linaarvidsson

Det bästa som hänt mig är papper och penna.

Om funktionell litteratur

 

 

Det främsta jag brukar tänka på när jag skriver är att språket ska bli bra.

 

Eller korrigering där: inte i förstaskrivningen! I så fall hade jag inte kommit någon vart. Då skriver jag berättelsen, vad som kommer att hända, och är lika ny inför texten som vilken läsare som helst. Det är först i andraskrivningen som språket kommer fram, förädlas, sätts under lupp. Är den här meningen verkligen bra? Kan det bli bättre, skönare, vackrare? Ja, kom igen, det kan det. Och så slipar jag, och slipar, och slipar. 

 

 

Men; i sommar har jag ägnat mig mycket åt funktionell litteratur, som jag kallar det. Det vill säga litteratur som vill något annat än bara förmedla närvaro med ett vackert tilltalande språk. Eller rättare sagt: litteratur som i första hand vill något annat, i andra hand; möjligen det. Men inte alltid. Mina tydligaste exempel på funktionell litteratur, är skräck och erotik. Det finns flera, men det är dessa jag föredrar att läsa själv.

 

Inom skräck är en av mästarna Stephen King.

Och nu protesterar ni: "hallå, Edgar Allen Poe! H.P Lovecraft!" Ja, visst. Men om du är ute efter funktionell litteratur, där fokus nummer ett är att skrämma mig som läsare så mycket som möjligt på lättast tillgängliga sätt; då är King oslagbar.

 

Ja, han har skrivit en fantastisk bok i skrivande, "Att skriva", som han inte själv följer, höhö plats för skratt.

MEN

Stephen King skriver skräck. Det vill säga det viktigaste är inte att jag blir imponerad av hans språk. Det viktigaste är att jag blir rädd.

 

Jag ska knappt våga släcka lampan för vem vet vad som lurar sig i skuggorna. Jag ska knappt våga läsa alls egentligen, för usch vilka bilder han frammanar! Det ska krypa längs ryggraden på mig och bredvid min säng ska sedan skuggorna få liv, jag ska vända mig om den där sista gången, hela tiden, för att se efter så att det inte finns någon där i mörkret som vill döda mig, trots allt.

 

Jag läste "Lida" som förstabok. Plockade åt mig den på Hamrelius och såg hur posh-mannen, som jag i smyg tycker är lite tjusig, i vämjelse vände bort sin blick. Nu kommer han förmodligen inte att hälsa igen.

 

 

"Lida" handlar ju inte bara om en författare som hålls fången av en psykopat, hans "största fan", utan även en hel del om skrivande. Jag ska inte avslöja för mycket, för jag tycker faktiskt ni borde läsa den. Trots all språklig sörja man tvingas vada igenom, är det en hemskt spännande bok; inte minst för psykologin!

 

Sen var jag tvungen att läsa jättemycket och jättesnabbt, så jag tänkte inte så mycket på att språket sög alla gånger. Jag var i det där huset, och var också angelägen om att komma ut nån gång, krympling som jag var, rädd som jag var. Omvärlden var hemskt irriterande och i vägen. Jag var i boken och jag var jävligt nöjd med att vara där, hur obehagligt det än var under tiden. 

 

Och när jag var klar var jag tvungen att kasta mig över nästa; ge mig mer! En jurtjyrkogård med sorg över folk som dör, äckliga katter och spöken i dörrkarmen. Jag vill bli rädd! Jag vill ha problem med att sova! Jag vet inte varför! Jag är helt enkelt beroende!

 

  

 

 

 

I sommar har jag även satt i mig en del erotik. Det är lite samma sak där. I efterdyningarna av "Femtio nyanser" skulle alla tidningar plötsligt recensera denna bok, som alltså är den första E L James har skrivit, och nej, den är väldigt kass språkligt. Och nej, det är inte några bra könsroller vi har att göra med. En kvinna som är oskuld, men ändå kommer, gånger två, redan vid andra samlaget, tadaa! Nej, det är inte trovärdigt. Och nej, det är inte en bra bild att förmedla vidare. En man som är snygg, rik som en knös, hämtar upp i helikopter. Förföljer henne som en del av något erotiskt spel, fast hade man varit med om det i verkligheten hade man lagt benen på ryggen, jag lovar... 

 

Det finns två stora fel med "Femtio nyanser", och det är

1. BDSM är inte korrekt beskrivet

2. Det är för dåligt språk

 

Av dessa två är punkt nummer ett den mest alarmerande.

 

För vad är "Femtio nyanser"s syfte? Visserligen är det en romance i korsbefruktning med en erotisk roman (bra drag! Och anledningen till storsäljandet). Men romancebiten är kass, så den väljer jag att bortse från. Vad återstår då? Jo, den vill göra dig kåt. 

All erotisk litteratur syftar till att göra dig kåt, eller åtminstone chockad, tagen mentalt, upprörd. 

Den vill få dig att ta på dig själv när du läser, den vill få dig att skapa nya sexfantasier, den vill helt enkelt göra dig blöt, hård, knullsugen. 

Det är funktionell litteratur. 

 

Så hälften av alla recensioner av boken är att slänga i papperskorgen, eftersom de fokuserar på fel saker. På samma sätt som Stephen Kings författarskap skrivits ner så till den milda grad att man glömt bort vad som är viktigt.

 

Men språket då? säger du. 

Tycker Lina, som kallar sig språkfetischist, verkligen inte att språket är av vikt?

Jo. Självklart tycker jag det. Och det är en svår balansgång och en fråga om förhållning, avvägning. Är det för dåligt språk fokuserar jag ju på det, istället för att ryckas med, bli rädd, bli kåt.

Men... jag kommer förmodligen att läsa mer Stephen King. Jag kommer inte att läsa mer E.L James, men det finns ju annat.

 

 

För dig som är finsmakare men vill ha funktion också rekommenderar jag "Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop. Den har både vackert språk (om än lite gammalmodigt), upprörande och äcklig handling (ja, han ligger med döda), men lyckas ändå göra mig kåt i en eller annan scen (jag säger inte vilken). När du läst den kommer du aldrig att glömma den.

Ungefär som med "Jurtjyrkogården".

Åhh vakul att du skriver om King, och läst hans "Att skriva"-bok, som jag brukar ge bort i present till folk, och och och jag blir så till mig jag vet inte vad jag ska skriva först....jag har alltid gillat honom, och det är väl det där funktionella, han tar skräcken och synar den och väger och mäter på alla sätt och det kan alltid bli jävligare. Oskyldiga och barn och gulliga hundvalpar dör, goda blir onda osv. (Mmm den ljuvliga upplevelsen när jag fyllde 15, fick båda "Det" böckerna och läste ut dom på två dar...) Som jag minns det i "Att skriva"-boken beskriver han "ärlighet" som författare, att skriva det man faktiskt tycker berättelsen handlar om. Finns fint beskrivet i "Lida" när hon går på sin favorit-följetong på bio och dom har "fuskat" bort hjältens död...Lite av "Bobby kliver ut ut duschen". Och vad försöker jag komma fram till här: det känns uppriktigt, det han skriver. Han tycker själv det är läskigt, men han är ärlig och berättar som han upplever berättelsen. Och då förlåter jag sentimentalitet och macho-trams. Har inte läst E L James, men en annan som jag förlåter är Harry Potter, där jag blir oerhört förbannad på personporträtt, intrig, språk och typ ALLT men skit samma det är en häftig miljö och jag vill veta hur det går. (Och hon har ju den där "bladvändartekniken" som ger mig "The Hogwarth Headache", det är en begåvning). Hum ja det var svårt att sovra i mina teorier här men kul med Kingen. "Flickan som älskade Tom Gordon" är också bra, liten tunn bok som skrämmer skiten ur mig, den kan du läsa. Tjooo från Sonja

Jajjamän det är hon i skogen, mmm den måste jag läsa igen....Voj synd på "Det" men där ser man. He vore intressant om du skrev om, kallade det "en hyllning", he he....kan ju sätta den i Malmömiljö, typ.... "Duma key" blev superhyllad, den tyckte jag var en trött besvikelse....Well vi höres! Hade gött!

Japp hojtar till när jag vet bra show i antågande. "Staden som försvann" tycker jag fortfarande är asavidrigt scary, men jag har ju Vampyr-skräck sedan barndom (Jag går inte på detdär Twilight-fjäsket om att de ska ha känslor, jag är med Team Van Helsing, påla dom jävlarna genom hjärtat bara), "Pestens tid" ooh den är postapokalyptisk och härlig, samt "Cujo" gillade jag. "Cujo" är också den som han inte minns att han skrev för han var konstant hög dom åren....Jag uppskattar att han hävdar att han skrev bra TROTS att han missbrukade, inte MED HJÄLP AV missbruket. "Dolores Claiborne" vill jag nog läsa om också. Att låta bli: "Talismanen", "Rose Madder" (i "skriva"-boken sa han att den försökte han skriva med en s a s färdig idé och handling, och det märks att det ej blev bra) "Under the dome" kom jag bara inte igenom, hm, får kanske göra nytt försök...To be continued!