krönika HD: Det blev en hen

 

Publicerad 20 maj 2013 kl. 04:00

 

SM i poetry slam är slut för denna gång.

Som arrangör hann jag långt ifrån se alla poeter, men det finns alltid saker att bära med sig, intryck att bli berörd av. I år handlade det mycket om personliga pronomen. Och rätten att bestämma över dem själv.

Vinnaren från Göteborg, Nino Mick, är transperson och som sådan den första att ha vunnit SM i poetry slam. Det är inte hon eller han, det är hen. Ett litet skifte av bokstäver bara, men jag märker till min förfäran hur jag, som ändå tror mig vara vidsynt, insatt och medveten, ständigt slinter på tungan.

Det är som att hjärnan är den störige ungen längst fram i klassrummet. Prudentligt slätkammad lugg med runda glasögon och handen viftande, ”jag vet, jag vet!” så fort det kommer till kön. Eller traditionalisten, som inte tänker längre än sitt eget lilla köksbord, där linneservetterna vikts på samma sätt sedan mormors dagar.

Att använda ordet hen blir försiktigt och trevande, ovant och vingligt. Som skorna jag trippar runt i som konferencier, ja vi glömmer så lätt. Att det egentligen är accessoarer och extraprylar som föder det där vi kallar kvinna eller man. Raka benen, hur naturligt är det egentligen? som Gotlandslaget påminner om i en av sina lagdikter.

Transpersoner har historiskt sett varit mannen i sit-comen som tar på sig en klänning och genast får skratt, eller den lesbiska kvinnan som tar på sig mannens kläder för att tillåtas ett förhållande med en annan kvinna. Ett sätt att dumförklara, eller kategorisera. I själva verket säger inte ytan något om personens sexualitet. En transsexuell person känner sig inte hemma i det kön den har fötts med, punkt.

Sedan barnsben är vi uppfostrade med att det enbart existerar två pronomen; två kön. Du är kvinna, eller också är du man.

”Blev det en flicka eller pojke?” böjer vi oss ner över barnvagnen och frågar. Motståndare till ordet hen är rädda för att deras vardag måste förändras, det handlar om vana och den berättelse vi gör av vår omvärld, och häri ligger också det obetänkta blurpandet jag själv ger uttryck för varenda gång jag säger fel.

Även rent språkliga förändringar kräver personlig förankring för att införlivas. Stå öga mot öga med en transperson och försök hålla fast vid den slätkammade lilla glasögonormen, eller köksbordets trygga sarg.

Det är att säga ”Jag underkänner din bild av verkligheten”. Det är att säga ”Jag respekterar inte dig”. Det är att säga ”Du är löjlig som inte anpassar dig till den norm som är så trång, men som är den enda vi vet”. Öga mot öga, som sagt. Det går att föra hur många debatter som helst, ställa sig för eller emot, men det är människor det handlar om; inte bara en bokstav hit och dit.

Stolpar du runt i högklackat och är skitnöjd med att du föddes med kvinnokön? Spänner du dina biceps, går i byxor och älskar att vara född med penis? Så praktiskt. Då är det inte för dig ordet hen föddes. Sluta agera som att du blir personligt angripen av det. Öva upp din empatiska förmåga, det vill säga att sätta sig in i hur en annan människa känner sig. Du har den förmågan, jag lovar, vi har den alla. Den medföljde när vi föddes som människor.

Lina Arvidsson


Kommentarer
Postat av: Li

Tack!

Svar: :) Tack själv!
linaarvidsson

2013-07-29 @ 23:11:58
Postat av: Mats B. Johansson

Bästa Lina,

Det må vara förfallet av svenska skolväsendet eller en så enkel sak som att just dina lärare misslyckats med att förmedla det självklara, men vi har betydligt fler än två pronomen i svenska språket. Nu gissar jag att du avsåg _personliga_ pronomen - alltså sådana man använder istället för egennamn när man talar/skriver om personer - och där har vi tre:

Han/honom - om personer med snopp
Hon/henne - om personer med snippa
Den/denne - om personer där vi inte vet, eller där könet är oväsentligt (som det oftast är)

Det står dig fritt att använda "hen" bäst det dig behagar men det finns inget _behov_ av att göra det, då svenskan klarar sig alldeles utmärkt utan detta - vilket om inte annat bevisas av historien: vi har ju på något mystiskt sätt hanterat vårt språk i ett drygt millenium utan att "problemet" visat sig..

Argumentet att "det är så krångligt att säga 'han eller hon' hela tiden" saknar verklighetsanknytning, eftersom i princip ingen - utanför hen-debatten, alltså - någonsin använder det. Man säger inte "Han eller hon som vill får hjälpa till att förbereda julfesten", man säger "Den som vill...", eller "Vem som helst..." eller "Alla är välkomna att hjälpa till".

Osv, ad nauseum...

Inte heller är de märkliga jämförelserna med finskugriska och andra språkstammar annat än trams, då dessa över huvud taget inte har könspecifika personliga pronomen: det finns inget "han" resp. "hon", utan där är ALLA "den". Inget som talar för införandet av ett fjärde pronomen i svenskan, alltså...

Vad gäller transpersoner är det heller inget problem: om Kim inte vill identifiera sig som "han" eller "hon" så får Kim vara "Kim": egennamnet istället för ett personligt pronomen. Och näeh, meningen "Kim ville låna bilen så han/hon/hen kunde åka på återvinningen med hans/hennes/hens gamla soffa" kommer inte ställa till något problem eftersom det korrekta skulle vara att säga "Kim ville låna bilen för att ta sin gamla soffa till återvinningen".

Osv...

"Hen" är inget annat än ett politiskt värdeord; en markör för att användaren av detta fjantiga hittepåord vill placeras på den politiskt korrekta delen av kartan - bland de perceptuellt fina och rättrogna som kämpar mot alla groteska orättvisor på vår planet, likt några onda bokstäver...
Något behov varken finns eller har funnits, oavsett läggning eller könsidentitet.

Svar: Tack för din långa kommentar, Mats. Men inte kan du ha missat debatten som rasat? Just nu verkar den ha mattats av, och det känns ju skönt. Jag gillar att du tar upp exempel på där det är lätt att undvika fällan han och hon. Det går ju som du säger ofta bra att säga "den" istället.
Men det kvarstår ju fortfarande situationer, jag hamnar själv i dem hela tiden, och det är inte konstigt alls, eftersom vi är vana vid att dela in människor i just dessa två kategorier.

Det är just behovet av att göra om "hen" till just ett "politiskt värdeord", som du säger, som skapar så mycket problem. Politiskt korrekt har blivit en term, ett skällsord, istället för att handla om vad det handlade om från början: ödmjukhet och förmågan att sätta sig in i andra människors känslor.

Jag föreslår för övrigt att du läser min intervju med transpersonen Nino Mick, http://linaarvidsson.blogg.se/2013/july/lilla-sommarintervjun-nino-mick.html, hen är saklig och bra.
linaarvidsson

2013-07-30 @ 18:42:58
Postat av: Mats B. Johansson

Nej, jag har verkligen inte missat nån debatt. Tvärtom har jag åtskilliga gånger påpekat att bristande språkkunskaper inte är grund för nyordsskapande - när det finns adekvat vokabulär, som du förhoppningsvis vet...

Din uppfattning om att ordet skulle handla om ödmjukhet och empati köper jag inte alls. "Hen" dök upp som förslag för snart femtio år sen, men - måhända beroende på en mer djupgående språkkunskap hos dåtidens gemene man (och kvinna, och queer) -blev det ingen som helst debatt. Då, alltså.
När det överflödiga ordet grävdes upp ur den språkliga avgrund det rätteligen förpassats till var det av människor som använde detta precis som jag ovan skrivit: för att markera grupptillhörighet, för att ha en identitet som PK, för att slåss mot imaginära väderkvarnar... Inte för att göra någon faktisk skillnad, utan för att _framstå som en god människa_ genom ett "viktigt" ställningstagande. Helt ärligt måste jag säga att det sätt på vilket detta ord mottogs chockade mig: aldrig i min vildaste fantasi kunde jag drömma om att så många människor hade så ermbarmerligt usla kunskaper i sitt eget modersmål att det över huvud taget började användas; att folk på fullaste allvar trodde att det fanns ett "behov".

Jag frångår kronologin och bemöter ditt sista stycke här: "Nino" är saklig och bra. Du vet vem det är och behöver inte använda vare sig han, hon, den eller hen.

Sen är det inte så att det är "lätt att undvika fällan med han eller hon" utan precis tvärtom: det är svårt att hitta ett exempel på när frasen "han eller hon" öht används - eller använts - utanför denna nyordsdebatt.

Jag hoppas att du förstår skillnaden.

Borträknat de senare årens debatter vet jag att jag själv, trots flitigt skrivande i allsköns alster och fora, bara använt frasen nio gånger så långt bak jag kan söka i mina texter (1992 var året jag skaffade första Windows-datorn) och i samtliga dessa fall var det en frågeställning kring två bestämda personer av varsitt heteronormativt kön, modell "Var det hon eller han som körde?"

Som motvikt har jag använt den/denne minst 2,8 miljoner gånger - datorn hängde sig vid sökningen, men jag tror att förhållandet är tillräckligt tydligt utan en exakt siffra.

Svar: Uttrycket "politiskt korrekt" var vad jag avsåg hade med ödmjukhet och empati att göra, ett uttryck som blivit förvanskat.

Du har en poäng i att folk idag har sämre kunskaper om svenska språket, ev att språket förändras av att möta t.ex engelskan. (Jag antar att du också hatar särskrivningar.)


Fortfarande tycker jag att jag ofta hamnar i språkligt kniviga situationer, alltså där jag är van vid att säga "han" eller "hon", jag gör det utan att tänka. Ska jag presentera nån som ska läsa på scen i ett poetry slam, ja då "välkomnar vi henne/honom upp på scen!" Ska man säga "den" plötsligt, känns det ovant i munnen. "Den" är ju också beteckningen på saker och ting, snarare än människor. "Denne", ja i skrift fungerar det säkert bra. Men i tal?
linaarvidsson

2013-07-31 @ 22:51:47
Postat av: Mats B. Johansson

"Vi säger välkommen till... Pelle Plutt!"
*applåder*

Allvarligt.

Svar: Ja, allvarligt.Bara i presentationen av Nino Mick, i intervjun jag hänvisade dig till, tänkte jag på hur komplicerat det blev. Det går inte att skriva "Nino" alla gånger, ibland behöver jag för att det ska bli bra språkligt hänvisa till personen med dess pronomen, och då är jag van vid att skriva "han" eller "hon". Som en liten övning för att testa vad jag menar kan du prata om Pelle Plutt i tio minuter, berätta vad Pelle Plutt gör om dagarna, utbildning och jobb etc, utan att använda "han" eller "hon". Där är "hen" ett väldigt lämpligt ord. Eller "den", många transpersoner är bekväma med det ordet också.
linaarvidsson

2013-08-01 @ 08:40:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0