krönika HD: När orden tar vid

 

Publicerad 24 september 2012 kl. 04:00

Lina Arvidssons vill att folk brottas med orden.

Jag läser om gängbråk som går allt längre ner i åldrarna. Jag hör på nyheterna att ungdomar läser allt mindre idag. Och någonstans hänger dessa saker ihop. När orden tar slut tar nävarna vid, brukar det ju heta. Med bristande utbildning blir gapet stort, mellan de som har ord och de som inte har ord för sin ilska.

Internet skulle ju vara revolutionen för läsande och skrivande, ett bibliotek i var människas hem?

Men kraven har släpat efter. Det är inte nödvändigtvis bildande att läsa sig till saker på nätet, där både språkkänsla och faktakoll ofta dukar under i stressen att få upp saker snabbt. ”Bara de som kan uttrycka sig kan ta del av det demokratiska samhället”, menar en orolig bibliotekarie i ett inslag jag ser på ”Aktuellt”.

Jag tänker att intresset för orden är något man måste lockas till.

Den åttonde september var det urpremiär på en ny tävlingsgren i Sverige. Metaforbrottning. Förmodligen kommer den inte bara att sprida sig land och rike runt, utan även över de nationella gränserna.

Meta-vadå?

Jo, en blandning mellan poetry slam och wrestling.

Poetry slam, om ni inte har koll på det sedan tidigare, är tävling i poesi.

Wrestling är iscensatt brottning i skojiga utstyrslar med stort hejarklackspådrag, spexig akrobatik och mycket muskler.

Det vore synd att påstå att det fanns enorma muskler på plats på bistrons scen på Moriskan i Malmö. Men scenklädsel och skådespeleri var det inget fel på. För att inte tala om tilltalsnamnen! Vad sägs om ”Den Vilska Solanas” (till vardags Vilska Lindgren) som klagade över alla män som befann sig på scenen, och representerade den bildade akademikerfeministen från Lund? En svart liten hatt med flor prydde hennes huvud. I kamp mot ”Knivponny”, arbetarklassfeministen med långa dreads-extensions, nätbrynja och ett hölster runt midjan. Väjde inte för handgriplig närkamp.

Men det var undantagsfall. För i metaforbrottning slåss man verbalt, inte fysiskt. Det kan låta till exempel så här:

”Jag är de sönderbitna naglarna som förvandlar all beröring till smärta.”

”Jag är dina fingrars nu etthundrafemtioprocentiga prestanda på en touchscreen-telefon.”

”Jag är telefonen som faller till golvet och skärmen som spräcks i en explosion av små regnbågar.”

”Jag är sju års olycka som man kan spendera på ett strandhotell på Ibiza, i en pensionärslägenhet inredd 1982, städad 1998.”

”Jag är lyckan som sipprar in mellan hotellväggarna innan de sju åren är slut, jag är hotellen som expanderar och tar över även Sveriges kust.”

”Jag är lukten av sur tång på västkusten och tysk turistnäsa som skrynklas och checkar ut.”

”Jag är flygresan som tar dig genom molnen och när du landar har du tappat din själ.”

Kanske är det hippieskimrande av mig, men nog är den vacker? Drömmen om ett samhälle där vi slåss verbalt istället för fysiskt. Där hjärnan är musklerna. Och publiken bedömer med applåder vem som går vinnande ur.

Metaforbrottning är ett roligt initiativ men nästa gång hoppas jag att Moriskan lånar ut stora salen i stället. Det blev lite lamt när man inte kunde se scenen för all trängsel. Jag tänker att längtan till bildning borde vara den samma som längtan efter makt och respekt. Ordet måste bli angeläget, något att brinna för, något som spelar roll. Eller åtminstone underhåller.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0