Work in progress...

Jag har precis haft Johan Svensson här, som sitter och knåpar på musiken till min "Fredagen den trettonde"-dikt. Jo då så att. Det är något som kommer att behöva säljas in både här och var som föreställning när det är klart. ”Jag har lagt ner ungefär 2000% mer på det här än på Undervattensleken”, sa han. Och vi minns ju alla hur bra det blev då! Vilket Johan självkritiskt suckar åt att jag tycker, och påpekar hur det sprakade här och hur ljuden inte hörde samman där...

 

Att jobba med någon som är superskicklig på ett helt annat område än mig är väldigt spännande. Jag är van vid att jobba med textmänniskor, men för Johan handlar allt om musik och ljud. Vi kunde ändå jämföra det här projektet med en roman, eftersom längden (ungefär en halvtimme) kräver sina upptrappningar och som jag brukar kalla det; metkrokar. De som skaparen slänger ut för att publiken inte ska tappa intresset… Men oj va jag förundras i soffan! Spänningen som trappas upp, svischandet av kniven (jag måste rygga tillbaka), knäckandet som låter som ben som knäcks. Och så Johans egna melodier invävda i alltihop. Plötsligt blir det Pulp Fiction, avslappnat och fest ("Du hade skrivit The doors, typ. Så jag tog en av deras låtar och inspirerades av."). Och den fantastiska övergången från regnet! Plötsligt kyrka, sakralt, en kör. Musik, alltså! Man ryser utav bara satan.

 

Hör mer av Johan här!

 

I och med att jag gjorde klart dikten redan i våras, och den till skillnad från "Undervattensleken" (som behandlade en sexuell relation) handlar om något helt utanför mig själv: nämligen en serie b- och i vissa fall c-filmer; så är det i detta projekt än lättare att ge Johan fria händer.

Jason är världens mest inkonsekvente seriemördare. Han använder inte ens samma vapen när han mördar. Masken hittar han först i film nummer tre. Det skulle väl vara det där med att folk ständigt dör efter att det har haft sex, då... ”Det är liksom lite av Psycho och lite Halloween, men det är inte bra!” som Johan uttryckte det.

 

Nej, precis. Men det är kult. Och dessutom: vårt verk har ju potentialen att bli så mycket bättre än vad filmerna nånsin var. Bara en sån grej!

Något har trots allt filmerna, som väckte min lust att skriva det här. Eller var det bara en utmaning jag gav mig? Nej, det handlar väl också om den där fascinationen av på liv och död. Och främst då: fascinationen för död. Spänning, sinnessjukdom och blod. Hur det alltid gjort mig mer intresserad att läsa om mördarna i sig, än om poliserna som tog dem. Det där mörka i människan. Det är ju det som triggar.

 

På tal om blod skar jag mig djupt i tummen igår. Vad förvånad man blir! Man slinter och på en sekund har man ett djupt jack som man ska försöka tejpa ihop, alltmedan smärta och en dunkande känsla, och plåster som inte står att finna, och blod som dramatiskt droppar på golvet... Jag kände själv hur opraktiskt det var att bo själv i just den stunden.

Så här djupt skar jag mig inte.

 

Har bytt ”bandage” två gånger efter det, men fortfarande vill inte köttet läka riktigt. Det är ju verkligen så att huden har delat sig, två sidor, de vita blodkropparna kämpar som besatta med att fylla tomrummet. ”Du kanske borde sy det ändå”, sa Johan idag när han drog åt plåstret så hårt han kunde. Varför gör man alltid sånt här precis innan en helg? ”Det är rötmånad”, påpekade dessutom en kompis på facebook. Jahaja.

 

Innan idag satt jag i kassan och insåg hur mycket man använder en tumme.

 

Jag tror trots allt att jag ger det till morgondagen innan jag ringer det eventuella blixtsamtalet till sjukhuset. Har å andra sidan aldrig fått sy, så det skulle ju vara spännande. Men nu har jag ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist att tänka på. Som vanligt med hans böcker vill jag inte ha någon nutid att förhålla mig till, utan helst bara kasta mig in och uppslukas från den här jorden.

 


"Jag satsar på mig."

I startgroparna inför SM laborerar jag lite med dikterna jag har. Försöker välja vilka jag ska satsa på. I SM är det ju bara tre dikter man garanterat får läsa. Och det där med taktik, det är ju så viktigt vilken ordning man tar det i, osv, osv. Hjälp! Ska jag till exempel läsa den här?

och ps: ja, jag ska snart färga om håret. Även om slitet tuggummi också är rätt häftigt...

or your face as you were leaving but i

 

Där är du ju

in över trådarna, genom kamrarna, rör dig i cirklar, fram genom mig

chocken över hur snabbt det går

löser upp där jag inte trodde var igenbommat

intressant smärta

naken känsla av

hem

du förvränger det logiska tänkandet!

Där är du ju

för varje klunk mer levande

 

Så jag drogs med i den romantiska stämningen

så hårt att jag sjöng

att jag inte kunde forget this feeling or your

face as you were leaving,

men jag anade att det var precis så storyn går

du ler alltid

fast min smärta är den enda

som syns

 

det var du som lyfte upp mig på en bänk på torget

kysste mig och sa nu vet jag hur det är att kyssa nån som är längre

jag sa jag får ett bloss och fick det

2 x förbjudet

jag sa du krossade mitt hjärta och sen lät jag dig göra det igen

 

rökte tusen mentalcigaretter och tänkte på hur dumt det vore att börja röka igen

och gjorde inte det

kände tusen knivhugg i magen och tänkte på att förmågan att känna finns i varje människa från det att den föds men kan styras och frånkopplas på ett helt annat sätt än hjärtats förmåga att slå

förträngning skapar i värsta fall neuroser, i bästa fall inte så mycket alls

annat än massiv verksamhet i hjärna och kropp vid återfall, eventuellt poesi

 

jag kan inte leva

om levandet är utan dig

jag kan inte ge

jag kan inte ge något mer

jag sögs in i armarna, bara att få nudda, som en fjortonåring, moment 22

jag kan inte gå tillbaka

jag kan inte låta bli

 

och någonstans gör du mig sinnessjuk

jag önskar mig artonhundratal och bortgifte

sagoborgar för mänsklig frihet, alla dessa bojor jag aldrig ber om annars, varför har du

bebisar i dina ögon, jag tycker dom är läskiga där

 

alla dom irriterande dragen

viska till mig för varje andetag, påminn mig

om varför vi inte alltid är med varandra

in över trådarna, genom kamrarna, vi kan röra oss i cirklar, så länge det är fram

chocken över hur snabbt det går

och hur ont

det gör.


Jämställd psykisk dominans

Och plötsligt inser vi: vi är sådär

som de säger

vi har blivit varandras uppe och nere

gled in i varandras kroppsdelar, i varandras

musiksmak

smutsade av oss på varandra,

blev varandras intressen, varandras

brinnande känsla i magen

av vad som blev rätt

och vad som var fel

och det blev plötsligt omöjligt

 

att skilja oss åt, och det faktum att det nånsin skulle kunna

ta slut

skulle döda oss, skulle spränga oss i småbitar och än värre

klyschan sa oss

att vi inte ens skulle veta vilken småbit som var vems

 

 

bild: Lina Arvidsson. copyright, stjäl inte utan tillstånd osv.


dikt: Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken

Den här dikten är inte ny, den finns t o m med på skivan. Men jag tyckte det var dags att publicera den här.

Nej vi har inte tiden som en slavdrivare flåsande i nacken, som vi alltid borde

Varken du eller jag har ju lärt oss att bli odödliga, hur ihärdigt och helt utan självdistans vi än försöker

För vi har gjort oss till egna små vidunder nu

Kisa o se hur vi redan tycks ha upplevt allt

Men ge mig då mitt alternativa universum!

Jag o Ida i en kedjerökande ickesökande vardag

pimplandes vin och kanelbullar och män

Jag i tjugotalsklänning och du vet, vi äger den här världen

Vad sägs om framtiden inom räckhåll?

Lite utdelning nu åt det framfusiga rödvinsjaget, för du vet, jag menar det alltid innerst inne

Naivt? Javisst. Men det var så här jag önskade att världen såg ut!

Man kan kalla det tro

En hängivelse åt det omöjliga

Itutad av mig själv, i mig själv, för vem vet vilken vinnings skull eller vilket missöde i ordningen, men jag står för det

Jag är hellre en nyfiken Alice i detta underland

Ge mig ragnarök och stiliga vampyrer

Hellre det, än halvsnygga börsmäklare på 24 år, bra avkastning, visst

Men var är huggtänder när man behöver dem?

Ge mig hellre för gamla fotografer

Hellre för höga splatterfilmsregissörer

Hellre splatterfilm än dig

där vi var då

Närmare till löständer än smekande händer, men du borde veta nu

jag har också huggtänder

En hemlighet: vi är bara de vi vill vara

Bara det blod som rusar lägger nerverna utanpå

Detta är mitt manifest

Tapetsera väggarna med det

Det är jag och mig själv och alla utkastade metkrokar i en doggybag

Verkligheten, fy fan, kom slåss med mig

En nervös symbios av övertro och undertro till det egna jaget

Jag kan alltid ta lördagen som exempel

Tyst frustration i tom hall, tom natt, men något höll mig tillbaka

Och jag ber om ursäkt för allt som håller oss tillbaka

Jag ber om ursäkt inför kommande generationer

För de gånger jag svikit dessa ideal, jag ber om ursäkt

För jag kommer inte att be om ursäkt längre.

 


Jag brukar känna mig som Majakovskij ungefär när jag läser den här. Men ikväll funderade jag över det där med metkrokar i doggybag; varför har jag egentligen det? Envisas? Fortfarande? Metkrokar är väl inget för mig, som vill vara kär och rusig i ett stilla snöfall i december.

dikt: att avhandla en man

Kom trea på ett poetry slam i Köpenhamn och två inhemska frågade om jag hade en sida där man kunde läsa mina texter. Så jag insåg att jag kanske ska bli bättre på att lägga ut sånt jag läser.
Den här är helt nyskriven och lästes på tävlingen som två dikter. Jag gick själv hemifrån och tänkte Okej, nu är detta nog inte dikter att vinna med eller ens gå vidare till andra omgången på. Men jag gillar dem och jag känner inte för att läsa gammalt, jag vill testa dem på scen.
Ibland går devisen hem, och då vinner man alltså inte bara sitt ansikte, utan även insikten att publiken kan älska mig för den jag är. Inget kan vara större i estradpoesivärlden.
(Det här var från början en dialogövning i min skrivpedagogutbildning)
*                             *                                 *                             *

-       Du har inte ens tid att älta.

-       Du menar hur?

-       Tid. Du har den ju inte. Den tid du har behöver du till annat.

-       Annat?

-       Ja, annat. Det är ditt liv. Du prioriterar.

-       Jag kan väl inte välja vad jag går runt och tänker på och vad inte.

-       Har du prövat?

-       Nä?

-       Gör det. Du ska se hur mycket större och bättre livet kan vara.

 

Paus.

 

-       Du vet, som din mamma brukar göra. Leva i nuet och så vidare. Se detaljerna. Som ditt ex brukade säga. Att du inte gör. Du vet, du tänkte på det igår också.

-       När?

-       När han sa att döden inte var något som skrämde honom. Att han inte tyckte att livet var så fantastiskt hysteriskt kul ändå.

-       Jag tänkte att han var cynisk.

-       Du tänkte att du inte var det.

 

Paus.

 

-       Du mår ju mycket bättre nu. Inse.

-       Det var alltså inte dumt att ses? Fast mina vänner sa att det var fel?

-       Känns det fel?

-       Nej. Men tidigare har det känts som att…

-       Saker kan förändras. Du kan förändras. Om du ser det.

-       Men tänk om det blir samma sak igen!

-       Det är för tidigt att säga.

-       Är det alltid för tidigt att säga?

-       Tyst. Ta vara på stunden, du.

 

Paus.

 

-       Du är inte fjorton längre. Du behöver inte alltid ha någon att vara kär i.

 

Paus.

 

-       Slutet blev inte som vi hade planerat. Igår.

-       Jag vet. Du borde varit tydligare.

-       Ja, det borde jag.

-       Tagit i mer.

-       Håll käften och slicka mig! Så borde jag ha sagt. Sluta prata om dig och ditt, käften, käften, håll käften. Nu, nu, nu. Jag, jag, jag. Borde jag ha sagt.

-       Ja, det borde du.

-       Istället låg jag bara där med handklovarna.

-       Det gjorde du.

-       Lyssnade på hans problem och kände mig kissnödig.

-       Det gjorde du.

 

Paus.

 

-       Du såg ju hans fel och brister.

-       Jag såg ju hans fel och brister!

-       Du såg dem klart och tydligt.

-       När han gick ut ur sovrummet såg jag dem klart och tydigt. Och när han kom tillbaka…

-       Du såg att han hade blivit tjockare.

-       Och ful.

-       Och han har alltid varit det.

 

 

 

 

 

 

 

 

-       Vad händer nu?

-       Världen ligger öppen, det finns ingen planlösning. Vad som helst händer.

-       Men mellan honom och mig?

-       Vad vill du ska hända, var ärlig nu.

-       Varför tror du att jag ljuger?

-       För att du brukar ljuga.

-       Inte för mig själv.

-       Särskilt för dig själv.

 

Paus.

 

-       Vad lever du i för slags värld, där man måste ha ädla känslor för varje man som du möter i natten? Lev på 2000talsvis. Ha bra sex och behåll din frihet.

-       Men det är en förgänglig frihet. Det är kanske inte den frihet jag vill ha.

-       Skulle du hellre vara förlovad nu? Skulle du hellre ha barn och familj?

-       Det sa jag inte.

-       Du har en förlegad grundsyn. Det är för att du kommer från landsbygden och har tittat för mycket på din mammas gulnande foton.

-       Det är möjligt.

-       Du romantiserar. Verkligheten är egentligen en annan.

-       Det är möjligt.

- Du måste se den möjligheten.

 

Paus.

 

-       Men jag ljuger inte när jag säger att det kändes bra.

-       Det kändes bra,

-       Men det är vår lilla hemlighet.

-       Vår. Kanske Axel får veta.

-       Axel vet allt det ingen annan vet.

-       Mm. Det är för att Axel bara finns på Internet. Är en nästan helt fiktiv person.

-       Men han finns på riktigt.

-       Ja. Det är läskigt när man tänker på det.

-       Det är bra att du vet.

 

Paus.

 

-       Är det en go-go-world igen?

-       Det känns som det. Som en win-win-situation.

-       Du har ett bra liv igen då?

-       En dadaistisk superduper-sexmaniac-orgie där vi spränger alla gränser, yeah baby, yeah!

-       Jag är så glad när du är nöjd.

 

Paus. Natt, sova. Ny dag.

 

-       Vet du vad jag stör mig på? Att jag ändå måste gå igenom vad som sades och så. Som att hans ord ramlar in bättre nu, än när jag faktiskt hörde dem.

-       Det är kanske din grej? Det kanske är så du är?

-       Tror du det?

-       Vi säger så. Jag älskar dig, du behöver inte analysera. Jag står fast vid det: du behöver inte analysera. Han är bara intressant sexuellt. Upprepa efter mig.

-       Han är bara intressant sexuellt.

-       Bra. That’s my girl.

 

 

fotot taget av Gunnar B Hansen, från finalen.


Mothership



The mothership is about to explode

To stop; press….. and counting: in 60 seconds, the mothership WILL selfterminate counting 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, and counting, 

 

I am now every inch of your body

You have no escape

You dont want to

And counting

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

riktning: okänd

farkosten tycks ha hamnat i en bana strax utanför jorden, det går runt, runt, det går runt

någon ser inte målet

någon ser inte början

någon ser inte det pågående, vad kallas det, livet

 

counting 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

your silece is now ridiculous

you must press button to selfterminate, to NOT selfterminate,

to not, do

not

open. I will give you on the count of 3

1)    you have now access to some points

2)    you are now on some kind of edge

3)    you are now, something something

 

you will not selfterminate

you are not a mothership

the body will not be separated

all must still be one: no objections!

we have now reached a verdict, what say you?

Your honour and members of this jury; I’m gonna give you the count of 4

The opportunity I never had

Gonna give you my everything

Everything

Everything

What say you?

We find the defendent

Guilty

Guilty as charged

Guilty of no charge

Stop. Motion. Stop. Motion.

We find nothing

What say you?

We say 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Must have

More

More what?

More bodyparts

Visitera, search the whole area

For what?

For love

Is there… love?

A search warrant for love:

Hello

Hello

Hello

 

We found that the victim

Is not a victim

For the crime

Is not a crime

Would you please read the verdict?

No. This is not a court

This is everything

Everything

everything

 

We found the mothership

yeey

there is no button to push

counting 1, 2, 3, 4, 5, 6 ,7 ,8 (paus)

9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 (paus)

17, 18, 19, 20

20.

(tystare) 21, 22, 23, 24, 5, 26, 27,

there is no button to push

 

I am now inside

 

Where are the detonaters

 

I can not selfterminate

 

28.

 

everything else is expandeble

every man is expendeble

of highest priority

to find lifeform

and bring it back.

 

 

/ dikt jag läste på Malmöfestivalen. 


det samtida



Du kan inte ta romantik
det är ett annat språk, ett annat ledord
du är den cyniska generationen
eller var det den ironiska? postmoderna? anarkistiska? antikristna?
Du kan inte fokusera på vad du är
det är inte en tid för stillhet
du vill inte göra rum för stillhet, det
har du inte tid med
Du tycker om modernismen
då är man maskin och får ligga med många
Du tycker om fascismen
på skämt, ironi, då får man hata ryggradslöst
Du tycker om kommunismen
då är ingen rik och pengar är fult och alltså är du inte fattig
du kan inte ta Romantiken
det känns så fel med blommor
det är så fult med levande ljus, saker på riktigt 
du har svårt att tro på människors godhet, de
vill ju alltid ha nåt i utbyte, vad
kan någon få ut av
att bara vara god? Du vädrar vargar
i fårullskläder
du tänker att de kan ju inte tycka om alla sidor av dig, för det
finns så många
en kan de tycka om, men inte alla
t.ex inte hatet, 
porren,
kniven
kniven kan de inte tycka om
den du har i magen
för säkerhets skull
du tycker cynismen är så verklig
för att ingen protesterar.





bild från området där jag vill bo när jag ha familj och barn. Tagen av mig då, alltså.

"i read bad poetry / into your machine"

 

Jag dansar med skeletten i garderoben.

De kan verkligen det där med Charleston och jag kan verkligen det där med höga klackar och lagen om attraktionskraften.

Du har lärt mig, du säger ”känn mer tänk mindre”. Och jag tänker och tänker och tänker så det knakar.

Jag är Virginia Woolf och du är Bruce Willis. Vi möts nästan halvvägs. Det är fascinerande i 12 timmar och 13 sekunder.

Sen dansar jag vidare.

Du hävdar att jag alltid kommer att göra det.

Jag hävdar att jag vill att dina spermier ska växa barn inuti mig.

Det är tragiskt och hemskt romantiskt, men du tror inte på det här med att vi lever i en film.

Och jag vet inte vad jag tror på längre. ”Jag tror inte på nåt som inte går att äta eller knulla”, säger du. ”Du är en cyniker”, säger jag. ”Nej, en besviken romantiker”, säger du, och för en fjärdedels sekund ser jag ditt innersta.

 

Jag dansar med lakan och kakan, leker lekar med tangenterna.

Går sönder och lappar ihop mig, går sönder och lappar ihop mig. På Vårdcentralen tror de inte på att jag har feber. Tänk, det är det sällan nån som tror.

”Magkänsla”, säger du, och jag funderar över möjligheten i att jag kanske har bantat bort den. Kroppen upp och ner i ständig stryk. Halsen en bataljon av var och blod. Jag vet inte vad jag tror på längre. Leker låtsaslekar och skriver en dikt, varvar sanning med det jag önskar ska vara sanning. Hävdar att alla gör det.

 

Jag dansar med skeletten i garderoben.

De kan verkligen det här med Charleston.

Det är det enda i den här dikten som stämmer.

Det är det enda i den här dikten som stämmer.

 

 


det kan liknas vid ett vaakum. och jag är inte den som slutgiltigt sätter ner en fot.

 

 

 

Din hypnos bränner bort skalet på mig.

 

Jag står naken och försöker konstatera något. Vad som helst, något. Jag vill aldrig misslyckas i din närvaro.

Så jag pratar om succéer. Om svunna repliker och stoltheter. Anar du mig under allt det här? 

Anar du allvaret?

Anar du allvaret?

 

 

 

"Emma, jag känner att om jag ligger med honom måste jag dö sen."

 

"Gör inte det, då."


om singellivet.



Ja, du kan ligga med vem du vill.

Du driver runt som ett rotlöst litet löv och det går bra att slå sig ner var som helst. Om självförtroendet tillåter.

Du äter mer godis än annars och du hatar dig för det men det får dig inte att sluta.
Du hamnar på kant med samhället och det finns ingen som säger åt dig att lugna ner dig, mer än du själv. Vilket får processen att ta någon dag längre.
Du lär känna dig själv bättre.
Det är bra, det får dig att växa.


Ja, du kan ligga med vem du vill.
Vem som helst.
Om de vill.

Du älskar kvällarna. När det bara är du. Man kan ligga och läsa. Tänka. Glida in och ut ur drömmarna. Fantasierna. Du hatar kvällarna. När det bara är du. Tänka. Krama en nalle, ett hjärta med armar. Detta ständiga.

Du har börjat skriva dagbok flitigt igen. Stackars sidor som oftare vittnar om besvikelse och frustration, än lycka och äkta kärlek.

Men du umgås mer med dina vänner.
Det är sorgligt att du inte kan bemöda dig att vara lika flitig på det när du är flickvän till någon.

Ja, du kan ligga med vem som helst.
Vem du vill.
Flirta.
Om du vill.

Om du vill.

Du har ett beteende som du snabbt hittar tillbaka till. Och det betyder inte att du börjar röka igen. Inte nödvändigtvis ens att du super mer. Men du har ett beteende. Det är som en tacksam gammal vän. Vanskligt.

Du är ensam.
Och det kan vara en bra grej, det kan vara precis vad du vill och du kanske inte känner för nåt annat, men du ÄR
ensam.

Det är bara du.

ragnarök

image336

I sin ädlaste form...

Och jag har varit med om det innan.

En kombination av skam, lite äckel, men det tar över, det där andra. Djuret. Fantasierna. Det är den ädlaste formen. Och jag hoppas ni förstår det en vacker dag.

Jag lyckades
spilla på klänningen två gånger
röka två bloss (fan fan fan, dålig flicka)
vara en dålig flicka fast jag försökte smyga med det

Jag ville skriva något om det.

Men jag vet inte om det blev så bra.

Jag vet bara att DET blev bra.

Och jag står för det, jag är hellre en nyfiken Alice i detta underland.
Ge mig ragnarök och stiliga vampyrer, hellre det...







Och det har ingenting med vår forna kärlek att göra.

en liten dikt för estraden.

image182



Mitt hatförhållande till bilar har börjat gå över styr.

Igår cyklade jag snabbt, det är inte halt bara man tänker att vägen är ett ägg eller att det finns ett ägg mellan vägen och hjulet och man kan lita på hjulet, det är det det finns till för, cykeldäck är mycket smalare än bildäck, men det kallas däck, löjligt eller hur? Jag stod på tur

att komma försent, det är min lott, det är min mammas fel, jag hatar den sidan hos min mamma, jag har alltid hatat den, så när jag cyklade där över asfalt och farligt hala små plättar ni vet de man halkar på så där förrräääädiskt, det är förrrrääädiskt, då hatade jag mig själv lite grann, jag vill vara sann

mot min nästa, så jag cyklade snabbt, som sig bör, som jag brukar göra, jag tycker om att känna det som en sport, som nåt som spelar roll, som att någon har koll och räknar minuter, sekunder, jag klarar det på femton sekunder blankt, i skolan när jag var liten sprang jag på nio, jag brukar säga nio blankt men de säger det är en omöjlig ekvation, det kan du aldrig ha gjort Lina, så jag tänker okej, jag kan ha förväxlat mig själv med de snabbaste killarna, ville jag vara en kille när jag gick i trean, jag minns inte, jag tror inte det, men jag är snabb som en mört, jag glider över vägen på stört

ser bilen komma, visst, men jag har beräknat, folk tror kanske inte det men jag vet, jag har koll, jag har tajmat verkligheten så att den ska stämma precis, sitta som en smäck när jag kör över vägen, vet jag att det inte kommer bli nån krock, för jag hoppar bock över tiden, den är min, i min hand, jag ska inte bli som min mamma, jag har koll, jag kommer att hinna, ja jag lovar kommer att hinna försvinna

innan bilen är för nära....
Men det handlar om sekunder, ja vem har sagt nåt annat, bilen är rädd, bilar är stora monster, mitt hatförhållande till bilar har börjat gå över styr, eller snarare förakt, är det inte förakt som jag känner, det rister i mig av alla avgaser, alla tröga människor ni dödar alla jag känner med dessa spyende, livsfarliga silverglänsande marodörer från en tid som är försvunnen, inte borde de finnas kvar, stör min cykeltur och mitt immunförsvar, och nu har den mage, den tingesten, att bli förgrymmad på mig, ja jag ser det som att det är bilen som tutar, inte föraren, jag ser ingen förare, bara nåt stort och jobbigt som är i vägen, så när jag hör tutan blir jag vrång på tvären

jag räcker fingret, ja för fan den lilla hämnden kan jag unna mig, ska du komma här och kaxa med din silverkrommade grej, så kan du få för gammal ost, jag cyklar, jag är bättre än dig din förlegade jävel, ditt silvermonster imponerar inte på mig, ja jag säger ju det, mitt hatförhållande till bilar börjar gå överstyr, jag höjer mitt finger, min tanke är yr

men se förbannelsen är nära för den som låter humöret ta överhanden, så är det ju jämt för min pappa, när man sparkar av ren ilska gör det alltid mest ont, och nu har jag tumvantar
jag gör fuck you men jag har tumvantar, det slår mig på vägen över parkeringen, jag är säker nu på andra sidan men jag har tumvantar, att göra fuckyou över ryggen som en cool gest eller vadå, jag har tumvantar, inte kan en förare förstå, när han uppskakad av att nästan ha kört på mig, förundrad ser efter gestalten där, cyklandes så halsduken yr

mitt hatförhållande till bilar har börjat gå överstyr.