krönika HD: Prata om det!

 

Publicerad 27 augusti 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om sexuella gråzoner.

”Eftersom jag inte skrikit, slagits eller sagt emot var det ingen riktig våldtäkt. Det var inte tal om att anmäla. Jag hade förverkat rätten till det.”

På Palladiums scen sitter fem skådespelare och läser texter om obehagliga sexupplevelser inför en knäpptyst publik av blandade åldrar och kön.

Skillnaden mot den uppsluppna Malmöfestivalträngseln utanför är slående. Texterna drabbar på olika sätt; de gör ont. Får en att vrida sig av pinsamhet. Eller att känna igen sig.

#prataomdet startades som en hashtag på twitter av Johanna Koljonen i samband med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Hennes tanke var att skapa en rörelse där folk kan prata av sig om obehagliga sexerfarenheter. Där gränsen till våldtäkt är skör, fast inte alltid.

Den så kallade gråzonen är stor. Kännetecken: när du mår dåligt efteråt. När du inte riktigt vill men fortsätter ändå. När något känns väldigt, väldigt fel.

Texterna som läses upp är tagna ur antologin ”#prataomdet” nyligen släppt på Kalla Kulor förlag, och läsföreställningen är en del i satsningen ”fortsätt #prataomdet”, som kommer att turnera runt på skolor i höst.

Handlingen utspelar sig i festivaltält med händer innanför byxor, i duschar under vinglande fylla, mitt i ett analsex där kvinnan tänker ”jag är glad att jag nästan är avsvimmad, annars hade det här gjort ont.”

Det berättas om den där efterfesten när han pressar sig in i honom, och huvudet vill, vill, vill, men kroppen inte riktigt hänger med. Eller den där morgonen när han tränger in i henne och hon inte riktigt är vaken, vad gör han?, tänker hon storögt, kan man vända sig om till sin pojkvän och säga ”ursäkta, men håller du just nu på att våldta mig”?

Varför säger vi inte ifrån när det gör ont? När det känns fel? När vi helst skulle vilja fly, men ändå ligger kvar?

Det fanns en spänning i luften, heter det. Det är mycket Harlequinroman och porrfilm när det kommer till attraktion.

Förväntningar, inlärda vanor och krockande känslor. Lag och rätt säger en sak, men vad säger tradition och kutym?

I det outtalade är det inte alltid lätt att tolka varandra, och att protestera kan kännas som att bryta mot sociala konventioner.

Vilket, har det visat sig, faktiskt är värre än något annat.

”Att fejka är att handla irrationellt och veta om det. Därför pratar jag inte om det.”

Det är en drabbande föreställning med en givande debatt, och när jag går hem efteråt tänker jag att kanske kan det viktigaste kristalliseras ut i två punkter.

Ett: ”straighta vaniljvärlden”, som Koljonen kallar den (alltså man och kvinna som har ”vanligt” sex med varandra), har allt att lära av den queera BDSM-världen. När sex plötsligt kan involvera piskor och partnerbyte, ”vad som helst kan ju hända”, är stoppord fullkomligt nödvändiga. Öva dig hemma på att säga ifrån. ”Vänta lite”, ”stopp”, ”kan vi pausa”. Eller, som i BDSM-världen: ”Rött!” ”Gult!”

Två: Att denna rörelse är minst lika viktig, om inte viktigare, för killar. Unga killar har ofta hård jargong i kompisgänget, som Kakan Hermansson säger: ”Jag är så trött på att vi tjejer måste lära er killar att prata om känslor!”

Oavsett kön och läggning är det dumt att tiga och lida.

Våga känna efter.

Fortsätt prata om det.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0