis betyder att den måste ses.
Om inte annat så för att den är ett skönt slag i ansiktet på  alla förutsägbara dussin-"Walk the line"-biografier som produceras utan ambitioner på att tillföra filmvärlden något. Todd Haynes har ambitioner. Om inte annat, så göder det din kreativitet.

filmrecension: "Försoning"


titel: Försoning (Atonement)
manus: Christoffer Hampton, Ian McEwan
regi: Joe Wright
foto: Seamus McGarvey
i rollerna: Kiera Knightley, James McAvoy, Saoirse Ronan, m.fl.
2007

Det underbara klickandet av en skrivmaskin. 
En ung Virginia Woolf, mycket som påminner om "Timmarna". Jag tänker: "Det är svårt att ha ambitioner i en jävla ytlig värld". 
Kiera Knightley är smal. Kvinna/man-spelet blablabla. Brittisk arg dialekt, sexuell frustration - allt under ytan. Vackra människor, vackra genomskinliga kläder, (men han ser henne först när hon står där i våt underklänning), stilla hav. Förbjudet, blablabla. Vackra människor, lägg in ljudet av skrivmaskinen, mycket smart. Inspiration "Rashomon", Kurosawa, springa genom gräset, samma sak berättas från olika vittnen. Ingen vet.

Skrivmaskin: det snygga då är att man får rycka ut pappret och knyckla ihop det varje gång det blir fel. Mycket mer dramatiskt än markera - radera.

Röka snyggt. Rulla mig en cigarett. Snygg 20tals-silhuett som inte en jävel har, utöver Kiera Knightley. Kiera Knightley är jävligt smal. 
Snygga upprepningar, vackert ljus, alltför stiliserat, man ser inte människorna, de är bara delar ur scener, rör sig som pappdockor, det är fashinerande ytligt fast det borde vara annorlunda. Bra spel men det är också bara spel. Allting kan lika gärna vara en affisch att ha på väggen, varje bild är anpassad. Alla känslor jag får är på beställning, det gör mig trött. Förvånande nog blixtrar det till ibland.

Som en fjäril på väggen.
Den gröna klänningen, redan annonserad av modevetarna, redan har jag sett den på tusen och en bilder. Upphajpad som resten. Men alltjämt förstås: förbannat vacker.
På något underligt postmodernt sätt vet jag redan att jag ska tycka det.

Vackrast är dock när de gråter, då blir de fula.

Överexponering=konstnärligt vitt sken. Snyggt, men va fan. 
Förbjudet blå ögon. Stort tomt hus, helt i jävla mahognyjävel. Fina tapeter också. Nån har gift sig med en inredningsarkitekt som bajsar miljoner.

Knulla mot en bokhylla, varför ska de alltid göra det?
Förlåt om jag avslöjade, men varför ska de alltid göra det?
Hur lätt är det?
De säger ömma saker, visst, stannar upp mitt i rörelsen och inte säger de "fy fan va det här är tungt och jobbigt och svårt", nej de säger "jag älskar dig" och "jag älskar dig". Fantastiskt.

Varför börjar de plötsligt med dumförklaringarna? "Tre månader tidigare", blablabla, som att jag tidigare förväntats fatta alla hopp, men nu har blivit senil bebis.

Vackrast av allt är när de gråter.
Då blir de fula.

Världens längsta kriget-är-så-hemskt-scen. Jag gråter inte. 
Moral: om man är grå i ansiktet är det bäst att man dricker något.

Rött draperi på ett jävla sjukhus. Någon har gift sig med en inredningsarkitekt som gillade skabbiga sjukhus, samt bajsade ut miljoner.

Keira Knightley är jävligt smal.
Hon har inga bröst, hon har revben.

Mot slutet blir det så sentimentalt så jag inte vet om de driver med mig. Jag är trött så att jag skiter i vilket förvisso, men James McAlroy har väl fortfarande något visst. 

Första halvan är som en Jane Austen.
Eller "Timmarna", fast med mer glädje.
Ni kan se någon av dem istället.

filmrecension: "There will be blood"


Nu har det varit för jävla segt på den här sidan. Det är dags för lite filmrecensioner igen! År och dar sen jag sysslade med den seriösa typen av tidsfördriv (för får man inte betalt är det väl vad det kallas?), så får se hur det går.
Hur som helst, höstkvällar är ultimat för film, och nej det är bättre att vara ensam i sängen med en hjärtkudde än att ha nån som stör hela tiden och ska gosa. In i filmen utan distraktion!
Först ut: "There will be blood".

titel: There will be blood
manus och regi: Paul Thomas Anderson
foto: Robert Elswit
i rollerna: Daniel Day-Lewis, Martin Stringer, Paul Dano, Dillon Freasier, m.fl.
år: 2007

Första frågan man ställer sig: är det en slump att de båda högnominerade filmerna på 2007 års oscarsgala handlar om män av Marlboro-karaktär? 
"There will be blood" har mer gemensamt med "No country for old men" genom det stundtals långsamma, tysta, nästan meditativa berättandet. Att den fick pris för bästa foto känns som en självklarhet redan en minut in i filmen. Den kunde även fått för bästa musik, då soundtracket ofta är det som lyfter spänningen i den för mig annars rätt trista handlingen. Hur kul låter det här? Daniel Plainview är en slitstark insmickrande karl som har öga för det där med olja, och bara det. Han har inga bekymmer med att köra över folk, vare sig släktingar eller nyvunna vänner för att tjäna en extra slant. Oljearbetet är skitigt och slitigt, och på en intresseskala från 1 - 10 är mitt engagemang i att titta på hårt kroppsarbete utfört av män i 1800talskläder kanske en 4:a. Lägg därtill Daniels obotliga ondska, som i början förvånar, då den bara anas under ytan, för att sedan stegras och nästan bli skrattretande i all sin bitterhet. Samt kyrkans makt, en irriterande god prästslyngel och inte en kvinna med replik så långt ögat kan nå.
Att påstå att detta är en skojig film rent handlingsmässigt vore att ta i. 
Ändå skulle jag kunna se om den.
Hur går det då till?

I Lars von Triers "Dogville" som kom för några år sen var scenen en svart platta med vita streck som markerade husen och vägarna. Man hade skalat av allt vad scenografi heter till förmån för det spel som sker människor emellan. Jag trodde inte det skulle fungera, det heller.
Men på liknande sätt lyckas man bära upp denna magspark till film med hjälp av ett aldrig haltande skådespeleri och ett foto att använda som exempel på en filmvetenskapslektion. Vilket faktiskt räcker. Daniel Day-Lewis är i likhet med Johnny Depp en av de få skådespelare som verkligen kan kallas skådespelare. Här finns ingen fåfänga eller självmedvetenhet som strålar igenom. Jag älskar hur hans minspel talar mycket högre än hans repliker. Det är en förmån att få se Day-Lewis agera, och ja, han vann pris för bästa manliga skådis. Och nej, man kände inte igen honom om man först såg filmklippen och sen såg honom i verkligheten. En sminkös-handling, jovisst. Men också ett ypperligt arbete i konsten att förvränga sig själv. I mångt och mycket är det han som bär filmen på sina axlar, om än hans medspelare inte är dåliga, de heller.

Och det ÄR faschinerande med ondska!
I en av de naknaste scenerna, då man knappt vet om man ska skratta eller gråta, är Daniel Plainview en såpbubblemaskin (lägg märke till min något moderna metafor, men de finns. För alla tvivlare kommer jag att bevisa detta med en bild längst ner) av citat. 

På frågan om var hans fru är:
- I don't like to explain myself.

- I have a competition in me. I want no one else to succeed. I hate most people. 

- (...) There are times when I look at people and I see nothing worth liking. I want to earn enough money that I can get away from everyone. 

Mysig kille, det där.

Det här med mysiga killar verkar också vara något genomgående i filmvärlden, kanske speciellt under förra året (jag är lite efter när det gäller uppdatering nu för tiden). "Last king of Scotland". Mördaren i "No country for old men" som trots andra karaktärer som kan kallas huvudkaraktärer, är den som drar handlingen framåt. Nämnda Johnny Depp är inte vidare sympatisk i "Sweeney Todd". Hänsynslöshet verkar vara hett, och självklart är tanken på George W Bush, kallhamrade terrorister och människans oundvikliga undergång där.
Tur att det även dök upp filmer som "Juno" det året.

Nu är jag igång!
Nästa film blir "I'm not there" eller "Försoning", beroende på vilket jag känner för.




Den utlovade bilden på såpbubblemaskinen. För att stärka mitt citat.
Fotot taget av mig i Folkets park, tjejen stod bakom mig på Regnbågsfestivalens konserter, lördagen.

sista uppdraget på tellusfilm...

Läs min årslista. Sista grejen jag publicerade hos tellusfilm.com
Lite sorgligt. Men mycket skuldkänslor off my shoulders. Vilket var nödvändigt.


http://tellusfilm.com/kronika.php?id=115003461

image202

Jennifer Fox. En av årets bästa enligt mig.




Bilden är lånad från www.dfi.dk/
Hoppas på förståelse här...

Passa på att läsa mina sista recensioner...

...för www.tellusfilm.com, filmsajten jag skrivit för i cirka två år nu, men som jag, på grund av att jag inte har tid, kommer att sluta med i januari. Det kommer säkert att komma en eller två recensioner här på min blogg istället. Men eftersom tvånget inte är lika överhängande då, så vet man ju aldrig hur det blir med kontinuiteten...

Läs alltså recensionerna jag lagt upp idag och igår:

image190

"Ibland, jag tycker pappa är drygare än Yes"....
Jonas Hassen Khemiris bok blir film med både influenser från Bollywood, en touch av familjefilm, men framför allt en svärta som jag gillar.
http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85001697



image189

Vad säger Gud?
Neale Donald Walsch säger sig stå i direktkontakt. Böckerna "Samtal med Gud" hyllas världen över, av frälsta som hedningar så att säga. Jag hyllar inte filmen, men det var delvis en intressant upplevelse.
http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85001699


Kanske julklappstips till nån som har de bestyren kvar?


Jag kommer som sagt att jobba för tellusfilm året ut, så det kan komma fler, jag lovar att lägga upp här med länkar som vanligt. Ser främst fram emot att sitta och knåpa på nyårslistan; årets bästa och sämsta filmer och tv-produktioner... Även om det är svårt. Man är ju inte nån professionell betald jävel som kan gå och se allt som kommer.....

Recension: Inland Empire och skåneturnén

år: 2007
regi och manus: David Lynch
i rollerna: Laura Dern, Jeremy Irons, Justin Theroux, m.fl

image185

Jag måste erkänna att jag var lite rädd. David Lynch goes video, liksom. I intervjuer har han förklarat att vägen tillbaka till klassisk filminspelning inte finns; det tar för mycket tid, kostar för mycket pengar. Dv-kamera är the way to the future, enligt David. Och alla vi som i åratal fallit ner på knä inför Lynchs altare av perfekta bildkompositioner, härliga vidvinklar och stilrena färger; vi blev förstås... rädda. Skulle denne bildkonstnärs estetik nu gå i graven?

Men vackra bilder sitter trots allt i ryggmärgen. Inte behöver vi oroa oss för det. Oroväckande David Lynch sviker ingen i denna komposition av trådar. Dansande kvinnor här, ett förvridet ansikte där. En skruvmejsel, Laura Dern och läskiga sägner som visar sig vara mycket nära sanningen.

Som vanligt är ingenting enkelt.
Man blir överlycklig när man hittar en tråd som går bra ihop med den andra. För att i nästa scen vara satt på bar backe igen, famlandes i förvirrande mörker, hjärnan famlar...

Laura Dern är Nikki Grace, en skådespelerska som får den eftertraktade rollen som Susan, i Kingsley Stewarts (Jeremy Irons) nya storfilm. Mot henne spelar Devon Berk (Justin Theroux), kvinnotjusare utan skrupler. Spänningen mellan dem växer så väl under inspelningen som i den faktiska filmen, ja vad som är verklighet och vad som är film: det är snart omöjligt för både Nikki och åskådaren att säga...

Det är otrohet. Det är läxor att lära sig, handlingar som sätter andra handlingar i snabb rullning. En deckargåta, ett olöst mysterium med döden som utgång. Det är en bild från 20-talet som fått David Lynch att spinna loss. Det är kritk mot Hollywood, mot hyllandet av ytan. Det är samhällets bottenskikt. Det är allt på samma gång.

Mindfucking, med andra ord.
Se det.





image186




En kort resumé av min mini-Skåne-turné:
jag tycker man kan få kalla det en turné om det är två läsningar kvällarna i rad.... eller hur?

Okej: Lund först då. Akademisk stämning. Fantastisk medeltidsborg. Självklart inte lika fantastisk inuti, då hade man väl tappat andan. Fin scen. Tyckte jag, även om Oskar inte förstod vad jag menade; tycker du? Jag startade. Sa inget om mitt blaffiga munsår, fanns inte ens möjlighet att dölja det (det skulle ha spruckit av smink, jag lovar. Värre med blod och var över halva hakan). Inte mycket gensvar, om än intresserade ögon. Absolut skratt-löst. Men kul att läsa i Lund. Duktig Bogg- Johanna, som jag inte kan hitta på nätet. Vill ha mer av henne, mycket bra inspirerande texter, både dikter och prosa. (Skrivpedagogutbildning?) Gråhårig lockig trubadur. Cool hyllningsdikt till salen vi var i. VAP=very academic person...

Eslöv då. Sofia med. Publiken som inte kom gick miste. Stiliga duktiga musikerkillar med glad-musik. ("Kärlekskommunen") Laura Wihlborg med nyskrivet. Snygg blus. Tom lokal. Fel baguett den här gången med. Glimåkra. Läste Emma-dikten utan Emma. Blev dock bättre än nånsin. De gillade min Olle Ljungström. "Till skillnad från Olle Ljungström ger vi omedelbart sex". Andreas omtyckt i bygden? Jag exotisk? Skoj med megafon på pågatåget hem. "Nästa: Alvesta." "Jag bara skojade". Vi var som en sketch. Men jag tvivlar på om det går att återge.

 

Fast Food Nation.

Inte så länge till kommer jag att recensera film för tellusfilm. com.
Förhoppningsvis kommer jag väl att fortsätta här, då och då när det finns tid och lust över. Men eventuellt gäller det att passa på... Kopiera länken under bilden och läs om min frukostfilm idag.

image181



http://www.tellusfilm.com/recension.php?id=85001683

Den fria viljan.

image180

"Den fria viljan" har blivit omtalad som en av de tyska filmundren just nu. Jag såg den ikväll på folkets bio.
Vi var kanske 8 st i salongen.

Jag ska inte ens försöka mig på att recensera denna film.
Det var länge sen jag kände mig så här.
Människan har många känslor på sitt register, att en film på nästan tre timmar lyckas beröra alla och dessutom inte får mig att tröttna och vilja gå hem, det är vad man kan kalla en ovanlighet.
Jag vill inte hylla för mycket, det brukar få folk att strunta i att se den.
Och det är ingen fri vilja att se det här.


Slutscenen är ovanligt utdragen, över eftertexter och allting.
Det behövs
för att samla anletsdragen.




Bild från DN.se

Förresten: ni var några st som trodde att mitt förra inlägg här på bloggen inte var skrivet av mig. Det tar jag som en rar komplimang, som en tydlig klapp på axeln att jodå Lina, lite journalistlikt skriver du allt.
Och så vill jag tillägga att ja, jag vet, jag var för hård mot mig själv. Jag biter hellre mig själv först, innan jag riskerar bli biten av andra så att säga.
Även om jag nu inte fått nåt bett för just det här. Än.

Såg på skräckfilm igår.

Jag gillade "1408", även om det var Zemme som höll mig från att sova inatt, inte den...

image176

http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001665

lite reklam...

För er som gillar mina skriverier om film finns det nu en text om Bruce Willis och "Die Hard" uppe på www.tellusfilm.com. Du går till förstasidan, sen klickar du på krönikor, och därifrån hittar du, jag lovar. Jag vägrar ge en direktlänk, eftersom jag passar på att göra lite reklam för sidan också... Det tror jag de gillar!

Inte min bästa text kanske, men... ändå.

image96

Blixtrande krig och rappande förortsungar.

image47 Denna veckan har jag sett på guldbaggeproppade "Förortsungar"
och den inte lika omtalade "Oskyldiga röster", om inbördeskriget i
El Salvador på åttiotalet, sett ur en elvaårings ögon. Läs resultatet på
tellusfilm.com:



http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001466
http://tellusfilm.com/recension.php?id=85001470



Kanske något överraskande resultat, men så är det...
image49

Paris je t'aime



image40



Paris är en av mina absoluta älsklingsstäder. Därför var det förstås tvunget att jag skulle se "Paris je t'aime" när den kom till Palladium för några veckor sen. Nu ligger recensionen uppe att läsa på www.tellusfilm.com, klicka dig vidare från förstasidan...



image39

Var på bio igår.

178489-17
De andras liv.


orginaltitel: Das Leben der Anderen.
år:
2006.
regi och manus:
Florian Henckel von Donnersmarck.
i rollerna:
Martina Gedeck, Ulrich Mühe, Sebastian Koch, Ulrich Tukur, m.fl.

I 80-talets DDR-ÖstTyskland är säkerhetspolisen Stasi till för att säkra folkets lojalitet till staten.  Alla knepär tillåtna. Avlyssning är bara en av de metoder som utvecklats och tagits i bruk. In i lägenheterna kommer de grå jackorna, och sladdar dras under tapeten. Avlyssnande grannar skräms eller mutas till tystnad. Eller varför inte både ock?

Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) är en av de övertygade ämbetsmännen. Fullständigt känslokallt utför han sina sysslor. Utan att ens synas själv smyger han längs med väggarna, kikar in i fönstrena. Sitter i en mörk kammare och lyssnar på andras liv, för anteckningar, kommer så småningom att leva mer i deras liv, än sitt eget...

Pjäsförfattaren Georg Dreyman (Sebastian Koch) lever tillsammans med skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck), och deras ämbete ses med blida ögon av DDR-styret. Till en början, i alla fall. Men snart börjar misstankarna växa. Är Dreyman en uppviglingsman som bara väntar på att sätta sin revolt i verket? Wiesler tar sig an uppdraget att avlyssna lägenheten dygnet runt och spionera på paret, allt i hopp om att hitta något fällande. Men utvecklingen av projektet går inte att förutsäga. Tydligen är verkligheten inte så svartvit som Stasi vill få den till...

Alla när vi väl hoppet om att människan innerst inne är född god. Florian Henckel von Donnersmarck har gjort en fantastisk film. Den är alltigenom grå, från Ulrich Mühes nertonade skådespeleri, via det grå ljuset som ligger som en sliten åttiotalsjacka över alltihopa, till horan som inte ens orkar vara bitter. Dubbel vodka på puben och en kvällsmåltid bestående av färglös spaghetti med ketchup på.

Men humorn lyser till när man minst av allt anar det. Skratt kommer lika plötsligt som tårar. Detta är framför allt en fin berättelse, i en ytterst obehaglig del av världen. Verklighetstrogen med autentiska inspelningsplatser. Ulrich Mühes skådespeleri är så tillbakadraget man kan tänka sig, med ett ansikte som påminner om Kevin Spacey i sin tillknäppthet, man vet inte vad som finns bakom ytan. Egentligen lär man aldrig ens känna honom. Så små är skiftningarna, att åskådaren tvingas till en annan roll i biomörkret. Ett litet drag i smilbandet, och man skiner upp som solen.

Hoppet.
De säger det är det sista som dör hos människan.
Detta är filmen som hyllar den tesen.

för er som bor i Växjö med omnejd: Den går på folkets bio på Palladium i stan imorgon, tisdag, också. Kl. 19.