Lilla sommarintervjun: Lisa Zetterdahl

 
foto: Erik Sjölin.
 
Lisa Zetterdahl, född 1983, har gått flera skrivarutbildningar, bland annat skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Hon är utbildad skrivpedagog och har i flera år haft kurser via Studiefrämjandet. 2009 fick hon Föreningen Nordens kulturstipendium och kom tvåa i Umeå novellpristävling. 2010 var hon en av vinnarna i Riksteaterns satsning NY TEXT. Lisas poesi har blivit publicerad i diverse tidsskrifter, bland annat FEL, OEI, Ordkonst, Ponton, Komma och 00-tal. Senast i Lyrikvännen 2013. 
 
Jag lärde känna Lisa på skrivpedagoglinjen i Skurup, och idag sitter vi ofta på fik tillsammans och skriver, hon dricker te och jag dricker latte. Hon är min främsta skrivarkompis och brukar vara den första att läsa det jag skriver. 
 
 
 

1. Hur är läget?

Trött. Jag är på sånt humör att jag helst bara vill läsa, slukas och inneslutas i en berättelse och i ett språk.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag tycker inte att det är direkt varmt ute än. Var är sommaren? Men värme stör mig nog heller inte så mycket. Däremot brukar jag inte skriva särskilt mycket på somrarna. Somrarna har alltid varit den tiden då jag brödjobbar, så mycket det bara går, för att ha råd att skriva under resten av året. Jag tycker också att det kan vara skönt med en liten skrivpaus, smälta det jag skrivit, bara gå och fnurla på det jag vill skriva sen.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag tror aldrig att jag har haft skrivkramp faktiskt. Skrivandet är nödvändigt för mig, jag kan inte komma undan det, det är vad jag helst vill. Sen kan det ju vara svårt och ta emot, det här att bestämma sig, att sätta sig ner och börja. För att råda bot på det hjälper bara rutiner och disciplin för mig. Klockan nio börjar skrivpasset, då går jag iväg som till ett jobb. Om jag är hemma blir det lätt att jag vattnar krukväxterna istället för att skriva. Min arbetsplats är ett café. Där kan jag inte smita ifrån skrivandet. Okej, jag kan titta på folk, tjuvlyssna på folk och dricka te och äta kakor istället för att skriva. Men till slut blir det tråkigt att bara sitta av tiden så då börjar jag skriva. Sen är det ju förskräckligt mysigt att sitta på café och även om jag för tillfället kört fast i en scen och våndas av tvivelplågor kan jag ändå komma på mig själv med att sitta och njuta över hur fantastiskt det är att få äta goda kakor och tänka i flera timmar. Vad gäller själva skrivandet tror jag att det viktigaste är att tillåta sig att skriva dåligt, att försöka släppa på perfektionskraven och bara välkomna orden som de är.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Det var Kerstin Ekmans romansvit som kallas Kvinnorna och staden, bestående av romanerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Jag imponeras verkligen av Kerstin Ekman, att skriva något som är så stort, som täcker in många år och många personer, och få det att bli ett.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Café, det sa jag ju!

 

6. Har du en favoritförfattare, och varför just den?

Jag har många favoritförfattare, och de bidrar alla med en skärva till hur jag vill skriva. Om jag bara ska säga en så svarar jag just idag Sara Stridsberg, för hon har ett fantastiskt språk till ett fantastiskt innehåll.

 

7. Du skriver både poesi och romaner. Hur skiljer sig arbetet åt?

Poesin har få ord, romanen många, och förr såg jag dem nog som varandras motsatser. Jag har skrivit poesi mycket längre än vad jag har skrivit prosa, och i början med prosan tänkte jag att jag var tvungen att uppfinna skrivandet på nytt, att jag inte kunde göra likadant som när jag skrev poesi, och då blev det svårt. När jag senare tillät mig att skriva inte så som jag trodde att jag borde, utan så som jag ville, då gick det lättare. Men i och med att poesin var mitt första uttryck har min prosa ibland blivit för svår. Jag är rädd att skriva läsaren på näsan, att säga för mycket. Men det är något med det som blir spännande när jag nu skriver roman, att det känns lite förbjudet att skriva ut det som i poesin mer svävar mellan raderna.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag håller på och bearbetar och skriver om en roman. Den var på förlag för ett år sedan, och nu har det gått så pass lång tid att jag fått distans till den, fått nya ögon, och är redo att bearbeta om utifrån lektörsutlåtanden och insikter som jag fått under den tiden som den legat och jäst. Jag har ganska nyligen satt igång, men jag kommer bli tvungen att ta paus från den nu, då jag ska brödjobba resten av sommaren. Det känns trist för det är ett roligt manus att befinna sig i. Jag har hållit på med det av och till i många år. Det är en historia som jag inte kan lägga ifrån mig. Jag hoppas att jag nu äntligen har börjat hitta hur den ska skrivas, hur jag ska berätta den.

 

9. Det krävs mycket disciplin för att orka fullborda en hel roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?

Det kan kännas rätt hopplöst när jag precis ska till att börja skriva på ett nytt projekt. Då är det en öken framför mig, och jag vill bara ha tagit mig igenom den direkt, kommit ut på andra sidan, överlevt. "Hopplöst" är egentligen fel ord, för jag är ju hoppfull, men otålig! Just den där vetskapen om hur lång tid det ska ta, och då heller inte veta om det kommer gå vägen, om jag får ihop det till en text. Även om skrivandet är lustfyllt är det ju också jobbigt och fullt av tvivel. För mig handlar det om att ta en dag i taget, några ord åt gången, och veta att nu är jag lite närmare. Jag brukar fokusera på en scen i taget, skriva det som jag är mest sugen på och inte kan låta bli. Jag skriver också mycket vid sidan om, planerar och skissar, för att veta vart jag är på väg. Men det här med "knep för att lyckas". Har jag lyckats? Jag har skrivit färdigt romaner, men inget förlag har ännu tyckt att de varit helt färdiga. Jag väntar och väntar på den dagen då ett förlag ska säga att jag lyckats.

 

10. Du har också jobbat mycket som skrivpedagog, det vill säga lära ut skönlitterärt skrivande. På vilket sätt berikar det ditt egna skrivande?

Det är smittande med andra människors kreativitet. Som skrivpedagog får jag ju också jobba med frågor som jag själv tänker på hela tiden, bara att jag bjuder in andra människor att delta i det samtal som jag hela tiden för med mig själv.

 

Lisa Zetterdahl har en hemsida, här.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0