Lilla sommarintervjun: Lovisa M Appelkvist

 foto: Lina Arvidsson
 
Lovisa M Appelkvist, född 1983, är poet, interaktionsdesigner och egen företagare. Hon har hållit på med poetry slam i över tio år nu, är med både som tävlande och som arrangör. För några månader sen var hon en av grundpelarna i att arrangera SM här i Malmö. Själv har hon flera gånger om varit med i det vinnande laget. Lovisa jobbar även som skrivpedagog och håller föredrag och workshops för unga och vuxna runt om i Sverige. I vinter planerar hon att åka till Australien på en liten turné och kicka poesi på engelska.
 
Lovisa är en av mina närmsta vänner, stundtals pratar vi i telefon dagligen. Hon är en av pantertanterna utan vilka jag inte skulle palla många knop. Förra året bedrev vi även en del undervisning ihop, på skolor runt om i Malmö.
 

1. Hur är läget?

 

Jodå, det är bra! Det är skräpväder ute, blåser och jävlas, så jag sitter inne och skriver projektredovisningar och letar coola DIY-projekt. Söndagar är min heliga arbetsdag, när jag jobbar klart allt jag sket i att göra på fredagen, med bonusen att ingen stör mig för att alla andra är bakfulla och ligger hemma och tar sitt lutherska straff.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jo. Man vill hellre bada. Då gör man som jag: Man köper en riktigt snitsig anteckningsbok (eller piffar till en gammal) och tar med till stranden, med lite pointers från senaste projekten och sen skriver man medan man ligger och torkar mellan doppen. Funkar utmärkt!

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Ja, bra fråga. Jag brukar byta projekt, byta språk, ordna en liten workshop kring en karaktär eller på annat sätt försöka hitta nya vägar in. När jag var som absolut mest låst sist, så gick jag faktiskt till en coach. Det var en bekant som gick en coachutbildning, så jag fick det gratis och det funkade för mig. 

Man får utnyttja resurserna runt om sig. Sen är ju jag en social person, och jag fattar att många helst stannar på kammaren och stänger in sig, och då får man hitta andra verktyg. Men att hitta någon otippad vinkel tror jag alla kan ha nytta av. 

Rita karaktärerna, gör skrivövningar, köp ett plagg som din huvudkaraktär skulle gilla och gå runt i det (förutsatt att din huvudkaraktär inte är en bdsm-intresserad kanin. I så fall ska du nog i alla fall begränsa dig till att göra det hemma på kammaren. Och beställa "plagget" från internet, ok?). För mig hjälper det väldigt mycket att göra min berättelse mer verklig, så att jag känner sympati för mina karaktärer, då vill jag ju skriva klart för deras skull. 

När jag skriver poesi handlar det oftast om att det är något jag vill säga så mycket, att jag bara måste skriva klart, då är texten min megafon. Det är en helt annan sak. Då skriver jag ju dikterna för att få fram ett budskap, och kan jag inte skriva, så byter jag helt enkelt ämne en stund, tills det känns aktuellt och drivet nog, så återvänder jag till den texten.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl, parallellt med att jag läste "World War Z" av Max Brook. Jag använder de engelska titlarna här, för jag läste dem på engelska. Jag läser överhuvudtaget mest på engelska, det blir roligare då. 

 

"Beautiful Creatures" var faktiskt en av de bättre paranormala romance-böckerna jag läst (och jag häver i mig en hel del sådana. Lite som andra äter skräpmat, så tuggar jag i mig böcker om vampyrer, magi och oändlig kärlek). Huvudkaraktären är en ung kille, som blir hopplöst kär. Det är väldigt befriande att han får ha känslor, och kämpa med att hantera världen och allmänt vara tonåring. Samt att han får tråna. Oftast är ju det unga viljelösa flickor som representeras i de här böckerna så det var fint att se män och unga pojkar representeras som vad de är: känslovarelser precis som alla andra. Den var lite fånig bitvis, så klart. Mycket böljande tyg och ja, överflödiga adverb. Men det kan man ta. Jag läste första boken på drygt en dag, och ser fram emot att äta upp de andra med. 

 

"WWZ" läste jag för att jag blev nyfiken på filmen, men hörde att boken skulle vara mycket mer kritisk och intressant. Och den var det! Nu har jag inte sett filmen än, men boken var riktigt bra. Det tråkiga med det formatet (den är skriven i intervjuform, där mängder av människor berättar om sin upplevelse av zombieapokalypsen) är att man tröttnar efter ett tag. Jag börjar lätt bläddra runt och läsa en här och en där istället för att följa den linjära uppställningen författaren har gjort, vilken ju trots allt är genomtänkt. Det är ju ingen faktabok. 

Men den är väldigt välskriven, och bra. Tyvärr lider den av samma slitna machismo som alla sådana böcker gör. Mycket grabbighet ibland, och det störde en hel del. Särskilt som en av de coolaste kvinnliga karaktärerna naturligtvis framställs som psykiskt sjuk. Eller att en ung kvinna som levt i naturen på egen hand och är "vild", naturligtvis beskrivs efter hur snygg hon är först. 

 

Men ja. Världen är uppenbarligen som den är, inte ens läsa kan man ju göra ifred.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På kontoret eller i kolonistugan. Kolonistugan är egentligen bäst, för där har jag inga distraktioner. Det är mina föräldrars, men jag snyltar allt jag kan. Det är jäkligt fint att åka ut och hänga och bara ha med sig lite pasta och datorn, och sen bara sitta och mata ut sida efter sida. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jeanette Winterson! För att ingen kan skriva som henne. Herregud, hennes språk. Hon tvingar verkligen en att läsa på riktigt. Jag håller på just nu och sparar på hennes senaste, för att jag inte vill att den ska ta slut. Det bästa med hennes böcker tycker jag är att hon med all sin skicklighet kan strunta i berättandets inneboende lineära struktur, och bygga helt oväntade tidsmässiga strukturer. Det är som att vi andra kan dansa lindans utan skyddsnät, och hon behöver inte ens en lina. 

 

Majgull Axelsson är också en favorit, hennes hårdhet är fantastiskt. Så mycket svärta och enkelhet. 

 

Båda är ju också författare som skriver om kvinnor och skriver om det stora, livet och kärleken och smärtan. Som tar det svåra i livet och visar upp det i all sin fulhet. Håller det högt, så att det också får bli något vackert. 

 

7. Du skriver mycket estradpoesi, dvs som läses upp från scen. Vad skiljer det från att skriva annan poesi?

 

Jag skriver inte så mycket estradpoesi faktiskt, jag skriver ju betydligt mer prosa. Men jodå, en hel del har det blivit. Nu var det länge sen jag skrev papperspoesi (alltså dikter ämnade för att läsas från papper, inte höras från scen) men jag märkte av skillnaden när jag redigerade om mina estraddikter till en samling för ett tag sen (tackar som frågar, nej, den är inte utgiven än, men det kommer). I uppläsningen så finns utrymme för mer prosatonat språk, och mer talspråk också, utan att det blir alltför tydligt som markör. Skriva "Jag sku int sagt det" kommer ju omedelbart bära med sig något till läsaren som sociolekt, men att säga det på scen får antagligen folk bara att undra vilken del av Sverige jag är född i. 

 

Så i papperspoesi finns det helt enkelt större anledning att ta hänsyn till läsaren. Lyssnare är lite mer förlåtande, kan man säga. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Delvis håller jag på att skriva ihop tolv engelska texter, som ska bli till en samling för både pdf och ljud, som jag tänkte sälja via nätet när jag giggar utomlands. Sen har jag mitt stora projekt "Sand", som är en bok som rör sig kring vad jag skulle kalla magisk diskbänksrealism, men jag tror kategoriseras som urban fantasy. Jag har två mindre prosa-projekt, det ena heter "Det enda bra Strindberg sa", och är en kärleksberättelse som handlar om öppna relationer, och hur både fantastiskt och åt helvete det kan gå. Sista projektet är en deckare som har det spexiga arbetsnamnet "karaktärsintro", den handlar om blod, sex och ni vet, dylikt. Sånt folk gillar, har jag förstått. 

Sen pågår ju alltid poesin under ytan. Men det är så konstant att jag inte tänker på det. Jag borde väl ge ut den där samlingen på svenska snart. 

 

9. Senast jag såg dig uppträda läste du engelska dikter. Vad upplever du för skillnader med att skriva på engelska jämfört med svenska?

 

Jätteskillnad! Vi kan ju börja med att engelska språket är mycket mer ordrikt. 

Det roligaste med att skriva på engelska är att man får en språkdistans som inte infinner sig med svenskan, och man måste känna efter mer noga när det är ens egen kontext som färgat hur man använder ett ord, eller om det är den faktiska tonen i det. Engelskans enorma hav av synonymer gör ju att man verkligen måste ha bra fingertoppskänsla när man använder det till poesi. Typ ordet pretentiös mot pretentious. Såna saker. Väldigt kul. 

Svenskan är för mig också mitt politiska språk, det är rakt och tydligt och det är mitt vapen. Engelskan är mitt känslospråk, där jag gör utläggningar och förlorar mig i språket i sig. 

 

10. Du var även med och arrangerade SM i poetry slam i år. Vad tycker du utgör en bra estradpoet?

 

Som arrangör eller som poet? Som arrangör skulle jag säga vett och etikett och att man kommer i tid, inte blir för full om man dricker och inte drar över tiden mer än nödvändigt, samt behandlar sina medtävlande med respekt och inte använder våld, kränkningar eller hot. Och att man respekterar tävlingen i sig, och tar den på allvar. Men det är ju del av att respektera sina medtävlande. 

Alldeles för många har jag hört säga "men det är ju bara på skoj, det är ju bara en tävling", och ja, det är en tävling, men vissa vågar inte tävla och sitter där nere i publiken och ser upp till er som står på scen, så var bra förebilder och visa att de som gav er höga poäng nyss gjorde ett rätt val.

 

Som en kompis sa angående sex en gång: "Det finns bara en regel: Don't be a douche."

 

Som med poet så skulle jag så klart tillägga att en bra poet är någon som kan fånga publiken och som vågar vara naken i vad den säger. Som är ärlig och sig själv på scen. Jag vill bli medryckt, jag vill ha en knytnäve i solar plexus. Vare det skratt eller sorg, det spelar ingen roll. Och för guds skull, om ni ska läsa om politik, gör det på ett sätt som faktiskt ger något. Jag har sett alldeles för många framförallt killar gå upp och läsa samma slitna text om exakt samma politiska kamp tusen gånger och allt jag kan höra är "ge mig beröm, jag har penis, titta vad duktig jag är som förstår saker, ge mig kaka NU". 

 

(Som interaktionsdesigner gillar Lovisa att berätta saker genom många olika typer av media samtidigt. Därav denna illustration. /Linas kommentar)

 

Man måste våga kliva ur sin bekvämlighetszon. Annars blir det inte poesi, alls, faktiskt. Och det här kanske kommer som en överraskning för många av er, men ni kommer alltså inte bli avsugna av den kvinnliga juryn för att ni haltat er igenom Statsvetenskap A. 

Det är vad jag tycker som poet. Fylld av kärlek och glädje, som ni hör.

 

Hitta till Lovisas hemsida här.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0