krönika HD: Inte så mycket skog i Västra Karup

 Publicerad 16 juli 2012
 
 
”Jag läser bara sanna berättelser”, sa en kvinna på mitt Icajobb. Det gjorde mig fundersam. För vad är egentligen en sann berättelse, och vad är en osann?

För några år sen fick Liza Marklund skäll när det kom fram att hennes bok ”Gömda” inte var helt igenom biografisk. Tvärtom hade hon fabricerat fritt, lagt till och dragit ifrån. Folk kände sig lurade, var inte varje ord sant? Hade de inte fått sig till livs en sann historia, som omslaget så tydligt sa?

Baserat på en sann historia. Based on a true story. Hur kommer det sig att berättelser blir så mycket mer angelägna för oss om de säger sig företräda sanningen? Försäljningsstatistik visar att kvinnan på mitt jobb inte är ensam. Svenskar idag läser främst deckare eller just biografier och berättelser ”ur verkligheten”, gärna med ett känt ansikte som marknadsföring.

Ska jag berätta en hemlis för er? Alla berättelser är baserade på verkligheten. Och alla sannberättelser, om de ska funka skönlitterärt, innehåller ett visst mått av lögn. Det är nämligen så vi författare jobbar. Även fantasyförfattare lånar av sitt eget liv, sina egna erfarenheter. För att måla upp övertygande scenarion och förmedla känslor genom text krävs mer än förmågan att sätta sig in i andra människors psyken; - det krävs verklighet. Det krävs författarens innersta, blodigt och bultande på ett fat.

Om jag tar min egen bok ”Det borde finnas regler” som exempel. Den utspelar sig inte i Västra Karup och karaktärerna går inte på Strandängsskolan, men om jag inte hade vuxit upp där jag gjorde, hade boken sett helt annorlunda ut. Jag längtade också efter estetisk linje; Hylliedahlgymnasiet kan ses som en skönlitterär version av Sturegymnasiet i Halmstad. Av hämndlusta slängde jag in en gympalärare jag haft en gång. Jag förstärkte obehaget jag kände när jag mindes honom genom att ge honom ett skräckinjagande utseende, överdrivna brännblåsor, äckliga ovanor. Inte mycket av det slutliga resultatet är han. Men grunden är…

Det finns inte så mycket skog i Västra Karup, men vi har Backarna, och det räckte som magi för mig. Bodde det en häxa i den lilla stugan? Förmodligen inte, men precis som Mia tyckte jag bäst om när man trodde det.

Visst kan man argumentera mot det här sättet att läsa böcker på; särskilt skaparen av verket vill gärna värja sig. Åt Karl-Ove Knausgårds böcker hittade Norstedts på en ny skojig term: ”autobiografi”... Göran Tunströms böcker svämmar över av teman som frånvarande far, kristendomen och dramatiska dödsfall. Tror ni att det var för att Tunströms far var prästen Hugo Tunström, som dog för tidigt (54 år gammal) när Göran bara var tolv? Och så det där med lögn i sanningen… Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” må handla om Valerie Solanas och använda sig av diverse artiklar tagna ur verkligheten för att porträttera henne, men boken läses främst för sin litterära kvalitet. Och Solanas i boken är trots allt Stridsbergs Solanas. På samma sätt är min pappa inte alkoholist, som Mias pappa, och jag trodde faktiskt inte att han visste allt när jag var liten.

Men varje bok som andas och lever har ett kodat morsespråk som berättar författarens historia. Ingen lever opåverkat. Och egentligen är det som bäst när du hittar något helt oväntat i det författaren skrivit: dig själv. Då har litteraturen lyckats.

Lina Arvidsson

Trackback
RSS 2.0