Bodil Malmsten-dag!

  
foto: Lars Sundh (C).
 
 
Idag är det dags!
 
Jag både recenserar Bodil Malmstens sista loggbok "Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig", OCH har gjort en lång intervju med henne. 
 
Läs på dagensbok.com:
 
Recension
Intervju

Dagens skrivtips: Läs en bra bok med dåligt språk!

 
Jag läser just nu en bok, det känns taskigt att nämna vilken, som är hemskt spännande handlingsmässigt, men där språket har mycket mer att önska. Samtidigt håller jag på med redigeringen av min egna roman. Det här visar sig vara en vinnande kombination!
 
För:
 
1. Författaren har ju lyckats, på något vis. Jag läser på, det är spännande, det är underhållande, en sån bok jag saknar när jag inte läser, längtar efter. En sån vill jag också uppnå. 
 
Men:
 
2. Jag kan inte hålla mig från att redigera i huvudet. Här t.ex:
"Han stoppar ett par öronsnäckor på plats och drar sig undan så snart han får en chans. Hennes ögon dröjer kvar vid (namn)s rygg när han rör sig bort från gruppen. Det vilar en sorts fastvuxen ensamhet hos den store mannen. Intrycket går på djupet och hon märker att (namn) ger henne en frågande blick. Hon möter den utan ord. Ett ögonblicks kontakt mellan de båda kollegorna. Något som känns absolut äkta. Det är tydligt att han förstår känslan hon fick när hon hälsade (...)."
 
Såna omständliga beskrivningar och meningar kan jag också få till. Och inte se själv hur svårläst det blir, hur dumförklarande det blir när samma sak upprepas på olika sätt. Och vad är något som känns "absolut äkta"? Hur känns det? "Det vilar en sorts fastvuxenhet hos den store mannen" - nej. Det här hade jag definitivt försökt skriva om. Vad är "fastvuxenhet"? Kan jag gestalta det? "Ett ögonblicks kontakt mellan de båda kollegorna". Vi vet att de är kollegor sen innan, inget nytt kommer fram i denna mening, alltså: stryk! "Det är tydligt att han förstår känslan som hon fick"; da-ah! Om det inte redan är tydligt för läsaren så har du som författare misslyckats.
 
Meningen med den här uppdateringen var alltså inte att dissa någon annans verk. 
Utan att visa att alla böcker är bra att läsa.
Om det är dåligt: fundera över varför du tycker det!
Om det är bra: fundera över varför du tycker det!
Och ta med det till din egen redigering. 
 
Det vi också lär oss är att det kan vara lättare att se de här felen hos andra, när du är blind för dem hos dig själv. Så: hitta hos andra, ta med dig det hem.
 
För visst är det upplyftande att inse att även om din text är trist just nu, så har den ju potential att bli så mycket bättre. Och du orkar. För du vill ha ut bra litteratur, det ska inte sitta folk och efterredigera dina texter vid läsningen...

Jag vann!

Det här med att recensera böcker är ju lite grann av en tävling ibland. Eftersom vi är flera på dagensbok-redaktionen och alla önskar ur samma svensk bokhandelskatalog blir det ofta flera som slåss om samma bok. Så jag är glad att meddela att jag gick vinnande ur striden när det gäller den här...
 
 
Frå baksidetexten: "Det finns mycket att säga och lite tid, eftersom Anna Viktoria om bara några dagar kommer att föras i ilfart till sjukhuset. Hon ska snart dö i svininfluensan, men det vet hon inte än."
Jag spår att det här är en spännande debut av Jessica Johansson. Om någon bok får vi se...
 
Och vill ni ha en mer matnyttig uppdatering om redigering: läs min kompis Lovisas uppdatering.
 

Om funktionell litteratur

 
 
Det främsta jag brukar tänka på när jag skriver är att språket ska bli bra.
 
Eller korrigering där: inte i förstaskrivningen! I så fall hade jag inte kommit någon vart. Då skriver jag berättelsen, vad som kommer att hända, och är lika ny inför texten som vilken läsare som helst. Det är först i andraskrivningen som språket kommer fram, förädlas, sätts under lupp. Är den här meningen verkligen bra? Kan det bli bättre, skönare, vackrare? Ja, kom igen, det kan det. Och så slipar jag, och slipar, och slipar. 
 
 
Men; i sommar har jag ägnat mig mycket åt funktionell litteratur, som jag kallar det. Det vill säga litteratur som vill något annat än bara förmedla närvaro med ett vackert tilltalande språk. Eller rättare sagt: litteratur som i första hand vill något annat, i andra hand; möjligen det. Men inte alltid. Mina tydligaste exempel på funktionell litteratur, är skräck och erotik. Det finns flera, men det är dessa jag föredrar att läsa själv.
 
Inom skräck är en av mästarna Stephen King.
Och nu protesterar ni: "hallå, Edgar Allen Poe! H.P Lovecraft!" Ja, visst. Men om du är ute efter funktionell litteratur, där fokus nummer ett är att skrämma mig som läsare så mycket som möjligt på lättast tillgängliga sätt; då är King oslagbar.
 
Ja, han har skrivit en fantastisk bok i skrivande, "Att skriva", som han inte själv följer, höhö plats för skratt.
MEN
Stephen King skriver skräck. Det vill säga det viktigaste är inte att jag blir imponerad av hans språk. Det viktigaste är att jag blir rädd.
 
Jag ska knappt våga släcka lampan för vem vet vad som lurar sig i skuggorna. Jag ska knappt våga läsa alls egentligen, för usch vilka bilder han frammanar! Det ska krypa längs ryggraden på mig och bredvid min säng ska sedan skuggorna få liv, jag ska vända mig om den där sista gången, hela tiden, för att se efter så att det inte finns någon där i mörkret som vill döda mig, trots allt.
 
Jag läste "Lida" som förstabok. Plockade åt mig den på Hamrelius och såg hur posh-mannen, som jag i smyg tycker är lite tjusig, i vämjelse vände bort sin blick. Nu kommer han förmodligen inte att hälsa igen.
 
 
"Lida" handlar ju inte bara om en författare som hålls fången av en psykopat, hans "största fan", utan även en hel del om skrivande. Jag ska inte avslöja för mycket, för jag tycker faktiskt ni borde läsa den. Trots all språklig sörja man tvingas vada igenom, är det en hemskt spännande bok; inte minst för psykologin!
 
Sen var jag tvungen att läsa jättemycket och jättesnabbt, så jag tänkte inte så mycket på att språket sög alla gånger. Jag var i det där huset, och var också angelägen om att komma ut nån gång, krympling som jag var, rädd som jag var. Omvärlden var hemskt irriterande och i vägen. Jag var i boken och jag var jävligt nöjd med att vara där, hur obehagligt det än var under tiden. 
 
Och när jag var klar var jag tvungen att kasta mig över nästa; ge mig mer! En jurtjyrkogård med sorg över folk som dör, äckliga katter och spöken i dörrkarmen. Jag vill bli rädd! Jag vill ha problem med att sova! Jag vet inte varför! Jag är helt enkelt beroende!
 
  
 
 
 
I sommar har jag även satt i mig en del erotik. Det är lite samma sak där. I efterdyningarna av "Femtio nyanser" skulle alla tidningar plötsligt recensera denna bok, som alltså är den första E L James har skrivit, och nej, den är väldigt kass språkligt. Och nej, det är inte några bra könsroller vi har att göra med. En kvinna som är oskuld, men ändå kommer, gånger två, redan vid andra samlaget, tadaa! Nej, det är inte trovärdigt. Och nej, det är inte en bra bild att förmedla vidare. En man som är snygg, rik som en knös, hämtar upp i helikopter. Förföljer henne som en del av något erotiskt spel, fast hade man varit med om det i verkligheten hade man lagt benen på ryggen, jag lovar... 
 
Det finns två stora fel med "Femtio nyanser", och det är
1. BDSM är inte korrekt beskrivet
2. Det är för dåligt språk
 
Av dessa två är punkt nummer ett den mest alarmerande.
 
För vad är "Femtio nyanser"s syfte? Visserligen är det en romance i korsbefruktning med en erotisk roman (bra drag! Och anledningen till storsäljandet). Men romancebiten är kass, så den väljer jag att bortse från. Vad återstår då? Jo, den vill göra dig kåt. 
All erotisk litteratur syftar till att göra dig kåt, eller åtminstone chockad, tagen mentalt, upprörd. 
Den vill få dig att ta på dig själv när du läser, den vill få dig att skapa nya sexfantasier, den vill helt enkelt göra dig blöt, hård, knullsugen. 
Det är funktionell litteratur. 
 
Så hälften av alla recensioner av boken är att slänga i papperskorgen, eftersom de fokuserar på fel saker. På samma sätt som Stephen Kings författarskap skrivits ner så till den milda grad att man glömt bort vad som är viktigt.
 
Men språket då? säger du. 
Tycker Lina, som kallar sig språkfetischist, verkligen inte att språket är av vikt?
Jo. Självklart tycker jag det. Och det är en svår balansgång och en fråga om förhållning, avvägning. Är det för dåligt språk fokuserar jag ju på det, istället för att ryckas med, bli rädd, bli kåt.
Men... jag kommer förmodligen att läsa mer Stephen King. Jag kommer inte att läsa mer E.L James, men det finns ju annat.
 
 
För dig som är finsmakare men vill ha funktion också rekommenderar jag "Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop. Den har både vackert språk (om än lite gammalmodigt), upprörande och äcklig handling (ja, han ligger med döda), men lyckas ändå göra mig kåt i en eller annan scen (jag säger inte vilken). När du läst den kommer du aldrig att glömma den.
Ungefär som med "Jurtjyrkogården".

Recension: "Snöstormen"

Svar har börjat drälla in och jag läser för glatta livet. Det är så roligt! Det är verkligen en win-win för mig att intervjua skrivande människor och få veta mer om deras processer.
 

foto: Maria Sorokina.
 
Idag recenserar jag på dagensbok.com, så det får bli först imorgon som första intervjun kommer upp. Och vem det blir som hamnar först ut; - det får ni se då...
 
Nu till den där ryssen, som jag inte är superbegeistrad i när allt kommer omkring; stora jättar och hot om jordens undergång till trots. Men jag erkänner också att jag inte är superpåläst på det politiska läget i Ryssland... Läs recensionen av Vladimir Sorokins "Snöstormen" här.

Lyssna inte på mig

Var på poesiläsning igår kväll, hur jag nu orkade det, men vill du så orkar du. Bakfylla rår inte på peppen att få höra Lovisa A läsa på nyskrivet på engelska, Maria och Karin från Malmölaget, Nino Mick som vann SM (hen är verkligen så jävla bra, ni måste ta chansen om ni får den! Numera boende i Malmö, så chanserna kommer att öka framöver för oss här nere...). Och så gästartist från USA igen, ja vi stajlar nu för tiden. Jag hade ingen relation alls till Tim Stafford sen tidigare men han var rolig.
 
 
Lovisa var helt fantastisk! Den kvinnans bildspråk alltså, my god! 
 
 
Nino säljer fanzine med dikter och serier i. Klart bra grej!
 
Idag är helgens extra söndag. Jag kände för att skriva och har jobbat med romanen. Tolv sidor med lite avbrott för promenad. Det är spexigt att ta av gammalt och skriva in. Hur jag kommer på att jag kan kasta om och infoga gammalt i nya scener, osv. Det är lite rörigt men ändå hanterligt. Jag försöker följa systemet att sätta streck över det jag skriver in.
 
 
Nu är jag inne på del 2 och det här är ju romanen jag jobbade sönder i början av året. Så jag kastar mig mellan pepp och att hata den så jävla mycket, haha! Men ser också meningsbyggnader som jag blir gravt skeptisk till, älsklingar som faktiskt stryks helt utan pardon. Som det där jag sa med att slutet aldrig skulle komma att ändras; haha, lyssna inte på saker jag säger med ordet "aldrig" i! Sven-Ingvars är en bättre filosofi när det gäller skrivande. Är det något jag lärt mig det senaste året så är det att omskrivningar kan innebära hur stora förändringar som helst.
Även innan förlaget kommer in i bilden...
 
Nu känner jag för att läsa lite istället tror jag. Började på den här i morse, den känns fin och lite lagom läskig...
 
 
 
 

Känslor jag har inför romanen jag jobbar på just nu, idag

 
Å gud det blir så bra jag kan skriva hela dagen fan att man ska få ont i handlederna jag borde gå en såndär kurs så att jag inte får det hur gör de stora författarna egentligen men gud va bra det blir jag trodde väl aldrig att det skulle bli så här bra hjäääälp och det händer saker hela tiden den kommer aldrig att vara tråkig att läsa fast på ett bra sätt med reflektion inte hysteri men jag blir hysterisk av hur bra det känns
 
 
Det är jättemycket kvar att skriva men det är också jättemycket som är skrivet redan och oj vad bra det kommer att bli när det slås samman. Att jag inte tänkt på detta tidigare. Så här pepp är jag just nu, tänker mig att jag skulle kunna sitta hela natten sen men jag måste hinna träna också.
Och sen kom det här partiet ja, som bara slutar mitt i? Är det bra eller dåligt, ska det tas bort eller utvecklas, jag låter det vara kvar, om man hoppar här, är det okej, fattar läsaren? Fast det blir skitsnyggt om läsaren fattar, jag får lägga in nån liten grej så att man är med på det, för det blir faktiskt alldeles för bra för att inte ha kvar det så...
 
Och sen kommer det behöva ligga och vila och jag är kanske klar med det här manuset om ett år och det går fan inte att tänka på, då blir man dum i huvudet
 
 
Fast fa-an!! Vad de här bitarna inte vill falla på plats, och det här manuset jag lånar av nu är ju ett jävla anusmanus så dåligt det är, hur kan jag ha skrivit detta, och det måste komma före det upplysningsmässigt, och det är jättefint att de möter varandra sen men ska jag verkligen ha henne i andraperson, det kommer inte alls att bli bra, hon framstår som hysterisk och hatisk om jag inte skriver henne i förstaperson, fast om jag skriver henne i förstaperson riskerar det bli för likt det här manuset, och är det egentligen i det här manuset eller det här manuset som den detaljen ska finnas och fan också
 
nu måste jag äta. 
 
 

Utmanad...

Men hallå! Den här utmaningen såg jag inte förrän nu.
 
Min kollega på Gilla, Christin Ljungqvist, utmanar mig alltså. Jag ska nämna fem tegelstensromaner som jag har läst, och två som jag inte har läst (men har hemma). Piece of cake... eller?
 
Som jag läst:
 
1. "Brott och straff", Fjodor Dostojevskij
2. "Kafka på stranden", Haruki Murakami
3. "Med livet som insats - berättelser om Vladimir Majakovskij och hans krets", Bengt Jangfeldt
4. "Min kamp 2", Karl-Ove Knausgård (har faktiskt läst nästan alla, fastnat lite i femman bara)
5. "Låt den rätte komma in", John Ajvide Lindqvist (räknas den? Den är i alla fall över 500 sidor...)
 
Gah! Det ska erkännas, jag gillar inte tegelstenar. Dels blir jag rastlös, dels är de jobbiga att hålla i händerna. Dels är jag från början skeptisk till om man verkligen behöver mer än 300 sidor på sig att säga det man vill säga på ett riktigt bra sätt...
 
Men, jag har köpt första tre delarna av
 
1. "På spaning efter den tid som flytt", Marcel Proust, som ska börja läsas nån gång. Jag är med i en grupp skapad av min roliga kompis Sandra Haag, vi har tio år på oss, eller vänta vad är det nu, åtta? Det känns betryggande.
2. "Vägen mot bålberget", Thérese Söderlind, den lät spännande och handlar om häxbränningar och sånt, och jag köpte den och den blev liggande på skrivbordet i all bråte för att den inte fick plats i bokhyllan, och oj vad jag drar mig...
 
Får man lägga till en till så finns ju den här; 
 
 
"Vi, de drunknade", Carsten Jensen, som jag läste en förtrollande recension av när den precis kommit ut, 2006, och sen köpte på bokrean något år senare. Jag minns hur han i bokhandeln log och sa "oj, så tjocka böcker läser jag aldrig", och jag ryckte på axlarna och sa "jo men den här har jag velat läsa länge, jag kommer att läsa den!"
 
Och det kommer jag ju att göra. 
Frågan är bara... just det; när?
 
Hur känner du själv inför böckers tjocklek? Gillar du när en bok är supertjock, gillar du böcker med uppföljare? Skjuter du upp böcker eller kastar du dig över dem direkt?
 
Jag skickar utmaningen vidare till den som vill plocka upp den!

Tänka stort

 
Idag har ett stort beslut tagits.
 
Eller egentligen har ju beslutet tagits tidigare förstås, för några veckor sen började jag grunna och räkna på det, men idag sa jag det till min chef så nu är det definitivt.
 
Jag fick ju inget debutantpris, det märkte ni kanske. Och jag sökte aldrig nåt stipendie, för jag tyckte det fanns andra som behövde det bättre.
Men min bok har ju sålt väldigt bra. Och tack vare den ramlar det in lite andra jobb då och då, och eftersom jag inte plockat ut så mycket lön alls på mitt företag (jag har ju haft Ica), så finns det ändå hyfsat med pengar där nu.
Och eftersom min morfar dog, och det ena med det andra.
 
Så grattis, Lina. 
Från den förste september till den siste december kommer du att få all tid du vill till att skriva. Vi kallar det en liten present, en klapp på axeln; det är ju det här du vill eller hur? Vad ska du annars använda pengarna till?
 
Jo, jag tänker också på pensionen, jag ska sätta av lite till det.
Jo, jag tänker börja betala för massage och till och med börja gå på kvällspassen på mitt gym; träna i grupp igen, tjo, det var inte igår!
 
Hur som helst är det lite läskigt. Och konstigt. Och lite sorgligt? 
Men den senaste tiden har det gjort ont i nacken varje dag. Mina övningar hjälper inte. Vissa mornar går det inte att gå upp och vara duktig utan jag måste krascha istället, sova bort evinnerlig trötthet. Spänningshuvudvärk; det är något jag aldrig haft tidigare. Jag har jobbat ungefär jämt. Inget har kunnat ske spontant. Det är inte bara skrivandet som kommer att må bra av den här hösten. Jag kommer att få ett helt nytt liv!
 
Det är läskigt, men testar man inte vingarna ordentligt, så går det inte heller att flyga särskilt högt.
Tack, Amanda Hellberg, för kicken i baken till det här beslutet! 
Jag lovar att skriva jättemycket och ge ut många fler bra böcker.

Intervju: Författarinspiration!

 
En kompis till en kompis, Johanna Järvstråt, är med och driver en blogg som intervjuar bland annat författare om deras tekniker. Jag tackade ja, även om jag inte har nån bok aktuell just nu. Läs intervjun här!

Två alternativa händelseutvecklingar: vilken vill du ha?

 
Frustration!
 
Jag har alltså ett manus som jag skrev 2011, en omgjord version av ett manus från 2003, där en kvinna långsamt förlorar förståndet. Det låter klyschigt, jag vet, men om jag gjort det bra då? Om jag faktiskt lyckats med denna tranformering. 
 
Jag har precis läst klart versionen som jag bara hade tänkt sno delar av till det nya projektet, där det alltså handlar om samma kvinna, men i den nya versionen skulle det lösa sig för henne. Det skulle bli mer realism, men fortfarande behålla samma lätt sinnessjuka karaktärsdrag, men med en hoppfull utveckling.
 
I manuset jag precis läst är slutet inte särskilt hoppfullt. 
Det går snarare åt helvete, kan man säga. Språket är överlag bra och jag tror på utvecklingskurvan. Det finns övernaturliga inslag, men allt beror ju på hur man skriver det. Jag som brukar säga till elever att inte kötta på med för mycket dramatik, tror faktiskt på den överdramatik som repressenteras i detta manus. 
 
 
Hm?
 
Förstår ni alltså problemet?
Jag har två berättelser, som är svåra att väva ihop utan att den ena hackas upp obönhörligt.
Jag kan välja att berätta en dramatisk men också vardaglig berättelse med svart humor och ett inte upplyftande slut. Den kommer att innehålla död, Svenssonångest, homosexualitet, depression, graviditet.
 
Eller kan jag välja att berätta en lite mindre dramatisk berättelse, återigen med svart humor, men där huvudkaraktären så att säga räddas. Denna berättelse skulle också bli större, och involvera fler personer. Den kommer att innehålla depression, Svenssonångest, homosexualitet, feminism, skog. 
 
Innan jag läst till slutet på den överdramatiska berättelsen lekte jag med tanken på att skriva två böcker om samma person. Hon är absolut en karaktär jag gärna jobbar återkommande med. Men slutet är liksom väldigt mycket ett... slut. Jag tror inte det går att fortsätta efter det.
 
Fan.
 
Sen var det det där om att jag hellre räddar personer än låter det gå åt helvete för dem. Även om det går åt helvete på ett övertygande och lite poetiskt sätt.
 
Fan.
 
Så nu tar vi några dagar här till betänkande.
Det är ju förhållandevis diffust beskrivet, men rösta gärna på vilken berättelse du själv skulle vilja läsa.

Jag pillar russinen ur kakan

 
Dagen började med fikskrivande med Lisa Z, vi fick sitta kvar en timme extra idag för vi pratade för mycket. Nu sitter jag hemma i soffan och väntar på maten på spisen, och läser i det konstiga manuset jag skrev hösten 2011. Pillar russinen ur kakan så att säga, min plan nu är att slå ihop två manus. Jag låter crossovern vila och fokuserar på vuxenmanuset jag fick avslag på i januari, om ni minns? 
Det som handlar om skog och sex.
Det har nu fått en ny, eller snarare nygammal huvudperson; som jag skapade redan 2003.
 
Men det här är alltså en omarbetning från 2011, och det är konstigt och spretigt, med lite för mycket darlings som inte har annan plats än graven. Och rätt mycket som jag tagit rakt av från mig själv, som väl kan få vara kvar, men behöver ändras om och sållas i. Vad är terapi och vad är bra för berättelsen, liksom? (Det där jag verkligen inte hade lärt mig 2003.)
 
Karaktären, som är en kvinna i 30årsåldern (34 tror jag hon stannar på, men det är inte helt stabiliserat än), beter sig ganska irrationellt mesta delen av tiden. Hennes tankar är ett virrvarr. Jag skulle inte säga att hon är galen, men ibland gränsar det ditåt. Man älskar henne ena stunden och hatar henne i nästa. Utan att säga för mycket är hon i något som liknar en kris, utan att helt och hållet erkänna detta för sig själv. Det som gäller nu är att bestämma sig för hur mycket som ska finnas i den faktiska texten, och hur mycket som ska lämnas till läsaren. Går det att varva nutid med dåtid? Jo, det verkar gå bra. Och det tycks ju vara min stil, jag kan inte berätta kronologiskt, ni får ta mina tidshopp till ert hjärta.
 
Och vad heter egentligen sån där saffransrisotto med skaldjur i? Det är också en fråga jag ställer mig i sammanhanget. Varför kommer det inte upp när man googlar? Det enda jag hittar är Per Morberg.
 

 
Hur som helst utspelar sig just nu stora delar av berättelsen i Västra Karup där jag växte upp, med omnejd. Jag skriver "just nu", för sånt kan ju också ändras, som bekant. Även om det känns bra för tillfället. Jag behöver göra research på så oväntade ställen som i Torekovs kyrka och hur är det egentligen man kör när man ska till Hovs hallar? Ja, det känns spexigt att placera min karaktär här, låta henne dela min uppväxt. Även om andra delar av berättelsen inte alls liknar mitt liv. 
 
Det här projektet kommer att vara klart som utkast innan sommaren är slut. Sen tar det nog nåt år till innan det blir en roman av det, skulle jag tro. Börjar hitta tillbaka till mitt forna sätt att arbeta, mota undan stressen att ge ut något snabbt. Det vilande manuset kommer jag att plocka upp till hösten igen, eller i augusti närmare bestämt. Planering och fasta deadlines är a och o. Semester den här sommaren? Tja, några dagar här och var lär säkert behövas. 
Men så länge allt känns så lustdrivet som idag är det inga krav.
 
Nu är riset oroväckande tyst där borta, bäst jag går och kollar...
 

Jag vill ju vara fri!

Idag kan ni läsa både min krönika för månaden i HD, här, och min recension av biografin om Lena Nyman, här!
 
 
 
 
 

recension: "Bunkern"

Idag skriver jag om en riktigt ruskig thriller. Tyvärr kom den av sig lite på slutet... Läs hela min recension här.
 

Nr 6 i Bokjuryn!

 
Ada skickar ett mess att jag kom på plats nr 6 i tävlingen Bokjuryn, en tävling där unga får rösta i fyra olika kategorier; Bilderböcker, kapitelbok 6-9 år, kapitelbok 9-12 år, ungdomsböcker, serie/manga och fakta. Det har gjorts ett urval av alla böcker som kom ut förra året, och jag visste att min var med. Min första tanke är "jaså jag vann inte?" Hahahahahhaha, ibland är jag bara obetalbart löjlig! 
För den som ser livet är det visst inte lätt att vara nöjd... 
 
Fast när jag kommit hem från gymmet, googlat och läst igenom listorna är jag ändå jävligt nöjd. Där står min bok ju, med på listan! Ett bevis på att jag har unga läsare som gillar det jag skrivit, och det blir faktiskt lite obegripligt, svårt att ta in, kittlar gråtådran. 
 
Tusen tack, alla som röstat på och läst min bok! Även ni som läste den och hatade den, ni gör mig ändå glad. Se hela listan här.
 
Tillägg: Det är alltså alla böcker som gavs ut 2012 som är med och tävlar, läsarna kan nominera vilka de vill ur utgivningen. Fräckt va?! Det gör ju det här ännu större än jag först fattade.

krönika: svenska gubbar

 
Nej, det handlar inte om gubbar i ordets könsbestämda bemärkelse... Läs om min bild av våren här.
 
(Bilden kommer från bloggen Glimmingegruppen, pappas förening.)

Bilder från seminariet!

Nu finns det lite bilder från seminariet i torsdags! Jag tackar Hanna Nyberg som tagit dem, och Christin Ljungqvist som skickat dem. Hanna jobbar på Lunds studentradio och du kan se mer av henne här.
 
 
 
 
 
 
 
Vad man inte kan se här eftersom jag vinklar boken inåt, är att jag med färgerna i klänningen lyckats (utan att det var planerat) matcha min bok! Måste bli bättre på att visa upp min bok för publiken, herre jistanes, det där suger ju som representation...

Rapport från min dag på Litteralund

Igår var det Litteralund!
Jag har tyvärr inga bilder från när vi pratade på seminariet (som varade en och en halv timme!) än, men det ska komma så småningom. Det var en skön dag, om än lite trött. Jag till de andra: "Jag gick upp 7.30." De andra: "Jag gick upp 5." "Jag gick upp halv 5." ... Varning för att vi kan se lite trötta ut på bilderna alltså...
 
Idag är jag fortfarande trött och faktiskt lite bakis. Men det var hemskt trevligt, seminarie, dag, mingel och allt. Och att jag ändå kom till fiket vid 9-halv 10 imorse, och sen satt där till lite över 12 och skrev, det har jag Amanda Hellberg och Christin Ljungqvist att tacka för. Bra att prata skrivande och bli så himla pepp igen! Bra att påminna sig om att man är författare.
 
Vi pratade en del om vikten av att låta sitt manus ligga också, jag och Christin. Hon håller ju på med tredje boken nu, och jag med kan man säga, eftersom förra väl får räknas som en andra som blev refuserad. Eller uppskjuten eller hur man nu säger. Vad som blir av den är för tidigt att säga. Nu är det crossovern som gäller. Jag avslöjade på seminariet igår att den handlar om "så allvarliga saker som ätstörningar", men också "mer underhållande saker, som att knulla runt". 
I alla fall kom jag fram till att jag måste lära mig av mina misstag. Inte underskatta det där med att låta ett manus vila. Så deadline maj har bytts ut mot att jag har sommaren på mig. 
 
Christin och Martin Bensch, som skulle leda samtalet. Peppade?
 
 
På seminariet pratade vi om hur det går till när vi skriver, vad vi tänkte kring våra karaktärer, hur vi hinner med att skriva (alla jobbar eller gör annat vid sidan av), och så vidare.
 
Katarinas tåg var försenat, vilket utlöste lite extra panik. Men sju minuter innan start kom hon!
Den här bilden är tagen efter seminariet, när vi pratade med bland andra Petra, till höger, som själv höll på att skriva på böcker och ville ha råd om hur man ska tänka när man skickar till förlag.
 
 
Christin blev intervjuad av radio också, medan jag satt och tragglade Ann Rice. Ibland är det verkligen traggla som gäller, hur mycket jag än gillar den. Att läsa på engelska bygger upp en mur mellan dig själv och boken, och det där underbara när du är ett med handlingen och ser allt som en film som du nästan deltar i; det tar liksom någon sida extra att uppnå. 
 
Här är vi lyckliga för att Litteralund bjuder på kaffe och morotskaka.
 
 
Jag och Christin är väl egentligen så olika som två människor kan bli, men i snack om skrivandet klickar vi. Och det var en fin dag med mycket snack om annat också. 
Har ni tänkt på att vi ler likadant till exempel? Så att tandköttet syns.
Det var fint väder men blåsigt. Vi tog en tur i Lunds domkyrka, och jag blev lite sur över att porten ner till kryptan där jätten Finn står var stängd. Däremot kikade ett huvud upp ur golvet! Någon hade plockat ur några stenar och stod i en trång gång ner i marken. Det visade sig vara Jens, men jag återkommer till det...
 
 
Gick även in på Akademibokhandeln, både jag och Christin tycker det är kul att kolla hur de valt att skylta våra böcker. Och det var inget att klaga på minsann! Man skulle kunna tro att Gilla Böcker haft ett finger med i spelet...
 
 
 
Fast vad löjlig jag är, som påstår att jag skrivit andra boken! Jag tar genast tillbaka det. Det är fan ingen bok förrän man kan peka på den där den ligger i en bokhandel. Som Christin gör här.
 
 
Efter en stormig dag i Lund med fika och fika igen var det dags för mingel. Mycket trevligt med applåder för årets ALMApristagare Marisol Misenta, som många inte hade så bra koll på och som jag tyvärr inte fick pratat med. "Hur mycket vinner hon?" "Fem!" "Fem..?" "Fem vad du tror det är."
Världens minsta människa var hon, till storleken. Men numera mycket stor på jorden alltså.
 
 
Mmm, goda små rätter i glas, och vi som var så hungriga...
 
 
Det var alltså Jens som kikade upp ur golvet. Han skulle hålla i ett seminarie imorgon och var något av en expert inom skräcklitteratur, sysslade även med illustrationer. Men främst med arkeologiska utgrävningar, ja nu kan jag inte den tjusiga termen för det, men det var i alla fall han som var nere i det lilla hålet när vi var i kyrkan. Roligt sammanträffande! Han var väldigt nyfiken på min bok också, som han hört mycket om.
 
 
Sen gick vi vidare till pub och pratade om hur det är att skriva tillsammans med någon, och vikten av att som författare ta sig tiden att skriva. Amanda Hellberg var en riktig energispruta i detta sammanhang! Jag blev så inspirerad inför framtiden att jag knappt kunde sova när jag kom hem. Låg och tänkte på vilka förändringar jag kan göra i mitt liv för att gå in för skrivandet ännu mer än jag redan gör. Vad som egentligen krävs för att kunna leva på det. Amanda Hellberg ger ut tre böcker i år. Kommer jag någonsin att komma upp i en sån takt? Nej, inte som jag lever nu. Vet inte ens om det känns som en rimlig målsättning. Men en om året då? Vad är min standard och hur ska jag kunna nå den? 
 
Och samtidigt hålla det där i bakhuvudet att man måste låta projekt vila, ta sin tid att bli klara. Arbeta parallellt med andra projekt är förvisso inget problem. Och Icajobbet är jag inte redo att släppa än, jag vill ha min stadiga månadsinkomst. Johanna Lindbäck sa att hon är uppfostrad på samma sätt. Och hon har ändå gett ut MÅNGA böcker!
 
 
 
 
 
Slutligen köpte jag den mest fantastiska av musmattor. En persisk!
 
Fler bilder kommer att komma om nån dag eller så. Hoppas jag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett nödvändigt ont

 
Respons från Lisa Z har trillat in i mailen. Jag har precis läst igenom och hummat och antecknat i minnet. Det är alltid samma sak med respons. Både upplyftande och pepp; - och deprimerande och irriterande. Varför tar det så lång tid att göra något bra? Författandet är ett så satans långsamt yrke. Jag som tycker att jag är produktiv, ändå känns det som att det kommer att dröja innan nästa bok av mig kommer.
Som vanligt är årstider i en enda röra, karaktärsutvecklingen hackig och det saknas något.
Även om mycket är bra också, flyter på, bränner till, imponerar.
 
Precis som med förra kommer jag att omarbeta och omarbeta, och sen kommer förläggaren inte att vara nöjd ändå när det väl kommer dit, och så får jag omarbeta och omarbeta igen. Det krävs att man inte är för känslig. Det krävs att man kan omvärdera, göra om göra rätt. Igen och igen.
 
Folk tror inte att det är så här det går till. Jag ska berätta i nästa vecka, då är det Litteralund och vi ska prata om skrivprocesser och arbetssätt, bland annat, då ska jag försöka återge hur svårt det är. Och kul samtidigt, förstås. Som ett nödvändigt ont.
 
Lisa Z är nog faktiskt min bästa responsgivare. Imorgon ska vi ha lite mer muntlig genomgång över ett glas vin på Möllan. Då kommer vi att prata om livet också, förmodar jag, det är bra att jag har henne i mitt liv. Måste komma ihåg att tacka henne i böckerna framöver.
 
Nu ska jag skriva en krönika. Det brukar ta lite drygt en timme och sen följer minimal redigering. Ibland är min responsperson på HD nöjd direkt, säger "det här publicerar vi, bra!". En stjärna i kanten, som på mellanstadiets uppsatser. Helt sjukt i jämförelse!
Men skönt som avlastning och egoboost.

PEPP! x 2

Saker som händer just nu är att jag ligger i startgroparna.
För Litteralund i Lund nästa vecka, där vi ska sitta o prata om våra böcker på torsdagen, jag, Christin och Katarina. 
 
Inför det läser jag de andras böcker...
 
 
Christins tjusiga bok "Fågelbarn", som är hennes andra bok, är en mörk historia. Handlar om Hanna, som var med i "Kaninhjärta" också, men där som en bifigur. Vi får ta del av Hannas uppväxt, och även här utlovas både vackert språk och läskiga spöken...
 
 
Katarinas bok "Vi är inte sådana som i slutet får varandra" har inte hunnit komma ut än, så jag läser den i pdf. Jag vet inte vad jag tänkte när jag skrev ut den i samma format som boken kommer att bli i, så att jag får gå omkring med en tjock plastficka i väskan med sidorna i, för att de inte ska trilla ut. Nåja... Det är ju en bra layout mitt förlag har, så tempot flyger. Beror nog mycket på att det här är en väldigt underhållande bok också, med bra driv och skojig huvudperson. Läs den när den kommer, nu i april!
 
 
Så här kommer den att se ut då:
 
 
Och så funderar jag lite över vad jag ska svara på frågorna och bråkar lite med min lugg, som är precis så där mellanlång så att den flaxar i ögonen hela tiden.
 
 
En annan sak jag peppar inför är morgondagens stora final! Då tas Malmölaget ut inför SM. Jag kommer att komma direkt från jobbet och bara vara publik, men så himla spännande det ska bli!!
Kom dit ni med. Insläpp kl 19, tävlingen börjar 20, platsen är Moriskan, emcees är Lovisa Appelqvist och Josef Hoffert, förpoet är Louise Buenafe Mistén, gästartist är Tobias Erehed.
Entré: 50 kr.

Tidigare inlägg