krönika HD: Bjällerklang och minexplosioner

 

Publicerad 20 december 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om svensk vapenhandel i juletider.

Jag sitter i kassan på Ica och lyssnar på julmusiken. Och tänker på vapenindustrin. Det är faktiskt inte ett så stort associationshopp när allt kommer omkring.

Bjällerklang och slädar i all ära, men ett återkommande tema är även fred på jorden.

Jo, faktiskt! Har du hört något mera sjuttiotal och knarkdoftande sedan ordet ”solidaritet” försvann ut ur det kollektiva medvetandet?

”War is over, if you want it, war is over, a-a-a-a”, sjunger barnkören med John Lennon. If you want it. Men vill vi det då?

I Sverige finns det en regel om att inte sälja vapen till länder i konflikt. Men jag läser på zitzer.se – en oberoende röst för fred – att Sverige exporterar vapen till exempelvis Thailand, som är i konflikt med Kambodja, och till krigsglada USA, som även sålt vidare svenska vapen till irakiska armén, något som bryter mot upprättade exportavtal.

Vi säljer även till diktaturerna Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Senast i mars i år avslöjade Ekot att den svenska myndigheten FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, sedan 2007 hjälpt Saudiarabien att planera en missilfabrik. Jag minns förvirrade bortförklaringar och blånekanden.

Händelsen bidrog åtminstone till att sätta vapenhandel på den politiska agendan. Dagens politiker verkar dock ha en förmåga att få de mest allvarliga frågor att låta vardagliga, som om det handlade om vilken industri som helst. Vinst och avkastning.

Att balansera på gränsen mellan moraliskt riktigt och rent förkastligt, med ett ansikte som fortfarande minner om det oskuldsfulla Jesusbarnet. Det enda jag hör åt "war is over"-hållet är Jonas Sjöstedt, som hävdar att Vänsterpartiet på sikt helt och hållet vill avskaffa vapenindustrin.

Och Amnesty förstås, som i november i år var på FN-förhandlingar i USA. Tack vare presidentvalet uppskjutna till mars 2013.

2001 till 2010 fyrdubblades svensk vapenexport till en försäljning på 13,6 miljarder. ISP, Inspektionen för strategiska produkter, ägnar sig mycket åt ordval.

”Försvarsmateriel” heter det, inte krigsmateriel.

Carl Bildt, vår utrikesminister, pratar gärna om vikten av att behålla god kontakt mellan länder, både när det gällde diktatorn Khadaffi och när det gällde fängslade journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

"Sveriges utrikespolitik ska medverka till frihet, fred och försoning såväl i vår egen som i andra delar av världen. Den förs med tydlig utgångspunkt i de värderingar som bär upp vårt eget samhälle och i de intressen som är våra”, står det i Bildts presentation på regeringskansliets hemsida.

Och det blir alltmer tydligt att anledningen till att Sverige inte legat i krig de senaste tvåhundra åren är att vi har fikat med diktatorer. Presumtiva framtida handelskontakter.

Men förlåt, jag förstör julefriden. Fred i vårt individualistiska tidevarv ska kanske översättas till att kriget mot livspusslet är över för den här gången.

Att freden lägrat sig i det egna vardagsrummet, där inget skall någon fattas.

Med Nobels fredspris som en varm pläd om axlarna.

Och för övrigt är det en lögn att Sverige inte varit i krig på tvåhundra år. Vi skickar soldater till Afghanistan och blir förvånade när de återvänder i en kista.

Förvånade över att det är sånt som händer, när man leker med vapen.

Förlåt; försvarsmateriel.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0