krönika HD: Adrenalinet pumpar - jag måste läsa vidare

 

Publicerad 18 mars 2013 kl. 04:00

 

Tvåans buss är på väg mot centralen. Jag sitter här som i chock, fingrar försiktigt på min halsduk. Det var ett väldigt hastigt beslut, jag hann inte riktigt med. Men Åhléns hade den inte och bussen rullade precis in när jag kom ut. Några snabba steg och ett spontant blipp mot avläsaren senare har jag tillfälligt glömt bort att kroppen egentligen är förkyld och matt av ansträngningen.

Jag hade till och med glömt bort världen. Vad konstig den ser ut! Här går folk av och på precis som vanligt, helt obrydda, som vet de inte om att världen är ett hungerspel på liv och död.

Upprinnelse: jag ligger hemma sjuk och plockar äntligen upp den första boken i Suzanne Collins serie "Hungerspelen". Jag har hållit mig ifrån att se filmerna, jag är helt oförberedd på kraften. Jag läser och läser, jag är mitt i händelsernas centrum och det finns verkligen inget annat som skulle kunna ta min uppmärksamhet nu. Då och då fäster jag blicken på något annat, som för att påminna mig, se det utifrån. Att här ligger jag, som vore jag tio år gammal, och sidorna vänder sig i ett brinnande tempo.

Undersökningar visar att unga, framför allt pojkar, läser allt färre böcker i dag. Historikern Tomas Lidman menar i en intervju med Ekot att vi håller på att förlora en framtida generation. I dag finns orden överallt runt omkring oss. Men oftast i hastigt nerskrivna artiklar, kortare blogginlägg eller som pågående chatt à la twitter. Böcker, vem har tålamod till sånt?

Jag hoppar av på centralen och rusar in. Pocketshop ska väl fan i mig gå att lita på? Jodå, här står hela serien och väntar tålmodigt. Kvinnan bakom disken märker inget av mitt adrenalin, hon trycker in summan som en sömngångare och lägger några bokmärken i.

Bredvid mig på bussen tillbaka sitter en kille djupt försjunken i sin musik. Eller är det en inläst bok han lyssnar på? Jag ser mig omkring och överallt på bussen sitter de, de uppkopplade varelserna, avstängda från omvärlden med sina headsets och öronsnäckor. Knappande på sina digitala leksaker eller försjunkna i samtal som hela bussen hör. Verklighetsflykt är inget 2000-talsmänniskan är främmande för. Att ta upp en bok borde inte vara en revolution.

Min bror tillhör släktet män som sällan eller aldrig läser. Min pappa också. Jag envisas med att ge dem böcker. På samma sätt som min mamma alltid gjort till mig. För att vi vill dela med oss av de mest fantastiska av upplevelser.

Hemma i soffan sjunker jag genast in. Kan det kallas magi? När orden plötsligt upplöses, det här är inte papper! Det är en film som komponeras i mitt huvud. Författarens ord anger ett visst scenario, en viss ton, men omgivningarna skapar jag själv. Mitt hungerspel ser inte ut som ditt hungerspel.

Och du kommer att få en bok i födelsedagspresent, käre bror. Första "Hungerspelen" kommer du att få, med tydlig anvisning att du måste läsa till sidan tjugo innan du får ge upp. Jag hoppas att du förlorar dig själv som jag gjorde, och i blindo tar bilen till närmsta bokhandel efteråt. För att världen blir större. En bra bok är inkörsporten till tyngre droger. Och läs- och skrivförståelse ska ha sin upprinnelse i lust, ingenting annat.

Lina Arvidsson


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0