Intervju: Författarinspiration!

 
En kompis till en kompis, Johanna Järvstråt, är med och driver en blogg som intervjuar bland annat författare om deras tekniker. Jag tackade ja, även om jag inte har nån bok aktuell just nu. Läs intervjun här!

Två alternativa händelseutvecklingar: vilken vill du ha?

 
Frustration!
 
Jag har alltså ett manus som jag skrev 2011, en omgjord version av ett manus från 2003, där en kvinna långsamt förlorar förståndet. Det låter klyschigt, jag vet, men om jag gjort det bra då? Om jag faktiskt lyckats med denna tranformering. 
 
Jag har precis läst klart versionen som jag bara hade tänkt sno delar av till det nya projektet, där det alltså handlar om samma kvinna, men i den nya versionen skulle det lösa sig för henne. Det skulle bli mer realism, men fortfarande behålla samma lätt sinnessjuka karaktärsdrag, men med en hoppfull utveckling.
 
I manuset jag precis läst är slutet inte särskilt hoppfullt. 
Det går snarare åt helvete, kan man säga. Språket är överlag bra och jag tror på utvecklingskurvan. Det finns övernaturliga inslag, men allt beror ju på hur man skriver det. Jag som brukar säga till elever att inte kötta på med för mycket dramatik, tror faktiskt på den överdramatik som repressenteras i detta manus. 
 
 
Hm?
 
Förstår ni alltså problemet?
Jag har två berättelser, som är svåra att väva ihop utan att den ena hackas upp obönhörligt.
Jag kan välja att berätta en dramatisk men också vardaglig berättelse med svart humor och ett inte upplyftande slut. Den kommer att innehålla död, Svenssonångest, homosexualitet, depression, graviditet.
 
Eller kan jag välja att berätta en lite mindre dramatisk berättelse, återigen med svart humor, men där huvudkaraktären så att säga räddas. Denna berättelse skulle också bli större, och involvera fler personer. Den kommer att innehålla depression, Svenssonångest, homosexualitet, feminism, skog. 
 
Innan jag läst till slutet på den överdramatiska berättelsen lekte jag med tanken på att skriva två böcker om samma person. Hon är absolut en karaktär jag gärna jobbar återkommande med. Men slutet är liksom väldigt mycket ett... slut. Jag tror inte det går att fortsätta efter det.
 
Fan.
 
Sen var det det där om att jag hellre räddar personer än låter det gå åt helvete för dem. Även om det går åt helvete på ett övertygande och lite poetiskt sätt.
 
Fan.
 
Så nu tar vi några dagar här till betänkande.
Det är ju förhållandevis diffust beskrivet, men rösta gärna på vilken berättelse du själv skulle vilja läsa.

Jag pillar russinen ur kakan

 
Dagen började med fikskrivande med Lisa Z, vi fick sitta kvar en timme extra idag för vi pratade för mycket. Nu sitter jag hemma i soffan och väntar på maten på spisen, och läser i det konstiga manuset jag skrev hösten 2011. Pillar russinen ur kakan så att säga, min plan nu är att slå ihop två manus. Jag låter crossovern vila och fokuserar på vuxenmanuset jag fick avslag på i januari, om ni minns? 
Det som handlar om skog och sex.
Det har nu fått en ny, eller snarare nygammal huvudperson; som jag skapade redan 2003.
 
Men det här är alltså en omarbetning från 2011, och det är konstigt och spretigt, med lite för mycket darlings som inte har annan plats än graven. Och rätt mycket som jag tagit rakt av från mig själv, som väl kan få vara kvar, men behöver ändras om och sållas i. Vad är terapi och vad är bra för berättelsen, liksom? (Det där jag verkligen inte hade lärt mig 2003.)
 
Karaktären, som är en kvinna i 30årsåldern (34 tror jag hon stannar på, men det är inte helt stabiliserat än), beter sig ganska irrationellt mesta delen av tiden. Hennes tankar är ett virrvarr. Jag skulle inte säga att hon är galen, men ibland gränsar det ditåt. Man älskar henne ena stunden och hatar henne i nästa. Utan att säga för mycket är hon i något som liknar en kris, utan att helt och hållet erkänna detta för sig själv. Det som gäller nu är att bestämma sig för hur mycket som ska finnas i den faktiska texten, och hur mycket som ska lämnas till läsaren. Går det att varva nutid med dåtid? Jo, det verkar gå bra. Och det tycks ju vara min stil, jag kan inte berätta kronologiskt, ni får ta mina tidshopp till ert hjärta.
 
Och vad heter egentligen sån där saffransrisotto med skaldjur i? Det är också en fråga jag ställer mig i sammanhanget. Varför kommer det inte upp när man googlar? Det enda jag hittar är Per Morberg.
 

 
Hur som helst utspelar sig just nu stora delar av berättelsen i Västra Karup där jag växte upp, med omnejd. Jag skriver "just nu", för sånt kan ju också ändras, som bekant. Även om det känns bra för tillfället. Jag behöver göra research på så oväntade ställen som i Torekovs kyrka och hur är det egentligen man kör när man ska till Hovs hallar? Ja, det känns spexigt att placera min karaktär här, låta henne dela min uppväxt. Även om andra delar av berättelsen inte alls liknar mitt liv. 
 
Det här projektet kommer att vara klart som utkast innan sommaren är slut. Sen tar det nog nåt år till innan det blir en roman av det, skulle jag tro. Börjar hitta tillbaka till mitt forna sätt att arbeta, mota undan stressen att ge ut något snabbt. Det vilande manuset kommer jag att plocka upp till hösten igen, eller i augusti närmare bestämt. Planering och fasta deadlines är a och o. Semester den här sommaren? Tja, några dagar här och var lär säkert behövas. 
Men så länge allt känns så lustdrivet som idag är det inga krav.
 
Nu är riset oroväckande tyst där borta, bäst jag går och kollar...
 

Jag vill ju vara fri!

Idag kan ni läsa både min krönika för månaden i HD, här, och min recension av biografin om Lena Nyman, här!
 
 
 
 
 

Backstage-uppdateringen: SM 2013!

 
Så är SM över.
Det har varit över i två dagar egentligen, men jag har ännu inte återhämtat mig. All denna brist på sömn, alla dessa människor, allt som händer hela tiden. "Vart tog de vägen?!" sa Lovisa. "Åkte de hem?" Jo, precis.
Chocken av att vi lyckades! För vi gjorde ju faktiskt det.
 
För säkerhets skull har jag listat de missöden jag kom på:
 
* Vi hade bara en preliminär poäng att visa upp på fredagskvällen, när vi läste upp finalisterna inför finalen. Eftersom excell lagt av och Lovisa och Louise fick hetsräkna i logen. Det var det roligaste jag varit med om att få springa nerför och uppför trappan, smälla upp dörren med pappret viftande i handen, tyllkjolen i flygande fläng och upp på scenen för att annonsera ut det alla väntat på tillsammans med Josef.
 
Det var mindre roligt dagen efter, när vi tvingades meddela en av de tävlande, Alma Kirlic, att hon trots allt inte var i final, att det var Olivia Bergdahl som var det.
 
Personligen hade jag hellre sett Alma kämpa från tårna för pokalen, än Olivia diska ut sig genom årets skandal; rekvisita, fullt med folk på scen och tre minuters övertid. Men poängen är vad vi har att hålla oss till, detta är en tävling. Och vi hade som sagt problem med excell och väldigt jämna poängställningar i år. 
 
* Jag kallade Mio för kvinna från scen. Mio är man och detta vet jag. Jag bad om ursäkt efteråt och fick mig en läxa. Nino Mick, som blev SMs vinnare i år, läste mycket om ämnet, och är även Sveriges genom tiderna första transperson att inneha vinnartiteln, så landet lär bli upplyst under året som kommer...
 
* Jag nämnde Vidars namn i ett bout. Försökte sudda ut det sen genom att säga "han är jätteotrevlig". Regeln för en emcee är att inte prata om andra tävlande poeter på scen. Jag har inte fått skit för det efteråt, så kanske märktes det inte så mycket. Och nu när tävlingen är över vill jag förstås dementera: Vidar är astrevlig och dessutom är han en fantastisk poet, inte minst bevisade han det när han vann han Improesin.
 
* I prisutdelningen efter speed slammet hade alla arrangörer glömt bort att köpa blommor, och diplomet till Maja Lindborg fanns inte på plats. Gaaaah, allmän panik och Josef fick kompensera med en kram till vinnaren. Skämshatten på det, men vi löste det nästa dag genom en extrautdelning i samband med Impron.
 
 
I övrigt flöt allt på så jävla fantastiskt bra, om jag får säga det själv! 
Som arrangör hann jag inte se så mycket, mest bara de poeter som tävlade i de bout jag ansvarade för. Så detta blir en betraktelse från insidan. Jag stod väldigt ofta med Åke, min prydnadspingvin i famnen, vid sidan av scen, balanserande på höga klackar, med ena örat på den läsande poeten och andra örat på mitt inre som snabbt rabblade saker jag kunde tänkas prata om nästa gång jag skulle upp på scen. Nåt om Åke? Stressa jurygrupperna? Reklam inför kommande programpunkter? (Är vi före eller efter i tid?) Eller nåt helt ovidkommande, galet, sånt som jag är bra på att dra upp, eller brukar vara bra på åtminstone, när jag är lite mindre nervös än nu?
Efter andra dagen började jag skriva upp punkter på ett papper, det blev så mycket tryggare då. Mindre svammel, bättre säkerhet.
 
 
 
foto: Sofia Arvidsson.
 
Ett par som satt bakom Gisela hade tydligen sagt till varandra: "Men tänk om det är på riktigt! Tänk om hon är schizofren?" Angående att jag pratar med Åke. "Fast han svarar väl inte så mycket?" sa pappa skämtsamt när jag på telefon. "Jodå, men han pratar ju så att bara jag hör", förtydligade jag. Då blev pappa lite orolig.
 
Hur som helst var det fint för Åke att få vara med. Han lever upp som aldrig förr, gladare och mer framåt på soffkanten. Även om han tyckte mer om att hänga i logen när han inte skulle vara på scen, än att umgås med människor.
 
 
Tendenser jag märkte av: många tjejer som läste (deltagarlistan sa 27 tjejer, 20 killar, så tjohoo!), överlag många som tävlade i SM för första gången; Umeålaget som enbart bestod av nya ansikten var sjukt bra. Mycket om feminism, kön, politik och samhällskritik. Mimi Märak som kom tvåa läste en rosenrasande dikt om Sveriges behandling av samer, Ida Olofsson läste en dikt på engelska om att jobba inom vården.
 
Tendenser jag inte märkte av: Det här med roliga killar som vältrar sig i ironiska betraktelser av vardagen? Nej. Inte så mycket sånt. 
Skönt.
Att prata snabbt snabbare snabbast? Inte så inne längre.
Innerlighet och känslor på scen = ja. Starka uttryck och emfas. Betyder det typ samma sak? Ja, eventuellt.
 
 
Offer vill aldrig vara med på bild, men jag fotar honom ändå. Han och hans tjej filmar och sitter med i jurygrupper varje år, dokumenterar slaviskt varje poäng som sätts. En dag tycker jag det borde komma en dokumentär eller nåt...
 
Jag kastar mig från det ena till det andra: Skorna.
Vi lyckades få någon sorts sammanhållning i invigningen som inte var meningen från början. Eller det var det väl, men det hela planerades kvällen innan väldigt hastigt och lustigt. Vi tog med alla våra skor och kastade in dem på scenen under tiden som Josef läste upp de tävlande lagen. Sen gick jag upp på scen och läste Digiloo Diggiley som en slamdikt. "Jag övade i duschen på morgonen och det kändes rätt bra"; på den skalan var vi. Och så kom Lovisa och Louise in bärande på de gyllene skorna, aka priserna för lag- och individuell final. Så här såg det ut:
 
foto: Sofia Arvidsson.
 
Behrang Miris tal kom sen, och det var fantastiskt. Tjugo minuter istället för tio minuter, men han berörde många ämnen så det var väl okej.
Någonstans här stal någon min dator. Det var inte okej. Och en väldigt konstig upplevelse att behöva ställa sig på scen och läsa som förpoet precis efter att man fått veta det. Jag gick från scenen ner i logen och tog en öl.
Fast det kunde förstås varit värre.
Insåg jag när jag tänkt över det ett tag. Skulle man stjäla en dator var det kanske mig man skulle stjäla av. Jag är inte utfattig och jag hade backup på det mesta.
Men ändå. Obehaglig känsla. Jag har ingen iPhone och är som alla er andra naken utan mitt internet. Och jag köpte den i augusti.
 
Häromkvällen innan jag fiaxt en ny låg jag i soffan och sjöng. Det var nog fem år sen det hände sist, och rätt mysigt, men verkligen ett tecken på hur uppbunden jag är av en liten maskin för att spendera min tid.
 
Ett fint moment var när jag satt bredvid Josef under Jamila Woods och Robbie Q Telfers uppträdande, våra gästartister från Chicago (!), och han skrattade så att han nästan grät till Robbies hunddikt. Det är så mycket som går rakt in under SM i poetry slam. Särskilt under finaldagen, då man är som tröttast, ett lakan med fritt genomblås. Då är dikterna från scen lika rafflande som tårdrypande, de berör på ett helt annat sätt för inget finns emellan. Och jag minns hur mycket jag älskar det här: inklusive nerver utanpå och decimaler som är livsavgörande.
 
 
Just det, jag sprayade pokaler i pauserna också... 
 
 
Och köpte alla blombuketterna. (Lite som blev kvar efteråt. "Ska vi slänga det?" sa Josef, men jag hade redan fått alldeles för mycket personligt engagemang för det.)
 
foto: Sanna Hedlund (C)
 
Och i år var det rätt vinnare.
Jag tycker inte alltid att det är det, ofta är det nåt som blir lite synd på vägen, men när Nino läste är hen självlysande för mig. Det finns ingen annan som får vinna, tänkte jag. Tvåan, Mimi Märak, var också bra, men hade hon vunnit hade jag ändå blivit lite besviken.
För Nino Mick har det där hudlösa, hen har ämnena och modet att våga skriva naket om ämnen som BDSM-sex och transsexualitet. Och språket! Kanske framför allt det, hur poetiskt vackert skimrande det var. Alla adjektiv på samma gång! Pärlor som bildar ett ansikte eller vad det var, jag minns inte riktigt, men har du chansen att se Nino live; ta den. För fan alltså, det där var något utöver det vanliga.
 
foto: Sanna Hedlund (C).
 
Och Michael Horvath, som alltid varit lite av en favorit för mig, kom trea. Det kändes också fint. Han satt bakom mig och Gisela och verkade väldigt nervös, det är intressant, för han har så lugn röst på scen. 
 
 
Affe bodde hos mig och det såg ut så här i lägenheten. Klädhögar för vad jag skulle ha på mig, schema på badrummet för dubbel koll. För under stress kan jag inte lägga något på minnet. 
 
 
 
 
Jag, Vilska och Lisa var Pantertanterna minus en när vi läste som förpoeter i årets nytillskott, Schlager Sclam. Vi var fabulösa och roliga och jag vet inte om man hörde allt vi sjöng, men jag hoppas det. Lotta från Abf fotade oss i logen innan uppträde.
Fredagen var på något vis den dag som var bäst, nästan. Den försvann förbi i ett enda stort leende, jag mådde så bra den dagen! Jag minns inte vilka jag pratade med eller hur tiden kunde gå så snabbt, trots att det finns gratis öl i logen hann jag aldrig dricka speciellt mycket. Under teampieceboutet var det 250 personer i publiken! Det var knökat och svettigt och ofattbart.
 
När vi plockade undan stolarna sent på kvällen och Inkonst redan skulle ha stängt för fyrtiofem minuter sen, kunde jag lassa fjorton stolar på hög, det var ingen match. Trots högklackat kunde jag manövrera, enda läskiga var när man precis tippat högen bakåt och under en halv sekund inte hade koll, innan man fångat upp med handen. Då är det bara att lita på att det funkar, för det gör det oftast. Ungefär som när du kör bil i centrala Malmö.
 
När vi sitter på slammastermöten på Poeten på hörnet tittar folk som går förbi in utan rädsla för att ögonen ska trilla av. Ja, här sitter vi, tänker jag. Rosa i håret och med dreads ner över axlarna. Experterna inom vårt gebit, vi har hållit på med det här så länge nu och vi diskuterar poetry slams framtid. Jag har tänkt att detta är något jag kanske inte har tid med, inte orkar engagera mig i längre, men jag tror jag har fel. Det är så fint att se så många nya poeter slåss, det är en svårklådd arena för oetablerade skribenter världen över. Även om jag kanske inte har tid att tävla själv längre, så känns det som att jag kommer hänga kvar på ett hörn, ett tag till i alla fall. För intet i världen vill jag missa nästa år, när SM är i Umeå!
 
 
Louise, vår tekniker.
 
 
Vidar har hand om estradpoesi.com-sidan.
 
 
Josef och Noddy, i bakgrunden Nils, aka Kung Henry.
 
 
Valda, yngsta deltagaren.
 
 
Erik Wickström och nytillskottet Miikka.
 
 
Ulli.
 
Ett annat moment: när Kim dansar in på scen till tonerna av "Fångad av en stormvind" i kort paljettklänning och sjunger fram en ny text, inför schlager schlammet. De spända nerverna behövde detta galna avbrott, och Stubbes version av Loreens låt, där han simmar över Nissan ("jag kommer simma över Nissan om hon vinner!")
 
Det är så mycket jag glömt, säkert, men ni orkar inte läsa mer nu. Så vi avslutar denna mastodontuppdatering  med bilder från sista kvällen; självcentrerad fotografering på toa, efterfest med bästamusiken och det sista avmattade hänget på vandrarhemmet. När solen gick upp över vinnare och förlorare, och jag, Affe och Kim delade på en taxi hem.
 
              
 
Nästa dag städar Affe mitt kök.
 
 
 

välja kläder...

 
En sak man kanske inte tror är så viktig, men som jag tidigare verkligen poängterat vikten av, är klädsel på SM! Nu när jag är med och arrar står jag dessutom på scen varje dag; - tjo! Idag fick jag lite panik över mitt hår och införskaffade en hel drös accessorar; bland annat det här tjusiga diademet...
 
 
Löshår kändes väldigt mycket bättre i teorin än i praktiken, men vi får väl se. Det var rätt kul att ha en tyngd att slänga med i alla fall.
 
 
En gammal favorit från SM i Norrköping 2009, hade hamnat längst in i garderoben och det kändes ju synd...
 
 
 
 
 
Både snygg och bekväm och festlig på samma gång... Och nytt! Ska det också kännas tycker jag. Och i år hade jag verkligen bara tänkt lägga fram så att det bara var att hoppa i för varje dag, att man inte behövde fundera över den saken för att det fanns så himla mycket annat att fundera över... åå denna beslutsvånda!
 
Hur som helst är jag peppad och tror att vi har läget hyfsat under kontroll inför morgondagen.
Josef blev intervjuad för konstpretton.se, läs det här!
 
Och glöm inte komma imorgon, 17 slår portarna upp, 18 börjar invigningen med bland annat tal av Behrang Miri!

Förberedelser...

 
 
 
PEEEEEEEEEEPPPPEEEEEEENNN!!!!
 
 
 
Imorgon smäller det igång!
 
http://www.poetryslamsm.se

Sol, cirkus och bebis på besök

När du inte har tid att skriva eller när du egentligen har ett annat projekt som prio nummer ett: det är då du skriver som bäst. Jag har skrivit fem sidor idag och tre igår, eller hur var det nu? Nåt sånt, på ett nytt projekt, eller ett nygammalt projekt eller vad man ska säga. Det som inte blev något av i början av året, men som nu kommer att bli en helt ny berättelse, med delar av det gamla kvar.
Ja, vi får se hur det blir. Jag älskar karaktären, även om språket nog inte alls har fallit på plats än.
 
 
Förberedelserna inför SM är egentligen det som mest borde ta upp min tid just nu. Igår satt jag och fixade ihop små namnbrickor som poeterna ska ha runt halsen, det vill säga som funkar som tjusiga backstagepass för dem att visa upp för vakterna, så att alla ser hur viktiga de är. Även vi arrangörer och de gästande artisterna kommer förstås att få såna. 
 
Igår fixade även jag och Louise nya poängblock, eller mest Louise men jag var med och hjälpte till. Och inte minst: ABF!
I övrigt är det Lovisa och Josef som drar det allra största lasset, men jag förmodar att jag under de få dagarna kvar tills det börjar (onsdag!) kommer att få veta att jag lever...
 
Här är en som peppar grymt inför SM och dagligen påminner mig att jag ska ta honom med mig:
 
 
Förra helgen var det sista poesikvällen på Barbro för våren. Då hade vi tema cirkus, och delar av Malmölaget läste, vi hade Bob Katt som hoppat av och lämnat plats för Nils, vi hade de duktiga eleverna från Lindeborgsskolan där, vi hade öppen scen med Nina som läste tre dikter, och så hade vi Kristian Svensson som spelade. En fantastisk kväll, på det hela taget. I publiken Emelie, hennes syster och hennes Ava på besök från Stockholm. (klicka på bilderna för större)
 
     
 
1. Karin Palmqvist.
2. Kristian Svensson. 
3. Mina skor som alltid står på byrån annars (för de är inte gjorda för fötter!) fick komma ut i världen.
4. Jag var kvällen till ära cirkusprinsessa!
5. Emelie. 
 
På lördagen var jag bara bakis, men på söndagen blev det bebishäng. Solen var på vår sida. 
 
 
 
 
 
 
   
 
Om man inte passar sig kommer det färg på kinderna...
 
 
Ikväll är det metaforbrottning igen, på Far i hatten. Kom dit! Fri entré. Jag är glad att bara softa i publiken. Det är en ovanlig känsla, därav så skön. Kl 21 börjar det.
Men nu ska jag kanske gå upp ur sängen och duscha? Armhålorna börjar lukta riktigt galet. Glöm inte att boka biljetter till SM, hörni! Jag vet att jag tjatar, men hur ofta är det i Malmö egentligen? Nej just det, 2003 senast... 
I år blir det ingen bombman, vi lovar.
 

RSS 2.0