krönika HD: Släpp författaren loss

 

Publicerad 21 maj 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson, vår nya ungkrönikör, om skrivande, självtvivel och skillnaden mellan att vara ung och vara vuxen.

Jag fick mejl från Glimåkra folkhögskola, min första skrivarlinje, om att komma och ha lektioner i hur man skriver ungdomslitteratur. Min första tanke var: jag har ingen aning! Jag vet inget om ungdomslitteratur, jag skrev ju bara en bok.

Jag skrev om klyschiga saker, som att revoltera mot det man vuxit upp med. Om att bli förälskad för första gången. Om att bråka med sin mamma och ha en egen klubb. Om att vara kär i en affisch på väggen. Om att smygröka och blanda häxdrinkar och kräkas. Om att ha skyhöga framtidsdrömmar och ena stunden vara bäst i världen, nästa sämst.

Det påminner om författarens sinne. Högmod och hybris driver handlingen framåt i ett smattrande tempo. Tills självkritiken kommer som en ilsken hydra, med tusen nya huvuden att hugga av. Man hankar sig fram bland refuseringsbrev och tilltro till det egna skapandet, bland fina recensioner och muttrande pessimister.

Självcensur, brukar det hävdas, är det som mest effektivt dödar kreativiteten. Och det stämmer. Det händer mig var och varannan gång jag skriver på min roman att jag tycker att det som kommer ur mina fingrar mest är skit, dåliga formuleringar, icke trovärdiga scenarier som gör att jag tröttnar halvvägs.

Om jag gör det; varför skulle inte läsaren göra det? Och så är man frestad att markera/radera, stycke för stycke. Tills det inte bidde nån tröja längre, bara en tumme.

Då är det skitbra att tänka som en fjortis istället. Fuck you all, jag bestämmer här. Det här är mitt rike och ni tangentjävlar ska lyda mig. Jag skriver det jag skriver, och jag tänker inte lyssna på den negativa rösten längst bak i hjärnan som försöker dra ner mig på jorden.

Och för att dra det steget längre: inte är det bara författare som har det så här? Nog är hela livet, för varje människa, späckat till gränsen av bubblande tonårskänslor. En dålig dag på jobbet och jag hatar min chef och önskar döden åt alla otrevliga kollegor. Min granne spelar countrymusik så det skallrar i väggarna, och jag vill släppa in sopor genom hans dörrinkast. En vacker prins eller prinsessa mittemot mig på bussen och det pirrar i min kropp av tillbakatryckta hormoner, på en sekund är mina framtidsdrömmar skyhöga.

För jag är väl inte ensam om att se hur bröllopet ser ut, innan jag skakat hand och presenterat mig?

Så jag berättar om det. Om att ta bort spärrarna och skriva som att man skriker. Om att läsa sina gamla dagböcker för att komma i rätt mood. Om den snirklande vägen mot att växa upp, vägen som vi fortfarande går på. Den enda skillnaden mellan vuxen och ung är att vuxna lär sig kamouflera och kontrollera. Säga ”kan vi prata om det här?” i stället för ”jag hatar dig, jävla hora”.

Och med lite is i magen kan det faktiskt tänkas vara så att de stycken författaren dömde ut ena dagen, strålar som den självklaraste av solar den andra.

Jo, det är sant! Skrivandet är magiskt på det viset! Och det som fortfarande suger går ju faktiskt att rätta till i efterhand, tänker den vuxne. Det gäller bara att fokusera på guldet.

Men kom ihåg: utan bubblande tonårskänslor och framtidsdrömmar av att allt är möjligt, himlen är min; blir det inget av någonting.

Fotnot: Vår nya ungkrönikör, estradpoeten Lina Arvidsson, debuterar denna vår med ungdomsromanen "Det borde finnas regler". Hon är bördig från Västra Karup men bor i Malmö.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0