Lilla sommarintervjun: Karin Tidbeck

foto: Karin Tidbeck.
 

Karin Tidbeck, född 1977, är författare och skrivpedagog. Hon skriver fantastik och science fiction, och debuterade 2010 med novellsamlingen "Vem är Arvid Pekon?" Sedan dess har hon gett ut flera noveller både på engelska och svenska, titlar som "Jagannath", "Jag har lagt min sjukdom på dig" och "Blodsband"(se alla titlar på Karins hemsida. Förra året kom romanen "Amatka", en dystopi om ett samhälle med stenhårda regler och totalitär kollektivanda. Karin har rönt stor uppmärksamhet utomlands, hon är vinnare av Crawford Award 2013, hedersomnämnd i Tiptree Award 2013 och nominerad till SF & Fantasy Translation Awards 2013.

 

Karin och jag gick skrivpedagogutbildningen i Skurup samtidigt, 2010, så jag satt faktiskt i samma rum som henne när den glädjande nyheten om publicering togs emot! Vi är inte nära vänner, men i och med att vi bor i samma stad händer det att vi då och då tar en fika och diskuterar skrivande, ett ämne som tycks vara en aldrig sinande fascination för de som håller på med det...

 

1. Hur är läget?

 

Jotack. Jag tänkte ta semester när jag blir klar med uppdraget jag just nu smiter ifrån, så det är rätt gött faktiskt.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Nä, jag är gammal got och van vid att sitta och väsa i en källare året runt. Men om behovet ändå slår till får man väl vara lite strategisk och ta parkpaus. Jag gillar inte att bada, dels för att jag är enormt frusen och dels för att jag vet vad som finns där ute i havet. Jag tar inte risken att bli nerdragen under ytan av det som bor där. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Väldigt olika. Just nu har jag sjukt mycket att göra, så jag jobbar i tvåtimmarspass enligt ett schema. När jag skriver ny text är det oftast för hand, sedan transkriberar jag över det på dator och redigerar samtidigt. Brukar redigera texten fem-tio gånger beroende på hur mycket jobb som krävs. Och sen ska det översättas till svenska eller engelska, beroende på vilket språk jag började på. 

 

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste om "Mor gifter sig" av Moa Martinson. Hon är fantastiskt bra, men det är ju inte särskilt munter läsning. Ändå finns det något lugnande med arbetarlitteratur, det är som att knyta an till sina förmödrar och -fäder. Inte för att de hade det så jävligt som Moa, de var aldrig statare, men livet som bonde och gruvarbetare var ju ingen semester heller. 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På caféer, för där slösurfar jag mindre än hemma, samt att jag har begränsad tid att sitta. Just nu häckar jag på Sugar Ditch, som är snälla och gör fantastiskt kaffe. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jag har massor av favoritförfattare, så det är svårt att plocka ut någon särskild. Men jag samlar på allt av Ursula Le Guin, China Miéville, Elsie Johansson, Elizabeth Hand och Tove Jansson. 

 

7. Du skriver mest (bara?) sci fi och fantasy. Hur kommer det sig, tror du?

 

Ungefär på samma sätt som det kommer sig att andra skriver socialrealism, chic lit eller deckare: det faller sig naturligt. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag håller på och översätter delar av min roman "Amatka" till engelska, förhoppningsvis kan någon annan ta över senare. Och så pysslar jag med nya noveller. Är just nu i en sån där fas när det ligger en massa halvfärdiga utkast och dräller överallt. 

 

 

9. Du är även utbildad skrivpedagog. På vilket sätt berikar det ditt skrivande, tror du?

 

Det är fantastiskt lärorikt att prata om skrivprocessen med andra. Det är lätt att bli hemmablind, så att prata och ifrågasätta hur man skriver och varför är bra medicin. Plus att jag hela tiden blir tvingad att lära mig mer om hantverket, alltså läsa, experimentera och prata med andra författare och redaktörer.

 

 

10. Recensenter i Sverige är ofta så himla styvmoderliga och nedvärderande mot svi fi och fantasy, upplever jag. Har du också tänkt på det? Varför är det så, tror du?

 

Jag tänker på det jämt, eftersom jag och mina kollegor ofta utsätts för det. Det är resultatet av en lång process som har lett till att SF och fantasy associeras med barn- och ungdomslitteratur, vuxna ska läsa om sånt som är "på riktigt". Fantastik är inte på riktigt, därmed är det ren underhållning utan substans eller bara lite konstigt. Det håller på att bli bättre tack och lov, och fantastiken håller på att bryta sig ut ur det facket - men i intervjuer med svenska journalister är den första frågan fortfarande varför jag skriver fantastik, och inte vad jag skriver om. Det skulle vara trevligt om man kunde komma över den där tröskeln någon gång. 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0