Lilla sommarintervjun: Elisabet Norin

 

foto: Lani Noreke.

Elisabet Norin, född 1957, är författare och skrivpedagog med titlar som handboken "Tre enkla regler finns inte - en romanskola", en av våra mest heltäckande böcker inom ämnet, baserad på 20 års erfarenhet, och skönlitterära "Mamma minns du mig", som behandlar Elisabets egen erfarenhet av att leva som närstående till en person som drabbats av Alzeimer. Elisabet skriver även kultur för Kristianstadbladet, Ystad Allehanda och Trelleborg Allehanda. Hon håller kurser i skrivande, bland annat på Sörängens folkhögskola. Hon ger även råd som en av experterna i tidningen "Skriva". Våren 2010 fick hon Jönköpings kommuns kulturstipendium om 25.000 kronor. "För mångsidig verksamhet inom litteratur och skrivande" var motiveringen.

 

Jag känner inte Elisabet Norin, mer än att vi är kompisar på facebook och hon har anlitat mig för författarbesök en gång. Spontant gillar jag alla som lär ut skrivande till folk, eftersom jag vet hur mycket gladare en blir som människa av att utveckla den förmågan.

 

1. Hur är läget?  

 

Tackar, det är coolt. :-) Livet är rikt och spännande.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada? 

 

Jag skriver gärna på morgnar när det är lugnt och svalt och ser sedan fram emot att bada och vara social resten av dagen. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut? 

 

Åh, den är långsam och omständlig och innebär en hel del mentalt trampande fram och åter. När det gäller det fiktiva skrivandet uppstår det ofta ur inre bilder, rörelser, figurer som är på väg någonstans. De är gåtfulla, jag vill veta vad det är som hänt dem, vart de är på väg. I början av ett nytt projekt behöver jag skriva in mig rejält i den världen innan jag vågar ta paus från skrivandet. Att förlora den där första skälvande kontakten innebär att förlora hela projektet. Det vissnar och dör. Så den första tiden behöver vara ostörd och jag behöver möta texten dagligen, tills jag lärt känna de olika personerna. Sedan kan jag lämna och komma tillbaka, lämna och komma tillbaka och veta att den skrivna världen står på egna ben.

 

För faktatexter är det lite annorlunda: de bygger på något som jag redan vet, eftersom jag skriver om det jag jobbar med. Där är det mindre darrigt, mera pang på och så kör vi.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den? 

 

Jag håller på med skotske John Burnsides "A Summer of Drowning" och jag gillar den mycket. Den är gåtfull, udda personer befolkar den här historien med en ung kvinna som huvudperson, den är mytologisk. Den utspelar sig dessutom till största delen i Nordnorge. Naturen bidrar till känslan. Och folk drunknar.

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver? 

 

Där jag kan se ut över det skånska landskapet. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den? 

 

Jag har flera men finlandssvenske Kjell Westö är en av dem. Han är en sorts modern Dickens med stora målande skildringar med nutidshistoria och moderna människor. En riktig historieberättare.  

 

7. Du jobbar även som skrivpedagog, det vill säga lär ut skönlitterärt skrivande. Man pratar ofta om att det är en boom just nu av människor som drömmer om att bli författare. Hur kommer det sig, tror du? 

 

Jag tror det finns flera svar på den frågan, det är inte entydigt. Ett är att man vill berätta något, som det alltid har varit. Man vill sitta i frid och ro och skriva ur sig sina böcker. Ett annat att det är lättare att ta reda på hur det går till, det finns en öppenhet i branschen och det finns fler seriösa skrivarkurser och pedagoger än någonsin (tyvärr också en del andra). Ytterligare ett annat är nog att författarlivet verkar vara mera rock'n'roll nuförtiden, i alla fall för vissa, och kanske tänker man också att det är pengar inbegripet. Alla vet att det är boklansering på gång när Camilla Läckberg står i decimeterhöga klackar på ett dubbeluppslag i Svenskan eller Mari Jungstedt visar sin lägenhet. Jag tror den där glamourbilden lockar en del människor.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu? 

 

Jag har två nystartade projekt: ett som är sådär skälvande magiskt och märkligt och som jag inte har en aning vad det blir eller om det ens blir något. Och så en bok med råd till skolledare. De behöver det. 

 

9. Att fullborda en roman är svårt, kräver både disciplin och hårt arbete. Har du några knep? 

 

Att skapa goda förutsättningar för att skriva är viktigt. Jag behöver ge skrivandet respekt, helt enkelt. Tid, plats, tankar - hur jag pratar om det och med vem. Jag lyssnar till mina uppmärksamma läsare, som följer under tiden och är beredd att redigera så att det går fram som jag vill få fram. En bit in i processen gör jag ett synopsis för att se hur saker hänger ihop. Och jag låter alltsammans ta tid.

 

10. Du har barn och familj. Hur var det att skriva när de var små, hur fick du tid? 

 

Det fick jag inte och jag kunde inte heller ta mig det: jag levde i ett förhållande där det jag värderade inte respekterades. Men jag läste - en annan sida av samma sak. På bussen, på tåget, på nätterna. Och höll min dröm uppe: jag var författare, bara inte utgiven. Jag brukar råda alla som sitter mitt i den där stormen av liv att prata med sin partner, lägga fram sin önskan och längtan. Det brukar fungera, folk brukar få support och bli påhejade. Om inte så får du stjäla dig tid: långa toalettbesök, en omväg med bussen hem, komma till jobbet en kvart tidigare.

 

Elisabet har en hemsida, här.

Trackback
RSS 2.0