Lilla sommarintervjun: Lina Arvidsson

foto: Lovisa Appelkvist
 
 
Lina Arvidsson, född 1981, debuterade 2012 med ungdomsromanen "Det borde finnas regler". Hon har även hållit på med poetry slam; är vice ordförande för poesiföreningen Ord På Scen, och just nu mer arrangör än tävlande. Är utbildad skrivpedagog, skriver krönikor för Helsingborgs Dagblad och recenserar böcker för litteratursajten dagensbok.com. Jobbar extra i kassan på Ica. Bosatt i Malmö.
 
Lina är jag, även om det är svårt att tro med tanke på fotot här intill, i jämförelse med fotot här ovan. (Det kommer nytt författarfoto när nästa roman kommer!) Det är min blogg, så nu avslutar jag serien med att ställa frågorna till mig själv. Jag bor i Linas kropp och borde vara den som känner henne bäst. Men det utesluter inte att man då och då blir förvånad!
 
Jag har, ifall ni inte tänkt på det, kört efter ett formulär som ändrat sig lite grann, men inte så mycket. Med två eller tre frågor specifikt inriktade till personen som fått svara. Till mig själv lät jag alltså folk på facebook komma med förslag på frågor, och dessa är fetmarkerade här nedan.
 
 
 
1. Hur är läget?
 
Jag ska känna efter... jo, men det är bra idag! Jag har handlat kläder inför Lovisas fest på lördag (skriver detta den 22/8), och det är tema "Trettiotal och undergång". Jag tog fasta på undergång och det blev utflippat, grönt och galet! Jag har varit nere lite, men det var nog främst efter att jag skrivit för mycket tror jag, hetsat och inte varvat ner. Och druckit för mycket vin. Nu har jag levt hälsosamt och sovit ut och sånt. Det är bra.
 
 
2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?
 
Jo!
Och detta var ju lite anledningen till att jag hade med den här frågan. Nu är sommaren slut, men just under sommarmånaderna, om det är varmt, vill jag ju utnyttja det. Jag älskar att ligga på stranden! Och nej, jag har jättesvårt att kombinera skrivande med det. När jag skriver behöver jag vara i en bubbla, och det går helt emot att vara social och slappa. Så ja, detta är en återkommande sönderslitning inombords, men i år har jag övat mig på att 1. vara ledig emellanåt och inte skriva alls, och 2. skriva utomhus, med datorn i skugga, kroppen i sol. Det har gått förvånansvärt bra.
 
3. Hur ser din arbetsprocess ut?
 
Jag trodde jag visste, det gjorde jag verkligen. 
Men den skiftar lite från projekt till projekt. Eller rätt jävla mycket. T.ex har jag skickat in en roman till mitt förlag nu nyligen, som från början var en del av en större roman med tre handlingar som jag skulle väva ihop med nån form av röd tråd. Min förläggare Ada tyckte att mycket var bra, men att det inte funkade som helhet. Hon föreslog att jag delade på dem. Så det gjorde jag. Och så behövde just den här delen en extra karaktär, vars historia var mer händelsebaserad, inte så mycket känslor, och ett renare, inte så komplicerat språk. Så det blev Heidi, som jag skrev första utkastet till under en månads tid i början av det här året. Sen har jag byggt ihop dem och delat upp, för att en kompis (Lisa Z) tyckte det blev bättre om jag varvade deras berättelser. Så då gjorde jag det. 
 
Kortfattat: det är 1. spy ut text och se vad det blir, 2. läs igenom och ge dig själv kritik, 3. skriv om och mixtra lite, gör bättre, 4. visa för nån som ger respons, 5. skriv om igen och bättra på, 6. visa för Ada. Och mittemellan där ska det helst ligga och vila i två månader minst, för att jag ska få distans till det. 
 
MEN... ibland kommer idén först, och jag jobbar vidare från den. Ibland får jag för mig att det händer nåt med texten om jag skriver den för hand istället. Allt oftare har jag börjat redigera genom att skriva ut texten på papper, radera den i datorn och skriva om från papper. Sjukt jobbigt och tidskrävande, men jag måste lura mig till att göra ändringar, jag blir så snabbt kär i min text, annars sker ingenting!
 
Okej, det är en stor fråga. Vi kan prata länge om det här nån gång, jag älskar att prata om sånt.
Skrivpedagogen i mig säger att det viktigaste ändå är att du skriver. Jobba på och tänk att du ska bli klar. Så blir du det. Även om det tar år.
 
4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
 
Har läst flera samtidigt i sommar. Senaste jag läste ut var Maja Lundgrens "Pompei". Mamma har tjatat om den, och först blev jag väldigt imponerad. Så mycket fakta, och så spännande språk! Ibland låter hon en vulkan vara berättarrösten, bara en sån grej; ibland en tiger! Men märkte att jag segade mig med att bli klar också. Språket blev lite för mycket för historien på nåt vis. Även om jag fortfarande är imponerad.
Ungefär samtidigt läste jag ut Stephen Kings "Lida". Jag, som ser mig som språkfascist, har alltid föraktat honom, sedan jag läste "Det" och blev så sjukt besviken. En sån story, som går så förlorad med det skitspråket! Och det är inte bra språk i "Lida" heller, men jag blev ändå smått frälst, och läser nu "Jurtjyrkogården". Har kommit att omvärdera lite: det finns trots allt funktionell litteratur. Blir jag rädd? Ja! Som fan! Jag kan knappt sova!
Det blir uppdatering om Stephen King inom kort, I'm telling you...
 
 5. Säg en historisk person du skulle vilja träffa!
 

Hm. Svår fråga tycker jag. Den första jag kom på var Anaïs Nin. Sen tänkte jag att personen nog menade typ Napoleon eller Hitler, såna historiska personer. Fast då kommer jag inte på nån alls! Så det får bli mitt svar. Tänk att få gå ner i tjugotalets Paris, hänga med Anaïs Nin och konstnärerna hon umgicks med, diskutera erotik med mästaren... mm! Jo, det hade jag trivts med.
 
6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?
 
Jag brukar säga Göran Tunström här. Men egentligen läser jag för mycket böcker för att hålla mig till en författare. Jag har inte läst alla böcker av nån författare heller, trots att det sägs att man ska göra det för att se den språkliga utvecklingen. Men jag har inte tid! 
Jag kan säga några böcker som betytt mycket istället.
"Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. För att den visar att du är fri att göra vad som helst när du skriver. För att den utgår från en känd person, liksom tar avstamp där, men ändå är så obunden sin fakta. För att hon skiftar stil berättelsen igenom, det är inspirerande.
"Berömda män som varit i Sunne" av Göran Tunström. För att språket är makalöst. Det är tydlig skillnad på berättarrösterna, jag brukar använda den som exempel i kursverksamhet. För att han använder sig så bra av metkrokar, det vill säga berättar lite, som inte kommer nystas upp helt och hållet förrän på slutet. P.O Enquist gör det på liknande sätt i "Kapten Nemos bibliotek".
"Nalkas ljuva sommar" av Stewe Claeson. För att den är drömsk och vacker, och för hans sätt att gå utanför berättelsen och ändå få det att fungera.
 
 7. Har ditt liv förändrats efter att du debuterade? 
 

Precis efter var det ju mycket intervjuer, och recensioner, skitbra recensioner som gjorde mig glad, fick mig att sväva på moln! Det var underbart för mig att debutera! Boken sålde massor, dubbelt så mycket som man förväntar sig av en debutant (läste jag i SvBs tidning), jag hamnade på Svenska Dagbladets topplista två månader i rad, Magnus Utvik sa bra saker om mig i teve, såna grejer. 
Så jag gick runt och svävade ett tag. 
Samtidigt var det lite konstigt, jag hade lyckats med det alla mina vänner drömde om. Såg de annorlunda på mig nu? Folk jag inte kände gratulerade mig på Ica, såg mig som en kändis plötsligt. Allt det där blev väldigt konstigt. Ett tag blev jag liksom bara "författaren", och det passade mig rätt bra. Jag går upp i skrivandet, det jag gör identifierar mig. 
Men nu den senaste tiden har jag mer varit tacksam för motgångar. Som att min andra bok efter mycket omarbetningar slutligen blev refuserad. Där hade jag ett tag av tvivel. Men det var bra. Att inse att det fortfarande är hårt jobb, att du är en nobody, det är bra. För gillar du inte det hårda jobbet, då är det inget kvar liksom. Författarporträtt och intervjuer och glimrande recensioner; det är väl fint att ha som morot, men det är inget att enbart arbeta för. Tycker du inte arbetet i sig är kul, så är liksom det andra skit samma.
 
Och, som Fredrik Andersson sa: det är bra att lyfta blicken och se livet. Jag har blivit bättre på det i år men jobbar fortfarande på det. Att inte låta mitt arbete bli det enda som identifierar mig. Att få ett bra liv också, att må bra även när jag inte gör något.
 
8. Vad håller du på med för projekt just nu?
 
Inget. Jag tog upp mitt erotiska projekt på Österlen, men just nu har jag paus. Hjärnan höll på att brinna upp. Så jag läser, skriver ner lite idéer, skriver en eller annan recension. Men snart... kommer det igång igen! I höst har jag ju all tid i världen. Det ska bli spännande att se hur jag förvaltar det.
 
9. Om du skulle vara en grönsak, vilken skulle du vara då?
 

Haha, jag tycker det här är en rätt dum fråga egentligen, men jag började ändå fundera på den, så fine. Vi tar den. Jag smäller till med jordärtskocka. Det känns lite förmätet, eftersom jordärtskocka är så gott, men så är jag också rätt god. Jag tänker att jag är något utöver det vanliga. Men det finns rätt mycket knutor på mig och jag är svår att borsta ren. Jag är tufsig och anpassar mig sällan, tycker det är okej med hål i strumpbyxorna och lite lätt orakade ben, såna grejer. Textmässigt också, man får slipa, slipa, slipa innan det blir bra. Men då blir det å andra sidan jävligt bra.
 
10. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?
 
 
Ja, den här frågan fick ju mest mä-hä, inte så mycket wi-hii. Det var väl främst Malin Jakobsson och Helena Fehrman som gillade. Jag läste ettan och blev helt blown away. Och lite förälskad. Jag tyckte det var så jävla bra och nytt! Såg honom i Lund och var skitnervös, men ställde ändå två frågor inför publiken, just nu minns jag inte ens vad jag frågade. Pratade med honom efteråt och han skrev "tillykke med skrivandet" i mitt ex av tvåan och jag blev helt kollrig. Sen läste jag tvåan, den var sämre och jag blev sur men bestämde mig ändå raskt för att läsa alla. Började diskutera lite med Jon som också hade det som plan. Trean tyckte jag sög, som fan! Den hoppade inte i tid heller, vilket jag tyckt var en av de stora behållningarna. Fyran var lite sådär. Ytterligare en vän började läsa, Lelle, och jag diskuterade med honom. Femman var bättre igen. Jag vet egentligen inte vad det är som är bra, han skriver om livet, vardagen, alla tankar och känslor som rinner igenom en, och den han hela tiden hänger ut mest är han själv. Men kanske är det också här, i den nakenheten, som det blir bra. Han sa på bokmässan att han arbetade tvärtemot skrivarlinjernas regler om att skriva mycket och sen stycka ner; att han istället skrev mycket och lite till, bara öste på, aldrig skar ner. Jag tänkte att han var en idiot. Och jag tycker många gånger att han kunde styckat ner, att det blivit så mycket bättre då. Samtidigt; det är nåt med det jag gillar. Han blir ens bundsförvant, som Malin Jakobsson sa. Det är livet och det är spännande. Vi människor vill läsa om oss själva.
 
 

Kommentarer
Postat av: Louise Halvardsson

Tack för att du förgyllt sommaren med alla intervjuer! Gett mig chans att reflektera över skrivandet. Kul att läsa dina svar också. Jag håller med om att Min kamp 3 var tråkig, men jag älskade övriga delar, särskilt 1 och 5! 4:an också. Gillar att läsa om hans skrivande och ångesten och allt det där.

Svar: Tack, va fint att du gillat! Det har varit kul för mig med, även om det blev lite utbrännande på slutet nästan. Ja, jag håller med vad gäller Knausgård. Även intressant att läsa om alla relationer, hur han vågar vara naken i hur han känner för sin fru när hon har psykiska bekymmer, hur han känner inför sin pappa. Det är förvisso saker som inte hade behövts skrivas självbiografiskt, men som projekt är det onekligen intressant.
linaarvidsson

2013-08-31 @ 14:28:01
URL: http://louisehalvardsson.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0