krönika HD: Jag är så mycket mer!

 

Publicerad 19 november 2012 kl. 04:00

 

Det är en fin kväll. Min bästa vän sitter på andra sidan bordet och servitören har precis kommit in med varmrätten. Vi har inte kunnat komma ifrån på länge och nu är det bara vi, vinet glittrar och blänker i glasen. Inget jobb imorgon bitti! Allt borde vara perfekt.

Förutom att jag känner ett underligt behov av att dokumentera. Att ta en bild, kanske tagga var vi är nånstans (den där krogen man aldrig får sittplats på), jag tänker att vinet går så bra i färg med min bästis tröja, det skulle bli en bra komposition. Och så kan jag posta det på Facebook, det vore väl synd att inte göra det, kanske dimmigt filter, då ser det ännu mer åtråvärt ut, nu när vi har det så bra. Så att alla kan se det.

Bland det första jag gör när jag vaknat på morgonen är att logga in på Facebook. De röda små markeringarna längst upp till vänster berättar hur många som kommenterat på saker jag lagt upp, eller i samma tråd som jag, vi kan bortförklara det som social aktivitet. Har någon lajkat mig?

Att lajka kräver inget. Det är en lam kram med ena handen i bakfickan.

Jag är beroende av det. Snabb kontakt med vänner, umgänge fast jag sitter hemma, att få formulera sig vitsigt om sin vardag hur många gånger som helst per dag. Att lägga upp bilder och kika på andras, bli inbjuden till events, möjligheterna är oändliga!

Lajkade han inte mig idag heller? Amen det var väl själva helvete.

Men då och då händer det, som nu, att jag undrar vad det blev av oss. Plötsligt är händelsekedjan som bildar livet inte lika mycket värd om vi inte ständigt dokumenterar den. Jag kan inte uppskatta nuet. Jag kommer på mig med att hata smartphones, för jag vill inte att folk ska veta var jag befinner mig hela tiden. Jag vill inte bläddra igenom de röda markeringarna när jag egentligen sitter och fikar med en kompis. Jag vill inte jämt kunna kolla min mail.

I höger kolumn möts jag av reklam som påstås vara riktad direkt till mig, baserat på det jag skriver om. Den verkar dock gå mer på ålder, kön och fördomar.

”Är du nybliven mamma?” – jag ser att du är trettioett och kvinna nämligen.

”Vill du köpa billiga skor?” – kvinnor brukar vilja det.

”Jag ser att du är singel!” – här är ett dejtingforum för dig!

Så det händer att jag ledsnar. För jag kan inte, hur gärna marknadskrafterna än vill det, beskriva min personlighet på tre ord. Jag är inte och vill inte vara så okomplicerad. Jag är så mycket mer! Jag behöver få vara så mycket större!

Men jag behöver bli påmind om det. Vi kan kalla det semester. För mitt storhetsvansinne färgat av röda markeringar får mig så lätt att tro att hela världen undrar. Vad gör jag just nu egentligen, var befinner jag mig? Men moahahahA, det tänker jag inte berätta!

Det är hemligt!

Så, vi hugger in på varmrätten, ingen vet vad vi äter ikväll, ingen vet hur vi ser ut. Jag har lagt mobilen hemma, kanske sitter jag inte ens här. Vad vet ni? Ni behöver inte veta allt. Ni vet aldrig allt.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0