krönika HD: Rundgång i kultursystemet

 

Publicerad 21 januari 2013 kl. 04:00
 

Lina Arvidsson om kändisfixeringen som hotar den nyfikna kulturbevakningen.

Jaså, Bodil Malmsten igen? Jag läser decembernumret av Vi läser och känner igen det glasögonprydda ansiktet från Babel och diverse tidningar under hösten. Var hon inte med i Lundströms bokradio också? Och så har vi Jonas Hassen Khemiri. ”50 Shades of Grey”. John Irving; det verkar vara rundgång på det här jävla stället!

Frågan att ställa sig när det gäller svensk litteraturbevakning är kanske vad som kommer först? Hönan, eller ägget?

”I en rapport från 2011 konstaterar Förläggareföreningen att tio procent av titlarna numera står för 90 procent av försäljningen. Kanske har alla svenskar samma smak? Eller så köper vi helt enkelt de böcker som syns.”

Så skriver Sofia Hallberg, en av fjolårets debutanter, i den välbehövliga debattartikeln ”Åt hen skall varda givet”, publicerad i Expressen (28 december).

För vad händer när det blir de kända ansiktena som säljer böckerna? Vad händer när kulturrapporteringen blir så pass enahanda?

Om Babel väljer att bjuda in för omgivningen redan välkända författare, garanteras deras försäljning att höjas ytterligare.

Om bokhandlare väljer att skylta med för allmänheten redan kända titlar, så tenderar folk att främst köpa dem.

Om Bonniers köper upp Åhléns bokavdelning och inför bokrean väljer att ha 99 av 102 titlar från sitt eget förlag, då påverkar det bokförsäljningen. Är det verkligen en slump att de stora förlagen ofta är överrepresenterade i prisnomineringarna mot slutet av året?

Om jag läser om Bodil Malmsten en gång till, så kommer jag att bli förälskad i henne och köpa alla hennes böcker. Det är bra för Bodil Malmsten, och kanske även bra för mig, men jag går förmodligen miste om 50 andra titlar som en bredare rapportering kunde uppmärksammat mig på.

Och vad händer egentligen när författaren blir viktigare än boken? Författaren, denna ljusskygga människa som trots allt har ett av världens minst sociala yrken; kan man verkligen kräva att denna person också är en hejare på att framträda i teve? Eller är det dem förunnat som klarar även detta, och att skriva, att sälja böcker?

Och så läser jag att Charlotte Perrelli får Kvällspostens Edvardpris, bland annat för sin insats i ”Evita”. Det har visserligen inget med litteratur att göra, men det konkluderar så fint min poäng.

Jag såg ”Evita” för några veckor sen. En bra produktion: dans, scenografi, kostym, det mesta var utmärkt. Utom just Charlotte Perrelli. Som varken kunde artikulera, behärska Evitarollens krävande tonspektra eller spela teater. Visserligen förväntar jag mig sällan stordåd från Kvällsposten, men när jag ser att det var läsarna delvis som röstat fram Perrelli till vinnare faller pusselbiten på plats.

Vem syns mest? Vilka ansikten ”känner” svenska folket bäst? "Hon hinner även med att vara bloggare, författare och skådespelerska", noterar juryn i sin motivering. Och prata ut i skvallerpressen, tänker jag surt.

Perrelli blir ett exempel på den personkultsdrivna politik som ligger bakom dagens framgångsrika kändisar.

Vill vi verkligen ha ett kulturklimat där ekonomiska intressen går före en bredare, nyfiken bevakning? Där den ena hänger på den andra i en bajsnödig ringdans inför skräcken att inte ha snappat upp det senaste. Där kompetens inte nödvändigtvis konkurrerar ut stjärnglans.

Eller snarare: väldigt sällan gör det.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0