Lilla sommarintervjun: Maria Maunsbach

foto: privat
 
Maria Maunsbach, född 1990, blev Malmömästare i poetry slam i år. Hon framför roliga, inte sällan metaforiskt burleska texter om t.ex feminism, män och att klämma finnar. Maria har gått Fridhems skrivarlinje och är numera bosatt i Malmö. 
 
Jag har förstås träffat Maria genom poetry slam och skrattat mig sönder och samman av hennes verk, och inte minst hennes underbara scenpersona.
 
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Läget är bra, har precis druckit mitt morgonkaffe och lyssnat på när bakfulla eftersläntrare gått förbi utanför mitt fönster (och trillat bland rosorna). Det känns fint. 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Alltså... Nej. Eller nånstans ja, det är ju mycket som lockar på sommaren. Men mest nej. För det är ju fördelen med skrivandet, man kan göra det var som helst och när som helst. Och om jag inte skriver regelbundet så saknar jag det så mycket att jag går runt och tänker i meningar, och för långa samtal med mina karaktärer "Ja, hej Anita, hur är det med dig idag? Nu vet jag att det var ett tag sen vi sågs och jag förmodar att du känner dig såhär och såhär och..." och känner mig abstinent, så att skriva för mig är inte väderberoende. Sen får man kanske anpassa vad man skriver efter vädret, lite som att sitter jag i solen och dricker en gin & tonic under mitt skrivpass, och det är asgött, kanske jag inte skriver den allra sorgligaste passagen. Eller så är det just det jag gör. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Det börjar oftast som en tanke, en replik, en formulering. En insikt. Och efter det formar jag historien, vem är det som säger detta? Var och när? Det går alltid från litet till stort. Och när jag är igång då skriver jag som en idiot, intensivt, under en kort period. Kanske en månad. Kräker ur mig massor av text. Prosa, alltså. Roman. Sen är jag lite dränerad och behöver väl ladda om, så då pausar jag och låter hjärnan äta upp sig igen, och så småningom kommer suget igen. Och då börjar det med lite dikt, kanske en novell, några dagars massivt dagsboksskrivande. Och sen är jag på det igen. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste Märta Tikkanens "Rödluvan", och tyckte den var fantastisk. Rytmisk och sorglig.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På ett ställe där man inte kan göra något annat än att skriva. Kala kontor, tåg... Egentligen var som helst förutom hemma. Även om det, paradoxalt nog, är mest hemma som jag skriver. Helst ska det hela ske mycket tidigt på morgonen också. Precis efter morgonkaffet.

 

6. Har du någon favoritbok och varför just den?

 

Jag har ett favoritförfattarskap, och jag tänker – som alltid – ringa i stora Margaret Atwood-klockan. Har icke läst en bok av denna människa som inte sugit sig fast i mig som en igel och gett mig något betydande. Det är något med enkelheten i hennes språk, som ändå har stora poetiska kvaliteter, och hur hon med sådan enkelhet skapar fantastiska människoporträtt. Och kanske framför allt då att hon ofta skriver om kvinnor utan att man känner att det är en KVINNLIG HUVUDPERSON, vilket jag annars ofta upplever och inte uppskattar. Atwoods människor är så mänskliga och det spelar egentligen ingen roll vad eller vem hon skriver om, jag vill alltid läsa. Och kan ju bara lite sådär snabbt rekommendera: "Kattöga", "Oryx och Crake", "Rövarbruden" och såklart: "En tjänarinnas berättelse".

 

7. Du skriver mycket om feminism. Hur tycker du jämställdheten känns i Sverige i dagsläget?

 

Jaaaaaaa. Jag tycker det är mycket knepigt att svara på eftersom jag ju själv befinner mig i en oerhört privilegierad bubbla där det ju snarare är hädelse att säga att man INTE är feminist än tvärtom. Och det är ju inte riktigt representativt. Sen har jag också tänkt på att jag, trots att jag befinner mig i denna bubbla där män allt som oftast pratar om sina feministiska värderingar, så sitter jag ändå i situationer där två män tar upp lika mycket tid som sex kvinnor. Eller så beröms jag för att jag har MANLIGA egenskaper, vilket ju också är absurt. Alltså som: "Åååh, du har en verktygslåda – nu vill jag knulla dig för det är inte typiskt KVINNLIGT, omnomnomnom". 

 

Så det känner väl jag med mig själv, att jag fokuserar på att försöka se mig själv som en del av strukturen och analysera mig själv. Varför och hur jag gör saker, och när jag känner att jag vill ändra på detta. Och så önskar jag att andra också skulle göra det. Inte bara bli defensiva när man påpekar något de gör (typ som att hylla en när man inte är typiskt kvinnlig), för det är ju allt som oftast inget man kan hjälpa, man bara gör – och istället då kanske bara ta in och tänka på det och överväga att ändra på saken. Att alla blev hemma med att de faktiskt är en del av strukturen. Och alltså, att så många kvinnor i Sverige idag säger att de INTE är feminister, nåt måste ju vara episkt fel. Så är det bara. Att det inte är en självklarhet för alla, det vanliga fölket och statsministrar och dylikt, är ju inte ett gott tecken nånstans. 

 

Efter detta raljerande tycker jag uppenbarligen att det känns si och så med jämställdheten i Sverige. Ganska dåligt, faktiskt. Jag känner mig själv aldrig någonsin jämställd. Å andra siden tycker jag ju att det verkligen sprudlar om den feministiska scenen och däri ligger allt mitt hopp. Och i att alla människor helt plötsligt ska bli snälla.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Just nu håller jag på med en omskrivning av min första roman, har fått bra respons från ett förlag, den är inte antagen, men folk säger att det är nära. Så jag håller tummarna. Det är en burlesk kärlekshistoria, kan man väl säga. Och så håller jag på med min andra roman, som är en alternativ evolutionsskildring och handlar om den första kvinnan som någonsin fick mens. Och! Så skriver jag också ett kortprose/dikt-projekt som jag kallar för "Sexuellt ofredande och andra hits". Utöver det klämmer jag också ur mig en och annan slamtext.

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Har inte läst den. Började på ettan för att jag hörde talas om att några bekanta var gestaltade utförligt i tvåan, och då tänkte jag att jag borde ju läsa mig dit, liksom. Men jag kom kanske femtio sidor eller så. Blev vansinnig, och då menar jag VANSINNIG, på att han styckeindelade så dåligt. Jag personligen ÄLSKAR styckeindelning i romaner. Så det blev en deal breaker för mig. Det som fick det att rinna över. Men jag gick ju inte heller in i projektet helt opartisk. Jag förmodade att jag skulle hata den, och det lär ju ha påverkat mig en hel jävla del också. Jag både vill och vill inte försöka mig på det igen. Och han skriver ju BRA, vad det nu är. Men jag tyckte det var extremt träigt. Upplevde honom ha noll humor (åtminstone i sitt skrivande), vilket jag inte riktigt orkar med. Men det tar sig kanske?

 

10. Du tävlar i poetry slam. Vad är det bästa med det forumet, tycker du?

 

I ärlighetens namn gick jag in i det hela aningen skeptisk. På min vakt, så att säga. Är egentligen inte helt för tanken med att man ska tävla i poesi, men är å andra sidan helt på banan med att text ska vara lekfullt. Att förhållandet till text ska vara lättsamt. Tänkte mycket på det när jag såg "Trollflöjten" i våras, att den är ju som en sjuttonhundratals-buskis. Stefan och Krister, liksom. Och lite så tycker jag det är med Poetry Slam, det är diktvärldens buskisunderhållning och det är gött. Buskis med innehåll, såklart. Och det är ju fint. Sen tycker jag det är flott att det är text riktad till scenen och inte för att läsas på papper. Den typen av skrivande tycker jag är skönt, som en paus från allt romanande jag håller på med. Och så träffar man ju människor! Bara det, liksom. 

 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Marcus

Underbart! :)

2013-07-31 @ 18:37:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0