Lilla sommarintervjun: Monica Hjort

foto: Hans Hjort
 
Monica Hjort, född 1955, är lärare för mellanstadie- och högstadieungdomar. Hon har alltid läst mycket. Tidigare har hon även varit engagerad i Röda korset och Miljöpartiet. Idag lever hon sitt liv i Mölle tillsammans med sin man, seglar mycket, läser fortfarande mycket och skriver en hel del.
 
Monica är min mamma.
 
 
 

1. Hur är läget?

Läget är så bra som det bara kan bli. Vi har flera veckors segling framför oss, vilket innebär den ultimata förutsättningen för själslig balans och därmed god grogrund för kreativt skrivande.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Det kan bli mer papper och penna än datorn. Men det är alltid ett sant nöje att leta efter fina skrivböcker.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag låter pennan vila ett tag, lyder helt enkelt kroppen.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läser just nu en trilogi av en italiensk professor i klassisk arkeologi om Alexander den store. Historiska romaner ligger mig varmt om hjärtat. 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Med papper och penna går det bra var som helst. Nu lär det bli mycket i sittbrunnen på segelbåten. Hittar lätt inspiration i naturen: bland stenar och klippor vid havet är ett utmärkt ställe. På ett café, med lite surr i bakgrunden, kan också vara ett inspirerande ställe.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Att skriva är ungefär som att läsa en bra bok, med den avgörande skillnaden att här hittar du själv på. När personerna i boken börjar växa till sig, lever de ofta sina egna liv och ändrar handlingen på ett sätt man kanske inte hade tänkt sig från början. Då blir skrivandet riktigt roligt.

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Man blir ju ganska asocial. Går ofta och tänker på sin "skrivvärld", letar efter nya vinklingar och lösningar. Är man flera som skriver, och pratar om det, kan det i bästa fall växa upp ett bra bollplank.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Ett av mina projekt närmar sig ett delmål. Jag hade hunnit skriva "SLUT" men vid sista genomläsningen tyckte jag att en del av mina personer inte fått ett tillräckligt värdigt slut. Det är, inte så överraskande, en historisk roman. Slutet av 1800-talet på den halvö jag kallar Guds tumme. Med delmål menar jag att del ett av tre är nästan helt klart. Sen ska jag bara våga skicka in den...

 

9. Du började skriva skönlitterärt ganska sent i livet. Hur kommer det sig, och vad är det negativa och positiva med det, tror du?

Min mor blev med åren ganska senil. Under en period kom hon bättre ihåg sin barndom. Efter våra möten skrev jag ner allt hon berättade. Det inspirerade mig att börja skriva i romanform. Jag har ju en lång och bred erfarenhet att luta mig tillbaka på. Jag har också hunnit läsa oändligt många böcker av alla de slag. Något negativt kan jag inte komma på.

 

10. Har du någon favoritförfattare, och i så fall varför just den?

Den är svår. Jag har så många men jag väljer väl ut några:

Isabel Allende skriver så vackert. Hennes meningar är väldigt långa, nästan målande och beskriver världar, som är helt främmande, på ett sätt som gör att man ändå både ser, luktar och känner varenda varelse i boken. Av henne har jag lärt mig mycket om Chile och om västra USA:s spanska historia. Titlar som "Andarnas hus", "Ödets dotter", "Porträtt i sepia" och "Zorro".

Joyce Carol Oates har ju också ett vinnande språk. Hon lyckas skriva om de mest motbjudande människor. Väldigt fina personbeskrivningar oavsett om de är tilltalande eller inte. "Mitt i livet" och "Vad jag levde för" tyckte jag mycket om.

Barbara Kingsolver är en fantastisk historieberättare. "Giftträdets bibel" utspelar sig i Afrika; "La Lacuna" i Mexiko och USA. I " Sommarens rikedom" lär du känna människorna i en amerikansk dal.

Cecilia Samartin har lärt mig mycket om Cuba. Också en stor berättartalang: "Senor Peregrino" och "Drömhjärta" tror jag är hennes enda två böcker, på svenska i alla fall.

Carlos Ruiz Zafon, spanjor, vars titlar är enastående kittlande: "Vindens skugga", "Ängelns lek" och "Himlens fånge". Alla utspelar sig i Barcelona, där levnadsöden vävs ihop och där man ibland befinner sig mellan dikt och verklighet. Fantastisk språkbegåvning. Otrolig fantasi.

Gemensamt för alla dessa är att de kan hantera språket. Man nästan smakar på meningarna. Dessutom lär de en mycket om olika länder, dess folk och dess historia.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0