Lilla sommarintervjun: Oscar Nilsson Tornborg

foto: privat
 
Oscar Nilsson Tornborg, född 1977 i Göteborg, är poet, skribent och skrivpedagog. Han debuterade 2011 med diktsamlingen "Vilse". Utkom i oktober 2012 med sin andra diktsamling "Undertexter". Medverkar med ett stycke efterpoesi i Charlotte Qvandts diktsamling "Klarnar du" (2013). Arbetar som lärare och handledare vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje, bor i Lund.
 
Jag hade Oscar som lärare i Skurup när jag gick skrivpedagoglinjen där. Hade inte chansen att få respons från honom så mycket, eftersom han inte var min huvudlärare, men minns att jag blev väldans imponerad av hans belästhet. Vi stöter på varann då och då i olika kulturella sammanhang. 
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Jo tack bra.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

På ett sätt är svaret ja. Men inte för att jag vill bada, utan för att det alltid är jobbigt att skriva oavsett väderlek. Poesi är koncentrerat språk och de korta utkasten till det som senare blir dikter föds under stor anspänning och koncentration. Ögonblicken är visserligen vad man kan kalla för inspirerade, men stor koncentration krävs för att hålla kvar den text som pockar på att bli till. På ett annat sätt är svaret nej, eftersom jag har mer energi när det är fint väder.

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Ofta kommer jag in på ett spår i samband med att jag läser något. Det är lite som ett samtal. I ett samtal är du inuti ett språkspel där lyssnande, tänkande och talande är intimt sammankopplat. Språk är trots allt ett socialt fenomen. Om människor levt isolerade skulle vi inte haft något behov av det. När jag själv skriver fungerar det ofta på samma sätt: språket väcks till liv av annat språk. Varje dikt är på så vis ett svar på en annan dikt, varje text ett svar på en annan text. I vissa fall behöver det inte vara något som jag läser här och nu, utan det kan röra sig om text som jag bär med mig och förhåller mig till, text som jag befinner mig i ett ständigt samtal med. Texter som Eva Runefelts "Mjuka mörkret", Johan Ashberys "Hör du, fågel", Katarina Frostensons "Samtalet", Birgitta Trotzigs "Ett landskap", Ludwig Wittgensteins "Särskilda anmärkningar", etc. Språk skapar språk, text skapar text, dikt skapar dikt. Men dikt är också tanke. Att språket sätts igång betyder också att tanken sätts igång. En särskild sorts tanke. Det är inte filosofins kritiskt granskande, argumenterande tanke, utan ett meditativt tänkande som kretsar kring något som inte låter sig uttalas. Något som undflyr alla språkliga kategorier. Det är poesins paradox, att den är ett försök att tala om det som det inte går att tala om.

 

Jag har alltid med mig en anteckningsbok, för jag vet aldrig när jag kan få ett infall. I boken skriver jag ner allt möjligt, utan krav på att det ska bli färdiga texter eller ens särskilt bra. Detta stoff plockar jag sedan fram när jag sätter mig vid datorn för att skriva mer ordentligt. Vissa utkast kräver ganska lite arbete för att bli färdiga dikter, andra behöver vidareutvecklas eller kombineras med annat material. I den här delen av processen kan det gå ganska fort för mig att känna att jag är hyfsat klar med en text, men jag vet samtidigt att jag måste ha tålamod och låta den ligga till sig. Skillnaden mellan en bra dikt och en mycket bra dikt ligger i detaljerna, i det specifika ordvalet, i radbrytningen, strofindelningen och friktionen mellan fraser. Den här delen av arbetet är rolig och spännande, men också ångestladdad. Det finns trots allt inget facit utan allt är upp till mig och mitt eget omdöme. Mitt hantverkskunnande och min konstnärliga intuition.

 

Först senare i processen, när jag kanske tycker mig vara klar med en text som jag ska ge till en tidskrift eller om jag är klar med ett första utkast till en ny diktsamling låter jag någon läsa, och den som först får läsa är min fru Emma. Hon är en skarp läsare och orädd kritiker, och föreslår hon ändringar eller strykningar gör jag vanligtvis som hon säger. Först är jag lite defensiv, men sedan inser jag att hon givetvis har rätt. Efter hennes genomgång är en kortare text förmodligen klar (om jag själv känner mig trygg med den) och en diktsamling går in i ett skede då den får ligga till sig ytterligare. Det kan fortfarande tillkomma nytt material, och sker det kan det påverka det befintliga materialet och utformningen av diktsamlingen. Tålamod är A och O, vilket jag alltid måste påminna mig om. Jag blir lätt otålig och vill gärna gå vidare så fort som möjligt, men i det långa loppet är det alltid bäst att vänta.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

"Der ganze Weg" av den norska poeten Kristin Berget, i översättning av Ida Linde. Det är en fantastisk, gripande diktsamling. Det de flesta lyfter fram med den är att den bearbetar och dekonstruerar en snäv och begränsande genusidentitet. Och det stämmer, men den utgår också från en klassisk existentiell grundfråga där genusproblematiken bara är en aspekt: Vem är jag och vilken är min roll i världen? Och eftersom det här är poesi får vi inget svar, utan vägleds bara fram till kanten och bjuds att blicka ner i den tysta avgrunden. 

 

 

5. Mitt främsta minne av dig som lärare var att du var så extremt beläst, det kändes som att du läst alla böcker som fanns. Hur snabbt läser du ut en bok?

 

Svar 1:

Vad innebär det att läsa ut en bok? De riktigt viktiga böckerna, de böcker som är riktigt viktiga för just dig, läser du aldrig ut. Arbetet med dem blir lika med arbetet med dig själv och din egen process. Rent tekniskt har jag läst ut Eva Runefelts diktsamling "Mjuka mörkret", det gjorde jag redan 1997, men jag är långtifrån färdig med den. Och den är inte färdig med mig.

 

Svar 2:

Jag har inte läst alla böcker och i själva verket läser jag mycket långsamt. I likhet med många andra poeter har jag en överkänslighet för språkliga detaljer, vilket gör det svårt för mig att snabbläsa. Under en lång tid försökte jag läsa en roman/novellsamling i veckan jämte poesi och facklitteratur. Det gick bra så länge jag studerade, och under de åren hann jag läsa mycket stora mängder litteratur. Detta storläsande grundade sig dels i ett stort intresse, en stor hunger, men också i en känsla av att ligga efter. Jag upptäckte litteraturen förhållandevis sent, först i gymnasiet. När jag tog studenten dröjde det två år innan jag började plugga på universitetet, år som jag ägnade åt först lumpen och sedan diverse ströjobb – och åt ofantligt mycket läsande. Jag kände att jag hade ett tomrum att fylla. Att jag var obildad, vilket jag också var. När jag väl började läsa litteraturvetenskap hade jag redan läst en stor del av kurslitteraturen, och förstod ganska snart att jag inte alls låg efter mina kurskamrater. Eftersom jag tvärtom låg före när det kom till mycket kunde jag fortsätta med självstudier parallellt med kursen jag gick för tillfället. Känslan av att ligga efter, av att vara obildad, dröjde sig dock kvar och jag satt ofta hemma och läste när andra var ute och festade.

 

Sedan jag började arbeta som skrivpedagog har det varit svårt att hålla uppe takten, även om principen är densamma. Eftersom mitt jobb till stor del går ut på att läsa och reflektera över kursdeltagarnas texter kan jag numera bli lästrött i veckorna på ett sätt som jag aldrig blev tidigare. Samtidigt är arbetet stimulerande och jag är övertygad om att det har gjort mig till både en bättre läsare och en bättre poet. Ett annat skäl till att jag läser mindre nu för tiden har nog också att göra med att jag slutligen arbetat upp ett visst självförtroende och vet att jag har en gedigen grund att stå på.

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Oj, vilken svår fråga. Svaret på den frågan är nog nej, jag har ingen favoritförfattare.

Att ha favoritförfattare är lite som att ha idoler, och det hör tonåren till. Snarare än författarskap är det nog så att vissa böcker påverkat mig mer än andra, som till exempel "Sagan om Fatumeh" av Gunnar Ekelöf och "Processen" av Franz Kafka.

 

 

7. Du har skrivit en diktsamling som handlar om att vara vilse, i olika betydelser, och en som hämtat inspiration från Alice i underlandet. Hur väljer du ämne när du påbörjar ett nytt projekt?

 

Jag har inget särskilt knep, eller någon särskild metod. Jag skriver och skriver, och till följd av skrivandet får jag en idé – en sorts uppenbarelse som gör att saker och ting faller på plats och ger mig en riktning för det fortsatta skrivandet och fullbordandet av det aktuella projektet. I efterhand känns det självklart och enkelt, men efter varje projekt infinner sig samma obehagliga tanke: Tänk om det här var sista gången? När man tänker så är det lätt hänt att försöka gå händelserna i förväg och försöka komma på en stor idé med en gång, vilket aldrig är särskilt bra.  

 

När jag skrev "Vilse" hade jag redan skrivit mycket innan jag började fundera över en ram till diktsamlingen, och då kom på att strukturera den i enlighet med de bokstäver som ingår i ordet vilse, med en v-avdelning, en i-avdelning, och så vidare, och på så vis skapa en spänning mellan den stränga formen och den känsla av desorientering som genomsyrar dikterna. När jag senare började skriva på det material som slutligen blev "Undertexter" kom jag tidigt in på nya spår. Min grundutgångspunkt var nu en annan. När jag skrev "Vilse" arbetade jag utifrån en grundkänsla som låg nära Kafka. Jag såg en svartvit, labyrintisk värld framför mig. Något i stil med det grekiska dödsrikets skuggtillvaro, en sorts skymningsvärld.

I kontrast till detta såg jag nu något ljust och färgstarkt framför mig. Jag gick från skymning till fullt dagsljus. Jag såg också barnets värld, med dess öppna spjäll mellan inre och yttre, mellan tanke och handling. Jag ville skriva en lycklig bok som bejakade och hyllade barnasinne och inbillningskraft. Först började jag med det kanske mest logiska, nämligen att skriva om barnet. Länge tänkte jag mig att det var det som skulle bli boken, men så började jag av olika skäl återstifta bekantskapen med Lewis Carrolls författarskap och såg snart spännande kopplingar till det jag höll på att utforska. Och snart visade det sig att Alice-spåret öppnade många nya möjligheter som lät mig utforma diktsamlingen på ett annat, vildare sätt än jag ursprungligen tänkt. I likhet med Alice när hon orienterar sig genom Underlandet skulle läsaren inte veta vad som väntade i nästa avdelning, bakom nästa dörr. Alice lät mig också komma in på ett mystikt spår som länge följt mig men som jag inte hade utforskat på allvar tidigare.

 

Ämnet för en ny diktsamling är alltså inte något som jag kommer på inför skrivandet, utan är något jag måste skriva mig fram till. Så tror jag det är för de flesta poeter, och troligtvis också för många romanförfattare. Vägen är aldrig så rak och prydlig som det färdiga resultatet lätt kan ge sken av. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag är i full färd med ett nytt projekt. Under lång tid har jag fört sporadiska anteckningar och bara slutfört sådant som haft en given deadline, som texten "Djurblindhet" till Ord&Bild och essän "Dödens ogripbara storlek" till Lyrikvännen. Dessa anteckningar har inte följt någon särskild plan, men jag har sett till att hela tiden hålla igång skrivandet i vetskap om att jag förr eller senare skulle sätta mig ner och gå igenom allting. När jag så för en tid sedan äntligen kände att jag hade tid och energi att påbörja arbetet med en ny bok satte jag mig vid datorn med en hög anteckningsböcker från de senaste åren (somliga från tiden då jag arbetade med "Vilse" och "Undertexter", andra av senare datum). Min plan var att gå igenom dem och renskriva sådant som verkade spännande men som jag inte gjort något av tidigare. Det visade sig att jag, bland mycket annat, hittade en hel del stoff som berättade en mer personlig historia än materialet som legat till grund för "Vilse" och "Undertexter". Barnet fanns med här också, men även ett vuxet jag, ett jag som arbetade med sin identitet och sin historia. Det nya materialet är vemodigt och reflekterande, nästan helt i avsaknad av den ironi jag emellanåt laborerat med i de tidigare böckerna. Jag tycker själv att det känns mycket spännande, och det är vanligtvis ett tecken på att det kommer att bli något av det vad det lider.     

 

9. Vad tycker du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Jag är djupt ointresserad av den. För ett par år sedan läste jag tio sidor, eller något i den stilen, och det kändes som att bli nertryckt under vattenytan av en stor svettig manshand. Mansmarkörerna duggade tätt. Han inledde med att tala om döden i det västerländska samhället och gled sedan över i ett barndomsminne där han springer till sin far – som lägger ifrån sig släggan – för att berätta om att han sett en död person på TV. Om jag hade läst det här för tio år sedan skulle jag ha läst klart boken. Dels eftersom jag påbörjat den och såg det som min moraliska plikt, dels eftersom alla pratade om den och verkade anse att den var det största som skrivits sedan På spaning efter den tid som flytt, och dels eftersom jag då hade all tid i världen. Nu är det annorlunda. Jag har läst alldeles för många Stora Manliga Romaner av Stora Manliga Författare för att orka göra det en gång till. Efter att ha läst de där tio sidorna behövde jag rensa systemet genom att läsa lite Eva Ribich. Därmed inte sagt att den inte är så fantastisk som alla säger att den är, det är den förmodligen, men jag känner personligen inget behov av den just nu. Det är inte som att det finns någon brist på alternativ direkt. Jag har alltid något att läsa.   

 

10. Har du några vanor när du skriver, typ "jag måste ha den muggen att dricka ur" eller "jag måste lyssna på den musiken"?

 

Jag har inga måsten, men när jag sitter vid datorn och behöver fokusera har jag gärna på Brian Enos instrumentala skivor, till exempel "Music for Airports" och "Music for Films", eller på "Tangerine Dream" – främst "Phaedra" och "Rubycon". Även om jag föredrar att ha på något utan sång finns det undantag, som The xx och tidiga Iron&Wine. Andra skivor som har fungerat bra är soundtracket till filmen "Drive", och Daft Punks soundtrack till "Tron: Legacy". Musiken hjälper mig att komma in i en stämning, ett allvar, och att avskärma mig från det jag har runtomkring mig. När jag tänker efter väljer jag kanske ibland musik som stämmer med grundtonen i det jag skriver för tillfället. Under arbetet med "Vilse" lyssnade jag mycket på Kraftwerk, Radiohead och The Knife/Fever Ray, och när jag skrev "Undertexter" blev det mycket Tom Waits och tidiga Genesis. För övrigt dricker jag gärna kaffe.       

 
Trackback
RSS 2.0