krönika HD: Svenska gubbar och andra knölar

 

publicerat 2 april 2012 04:00

Våren kommer! Med en stress utan dess like. Efter långa månader av slask, snö och kyla tycker svenskarna att vi förtjänar sommaren direkt. Så fort solen skiner åker grillen fram. Jordgubbarna säljs för tio spänn asken, sparrisbuntarna för femton. Förkylningen frodas i de tunna bröstkorgarna med fullt genomblås. Och till det grillade: färskpotatis.

Vår betyder sätta päror för mig. För päror heter det, inte potatis, där jag kommer ifrån. Nu ska groddarna planteras, och även om jag sällan är med nu för tiden, så minns kroppen tydligt hur vi satt på skakig päresättare med avlagda kläder i lager på lager för att inte frysa, håliga vantar där jorden kröp in och la sig till ro under naglarna. Om det var en regnig dag kunde det hända att vi stannade och pausade lite. Satt i boden och skulade, Martin stod utanför och rökte, jag tittade på flugan som kämpade mot spindelns nät i fönstret.

Efter ett tag sa pappa ”nu lättar det nog”, trots att ingen annan såg någon skillnad. ”Stellan kör”, sa pappa, och mycket riktigt. På åkern intill hade Stellan, den förhatlige konkurrenten, kommit igång igen.

Om det var en solig dag med blåst fick vi jord i ögonen, små korn som gjorde att man inte kunde se. Då kom de stora dykarglasögonen fram. Cyklopklumpen över ansiktet, med resårbandet som spände in i huden så att det blev röda ränder efteråt. Jorden som samlades runt om så att man liknade en panda, det var bara att välja. Fulast i världen, eller blind.

Idag bor jag i staden och jobbar i butiken där människor köper nypotatis i april. Hur då? Visst finns det svindyra små knölar från växthus. Men framför allt finns det importerade från Holland, i prydliga små påsar, de är billiga må ni tro. Precis som jordgubbarna, alla vet att det inte finns en gubbe så långt ögat kan nå i Sverige i april. Dessa kommer förmodligen från Belgien, har fraktats bensinångande för att nå hit och har inga kravstämplar på sig.

Svenska bönder och odlare har det svårt i dagens Sverige. Vi importerar allt mer av det vi äter, samtidigt som kraven på jordbruk och djurhållning höjs. I Sverige vill vi ha kravodlat, nära, det ska vara glada kor och grisar som går till slakt och inte för mycket besprutning i maten, helst ingen alls.

Men det är ekonomisk kris och klyftorna ökar. Moderaterna sänker skatterna och säger att alla ska ha råd att lyxa till det i sin vardag. Så vi köper fläskfilé från Danmark, det är ju ändå den som är billigast, vem har råd med den svenska sparrisen? Vi blundar och köper, blundar och köper.

För ett tag sen informerade nyheterna om antibiotikaresistens i Danmark. Och om en allvarlig utveckling mot en skräckframtid, där inga mediciner längre biter. För djurhållningen i Danmark är inte lika kontrollerad som den i Sverige.

Till midsommar kommer de första knölarna upp ur jorden och hamnar på tallriken. Blaskiga eller smörslungade, i tidningarna recenseras deras smak. Först till sommaren kommer gubbarna röda och svällande. Söta och godare, kanske just för att samvetet också är gott. Och från Österlen kommer svensk sparris. Den är mer än dubbelt så dyr som den holländska, men så drar du också ditt strå till stacken för att rädda Sveriges bönder. Inte är det invandrare vi har problem med i vårt land. Det är den invandrade maten som i längden kostar betydligt mer än tio kronor påsen.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0