krönika HD: Alla andra är ju idioter

 

Publicerad 11 juni 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om inskränkthet här och där.

När jag var liten och gick i Västra Karups skola hatade vi de som gick i Torekov. Och de som gick i Förslöv och de som gick i Båstad. Och när jag tänker efter var vi nog rätt skeptiska mot Östra Karups elever också.

I Torekov gick det bara idioter, det visste alla. Förslöv var hänsynslösa på fotbollsplanen. Båstad var fullt av stroppar som trodde att de var nåt, och Östra Karup misstogs alltid för Västra Karup, och kanske var det därför vi inte gillade dem.

Min kompis Ida blev ihop med en från Torekov, hon var en av få som blev ihop över huvud taget i min klass, som då var sexan. Störst i skolan men små i världen. ”Hur kan du?” tyckte vi, för det visste väl alla, att i Torekov gick det bara idioter.

Det är lätt att skratta åt det här beteendet nu, nästan tjugo år senare. Kanske spelade det roll att vi var fotbollsspelare med hejarramsor för att styrka hur vi var mycket bättre än de andra, i sann nationalistisk anda. Kanske spelade det roll att vi var unga, om nu att växa upp innebär att man vidgar sina vyer.

Kanske spelade det roll att jag utöver min kusin Elsa-Maria, som jag kallade för pepparkakskusinen, kände få människor som hade annan hudfärg eller för den delen annan bakgrund, än jag själv. Jag var en bortskämd unge på en vit landsbygd, som i brist på annat fick exotisera min närmsta grannby. Att det blev just hat jag kände, och inte nyfikenhet, skyller jag på tradition och hård jargong.

I dag bor jag i Malmö, på Möllan. Här är vi alternativa och skapande människor, få av oss jobbar heltid, vissa lever på studiebidrag. Killarna bär en liten svart sotarmössa och tjejerna har oversizekläder eller är femtiotalsretro med tatueringar. Vi snackar skit om de som går ut på Lilla Torg, där silikonbrudarna flockas med backslick-packet.

Vi snackar skit om den arbetande medelklassen i Limhamn, som bor i flådiga villor och röstar på Sverigedemokraterna, trots att deras område är allt annat än segregerat. Vi har aldrig varit i Rosengård, men vi har hört att folk bränner bilar där, kastar stenar på bussarna och lever i lägenheter där kackerlackorna krälar upp ur parketten och möglet fräter sönder tapeterna.

På trendhaket Tempo är sittplatserna slut vid sju. Glasögonen är stora svartbågade, kläderna secondhand och alla dricker den dyraste konstigaste ölen i den största flaskan. Fint och finsmakare ska det vara. Vi är för invandring och ett multikulturellt samhälle, men hur ofta umgås vi över bekvämlighetsgränserna? Inte förstår vi varann. Inte blandas vi. Vi är samma mellanstadieklass med fördomar om varandra.

Bara ordet är utbytt. ”Hata”, det gör vi inte längre. Vi har avancerat till att ”inte förstå”. ”Jag förstår inte hur folk kan gå ut på Lilla Torg”, till exempel.

En gång skrev jag en debattartikel om de brinnande bilarna i Rosengård, utan att ens ha varit där. Jag vet inte vilket som är värst egentligen. Att jag en gång hatade alla som gick i sexan i Torekov. Eller att jag tror mig veta hur det är i Rosengård, eller exakt vilka människor som går ut på Lilla Torg. Det låter finare att ”inte förstå sig på” än att hata. Men lite mer nyfikenhet hade inte skadat.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0