Lilla sommarintervjun: Amanda Svensson

foto: privat
 
Amanda Svensson, född 1987, debuterade med buller och bång 2008 med romanen "Hey Dolly", som genast kallades för generationsroman. 2011 kom andra boken "Välkommen till den här världen:" (ja, det ska vara ett kolon där) som nominerades till Augustpriset. Amanda jobbar även som litteraturkritiker.
 
Jag känner inte Amanda, men vi har gemensamma bekanta, så det har ju hänt att vi varit på samma fest eller så. Malmö är rätt litet. Senast vi träffade på varann var när jag och Lisa satt och skrev, och hon kom förbi och sa hej, mitt i lunchen med dottern på armen. 
 
 

1. Hur är läget?

 

Bra! Jag har precis kommit hem från tre veckor i Västerbotten där jag skrev mer än under de senaste tre månaderna och joggade mer än under de senaste tre åren.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Förutsatt att man befinner sig i relativ närhet till en strand behöver det ena inte utesluta det andra. Eller hur länge badar du? Sen är jag dessutom fortfarande föräldraledig på halvtid med min dotter som just fyllt ett, så jag får gott om tid ute ändå. Skrivdagarna jag har känns som en fest och en ynnest. Att få barn är toppen på många sätt, inte minst för att det lär en att uppskatta sin skrivtid. Fast jag brukar nog alltid skriva bra under sommaren, det finns färre förpliktelser som konkurrerar plus att jag ofta hamnar i ett halvmelankoliskt tillstånd som är mitt bästa arbetstillstånd.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Jag brukar gråta litegrann. På riktigt alltså. Det hjälper mot det mesta.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

”Bära mistel" av Sara Lidman och den var enorm.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Helt ärligt skriver jag bäst i horisontalläge. Men för anständighetens skull brukar jag gå till mitt kontor.

 

 

6. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

En lång lustfylld tankefas som inleds med lite trevande skrivande som snabbt accelererar till hög hastighet, dippar någonstans i mitten (det är då jag brukar gråta), för att sedan landa i ett känslomässigt frånkopplat färdigställande (då har tankefasen på nästa projekt sedan länge inletts).

 

7. I din förra roman "Välkommen till den här världen:" blev jag väldigt imponerad av hur du gestaltar när karaktärerna pratar danska, genom att ändra ordföljden. Hur såg researchen ut här? Lyssnade du mycket på danska när du höll på med den? Kan du själv prata danska bra?

 

Jag är, eller var i alla fall, ganska bra på danska eftersom jag jobbade på Tivoli ett par säsonger och pluggade en termin på Københavns Universitet, plus en termin danska i Lund. Det är ärligt talat inte så svårt bara man lär sig vissa grundläggande ljud, typ det mjuka d:et. Men rent språkmelodiskt kunde jag ju höra att jag pratade ”fel” ofta, på ett sätt som lät lite bakvänt och barnsligt. När jag skulle gestalta hur Greta pratar danska - fast på svenska - fick jag ju helt enkelt skriva en lite naiv och bakvänd svenska istället, jämfört med danskarna i boken som pratade ”korrekt” svenska. Jag försökte överföra vissa skillnader jag upplevde mellan språken också, till exempel det faktum att många vanliga danska ord (veninde, fortælle m. fl) finns på svenska också, men låter ålderdomligt på svenska (väninna, förtälja). På samma sätt låter många vanliga svenska ord konstigt och gammeldags på danska (berätta till exempel), och Greta pratar ju lite så - styltigt och ålderdomligt. Och mycket småord, ja och ikke och så, som jag upplever att man gärna tar till när man inte riktigt behärskar ett främmande språk. Åh jag älskar danska! Och främmande språk i största allmänhet! Framför allt kanske de som liknar svenskan, eftersom skillnaderna blir på en så subtil nivå. Jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

En ny roman som ska komma ut nästa vår, är det tänkt. Den utspelar sig på en folkhögskola och handlar om våld mot kvinnor, pirater och vem som har makten över ens livsberättelse. Jag ser lite på det som ett slags tredje och avslutande del i en ”ungdomssvit”, eller vad man ska kalla det. Den hänger ihop med ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen:” både tematiskt och stilistiskt. Jag vet inte vad som ska komma sen, men jag tror att det blir något ganska annat, något nytt. Kanske något fasligt episkt. Kanske något om Påskön.

 

9. Jag älskade ditt sommarprat förra året, där du pratar om underlivssjukdomar. Hur fick du idéen till det?

 

Jag hade stora problem med mitt underliv under flera år runt tjugoårsåldern, och det jag upplevde som värst var nästan att jag inte kunde prata med någon om det eftersom det ju är ett så kallat känsligt ämne. Programmet handlade ju mycket om mina personliga erfarenheter av vestibulit och relaterade underlivsbekymmer, av det ofta nonchalanta bemötandet från kvinnosjukvården och av känslan av ensamhet och skam. Främst ville jag ju att andra i samma sits skulle få ett ansikte på någon annan med samma problem, och förhoppningsvis känna sig styrkta. Sen ville jag förstås också utbilda lite. Att få göra ett Sommar i P1 är ju på många sätt ett hedersuppdrag, och det tycker jag att man ska förvalta genom att prata om något man tycker är viktigt.

 

10. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Ärligt talat har jag inte läst mer än 50 sidor i den första delen, sen la jag av. Inte för att jag tyckte det var dåligt eller tråkigt, men du vet. Livet kom emellan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0