Lilla sommarintervjun: Maria Maunsbach

foto: privat
 
Maria Maunsbach, född 1990, blev Malmömästare i poetry slam i år. Hon framför roliga, inte sällan metaforiskt burleska texter om t.ex feminism, män och att klämma finnar. Maria har gått Fridhems skrivarlinje och är numera bosatt i Malmö. 
 
Jag har förstås träffat Maria genom poetry slam och skrattat mig sönder och samman av hennes verk, och inte minst hennes underbara scenpersona.
 
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Läget är bra, har precis druckit mitt morgonkaffe och lyssnat på när bakfulla eftersläntrare gått förbi utanför mitt fönster (och trillat bland rosorna). Det känns fint. 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Alltså... Nej. Eller nånstans ja, det är ju mycket som lockar på sommaren. Men mest nej. För det är ju fördelen med skrivandet, man kan göra det var som helst och när som helst. Och om jag inte skriver regelbundet så saknar jag det så mycket att jag går runt och tänker i meningar, och för långa samtal med mina karaktärer "Ja, hej Anita, hur är det med dig idag? Nu vet jag att det var ett tag sen vi sågs och jag förmodar att du känner dig såhär och såhär och..." och känner mig abstinent, så att skriva för mig är inte väderberoende. Sen får man kanske anpassa vad man skriver efter vädret, lite som att sitter jag i solen och dricker en gin & tonic under mitt skrivpass, och det är asgött, kanske jag inte skriver den allra sorgligaste passagen. Eller så är det just det jag gör. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Det börjar oftast som en tanke, en replik, en formulering. En insikt. Och efter det formar jag historien, vem är det som säger detta? Var och när? Det går alltid från litet till stort. Och när jag är igång då skriver jag som en idiot, intensivt, under en kort period. Kanske en månad. Kräker ur mig massor av text. Prosa, alltså. Roman. Sen är jag lite dränerad och behöver väl ladda om, så då pausar jag och låter hjärnan äta upp sig igen, och så småningom kommer suget igen. Och då börjar det med lite dikt, kanske en novell, några dagars massivt dagsboksskrivande. Och sen är jag på det igen. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste Märta Tikkanens "Rödluvan", och tyckte den var fantastisk. Rytmisk och sorglig.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På ett ställe där man inte kan göra något annat än att skriva. Kala kontor, tåg... Egentligen var som helst förutom hemma. Även om det, paradoxalt nog, är mest hemma som jag skriver. Helst ska det hela ske mycket tidigt på morgonen också. Precis efter morgonkaffet.

 

6. Har du någon favoritbok och varför just den?

 

Jag har ett favoritförfattarskap, och jag tänker – som alltid – ringa i stora Margaret Atwood-klockan. Har icke läst en bok av denna människa som inte sugit sig fast i mig som en igel och gett mig något betydande. Det är något med enkelheten i hennes språk, som ändå har stora poetiska kvaliteter, och hur hon med sådan enkelhet skapar fantastiska människoporträtt. Och kanske framför allt då att hon ofta skriver om kvinnor utan att man känner att det är en KVINNLIG HUVUDPERSON, vilket jag annars ofta upplever och inte uppskattar. Atwoods människor är så mänskliga och det spelar egentligen ingen roll vad eller vem hon skriver om, jag vill alltid läsa. Och kan ju bara lite sådär snabbt rekommendera: "Kattöga", "Oryx och Crake", "Rövarbruden" och såklart: "En tjänarinnas berättelse".

 

7. Du skriver mycket om feminism. Hur tycker du jämställdheten känns i Sverige i dagsläget?

 

Jaaaaaaa. Jag tycker det är mycket knepigt att svara på eftersom jag ju själv befinner mig i en oerhört privilegierad bubbla där det ju snarare är hädelse att säga att man INTE är feminist än tvärtom. Och det är ju inte riktigt representativt. Sen har jag också tänkt på att jag, trots att jag befinner mig i denna bubbla där män allt som oftast pratar om sina feministiska värderingar, så sitter jag ändå i situationer där två män tar upp lika mycket tid som sex kvinnor. Eller så beröms jag för att jag har MANLIGA egenskaper, vilket ju också är absurt. Alltså som: "Åååh, du har en verktygslåda – nu vill jag knulla dig för det är inte typiskt KVINNLIGT, omnomnomnom". 

 

Så det känner väl jag med mig själv, att jag fokuserar på att försöka se mig själv som en del av strukturen och analysera mig själv. Varför och hur jag gör saker, och när jag känner att jag vill ändra på detta. Och så önskar jag att andra också skulle göra det. Inte bara bli defensiva när man påpekar något de gör (typ som att hylla en när man inte är typiskt kvinnlig), för det är ju allt som oftast inget man kan hjälpa, man bara gör – och istället då kanske bara ta in och tänka på det och överväga att ändra på saken. Att alla blev hemma med att de faktiskt är en del av strukturen. Och alltså, att så många kvinnor i Sverige idag säger att de INTE är feminister, nåt måste ju vara episkt fel. Så är det bara. Att det inte är en självklarhet för alla, det vanliga fölket och statsministrar och dylikt, är ju inte ett gott tecken nånstans. 

 

Efter detta raljerande tycker jag uppenbarligen att det känns si och så med jämställdheten i Sverige. Ganska dåligt, faktiskt. Jag känner mig själv aldrig någonsin jämställd. Å andra siden tycker jag ju att det verkligen sprudlar om den feministiska scenen och däri ligger allt mitt hopp. Och i att alla människor helt plötsligt ska bli snälla.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Just nu håller jag på med en omskrivning av min första roman, har fått bra respons från ett förlag, den är inte antagen, men folk säger att det är nära. Så jag håller tummarna. Det är en burlesk kärlekshistoria, kan man väl säga. Och så håller jag på med min andra roman, som är en alternativ evolutionsskildring och handlar om den första kvinnan som någonsin fick mens. Och! Så skriver jag också ett kortprose/dikt-projekt som jag kallar för "Sexuellt ofredande och andra hits". Utöver det klämmer jag också ur mig en och annan slamtext.

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Har inte läst den. Började på ettan för att jag hörde talas om att några bekanta var gestaltade utförligt i tvåan, och då tänkte jag att jag borde ju läsa mig dit, liksom. Men jag kom kanske femtio sidor eller så. Blev vansinnig, och då menar jag VANSINNIG, på att han styckeindelade så dåligt. Jag personligen ÄLSKAR styckeindelning i romaner. Så det blev en deal breaker för mig. Det som fick det att rinna över. Men jag gick ju inte heller in i projektet helt opartisk. Jag förmodade att jag skulle hata den, och det lär ju ha påverkat mig en hel jävla del också. Jag både vill och vill inte försöka mig på det igen. Och han skriver ju BRA, vad det nu är. Men jag tyckte det var extremt träigt. Upplevde honom ha noll humor (åtminstone i sitt skrivande), vilket jag inte riktigt orkar med. Men det tar sig kanske?

 

10. Du tävlar i poetry slam. Vad är det bästa med det forumet, tycker du?

 

I ärlighetens namn gick jag in i det hela aningen skeptisk. På min vakt, så att säga. Är egentligen inte helt för tanken med att man ska tävla i poesi, men är å andra sidan helt på banan med att text ska vara lekfullt. Att förhållandet till text ska vara lättsamt. Tänkte mycket på det när jag såg "Trollflöjten" i våras, att den är ju som en sjuttonhundratals-buskis. Stefan och Krister, liksom. Och lite så tycker jag det är med Poetry Slam, det är diktvärldens buskisunderhållning och det är gött. Buskis med innehåll, såklart. Och det är ju fint. Sen tycker jag det är flott att det är text riktad till scenen och inte för att läsas på papper. Den typen av skrivande tycker jag är skönt, som en paus från allt romanande jag håller på med. Och så träffar man ju människor! Bara det, liksom. 

 
 
 
 
 

Lilla sommarintervjun: Malin Stehn

foto: privat.
 
Malin Stehn, född 1969 i Boden, skriver ungdomsböcker för killar och tjejer, och åker ofta ut och pratar om sitt författande på skolor. Hennes senaste bok hette "Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner", med titeln tagen ur en av Jakob Hellbergs låtar. 26 böcker räknar jag till på hennes hemsida, om både hästar och fotboll, och till och med några för vuxna. 
 
Jag träffade Malin när vi båda var i Klippan och höll workshops, hon för lågstadiet, jag för högstadiet. Det var en trevlig tågresa tillbaka.
 
 
 

1. Hur är läget?

Bara fint, tack. Är lite gungig i huvudet eftersom jag kom hem från USA häromdagen, men jag klagar inte - jetlag är ett lyxproblem :-)

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag har faktiskt precis haft två veckors semester och det enda jag skrev då var inlägg på Facebook. Nu är jag jättesugen på att komma igång med skrivandet igen! (Fast jag vill gärna bada också.)

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag brukar springa en runda, städa eller prata med folk. Det kan vara svårt att resonera med sina egna tankar, genom att prata om manuset blir det ofta tydligt hur jag ska gå vidare.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läste precis ut ”Boken om mig själv” av Kajsa Grytt, en av mina tonårsidoler. Den var bra, Kajsa kan skriva. Det var dessutom väldigt intressant att läsa om hur hon i princip hela livet har fått kämpa för att få ekonomin att gå ihop - och många gånger ändå valt musiken framför en fast lön för att hon "måste". Det är starkt.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Hemma. Eller på ett tåg. Det ska helst vara tyst och lugnt, men när jag åker tåg brukar jag ha musik i öronen för att avskärma mig.

 

6. Att skriva är inte så bra för kroppen. Har du några knep för att undvika skador?

Jag har ett höj- och sänkbart skrivbord som gör att jag kan stå ibland och sitta ibland. Dessutom springer jag några gånger i veckan, försöker röra mig så mycket som möjligt.

 

7. Vad har du för dold talang?

Kanske inte en helt dold talang men jag tycker att jag lyckats skriva några riktigt bra poplåtar genom åren :-)

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

För tillfället är jag lite mittemellan projekt, har precis lämnat in ett manus och väntar på besked. (Läskigt!) Men snart ska jag ta itu med en ny serie med fotbollsböcker. Jag har skrivit en fotbollsserie förut (Lundeby IK) men den nya ska rikta sig till mindre barn, till nybörjarläsare. Jag har blivit lite av en fotbollsnörd.

 

9. När vi pratades vid i Klippan berättade du om en bok du skrev på som skulle rikta sig främst till unga killar. Det är ju ett problem att unga killar idag läser så himla lite. Har du några tankar kring hur vi kan lösa det? Hur lockar man unga killar att läsa mer?

Om jag visste det skulle jag nog få medalj :-) Men jag tror att man måste jobba på bred front: Det måste så klart skrivas böcker som lockar unga killar att läsa. Och skolan måste satsa ännu mer på läsning (entusiasmerande lärare, massor av tid till lästräning, bemannade skolbibliotek med kunnig personal, etc etc). Det borde vara lag på att alla barn ska ha haft minst tre författarbesök när de går ut nian! Dessutom tror jag att alla föräldrar borde informeras om vad som händer om deras barn inte kan läsa ordentligt, att de faktiskt kan hamna utanför samhället. Det handlar ju inte om att alla måste läsa Dostojevskij - men alla vuxna måste kunna ta sig igenom en längre text och förstå innehållet. Det är många tonåringar som inte fixar det idag.

 

10. Du skriver främst för unga. Jag tänker mig (och har märkt av) att det är en bra publik för att de säger vad de tycker. Har du fått mycket kommentarer på det du skriver?

Barn och unga som jag möter är för det mesta väldigt positiva, de kommenterar sällan mina texter. Men de ställer ofta en massa nyfikna frågor! De undrar om jag är rik, om jag känner Martin Widmark, om det är jobbigt att skriva en hel bok, etc. Det är jättekul när de är frågvisa!

 

 *
 
Idag recenserar jag även för dagensbok.com. Erotik!
 
 

Lilla sommarintervjun: Lovisa Eklund

Foto: Kenneth Eklund.
 
Lovisa Eklund, född 1984 i Oskarshamn, är poet och estradör. 2009 tog hon brons i SM i poetry slam. Samma år kom även diktsamlingen "Skicka osten, jag har faktiskt cancer". Förra året kom Lovisas andra diktsamling ut, denna gången på FEL förlag med titeln "Det här är ett CV". Boken har även blivit en föreställning.
Det händer att Lovisa målar tavlor också, och då främst av hus.
 
Jag känner Lovisa genom poetry slam förstås, men sen hänger vi en del privat också. Inte minst första året jag bodde i Malmö, då vi bland annat försökte kartlägga hur bra Brogatan egentligen var ur raggningssynpunkt.

 

1. Hur är läget?

 

Ganska bra faktiskt. Jag kom hem från Sankt Petersburg i förrgår där jag har varit och semestrat med familjen. Bland annat besökte jag Hermitaget, ryska museet, Dostojevskijs lägenhet (som numera också är ett museum) och ett fantastiskt badhus. Nu när jag är hemma igen känner jag mig verkligen inspirerad att skriva, något jag har längtat efter hela våren. 

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

 

Värme och badväder är ingenting i jämförelse med universitetsstudier. Jag skrev precis klart min kandidatuppsats i engelsk litteraturvetenskap och den tog all min tid och energi i flera månader. Under den perioden klarade jag varken av att skriva eller läsa något annat än skolrelaterade texter, så jag är hemskt lättad nu när det är över. Bada, det gör man ju inte en hel dag, så jag kan inte känna att mitt skrivande är särskilt hotat just nu. Dessutom är jag ledig!

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

 

När jag skriver poesi brukar det mest gå till så att jag får en idé som jag sen låter växa till sig under en period (hur lång period varierar) och sen skriver jag ner den. Det brukar gå ganska snabbt, det som tar tid är att få idéerna. När jag skriver prosa planerar jag väldigt mycket. Jag gillar att skissa upp en berättelse, göra synopsis, skapa karaktärer och tänka ut hur jag ska lägga upp texten. Jag är mycket för att skriva ickekronologiskt och fascineras av författare som verkligen kan göra det på ett snyggt sätt.

 

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Just nu läser jag Monika Fagerholms "Glitterscenen" från 2009. Jag tycker väldigt mycket om hennes böcker och hennes sätt att skriva - jag blir alltid jätteinspirerad när jag läser henne. Den senast utlästa boken var Per Johanssons "Cancersurfare" från 2010. Den var bra, men jag gillade hans debutroman "Göteborg i päls" ännu mer. Nästa bok blir förmodligen Pasternaks "Doktor Zjivago" eller Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" - de ligger här på bordet och väntar och måste ju verkligen läsas nu när jag har varit i Ryssland och allt.

 

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Det är faktiskt inte så noga. Jag gillar att sitta på bibliotek, men oftast skriver jag hemma eftersom det är lite av ett projekt att ta sig iväg dit. Caféer är okej om de inte är för högljudda. Jag vill ha det någorlunda lugnt omkring när jag skriver, att ha musik eller TV i bakgrunden är mest ett störningsmoment. 

 

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jag gillar som sagt Monika Fagerholm väldigt mycket. Jag får känslan av hur hon liksom väver in mig i ett sammanhang som bara blir större och större ju längre jag kommer i boken. Hon är verkligen skicklig när det kommer till att skriva ickekronologiskt och att varva fantasi och verklighet inom romanens fiktiva värld. P O Enquist gillar jag också mycket, av samma anledningar. Det känns som om man utgår från en sorts kärna som vidgas under läsningens gång. Sen finns det massvis av stora författare som jag bara läst en bok av, som jag tyckt varit fantastisk, men som jag verkligen behöver läsa mer av för att kunna uttala mig närmare om. 

 

 

 

7. Du målar en del också, har jag sett. Vad är det bästa med skrivandet, och vad är det bästa med målandet?

 

Det bästa med skrivandet är att jag får utlopp för en massa tankar, känslor och idéer. Man kan avreagera sig, man kan resonera över saker man funderat på länge och man kan återuppleva delar av sitt liv genom att berätta om dem. Det bästa med måleriet är att det är så avkopplande. När jag pluggar är det mycket lättare att måla än att skriva, eftersom all skrivenergi går åt till skolan.

 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag håller på med ett manus till en roman där huvudtemat är förebilder och jakten på bekräftelse. Om hur personer och sammanhang kan forma hela ens sätt att vara, tänka och bygga upp sin identitet. Nu när min diktsamling "Det här är ett CV" äntligen är släppt känns det kul att kunna fokusera på prosan ett tag, sen om det verkligen blir något bra av det, ja det återstår ju att se ...

 

 

 

9. Du skrev en hel diktsamling om att du hade cancer, "Skicka osten, jag har faktiskt cancer". Vad har du fått för reaktioner på den? Kan man skämta om cancer?

 

 

Kanske är titeln lite missvisande, för boken som helhet handlar faktiskt väldigt lite om cancer. Bara en text (den sista) beskriver min tid på hematologen 2007-2008, resten är texter som jag läst i olika poetry slam-tävlingar och som är väldigt oberoende av varandra. Men beträffande cancertexten har jag nog fått nästan uteslutande positiva reaktioner. Folk i allmänhet verkar uppskatta svart humor och att skämta om att man har haft cancer tillhör ju definitivt den kategorin. Jag tycker att det är helt okej att skämta om sina sjukdomar, eftersom det kan bidra till att man slutar skämmas för dem.

 

 

10. Du har uppträtt mycket som estradpoet genom åren, även tävlat i poetry slam. Vad är det som är så roligt med att läsa dikter från scen?

 

 

Att få publikreaktioner! Att höra skrattet, fnisset, applåderna (förutsatt att det inte är hånskratt, men det har inte hänt så ofta). Känslan av att kliva upp på scenen framför en stor publik och på några sekunder känna att man har den med sig, den är nästan obeskrivlig. 
 
Lovisa har en hemsida, här.

Lilla sommarintervjun: Karin Palmqvist

foto: Karin Palmqvist
 
Karin Palmqvist, född 1985, tävlade för lag Malmö i årets SM i poetry slam. Hon har pluggat på bland annat Österlens folkhögskola och Lunds universitet. Har tidigare jobbat som servitris på Kao's, men just nu skriver hon främst på en bok. Bosatt i Malmö.
 
Jag känner Karin faktiskt först genom dagensbok.com, där hon var recensent ett tag, och nu för tiden träffar jag henne titt som tätt i sociala sammanhang. Senast tog vi en långpromenad i solen, avhandlade kanske främst det uttjatade ämnet kärlek. Det var skönt.
 
 
 
  1. Hur är läget?

Bra! Jag har äntligen kommit i ordning efter flytt, haft en riktigt juste vår med mycket slammande och kan nu fokusera mer på långsiktiga skrivprojekt. Dessutom tränar jag inför halvmaraton som går av stapeln i slutet av sommaren. Skitkul! Igår sprang jag 1,3 mil. Idag inväntar jag träningsvärken.

 

 

  1. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Nej, det vill man inte ;-) Jag hinner med att bada mellan varven också! För mig är skrivarbetet väldigt flexibelt. Ibland lossnar tankeverksamheten exempelvis under en långpromenad längs havet. Sen är det inte fel att sitta på en uteservering och skriva heller. Jag kanske har lite större behov av att komma ut ur lägenheten när det är sommar, men då flyttar jag bara kontoret någon annanstans. Nu sitter jag ofta på Kao's och äter jordgubbsbakelser.

 

 

  1. Hur ser din arbetsprocess ut?

Lite olika. Ibland skriver jag en intrigskiss, som jag sedan gör alltmer detaljerad. Andra gånger skriver jag bara på. Det sistnämnda är svårt i längre projekt, eftersom jag lätt tröttnar och får nya idéer följande dag, vilket i och för sig stämmer in även på det förstnämnda sättet att arbeta på... Jag är helt enkelt inte särskilt rutinerad, men har nuförtiden mer tid och energi åt att komma vidare med mitt skrivande. Intrigskisser är svåra, eftersom jag kan känna mig lite låst och att berättelsen blir stel. Kanske handlar det om någon form av tillfällig prestationsångest. Ingenting är liksom tillräckligt bra och jag slänger undan utkast och skriver nya, som jag sedan också slänger undan. Men min erfarenhet säger mig att jag kan arbeta bort den och att ju mer jag skriver, desto mindre bryr jag mig.

 

 

  1. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

"En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Mysig och varm feelgoodroman. Mycket ”som om ...” vilket blir repetitivt, men i gengäld var liknelserna som följde både kreativa och roliga. Jag gillade att Backman höll sig stenhårt till Ove som karaktär. Annars tycker jag mig ofta hitta strimmor i böcker som särskiljer sig från resten och inte riktigt överensstämmer med hur karaktärerna målats upp. Ove är Ove boken igenom, även om det finns en dynamik i hans kontrasterande egenskaper.

 

 

  1. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag föredrar generellt att sitta i lägenheten eller på fik, men det är viktigt att jag kan gå in i mig själv och arbeta. Möjligheten till ett slags anonym frizon är ett nödvändigt krav.

 

 

  1. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har nog inte riktigt det... Wislawa Szymborska tycker jag mycket om. I början förstod jag inte riktigt grejen med henne, men när jag några år senare gjorde en omläsning av "Dikter 1945-2002" och analyserade ett par av hennes texter, upplevde jag dem som både vackra, insiktsfulla och intressanta.

 

Doris Lessings "Ljuvaste dröm" är jag väldigt förtjust i. Jag gillar hur hon i boken arbetar med drömmen som tema och undersöker dess många aspekter. Olika karaktärer står för olika aspekter. En man är exempelvis helt blind och döv inför sin omvärld. Han glömmer människorna, för de vackra idealen och är en av kommunismens förgrundsgestalter under Sovjettiden. Lessing varvar psykologi med samhällsgranskning och gör det med ett språk som tilltalar mig.

 

Gao Xingjian har påverkat mig mycket. Jag kommer ihåg att mina dagboksanteckningar skrevs i sammanhängande flöden, du-tilltal och med få punkter, när jag läste hans böcker. I hans text kunde jag inte riktigt särskilja jagets tankar och imaginära upplevelser, från den faktiska verkligheten.

 

Och "Kronoper och famer" av Julio Cortázar! Jag gillade den lekfulla surrealism som genomsyrade boken, de återkommande inslagen av absurd humor och ett kullkastande av alla eventuella föreställningar kring hur en bok ska vara uppbyggd.

 

 

7. Vad handlar det du skriver om, var hämtar du din inspiration?

Det handlar om sådant jag funderar kring och då brukar det bli ett hopkok av psykologi, filosofi, politik och sociologi. Jag tror inte jag någonsin kommer upphöra att intressera mig för relationer mellan människor och vad som händer i människor vid möten.

 

Jag försöker få inspiration från flera håll; böcker (fack- och skönlitteratur), tidningar, dokumentärer, tjuvlyssnade samtal, minnen, livet i allmänhet, människor jag möter, utställningar, resor... Inspiration hämtas i princip överallt och jag arbetar aktivt med att kontinuerligt utöka inspiration till framtida skrivande. Detta gör jag genom att fundera igenom vad som inspirerar mig, vilket ofta går hand i hand med sådant jag tycker är spännande och roligt. Det inspirerar mig också mycket att ställa grundfrågan: ”Hur vill jag rädda världen?” och sen försöka komma på hur jag kan göra världen lite bättre på mitt sätt. Sen kan jag bara hoppas att jag inte gör det genom att uppfinna vapen, i syfte att skapa fred...

 

 

  1. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag skriver om frihet. Det är något jag funderar mycket kring och tycker själv det är svårt att hitta rätt mellan närhet och distans, självständighet, frihet och meningsskapande i tillvaron. En balansgång mellan mainstreamnormer och normer inom antinormer; exempelvis det öppna förhållandet, vänskaper och ärlighet utan gränser, samt ett gemensamt hushåll som rymmer behovet av mat i skafferiet och inte alltför många dammråttor som husdjur - kontra viljan att inte bli styrd av någon annan. Det är vackert och eftersträvansvärt med frihet, men ibland är det inte vad vi säger att det är. Teori kontra realitet. Så ska jag bara lyckas konkretisera skiten också!

 

 

9. Du är ganska ny inom poetry slam. Vad var det som lockade med den uttrycksformen?

Jag har länge letat efter just den typen av uttryck, men har alltid lyckats hitta slam på internet precis efter att de ägt rum...

 

Jag älskar det. Det är teater och ett än tydligare sätt att framhäva nyanser i de egna texterna, genom kroppsspråk, minspel och röstlägen. Poesi är inte bara introvert - det är utåtriktat också. Ibland har jag känt att så länge en kan spela gitarr får en vara hur utåtagerande som helst, medan skrivande hör hemma i garderobens mest dunkla, undangömda och dammiga vrår.

 

Kanske är det så att texter, förutom att uttrycka något, också är ett sätt att närma sig andra på ett djupare plan, genom att förmedla någonting i sig själv, även om det kan handla om påhittade berättelser och karaktärer. Det blir ganska andefattigt att närma sig andra från garderoben. Slam lockar ut poeterna därifrån och manar fram något ur människor som inte äger en gitarr, men ändå har saker att säga.

 

 

10. Hur botar du skrivkramp?

Om det inte är väldigt tydligt att det är vila jag är i behov av, fortsätter jag och försöker komma på vad som kan hjälpa i den specifika situation jag befinner mig i. Ibland sätter jag på hög musik och klistrar upp post-it-lappar på väggen, för att få en överblick av karaktärer och intriglinje. Andra gånger går jag någon annanstans och sätter mig kanske på ett kafé och skriver. Ibland hjälper det att prata med någon om det jag skriver. En långpromenad kan få igång idéerna, helst efter att jag försökt skriva en stund och därmed påbörjat tankearbetet kring berättelsen. Ibland kan skrivkrampen också handla om att jag exempelvis behöver justera dygnsrytmen, träna regelbundet, äta ordentligt och träffa människor då och då. Att ta hand om sig, tror jag är ett effektivt sätt att möjliggöra ett mer långsiktigt skrivande. 

 

Karin har en blogg, här.


Lilla sommarintervjun: Åke Högman

 
foto: Martin Bogren.
 

 

Åke Högman, född 1957, är skribent, journalist, kommunikatör. I vår debuterade han med deckaren "Mord i Mölle". Han har skrivit för tidningar som Femina, Magasinet Skåne, Café, Elle och Vagabond. För Sydsvenskan har han arbetat som matrecensent under signaturen Bong och också tjänstgjort som talskrivare åt den nuvarande landshövdingen Margareta Pålsson. Har även gett ut skivor med Åke Octan som producerats av Kal P Dal, och nyligen påbörjat inspelningen av ett album under eget namn, för release hösten 2013: ”Stad och land och jorden där emellan”. 

 

Åke brukar handla på det Ica jag jobbar på, så det är faktiskt så jag har lärt känna honom. Det är alltid kul att prata skrivande med folk som är intresserade ur mer aspekter än "du är liksom kändis"...

 

 

1. Hur är läget?

 

Läget är bra, det är sommar och semestern är på gång, det innebär högst troligt lite för mycket vin, lite för mycket grillat och i bästa fall en trave böcker i skuggan under ett träd.

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jag skriver, liksom Hemingway, tidigt på morgonen, sedan slutar den jämförelsen.

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

När jag skrev ”Mord i Mölle” gav jag mig själv en kvart om dagen, det kan tyckas vara tramsigt lite men det funkar rätt bra för mig, så pass att det finns ett färdigt manus till, ”1976”. Fast ibland ger jag mig själv en halvtimme.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

”Bonjour Tristesse” av Françoise Sagan, bländande bra, inte minst för sina psykologiska kast gestaltade främst genom huvudpersonen. Att den är skriven av en nittonåring är näst intill obegripligt.

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

I sängen med en kopp kaffe bredvid, någon gång på Siesta i Malmö med Tom Petty i hörlurarna och en galopp (liten öl) intill.

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Några. James Lee Burke för hans språk som når sin absoluta höjd i hans naturbeskrivningar av landskapet i södra Louisiana, där hans polis Dave Robicheaux lever ett tämligen hårt liv. Hemingway, också för språket som verkar komma med samma lätthet som vinden i ett lövverk. Malcolm Lowry, Norman Mailer, främst ”Hårda killar dansar inte”, Bertil Widerberg och Astrid Lindgren.

 

 

7. Du jobbar även som journalist. Vilket är mest krävande?

 

Jag har den smala lyckan att tycka att ingen av de formerna för skrivande är speciellt krävande utan mest givande. Dessutom kompletterar de varandra.

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Ett manus som involverar en sångerska i Stockholm, en man som kommer att klä ut sig till Fantomen och Ronneby.

 

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Jag har inte läst den.

 

 

10. Din debut, "Mord i Mölle", är en deckare. Det finns ju rätt många såna just nu, milt sagt. Varför ska man läsa just din?

 

För att den är bra skriven, för att den också är en utvecklings- och kärleksberättelse och för att den, vilket andra har sagt, är rätt spännande.

 

Åke har även en hemsida, här.


Lilla sommarintervjun: Anna Carlén

foto: privat.

 

Anna Carlén, född 1981, skriver recensioner för dagensbok.com. Hon är medie- och kommunikationsvetare med ett förflutet på diverse folkhögskolor och skrivarkurser. När det kommer till litteratur har hon en förkärlek för svenska och franska kvinnliga prosaförfattare, ung, nyskriven poesi och Latinamerikalitteratur och en och annan deckare när andan faller på. Men här är hon med för att hon även skriver själv.

 

Jag känner Anna genom dagensbok, inte helt överraskande. Vi träffas väl främst när det är bokmässa, och minglar i montrarna, dricker gratisvin och tisslar och tasslar på Park om vilka kändisar vi ser.

 

 

 

1. Hur är läget?

 

Bra, tack. Är mätt och lite slö och sjukt semestersugen. Plus drömmer märkliga drömmar om sköldpaddor.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Nja, jag påverkar inte så mycket av själva värmen. Den ljusare delen av året brukar vara min bästa skrivarperiod. Vad som däremot är jobbigt är pressen! Alltså att jag hela tiden tänker att jag nog ändå borde vara ute nu när det ändå är sol. Att det är dumt att sitta inne och skriva då…

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

För det mesta att jag skriver en massa lösa stycken/meningar t.ex. på mobilen eller i datorn. (Ja, jag tycker det fungerar förvånansvärt bra att författa saker på mobilen eftersom den alltid är med, det går att skriva i mörkret etc.) Sen sätter jag ihop alla lösa stycken till något, sen arbetar jag om och förhoppningsvis blir det något av det sen.

 

4.  Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läser nu Helena Österlunds ”Kari 1983” för dagensbok.com. Jag är lite kluven till den och har inte helt bestämt mig för vad det slutgiltiga omdömet ska bli. Sen läser jag Marguerite Duras ”Smärtan” till en bokcirkel jag är med i. Den är vacker och smärtsam.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

I köket. Men jag gillar att byta miljö ibland också och gå ut och skriva.

 

6.  Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Nej, har inte EN speciell författare som är min favorit. Men jag har ju en del som betyder en del för mig, som Inger Christensen, Ann Jäderlund, Nina Bouraoui, t.ex.

 

 

7.  Du recenserar även böcker för dagensbok.com. På vilket sätt berikar det ditt egna skrivande, tycker du?

Det gör förhoppningsvis att jag blir mer medveten. Jag får lättare att se på min egen text med en utifrånblick – något som kan vara både positivt och negativt eftersom det dels kan ju kan göra att en blir sin egen kritiker och dels kan vara lite hämmande, tänker jag. Sen får en ju ganska bra koll på det som ges ut just nu, vilket också kan vara bra.

 

8.  Vad håller du på med för projekt just nu?

Tre projekt. En kortare diktsvit som är till en poesiserie med diktsviter (där även andra medverkar), men den är redan i princip färdig och inskickad till förlag för eventuell utgivning. Sen har jag ett större poesiprojekt som jag har hållit på med ett tag och som jag skriver om just nu - det är nog det jag kommer hålla på mest med i sommar. Jag har även ett romanprojekt som jag skriver på lite då och då som jag är jättesugen på att fortsätta med snart.

 

9. Har du några speciella vanor när du jobbar, typ "jag måste dricka ur den koppen", eller "jag måste lyssna på den musiken"?

Ja, periodvis har jag haft vissa skivor som jag alltid lyssnar på när jag skriver, men de varierar. Jag måste dricka någonting (helst kaffe) innan eller under skrivandet. Jag ville helst sitta på samma stol i köket också.

 

10. Hur botar du skrivkramp?

Hm, vet inte riktigt. Genom att läsa, byta miljö och bara vara ute och leva ett tag. Att sätta sig ner och skriva på något helt annat, t.ex. en recension, kan också funka.

Lilla sommarintervjun: Elisabet Norin

 

foto: Lani Noreke.

Elisabet Norin, född 1957, är författare och skrivpedagog med titlar som handboken "Tre enkla regler finns inte - en romanskola", en av våra mest heltäckande böcker inom ämnet, baserad på 20 års erfarenhet, och skönlitterära "Mamma minns du mig", som behandlar Elisabets egen erfarenhet av att leva som närstående till en person som drabbats av Alzeimer. Elisabet skriver även kultur för Kristianstadbladet, Ystad Allehanda och Trelleborg Allehanda. Hon håller kurser i skrivande, bland annat på Sörängens folkhögskola. Hon ger även råd som en av experterna i tidningen "Skriva". Våren 2010 fick hon Jönköpings kommuns kulturstipendium om 25.000 kronor. "För mångsidig verksamhet inom litteratur och skrivande" var motiveringen.

 

Jag känner inte Elisabet Norin, mer än att vi är kompisar på facebook och hon har anlitat mig för författarbesök en gång. Spontant gillar jag alla som lär ut skrivande till folk, eftersom jag vet hur mycket gladare en blir som människa av att utveckla den förmågan.

 

1. Hur är läget?  

 

Tackar, det är coolt. :-) Livet är rikt och spännande.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada? 

 

Jag skriver gärna på morgnar när det är lugnt och svalt och ser sedan fram emot att bada och vara social resten av dagen. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut? 

 

Åh, den är långsam och omständlig och innebär en hel del mentalt trampande fram och åter. När det gäller det fiktiva skrivandet uppstår det ofta ur inre bilder, rörelser, figurer som är på väg någonstans. De är gåtfulla, jag vill veta vad det är som hänt dem, vart de är på väg. I början av ett nytt projekt behöver jag skriva in mig rejält i den världen innan jag vågar ta paus från skrivandet. Att förlora den där första skälvande kontakten innebär att förlora hela projektet. Det vissnar och dör. Så den första tiden behöver vara ostörd och jag behöver möta texten dagligen, tills jag lärt känna de olika personerna. Sedan kan jag lämna och komma tillbaka, lämna och komma tillbaka och veta att den skrivna världen står på egna ben.

 

För faktatexter är det lite annorlunda: de bygger på något som jag redan vet, eftersom jag skriver om det jag jobbar med. Där är det mindre darrigt, mera pang på och så kör vi.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den? 

 

Jag håller på med skotske John Burnsides "A Summer of Drowning" och jag gillar den mycket. Den är gåtfull, udda personer befolkar den här historien med en ung kvinna som huvudperson, den är mytologisk. Den utspelar sig dessutom till största delen i Nordnorge. Naturen bidrar till känslan. Och folk drunknar.

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver? 

 

Där jag kan se ut över det skånska landskapet. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den? 

 

Jag har flera men finlandssvenske Kjell Westö är en av dem. Han är en sorts modern Dickens med stora målande skildringar med nutidshistoria och moderna människor. En riktig historieberättare.  

 

7. Du jobbar även som skrivpedagog, det vill säga lär ut skönlitterärt skrivande. Man pratar ofta om att det är en boom just nu av människor som drömmer om att bli författare. Hur kommer det sig, tror du? 

 

Jag tror det finns flera svar på den frågan, det är inte entydigt. Ett är att man vill berätta något, som det alltid har varit. Man vill sitta i frid och ro och skriva ur sig sina böcker. Ett annat att det är lättare att ta reda på hur det går till, det finns en öppenhet i branschen och det finns fler seriösa skrivarkurser och pedagoger än någonsin (tyvärr också en del andra). Ytterligare ett annat är nog att författarlivet verkar vara mera rock'n'roll nuförtiden, i alla fall för vissa, och kanske tänker man också att det är pengar inbegripet. Alla vet att det är boklansering på gång när Camilla Läckberg står i decimeterhöga klackar på ett dubbeluppslag i Svenskan eller Mari Jungstedt visar sin lägenhet. Jag tror den där glamourbilden lockar en del människor.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu? 

 

Jag har två nystartade projekt: ett som är sådär skälvande magiskt och märkligt och som jag inte har en aning vad det blir eller om det ens blir något. Och så en bok med råd till skolledare. De behöver det. 

 

9. Att fullborda en roman är svårt, kräver både disciplin och hårt arbete. Har du några knep? 

 

Att skapa goda förutsättningar för att skriva är viktigt. Jag behöver ge skrivandet respekt, helt enkelt. Tid, plats, tankar - hur jag pratar om det och med vem. Jag lyssnar till mina uppmärksamma läsare, som följer under tiden och är beredd att redigera så att det går fram som jag vill få fram. En bit in i processen gör jag ett synopsis för att se hur saker hänger ihop. Och jag låter alltsammans ta tid.

 

10. Du har barn och familj. Hur var det att skriva när de var små, hur fick du tid? 

 

Det fick jag inte och jag kunde inte heller ta mig det: jag levde i ett förhållande där det jag värderade inte respekterades. Men jag läste - en annan sida av samma sak. På bussen, på tåget, på nätterna. Och höll min dröm uppe: jag var författare, bara inte utgiven. Jag brukar råda alla som sitter mitt i den där stormen av liv att prata med sin partner, lägga fram sin önskan och längtan. Det brukar fungera, folk brukar få support och bli påhejade. Om inte så får du stjäla dig tid: långa toalettbesök, en omväg med bussen hem, komma till jobbet en kvart tidigare.

 

Elisabet har en hemsida, här.


Lilla sommarintervjun: Jenny Green

 foto: privat.

 

Jenny Green, född 1986, har gått skrivarlinje i Skurup, jobbat i Norge och bor numera i Göteborg och pluggar till lärare. Och skriver romaner.

 

Jag har fått äran att ge respons på en del texter som Jenny skrivit, och hoppas det är en tidsfråga innan hon blir publicerad. Vi träffas rätt sällan men jag skulle hävda att vi är väldigt lika, båda funderar mycket över feminism, livet som kvinna och skrivande människa, vad det egentligen är som krävs för att en ska bli lycklig.

 

 

1. Hur är läget?

Läget är fint, har just varit på cykeltur, druckit gott kaffe och trampat hårt. Känns bra i kroppen nu.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Ibland kan det kännas som att man slarvar bort sommardagarna när man sitter inne vid datorn. Men man kan skriva några timmar och sen bada. Och det går också att ta med sig datorn ut, eller redigera på papper utomhus.

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Kan ju börja med att säga att jag först ser till att ha en text att jobba med, ett råmaterial som jag låter se ut i stort sett hur som helst. Ibland är det pinsamt dåligt men då påminner jag mig om att det bara är en skiss.

För övrigt skriver jag som bäst när jag har mycket annat att göra, som plugg eller mycket jobb. Det får mig att ta till vara på den skrivtid jag får.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Senast läste jag "I vattnet flyter man", av Kristina Sandberg. Tyckte om den, den kändes som en annorlunda ungdomsroman och jag grät redan under första kapitlet.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Bästa platsen är hemma i soffan, men ibland när jag känner att det går trögt i arbetet försöker jag byta miljö, för att verkligen lyckas koppla på skriv-mode. Ofta kan det betyda att jag sätter mig på något kafé.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

En författare som inte gjort mig besviken är P.O Enquist. Jag är så sjukt imponerad av honom, dels för hans fantastiska språk, men också hans förmåga att producera! Jag tycker det känns om att han bryter det linjära skrivandet, texterna känns mer cirkulära.. om det är någorlunda förståeligt uttryckt. Ofta förstår man inte början av boken fullt ut förrän man kommit en bit in i romanen. Då kan en enkel mening plötsligt rymma mycket mer än den gjorde i början. Grymt snyggt jobbat.

 

7.Du har gått på skrivarlinje, som så många andra av oss. Vad har du för negativt och positivt att säga om det?

Skrivarlinjen gav mig massa bra grejer, inte minst ett litet kontaktnätverk av skrivande människor som jag kan bolla text med.

Jag lärde mig också att ta skrivandet på allvar. Idag identifierar jag mig som skrivande och vet att jag kan få till bra text. Och jag lärde mig att se text både med känsla och teknik. Innan var det mest känsla.

 

Egentligen kan jag faktiskt inte komma på något negativt. Under själva utbildningen kunde jag tycka det var svårt att skilja på vad som var mina idéer och tankar om text, och andras. Men det är ju så det är att vara mitt uppe i en utveckling där man håller på att ta till sig nya synsätt.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Just nu håller jag på att skriva om ett gammal romanmanus. Jag vet inte om det är en ungdomsroman eller en ungdomsskildring för vuxna, kanske är det ett stort problem, kanske inte. Det är en hel del omskrivningar och jag är lite rädd att jag skriver bort det som är bra. Hoppas inte.

 

9. Vad skriver du om, varifrån hämtar du din inspiration?

Just nu är det alltså barn och ungdomar i huvudrollerna, och relationen mellan barn och vuxna. Viktigaste inspirationskällan är nog textsamtal med andra textmänniskor. Ibland kan ett samtal få allting att se så självklart ut. För mig är det tysta ensliga skrivandet ett dött skrivande. Men ensamma promenader i egna tankar kan vara nödvändigt emellanåt. Sen blir jag såklart skitpeppad av att läsa bra böcker!

 

10. Det krävs mycket disciplin och hårt arbete för att sammanställa en roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?

 

Att alltid vara inställd på att skriva om något. Se till att man faktiskt skriver när man tänkt skriva, även om det mest blir lite petande bland raderna. Och när det känns förjävligt (eller skitbra) kan man alltid lämna ifrån sig texten för att få pepp och kritik från andra. Även om det bara är ens mamma som säger att man är skitduktig kan det vara precis det som behövdes för att ta nya tag.

 

 


Lilla sommarintervjun: Marcus Priftis

foto: privat.
 
Marcus Priftisfödd 1979 och uppväxt i Södertälje, är författare och spokenwordartist. Han har skrivit romanen "Gå på djupet", diktsamlingen "En käftsmäll är också beröring" och debattboken "Främling, vad döljer du för mig?". Marcus skriver krönikor i Dagens Arena var tredje vecka och kulturdebatterar i Svenska Dagbladet någon gång om året. 
 
 
Jag känner Marcus genom poetry slamvärlden, som betraktas som en enda stor familj. 
 
 

1. Hur är läget?

Sedan svenska kaféägare upptäckt att kaffe också kan drickas med mycket is, har sommaren blivit min favoritårstid. Just den här sommaren har jag dessutom en snorig och glad ettåring i famnen för det mesta. Det kan bara beskrivas som succé.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jo. Busted!

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag hanterar nog motgångar i skrivandet ungefär som en ettåring med en lära gå-vagn: jag tuffar på tills det verkligen är tvärstopp. Då sätter jag mig ner och gnölar lite. Och sen tar jag ut en annan riktning, ibland med hjälp av någon förstående närstående.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

En statlig utredning om jämställdhet från 2001. Den innehöll inget nytt.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Alltså, jag har verkligen försökt med det där romantiska livsstilsskrivandet. Det där som författare postar instagrambilder från och lägger på sina bloggar. Jag har säkert fem svarta Moleskines jag påbörjat storslagna projekt med, men slår man upp dem nånstans i mitten möts man av telefonklotter och attgöralistor. Nej, om jag ska få något gjort kan jag inte sitta på något fik eller uteservering eller saltstänkt mur på nån grekisk ö. Ska det hända något är det skrivbordet hemma som gäller.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Att man får säga vad man vill utan att någon säger emot en. Ta hur mycket plats som helst utan att inkräkta på några sociala konventioner eller andras inandningsluft. Man får till och med hitta på ett eget parallelluniversum där man styr och ställer som man vill. Man kan ha ihjäl sina huvudpersoner hur som helst utan några andra konsekvenser än att man blir en HBO-serie med en massa tuttar. (Yeah, right. I verkligheten blir man refuserad med motiveringen ”det där är inte realistiskt” eller ”dramaturgin håller inte”, ungefär som om livet var realistiskt och dramaturgiskt hållbart.)

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Att ingen säger emot en. Jo, faktiskt. Dels behöver man stöta och blöta sina uppslag och idéer med människor som inte tänker exakt som en själv, i synnerhet om man skriver debatterande sakprosa som jag gör emellanåt. Dels är det mycket lättare att ta en fika med sina arbetskamrater om man har arbetskamrater. Ensamhet är fint ett tag, men ibland blir det bara … ensamt.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag har fastnat helt i sakprosaträsket. Högst upp på listan är en tirad om manlighet, i ungefär samma anda som min senaste bok ”Främling, vad döljer du för mig?” men med ett annat ämne förstås. Om Gud vill och skorna håller ligger den på hyllorna nästa höst.

 

9. Du har skrivit både skön- och facklitteratur – OCH poesi! Vilket spektrum! Var ligger ditt hjärta just nu?

För att inte tala om säljcopy, lagförslag och statliga rapporter! Jag tycker egentligen inte att det är något märkligt att skriva i flera olika genrer, fler borde göra det. Jag tycker att alla har sin charm. Just nu är jag som sagt mest inne på sakprosa, men jag är lite nyfiken på essäer och personliga reportage också. Men det blir säkert en jävla deckare till sist ändå.

 

10. Din bok ”Främling, vad döljer du för mig?” handlar om rasismen i Sverige. Berätta lite om reaktionerna.

Man skulle kunna tro att jag badar i näthat nu. Men kärleken är starkare och betydligt vanligare än hatet. Av tio mail jag får om min bok – och om mina krönikor på ämnet – är kanske sju positiva, två ifrågasättande men med någorlunda rimlig ton och ett fullt av hat. Kommentarfält och forumtrådar läser jag inte, eftersom jag är mån om min sinnesfrid och mitt blodtryck. Visst, en del av det uteblivna näthatet är säkert för att jag är man och europé, rasister stör sig mindre då, men jag tror också att det är en lite sned debatt. När jag är ute och pratar om "Främling..." får jag intrycket att folk i allmänhet är rädda för att uttrycka sig antirasistiskt, eftersom de tror att de får en massa hat och hot då. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att det finns mer kärlek än hat där ute!

 

Marcus har en hemsida, här.


Lilla sommarintervjun: Karin Tidbeck

foto: Karin Tidbeck.
 

Karin Tidbeck, född 1977, är författare och skrivpedagog. Hon skriver fantastik och science fiction, och debuterade 2010 med novellsamlingen "Vem är Arvid Pekon?" Sedan dess har hon gett ut flera noveller både på engelska och svenska, titlar som "Jagannath", "Jag har lagt min sjukdom på dig" och "Blodsband"(se alla titlar på Karins hemsida. Förra året kom romanen "Amatka", en dystopi om ett samhälle med stenhårda regler och totalitär kollektivanda. Karin har rönt stor uppmärksamhet utomlands, hon är vinnare av Crawford Award 2013, hedersomnämnd i Tiptree Award 2013 och nominerad till SF & Fantasy Translation Awards 2013.

 

Karin och jag gick skrivpedagogutbildningen i Skurup samtidigt, 2010, så jag satt faktiskt i samma rum som henne när den glädjande nyheten om publicering togs emot! Vi är inte nära vänner, men i och med att vi bor i samma stad händer det att vi då och då tar en fika och diskuterar skrivande, ett ämne som tycks vara en aldrig sinande fascination för de som håller på med det...

 

1. Hur är läget?

 

Jotack. Jag tänkte ta semester när jag blir klar med uppdraget jag just nu smiter ifrån, så det är rätt gött faktiskt.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Nä, jag är gammal got och van vid att sitta och väsa i en källare året runt. Men om behovet ändå slår till får man väl vara lite strategisk och ta parkpaus. Jag gillar inte att bada, dels för att jag är enormt frusen och dels för att jag vet vad som finns där ute i havet. Jag tar inte risken att bli nerdragen under ytan av det som bor där. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Väldigt olika. Just nu har jag sjukt mycket att göra, så jag jobbar i tvåtimmarspass enligt ett schema. När jag skriver ny text är det oftast för hand, sedan transkriberar jag över det på dator och redigerar samtidigt. Brukar redigera texten fem-tio gånger beroende på hur mycket jobb som krävs. Och sen ska det översättas till svenska eller engelska, beroende på vilket språk jag började på. 

 

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste om "Mor gifter sig" av Moa Martinson. Hon är fantastiskt bra, men det är ju inte särskilt munter läsning. Ändå finns det något lugnande med arbetarlitteratur, det är som att knyta an till sina förmödrar och -fäder. Inte för att de hade det så jävligt som Moa, de var aldrig statare, men livet som bonde och gruvarbetare var ju ingen semester heller. 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På caféer, för där slösurfar jag mindre än hemma, samt att jag har begränsad tid att sitta. Just nu häckar jag på Sugar Ditch, som är snälla och gör fantastiskt kaffe. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jag har massor av favoritförfattare, så det är svårt att plocka ut någon särskild. Men jag samlar på allt av Ursula Le Guin, China Miéville, Elsie Johansson, Elizabeth Hand och Tove Jansson. 

 

7. Du skriver mest (bara?) sci fi och fantasy. Hur kommer det sig, tror du?

 

Ungefär på samma sätt som det kommer sig att andra skriver socialrealism, chic lit eller deckare: det faller sig naturligt. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag håller på och översätter delar av min roman "Amatka" till engelska, förhoppningsvis kan någon annan ta över senare. Och så pysslar jag med nya noveller. Är just nu i en sån där fas när det ligger en massa halvfärdiga utkast och dräller överallt. 

 

 

9. Du är även utbildad skrivpedagog. På vilket sätt berikar det ditt skrivande, tror du?

 

Det är fantastiskt lärorikt att prata om skrivprocessen med andra. Det är lätt att bli hemmablind, så att prata och ifrågasätta hur man skriver och varför är bra medicin. Plus att jag hela tiden blir tvingad att lära mig mer om hantverket, alltså läsa, experimentera och prata med andra författare och redaktörer.

 

 

10. Recensenter i Sverige är ofta så himla styvmoderliga och nedvärderande mot svi fi och fantasy, upplever jag. Har du också tänkt på det? Varför är det så, tror du?

 

Jag tänker på det jämt, eftersom jag och mina kollegor ofta utsätts för det. Det är resultatet av en lång process som har lett till att SF och fantasy associeras med barn- och ungdomslitteratur, vuxna ska läsa om sånt som är "på riktigt". Fantastik är inte på riktigt, därmed är det ren underhållning utan substans eller bara lite konstigt. Det håller på att bli bättre tack och lov, och fantastiken håller på att bryta sig ut ur det facket - men i intervjuer med svenska journalister är den första frågan fortfarande varför jag skriver fantastik, och inte vad jag skriver om. Det skulle vara trevligt om man kunde komma över den där tröskeln någon gång. 

 

 


Lilla sommarintervjun: Amanda Svensson

foto: privat
 
Amanda Svensson, född 1987, debuterade med buller och bång 2008 med romanen "Hey Dolly", som genast kallades för generationsroman. 2011 kom andra boken "Välkommen till den här världen:" (ja, det ska vara ett kolon där) som nominerades till Augustpriset. Amanda jobbar även som litteraturkritiker.
 
Jag känner inte Amanda, men vi har gemensamma bekanta, så det har ju hänt att vi varit på samma fest eller så. Malmö är rätt litet. Senast vi träffade på varann var när jag och Lisa satt och skrev, och hon kom förbi och sa hej, mitt i lunchen med dottern på armen. 
 
 

1. Hur är läget?

 

Bra! Jag har precis kommit hem från tre veckor i Västerbotten där jag skrev mer än under de senaste tre månaderna och joggade mer än under de senaste tre åren.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Förutsatt att man befinner sig i relativ närhet till en strand behöver det ena inte utesluta det andra. Eller hur länge badar du? Sen är jag dessutom fortfarande föräldraledig på halvtid med min dotter som just fyllt ett, så jag får gott om tid ute ändå. Skrivdagarna jag har känns som en fest och en ynnest. Att få barn är toppen på många sätt, inte minst för att det lär en att uppskatta sin skrivtid. Fast jag brukar nog alltid skriva bra under sommaren, det finns färre förpliktelser som konkurrerar plus att jag ofta hamnar i ett halvmelankoliskt tillstånd som är mitt bästa arbetstillstånd.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Jag brukar gråta litegrann. På riktigt alltså. Det hjälper mot det mesta.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

”Bära mistel" av Sara Lidman och den var enorm.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Helt ärligt skriver jag bäst i horisontalläge. Men för anständighetens skull brukar jag gå till mitt kontor.

 

 

6. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

En lång lustfylld tankefas som inleds med lite trevande skrivande som snabbt accelererar till hög hastighet, dippar någonstans i mitten (det är då jag brukar gråta), för att sedan landa i ett känslomässigt frånkopplat färdigställande (då har tankefasen på nästa projekt sedan länge inletts).

 

7. I din förra roman "Välkommen till den här världen:" blev jag väldigt imponerad av hur du gestaltar när karaktärerna pratar danska, genom att ändra ordföljden. Hur såg researchen ut här? Lyssnade du mycket på danska när du höll på med den? Kan du själv prata danska bra?

 

Jag är, eller var i alla fall, ganska bra på danska eftersom jag jobbade på Tivoli ett par säsonger och pluggade en termin på Københavns Universitet, plus en termin danska i Lund. Det är ärligt talat inte så svårt bara man lär sig vissa grundläggande ljud, typ det mjuka d:et. Men rent språkmelodiskt kunde jag ju höra att jag pratade ”fel” ofta, på ett sätt som lät lite bakvänt och barnsligt. När jag skulle gestalta hur Greta pratar danska - fast på svenska - fick jag ju helt enkelt skriva en lite naiv och bakvänd svenska istället, jämfört med danskarna i boken som pratade ”korrekt” svenska. Jag försökte överföra vissa skillnader jag upplevde mellan språken också, till exempel det faktum att många vanliga danska ord (veninde, fortælle m. fl) finns på svenska också, men låter ålderdomligt på svenska (väninna, förtälja). På samma sätt låter många vanliga svenska ord konstigt och gammeldags på danska (berätta till exempel), och Greta pratar ju lite så - styltigt och ålderdomligt. Och mycket småord, ja och ikke och så, som jag upplever att man gärna tar till när man inte riktigt behärskar ett främmande språk. Åh jag älskar danska! Och främmande språk i största allmänhet! Framför allt kanske de som liknar svenskan, eftersom skillnaderna blir på en så subtil nivå. Jag skulle kunna prata hur länge som helst om det här.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

En ny roman som ska komma ut nästa vår, är det tänkt. Den utspelar sig på en folkhögskola och handlar om våld mot kvinnor, pirater och vem som har makten över ens livsberättelse. Jag ser lite på det som ett slags tredje och avslutande del i en ”ungdomssvit”, eller vad man ska kalla det. Den hänger ihop med ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen:” både tematiskt och stilistiskt. Jag vet inte vad som ska komma sen, men jag tror att det blir något ganska annat, något nytt. Kanske något fasligt episkt. Kanske något om Påskön.

 

9. Jag älskade ditt sommarprat förra året, där du pratar om underlivssjukdomar. Hur fick du idéen till det?

 

Jag hade stora problem med mitt underliv under flera år runt tjugoårsåldern, och det jag upplevde som värst var nästan att jag inte kunde prata med någon om det eftersom det ju är ett så kallat känsligt ämne. Programmet handlade ju mycket om mina personliga erfarenheter av vestibulit och relaterade underlivsbekymmer, av det ofta nonchalanta bemötandet från kvinnosjukvården och av känslan av ensamhet och skam. Främst ville jag ju att andra i samma sits skulle få ett ansikte på någon annan med samma problem, och förhoppningsvis känna sig styrkta. Sen ville jag förstås också utbilda lite. Att få göra ett Sommar i P1 är ju på många sätt ett hedersuppdrag, och det tycker jag att man ska förvalta genom att prata om något man tycker är viktigt.

 

10. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Ärligt talat har jag inte läst mer än 50 sidor i den första delen, sen la jag av. Inte för att jag tyckte det var dåligt eller tråkigt, men du vet. Livet kom emellan.


Lilla sommarintervjun: Carl-Michael Edenborg

foto: Loka Kanarp
 
Carl-Michael Edenborg (tidigare Strömberg), född 1967, är idéhistoriker, författare, förläggare och litteraturkritiker. Han debuterade skönlitterärt förra året med "Mitt grymma öde", en fiktionell biografi av tonsättaren Händel. Kanske mest känd är han dock som Vertigomannen, mannen bakom förlaget Vertigo som ger ut erotik, skräck och allmänt existensiellt mörker. Driver även Café Sodom i Stockholm, där han bor tillsammans med sin fru Loka Kanarp, serietecknare.
 

Carl-Michael och jag har träffats vid olika mingeltillfällen. Jag var på fest hos honom, och en gång skickade jag in ett manus som han tyckte var intressant. Vi får väl se hur det blir med det i framtiden.

 
 
 

1. Hur är läget?

 

Sittande, huvudet upp och fötterna på golvet eller möjligen invikta eftersom jag gärna sitter i skräddarställning när jag arbetar.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jag arbetar allra bäst när det varmt och jag får sitta utomhus med min dator. Jag hinner både bada och skriva, jag skriver ofta fort så det blir mycket tid över. Och till badet kan jag alltid ta med mig en utskrift och arbeta med.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Dagar då hela min varelse skriker att den inte vill skriva, brukar jag ändå tvinga mig att läsa igenom de senaste sidorna jag skrivit, samt åtminstone få ur mig minst en enda ynka mening. Ofta lossnar det då, och så skriver jag några sidor utan att riktigt förstå hur det gick till.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Daniel Clowes grafiska roman ”Ghost World”. Obegripligt skicklig gestaltning av två tonårsflickors konversationer. Även om realism inte är min föredragna estetiska hållning, kan jag ändå bli djupt imponerad när någon har förmågan att levandegöra vanliga människor på det viset.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På ett bibliotek, med hörlurar. Eller någonstans där det är väldigt varmt, kanske tropikerna. Jag skriver bäst när jag svettas.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Thomas Pynchon. Rikedomen i romaner som ”Against The Day”, från minsta lilla replik upp till den stora dramaturgin, är enorm. Han skapar nya universa, och jag tar tacksamt emot eftersom jag är så trött både på det kända universum och på mig själv.

 

7. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Två romaner. En som jag skriver igenom för sjätte gången just nu, en något kortare sak, närmast ett kammarspel, samtida, mycket dystert och våldsamt med mycket naturromantik, jag kallar den "Du kommer inte undan". Och en som jag började med i vintras, en historisk roman mer i stil med ”Mitt grymma öde”, som jag kommit ungefär två tredjedelar med, ungefär 400 sidor hittills. Den heter "Alkemistens dotter".

 

8. Du driver även förlaget Vertigo som ger ut mycket erotisk litteratur. I erotikboomen som fortfarande ligger kvar efter "Femtio nyanser"; vad tycker du utgör bra erotik?

 

Utsökt stil (litteratur, med andra ord) och främmande njutningar, att du får vara med om sådant du inte ens anade fanns - ett begärens äventyr alltså, fullt med överraskningar. Som i Gabrielle Wittkops "Nekrofilen".

 

9. Nämn en erotisk scen du gillar ur litteraturhistorien, och varför?

 

Jag hoppas att mitt minne inte sviker mig, men jag har för mig att det finns en fantastisk scen i Carl-Henning Wijkmarks "Jägarna på Karinhall" där man smugglat in en "negress" in på Hermann Görings herresäte. Det fanns något så överraskande och avväpnande i scenen där hon packas upp ur kartongen och förför mannen.

 

10. Om man gillar sexscenerna men inte står ut med det dåliga språket i "Femtio nyanser", vad ska man läsa då?

 

"Berättelsen om O" av Pauline Réage eller "Bilden" av Jean de Berg, till att börja med.


Lilla sommarintervjun: Eva Ludvigsen

foto: privat.
 
Eva Ludvigsen, född 1974 i Hudiksvall, uppvuxen i Uppsala. Hon debuterade nu i vår med boken "Lova". Eva jobbar på ett bioteknologiskt företag i Uppsala och bor i Vänge tillsammans med man och barn, just nu skriver hon på sin andra bok. 
 
Jag hade Eva som elev i kursen "Att skriva roman" som jag ledde via Studiefrämjandet i Lund för några år sen. Det är roligt när man försöker uppmuntra sina elever att starta stora projekt, och så gör dem det! Eva skriver i genren romance, vilken jag inte var så bevandrad i, så det var både roligt och en utmaning att ge respons till henne. Dessutom producerar hon så himla mycket, så himla snabbt!
 
 
 

1. Hur är läget?

Tack, det är bara bra! Ska vara ledig från mitt dagjobb i hela sex veckor. Det är det längsta jag har haft ledigt sedan jag slutade nian. Det är nästan så jag får lite ångest att all denna ocean av tid som ligger framför mig.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

"Bolibompa "och jag är trogna vänner sedan ett flertal år tillbaka. Det är nog det enda tillfället under hela dagen då mina tre barn sitter stilla i cirka en timme. Det brukar betyda att jag har datorn i knäet och huvudet fullt av historier medan de ser på "Charlie och Lola" eller "Sommarlov". Badandet har vi förhoppningsvis avverkat under dagen. Om vi inte beslutar oss för ett kvällsdopp när klockan slår sju.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Under den tid jag har skrivit seriöst har jag aldrig drabbats av skrivkramp. Mitt stora problem har varit något jag valt att kalla för ”trokramp.” Man måste ju tro på att just jag kan berätta just denna historia på absolut bästa sätt. Det absolut enda sättet. Innan man får ett manus utgivet av ett förlag famlar man ju lite i blindo om man har den egenskapen. När väl kontraktet är i hamn (och trokrampen jagad undan i sitt gömma) så ska manuset, boken, nu ut och möta sina läsare. Det utlöser nästa trokramp. Och så där håller det på. Jag botar det bäst genom att skriva varje dag. Absolut helst på manuset men ibland kan det lösas med hjälp av långa beskrivande mail till vänner och bekanta. Blogginlägg är också vettigt för att hålla fingrarna igång. Så länge de rör på sig så jobbar hjärnan på i bakgrunden, arbetar med historien och sätter in en ny twist som man sedan bara är tvungen att få ned på papper.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Sista bok jag läste var av min förlagskollega Annika Estassy och hennes ”Solviken”. Det är en feel-good bok av bästa slaget, en sådan där man gärna stoppar ned i strandväskan och får ett par timmar att gå med. God lättsam underhållning som passar till ett porlande vitt vin.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag har inga som helst preferenser när jag skriver, men eftersom det absolut oftast blir i soffan framför "Bolibompa" så är det den platsen jag väljer.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Det absolut bästa är den sinnesstämning skrivandet sätter mig i. Jag gillar att befinna mig inne i en historia, i en annan människas tankar och funderingar. Gillar när det bara flödar ut genom fingrarna, ord läggs för ord, blir till meningar som fyller hela papper. När man får ihop en snurr på historien eller en gestaltning man tidigare inte tänkt på, ja då är lyckan total.

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Just nu är det alla deadlines. Visst, jag gillar att arbeta med en tidsplan, fungerar väldigt bra med den, men just nu är det korr på pocket, redigering på manus två samtidigt som manus tre står och bockar i hallen. Lyxproblem kan tyckas, man har ju kontrakt och det är det inte alla som är förunnande att få. Ja, det är helt sant och jag brukar säga det till mig själv en gång eller sjutton varje gång det blir lite svårt att andas. När jag hellre vill sitta och dricka vin med vänner eller spela fotboll med barnen. Då blir skrivandet till ett jobb fast jag i mitt huvud trivs bättre med det som fritidssysselsättning. En väldigt bra och givande hobby dessutom. Fast med tidsplaner..

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Manus två, med arbetstitel "Här och nu", kommer ut på Frank Förlag nästa vår. Dess stomme är klar men redigeringsprocessen är i full gång. Deadline är till förlag igen i september, så jag vet vad jag ska göra ett par timmar varje dag i sommar. Manus tre är en ungvuxenroman som jag använt en del av våren till att göra research till. Har träffat en massa fantastiska människor som vill dela med sig av sin erfaranhet, kunskap och tankar. TIllsammans med dem har jag byggt upp mina karaktärer och fått ett par snurrar på historien. Nu ska jag bara hitta tid att skriva ett första utkast. Kanske i oktober...

 

9. När jag hade dig som elev hade du inte skrivit i romanformatet tidigare och nu har din första bok precis kommit ut. Det har gått snabbt! Hur känns det, har du kommit in i hur skrivandet funkar för dig?

Hela den här skrivargrejen är så vansinnigt rolig! Det har fått mig att se på mig själv och mitt liv med hela andra ögon. Mera friska, mera alerta, skulle jag vilja säga. 

Det är faktiskt helt otroligt, när jag tänker tillbaka på det. När jag gick din skrivkurs visste jag inget om denna skrivarvärld. Jag visste bara att jag ville göra något nytt, något utmanande. För mig, som är utbildad inom det naturvetenskapliga, där det mestadels är siffror och klar fakta som gäller, var denna subjektiva värld lockade och skrämmande. Eftersom jag varit storläsare genom hela mitt liv visste jag ju att en bok kunde generera läsare som antingen gillar eller inte gillar (eller är helt likgiltiga, vilket ju är lite av det värsta). Det kunde aldrig bli bara en siffra som passade fint in i en teori. Folk skulle känna saker, skratta, gråta eller rent av hata. Allt beroende på var i livet de befinner sig eller om de överhuvudtaget gillar genren. Med andra ord, otroligt mycket ska spela in när man läser en bok och som författare är det läskigt. Och utmanande.

Ja, jag har kommit in i skrivandet. Hittat mina rutiner och ser det som en seriös hobby. Jag har fortfarande massor att lära mig, speciellt runt det skrivartekniska men ser att skrivandet är för livet. Att varje nytt projekt, varje nytt kapitel, får mig att bli bättre, vilja bli bäst.

 

10. Din roman utspelar sig till stora delar i Australien. Varför just där?

 

Den absolut första scenen jag skrev visade sig sedan hamna mitt i boken. Då hade jag en aning om att det handlade om en kvinna från Sverige som av någon anledning flytt landet. Mer visste jag faktiskt inte. Det var först när du, Lina, sade åt mig att skriva klart hela boken som du hade på känn låg på lur inom mig som jag var tvungen att tänka på hela handligen. Var befann hon sig, varför hade hon hamnat där, vad var hennes bakgrund och hur spinner vi nu vidare på det. Jag valde då Australien eftersom det ligger på andra sidan jordklotet samt att många svenskar väldigt gärna vill åka dit. Så här i efterhand var det kanske lite osmart, eftersom jag aldrig varit där, men jag skrev inte "Lova" i första hand för att bli utgiven. Jag skrev den för att underhålla mig själv i mitt småbarnsliv. Jag har alltid velat åka till Australien, nu än mera!

 

Eva har också en blogg, du hittar till den här.


krönika HD: Det blev en hen

 

Publicerad 20 maj 2013 kl. 04:00

 

SM i poetry slam är slut för denna gång.

Som arrangör hann jag långt ifrån se alla poeter, men det finns alltid saker att bära med sig, intryck att bli berörd av. I år handlade det mycket om personliga pronomen. Och rätten att bestämma över dem själv.

Vinnaren från Göteborg, Nino Mick, är transperson och som sådan den första att ha vunnit SM i poetry slam. Det är inte hon eller han, det är hen. Ett litet skifte av bokstäver bara, men jag märker till min förfäran hur jag, som ändå tror mig vara vidsynt, insatt och medveten, ständigt slinter på tungan.

Det är som att hjärnan är den störige ungen längst fram i klassrummet. Prudentligt slätkammad lugg med runda glasögon och handen viftande, ”jag vet, jag vet!” så fort det kommer till kön. Eller traditionalisten, som inte tänker längre än sitt eget lilla köksbord, där linneservetterna vikts på samma sätt sedan mormors dagar.

Att använda ordet hen blir försiktigt och trevande, ovant och vingligt. Som skorna jag trippar runt i som konferencier, ja vi glömmer så lätt. Att det egentligen är accessoarer och extraprylar som föder det där vi kallar kvinna eller man. Raka benen, hur naturligt är det egentligen? som Gotlandslaget påminner om i en av sina lagdikter.

Transpersoner har historiskt sett varit mannen i sit-comen som tar på sig en klänning och genast får skratt, eller den lesbiska kvinnan som tar på sig mannens kläder för att tillåtas ett förhållande med en annan kvinna. Ett sätt att dumförklara, eller kategorisera. I själva verket säger inte ytan något om personens sexualitet. En transsexuell person känner sig inte hemma i det kön den har fötts med, punkt.

Sedan barnsben är vi uppfostrade med att det enbart existerar två pronomen; två kön. Du är kvinna, eller också är du man.

”Blev det en flicka eller pojke?” böjer vi oss ner över barnvagnen och frågar. Motståndare till ordet hen är rädda för att deras vardag måste förändras, det handlar om vana och den berättelse vi gör av vår omvärld, och häri ligger också det obetänkta blurpandet jag själv ger uttryck för varenda gång jag säger fel.

Även rent språkliga förändringar kräver personlig förankring för att införlivas. Stå öga mot öga med en transperson och försök hålla fast vid den slätkammade lilla glasögonormen, eller köksbordets trygga sarg.

Det är att säga ”Jag underkänner din bild av verkligheten”. Det är att säga ”Jag respekterar inte dig”. Det är att säga ”Du är löjlig som inte anpassar dig till den norm som är så trång, men som är den enda vi vet”. Öga mot öga, som sagt. Det går att föra hur många debatter som helst, ställa sig för eller emot, men det är människor det handlar om; inte bara en bokstav hit och dit.

Stolpar du runt i högklackat och är skitnöjd med att du föddes med kvinnokön? Spänner du dina biceps, går i byxor och älskar att vara född med penis? Så praktiskt. Då är det inte för dig ordet hen föddes. Sluta agera som att du blir personligt angripen av det. Öva upp din empatiska förmåga, det vill säga att sätta sig in i hur en annan människa känner sig. Du har den förmågan, jag lovar, vi har den alla. Den medföljde när vi föddes som människor.

Lina Arvidsson


krönika HD: Svenska gubbar och andra knölar

 

publicerat 2 april 2012 04:00

Våren kommer! Med en stress utan dess like. Efter långa månader av slask, snö och kyla tycker svenskarna att vi förtjänar sommaren direkt. Så fort solen skiner åker grillen fram. Jordgubbarna säljs för tio spänn asken, sparrisbuntarna för femton. Förkylningen frodas i de tunna bröstkorgarna med fullt genomblås. Och till det grillade: färskpotatis.

Vår betyder sätta päror för mig. För päror heter det, inte potatis, där jag kommer ifrån. Nu ska groddarna planteras, och även om jag sällan är med nu för tiden, så minns kroppen tydligt hur vi satt på skakig päresättare med avlagda kläder i lager på lager för att inte frysa, håliga vantar där jorden kröp in och la sig till ro under naglarna. Om det var en regnig dag kunde det hända att vi stannade och pausade lite. Satt i boden och skulade, Martin stod utanför och rökte, jag tittade på flugan som kämpade mot spindelns nät i fönstret.

Efter ett tag sa pappa ”nu lättar det nog”, trots att ingen annan såg någon skillnad. ”Stellan kör”, sa pappa, och mycket riktigt. På åkern intill hade Stellan, den förhatlige konkurrenten, kommit igång igen.

Om det var en solig dag med blåst fick vi jord i ögonen, små korn som gjorde att man inte kunde se. Då kom de stora dykarglasögonen fram. Cyklopklumpen över ansiktet, med resårbandet som spände in i huden så att det blev röda ränder efteråt. Jorden som samlades runt om så att man liknade en panda, det var bara att välja. Fulast i världen, eller blind.

Idag bor jag i staden och jobbar i butiken där människor köper nypotatis i april. Hur då? Visst finns det svindyra små knölar från växthus. Men framför allt finns det importerade från Holland, i prydliga små påsar, de är billiga må ni tro. Precis som jordgubbarna, alla vet att det inte finns en gubbe så långt ögat kan nå i Sverige i april. Dessa kommer förmodligen från Belgien, har fraktats bensinångande för att nå hit och har inga kravstämplar på sig.

Svenska bönder och odlare har det svårt i dagens Sverige. Vi importerar allt mer av det vi äter, samtidigt som kraven på jordbruk och djurhållning höjs. I Sverige vill vi ha kravodlat, nära, det ska vara glada kor och grisar som går till slakt och inte för mycket besprutning i maten, helst ingen alls.

Men det är ekonomisk kris och klyftorna ökar. Moderaterna sänker skatterna och säger att alla ska ha råd att lyxa till det i sin vardag. Så vi köper fläskfilé från Danmark, det är ju ändå den som är billigast, vem har råd med den svenska sparrisen? Vi blundar och köper, blundar och köper.

För ett tag sen informerade nyheterna om antibiotikaresistens i Danmark. Och om en allvarlig utveckling mot en skräckframtid, där inga mediciner längre biter. För djurhållningen i Danmark är inte lika kontrollerad som den i Sverige.

Till midsommar kommer de första knölarna upp ur jorden och hamnar på tallriken. Blaskiga eller smörslungade, i tidningarna recenseras deras smak. Först till sommaren kommer gubbarna röda och svällande. Söta och godare, kanske just för att samvetet också är gott. Och från Österlen kommer svensk sparris. Den är mer än dubbelt så dyr som den holländska, men så drar du också ditt strå till stacken för att rädda Sveriges bönder. Inte är det invandrare vi har problem med i vårt land. Det är den invandrade maten som i längden kostar betydligt mer än tio kronor påsen.

Lina Arvidsson


krönika HD: Adrenalinet pumpar - jag måste läsa vidare

 

Publicerad 18 mars 2013 kl. 04:00

 

Tvåans buss är på väg mot centralen. Jag sitter här som i chock, fingrar försiktigt på min halsduk. Det var ett väldigt hastigt beslut, jag hann inte riktigt med. Men Åhléns hade den inte och bussen rullade precis in när jag kom ut. Några snabba steg och ett spontant blipp mot avläsaren senare har jag tillfälligt glömt bort att kroppen egentligen är förkyld och matt av ansträngningen.

Jag hade till och med glömt bort världen. Vad konstig den ser ut! Här går folk av och på precis som vanligt, helt obrydda, som vet de inte om att världen är ett hungerspel på liv och död.

Upprinnelse: jag ligger hemma sjuk och plockar äntligen upp den första boken i Suzanne Collins serie "Hungerspelen". Jag har hållit mig ifrån att se filmerna, jag är helt oförberedd på kraften. Jag läser och läser, jag är mitt i händelsernas centrum och det finns verkligen inget annat som skulle kunna ta min uppmärksamhet nu. Då och då fäster jag blicken på något annat, som för att påminna mig, se det utifrån. Att här ligger jag, som vore jag tio år gammal, och sidorna vänder sig i ett brinnande tempo.

Undersökningar visar att unga, framför allt pojkar, läser allt färre böcker i dag. Historikern Tomas Lidman menar i en intervju med Ekot att vi håller på att förlora en framtida generation. I dag finns orden överallt runt omkring oss. Men oftast i hastigt nerskrivna artiklar, kortare blogginlägg eller som pågående chatt à la twitter. Böcker, vem har tålamod till sånt?

Jag hoppar av på centralen och rusar in. Pocketshop ska väl fan i mig gå att lita på? Jodå, här står hela serien och väntar tålmodigt. Kvinnan bakom disken märker inget av mitt adrenalin, hon trycker in summan som en sömngångare och lägger några bokmärken i.

Bredvid mig på bussen tillbaka sitter en kille djupt försjunken i sin musik. Eller är det en inläst bok han lyssnar på? Jag ser mig omkring och överallt på bussen sitter de, de uppkopplade varelserna, avstängda från omvärlden med sina headsets och öronsnäckor. Knappande på sina digitala leksaker eller försjunkna i samtal som hela bussen hör. Verklighetsflykt är inget 2000-talsmänniskan är främmande för. Att ta upp en bok borde inte vara en revolution.

Min bror tillhör släktet män som sällan eller aldrig läser. Min pappa också. Jag envisas med att ge dem böcker. På samma sätt som min mamma alltid gjort till mig. För att vi vill dela med oss av de mest fantastiska av upplevelser.

Hemma i soffan sjunker jag genast in. Kan det kallas magi? När orden plötsligt upplöses, det här är inte papper! Det är en film som komponeras i mitt huvud. Författarens ord anger ett visst scenario, en viss ton, men omgivningarna skapar jag själv. Mitt hungerspel ser inte ut som ditt hungerspel.

Och du kommer att få en bok i födelsedagspresent, käre bror. Första "Hungerspelen" kommer du att få, med tydlig anvisning att du måste läsa till sidan tjugo innan du får ge upp. Jag hoppas att du förlorar dig själv som jag gjorde, och i blindo tar bilen till närmsta bokhandel efteråt. För att världen blir större. En bra bok är inkörsporten till tyngre droger. Och läs- och skrivförståelse ska ha sin upprinnelse i lust, ingenting annat.

Lina Arvidsson


krönika HD: Så det är männen det är synd om?

 

Publicerad 18 februari 2013 kl. 04:00

 

I sandlådan på lågstadiet visade killarna känslor genom att slåss. Och argumentet som satte p för alla samtal var: ”Då får du inte komma på mitt kalas!”

När jag såg "Uppdrag Granskning" om näthatet mot kvinnor tänkte jag att vissa saker aldrig förändras. Men idag heter det ”du ska dö jävla fitta”. Man lägger ut personers adress och uppmanar folk att gå dit.

Jag har sett kommentarsfält som dessa flera gånger och alltid blivit lika chockad, men det är en helt annan sak att se det i teve. Orden uppblåsta över skärmen, en pil som pedagogiskt ringar in att elva personer har gillat en kommentar som handlar om att pissa någon i ansiktet, för att ”du verkar behöva bli förnedrad”.

Män blir också hotade, skriver någon upprört. Varför nämns bara kvinnor?

Fast det som är intressant är ju just skillnaderna i tilltal.

I mejlen och kommentarerna till kvinnorna går man direkt på könet, oavsett om debatten handlat om integration, feminism eller fotboll.

Kvinnorna ska våldtas, måste ha blivit ”felknullade”, behöver förnedras, spottas på, är obegripligt fula.

Jag vet inte vad ordet felknullad betyder, men vad har det med integration att göra?

”Jag var förbannad, det skrevs i stundens hetta”, säger en av de "Uppdrag Granskning" sökte upp. ”Jag var väl full eller nåt.” En ung kille säger att tjejen som skrivit debattinlägget borde ”tänka sig för innan hon uttalar sig”.

Det är lustigt, för just det här med att tänka sig för innan de uttalar sig verkar inte vara något som gäller both ways.

Debatt är viktigt, högt i tak, men varför ska vi ha överseende med människor som inte kan formulera sin ilska utan att gå till ovidkommande personangrepp?

Maria Rydhagen skrev i Kvällsposten 9 februari: ”Egentligen är det stora problemet att näthatarna måste må fruktansvärt dåligt. Journalisterna blir uppjagade av att ta del av deras sjuka tankar i fem rader text i ett mejl. Tänk då att leva med det mörkret inom dig hela tiden.”

Är det alltså männen som kommer med dödshot som det är synd om?

För att ta det tillbaka till sandlådan: jag lägger huvudet på sned inför kommentarfältet. Vad menar du egentligen, lilla vän? Var gör det ont nånstans, kan du definiera? Jag argumenterar gärna med människor som tycker olika, så länge du respekterar mig.

Det var bara ett skämt, skriver du? Feminister kan inte ta skämt?

Ditt skämt handlade om att du skulle våldta mig. Jag kan visserligen se ditt ansikte eftersom du måste vara inloggad från facebook för att kommentera här, men jag har aldrig träffat dig. Jag vet inte hur du skämtar. Kvinnor utsätts för våldtäkt dagligen i Sverige, varför skulle jag lita på att du är den rolige killen som egentligen inte menar vad du skriver?

Varför menar du inte vad du skriver?

Varför skriver du inte istället det du menar?

Är det ett enormt kunskapsgap i det här landet som gör att folk har glömt bort hur man framför sina åsikter?

För vad händer om de hatande männen får rätt? Om de utsatta journalisterna tystnar, om man faktiskt börjar väja för att skriva om vissa ämnen, för att slippa hatstormar?

Lina Arvidsson


krönika HD: Rundgång i kultursystemet

 

Publicerad 21 januari 2013 kl. 04:00
 

Lina Arvidsson om kändisfixeringen som hotar den nyfikna kulturbevakningen.

Jaså, Bodil Malmsten igen? Jag läser decembernumret av Vi läser och känner igen det glasögonprydda ansiktet från Babel och diverse tidningar under hösten. Var hon inte med i Lundströms bokradio också? Och så har vi Jonas Hassen Khemiri. ”50 Shades of Grey”. John Irving; det verkar vara rundgång på det här jävla stället!

Frågan att ställa sig när det gäller svensk litteraturbevakning är kanske vad som kommer först? Hönan, eller ägget?

”I en rapport från 2011 konstaterar Förläggareföreningen att tio procent av titlarna numera står för 90 procent av försäljningen. Kanske har alla svenskar samma smak? Eller så köper vi helt enkelt de böcker som syns.”

Så skriver Sofia Hallberg, en av fjolårets debutanter, i den välbehövliga debattartikeln ”Åt hen skall varda givet”, publicerad i Expressen (28 december).

För vad händer när det blir de kända ansiktena som säljer böckerna? Vad händer när kulturrapporteringen blir så pass enahanda?

Om Babel väljer att bjuda in för omgivningen redan välkända författare, garanteras deras försäljning att höjas ytterligare.

Om bokhandlare väljer att skylta med för allmänheten redan kända titlar, så tenderar folk att främst köpa dem.

Om Bonniers köper upp Åhléns bokavdelning och inför bokrean väljer att ha 99 av 102 titlar från sitt eget förlag, då påverkar det bokförsäljningen. Är det verkligen en slump att de stora förlagen ofta är överrepresenterade i prisnomineringarna mot slutet av året?

Om jag läser om Bodil Malmsten en gång till, så kommer jag att bli förälskad i henne och köpa alla hennes böcker. Det är bra för Bodil Malmsten, och kanske även bra för mig, men jag går förmodligen miste om 50 andra titlar som en bredare rapportering kunde uppmärksammat mig på.

Och vad händer egentligen när författaren blir viktigare än boken? Författaren, denna ljusskygga människa som trots allt har ett av världens minst sociala yrken; kan man verkligen kräva att denna person också är en hejare på att framträda i teve? Eller är det dem förunnat som klarar även detta, och att skriva, att sälja böcker?

Och så läser jag att Charlotte Perrelli får Kvällspostens Edvardpris, bland annat för sin insats i ”Evita”. Det har visserligen inget med litteratur att göra, men det konkluderar så fint min poäng.

Jag såg ”Evita” för några veckor sen. En bra produktion: dans, scenografi, kostym, det mesta var utmärkt. Utom just Charlotte Perrelli. Som varken kunde artikulera, behärska Evitarollens krävande tonspektra eller spela teater. Visserligen förväntar jag mig sällan stordåd från Kvällsposten, men när jag ser att det var läsarna delvis som röstat fram Perrelli till vinnare faller pusselbiten på plats.

Vem syns mest? Vilka ansikten ”känner” svenska folket bäst? "Hon hinner även med att vara bloggare, författare och skådespelerska", noterar juryn i sin motivering. Och prata ut i skvallerpressen, tänker jag surt.

Perrelli blir ett exempel på den personkultsdrivna politik som ligger bakom dagens framgångsrika kändisar.

Vill vi verkligen ha ett kulturklimat där ekonomiska intressen går före en bredare, nyfiken bevakning? Där den ena hänger på den andra i en bajsnödig ringdans inför skräcken att inte ha snappat upp det senaste. Där kompetens inte nödvändigtvis konkurrerar ut stjärnglans.

Eller snarare: väldigt sällan gör det.

Lina Arvidsson


krönika HD: Bjällerklang och minexplosioner

 

Publicerad 20 december 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om svensk vapenhandel i juletider.

Jag sitter i kassan på Ica och lyssnar på julmusiken. Och tänker på vapenindustrin. Det är faktiskt inte ett så stort associationshopp när allt kommer omkring.

Bjällerklang och slädar i all ära, men ett återkommande tema är även fred på jorden.

Jo, faktiskt! Har du hört något mera sjuttiotal och knarkdoftande sedan ordet ”solidaritet” försvann ut ur det kollektiva medvetandet?

”War is over, if you want it, war is over, a-a-a-a”, sjunger barnkören med John Lennon. If you want it. Men vill vi det då?

I Sverige finns det en regel om att inte sälja vapen till länder i konflikt. Men jag läser på zitzer.se – en oberoende röst för fred – att Sverige exporterar vapen till exempelvis Thailand, som är i konflikt med Kambodja, och till krigsglada USA, som även sålt vidare svenska vapen till irakiska armén, något som bryter mot upprättade exportavtal.

Vi säljer även till diktaturerna Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Senast i mars i år avslöjade Ekot att den svenska myndigheten FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, sedan 2007 hjälpt Saudiarabien att planera en missilfabrik. Jag minns förvirrade bortförklaringar och blånekanden.

Händelsen bidrog åtminstone till att sätta vapenhandel på den politiska agendan. Dagens politiker verkar dock ha en förmåga att få de mest allvarliga frågor att låta vardagliga, som om det handlade om vilken industri som helst. Vinst och avkastning.

Att balansera på gränsen mellan moraliskt riktigt och rent förkastligt, med ett ansikte som fortfarande minner om det oskuldsfulla Jesusbarnet. Det enda jag hör åt "war is over"-hållet är Jonas Sjöstedt, som hävdar att Vänsterpartiet på sikt helt och hållet vill avskaffa vapenindustrin.

Och Amnesty förstås, som i november i år var på FN-förhandlingar i USA. Tack vare presidentvalet uppskjutna till mars 2013.

2001 till 2010 fyrdubblades svensk vapenexport till en försäljning på 13,6 miljarder. ISP, Inspektionen för strategiska produkter, ägnar sig mycket åt ordval.

”Försvarsmateriel” heter det, inte krigsmateriel.

Carl Bildt, vår utrikesminister, pratar gärna om vikten av att behålla god kontakt mellan länder, både när det gällde diktatorn Khadaffi och när det gällde fängslade journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

"Sveriges utrikespolitik ska medverka till frihet, fred och försoning såväl i vår egen som i andra delar av världen. Den förs med tydlig utgångspunkt i de värderingar som bär upp vårt eget samhälle och i de intressen som är våra”, står det i Bildts presentation på regeringskansliets hemsida.

Och det blir alltmer tydligt att anledningen till att Sverige inte legat i krig de senaste tvåhundra åren är att vi har fikat med diktatorer. Presumtiva framtida handelskontakter.

Men förlåt, jag förstör julefriden. Fred i vårt individualistiska tidevarv ska kanske översättas till att kriget mot livspusslet är över för den här gången.

Att freden lägrat sig i det egna vardagsrummet, där inget skall någon fattas.

Med Nobels fredspris som en varm pläd om axlarna.

Och för övrigt är det en lögn att Sverige inte varit i krig på tvåhundra år. Vi skickar soldater till Afghanistan och blir förvånade när de återvänder i en kista.

Förvånade över att det är sånt som händer, när man leker med vapen.

Förlåt; försvarsmateriel.

Lina Arvidsson


krönika HD: Jag är så mycket mer!

 

Publicerad 19 november 2012 kl. 04:00

 

Det är en fin kväll. Min bästa vän sitter på andra sidan bordet och servitören har precis kommit in med varmrätten. Vi har inte kunnat komma ifrån på länge och nu är det bara vi, vinet glittrar och blänker i glasen. Inget jobb imorgon bitti! Allt borde vara perfekt.

Förutom att jag känner ett underligt behov av att dokumentera. Att ta en bild, kanske tagga var vi är nånstans (den där krogen man aldrig får sittplats på), jag tänker att vinet går så bra i färg med min bästis tröja, det skulle bli en bra komposition. Och så kan jag posta det på Facebook, det vore väl synd att inte göra det, kanske dimmigt filter, då ser det ännu mer åtråvärt ut, nu när vi har det så bra. Så att alla kan se det.

Bland det första jag gör när jag vaknat på morgonen är att logga in på Facebook. De röda små markeringarna längst upp till vänster berättar hur många som kommenterat på saker jag lagt upp, eller i samma tråd som jag, vi kan bortförklara det som social aktivitet. Har någon lajkat mig?

Att lajka kräver inget. Det är en lam kram med ena handen i bakfickan.

Jag är beroende av det. Snabb kontakt med vänner, umgänge fast jag sitter hemma, att få formulera sig vitsigt om sin vardag hur många gånger som helst per dag. Att lägga upp bilder och kika på andras, bli inbjuden till events, möjligheterna är oändliga!

Lajkade han inte mig idag heller? Amen det var väl själva helvete.

Men då och då händer det, som nu, att jag undrar vad det blev av oss. Plötsligt är händelsekedjan som bildar livet inte lika mycket värd om vi inte ständigt dokumenterar den. Jag kan inte uppskatta nuet. Jag kommer på mig med att hata smartphones, för jag vill inte att folk ska veta var jag befinner mig hela tiden. Jag vill inte bläddra igenom de röda markeringarna när jag egentligen sitter och fikar med en kompis. Jag vill inte jämt kunna kolla min mail.

I höger kolumn möts jag av reklam som påstås vara riktad direkt till mig, baserat på det jag skriver om. Den verkar dock gå mer på ålder, kön och fördomar.

”Är du nybliven mamma?” – jag ser att du är trettioett och kvinna nämligen.

”Vill du köpa billiga skor?” – kvinnor brukar vilja det.

”Jag ser att du är singel!” – här är ett dejtingforum för dig!

Så det händer att jag ledsnar. För jag kan inte, hur gärna marknadskrafterna än vill det, beskriva min personlighet på tre ord. Jag är inte och vill inte vara så okomplicerad. Jag är så mycket mer! Jag behöver få vara så mycket större!

Men jag behöver bli påmind om det. Vi kan kalla det semester. För mitt storhetsvansinne färgat av röda markeringar får mig så lätt att tro att hela världen undrar. Vad gör jag just nu egentligen, var befinner jag mig? Men moahahahA, det tänker jag inte berätta!

Det är hemligt!

Så, vi hugger in på varmrätten, ingen vet vad vi äter ikväll, ingen vet hur vi ser ut. Jag har lagt mobilen hemma, kanske sitter jag inte ens här. Vad vet ni? Ni behöver inte veta allt. Ni vet aldrig allt.

Lina Arvidsson


krönika HD: Modet att tycka

 

Publicerad 22 oktober 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om nya modiga bokbloggare.

Unga idag är imponerande. Jag var på Bokmässan och såg då bland annat Emelie Novotny, chefredaktör för dagensbok.com, hålla i en paneldebatt i Bonnier Carlsens monter. Lina Forss och Amanda Hellberg var där som författare, men i centrum stod ett antal bokbloggare.

Dagens bokbloggare är främst unga tjejer, 14-17 år. I och med att de ofta har en snabb recensionstakt har flera förlag börjat skicka recensionsex även till dem, när de ändå skickar till andra recensenter.

Givetvis är det skiftande kvalitet på recensionerna som skrivs. Ibland handlar det snarare om produktinformation än något djuplodande. Ändå har bokbloggarna en viktig roll idag. Kultureliten, som den kallas, brukar ofta kritiseras för att skriva för en inbördes klubb av beundran, och inte för potentiella läsare, och här kan bokbloggarna framstå som ett chosefritt alternativ med mer fokus på boken som sådan än på eventuell prestige.

I två timmar satt de unga tjejerna och diskuterade olika böcker ur Bonnier Carlsens utgivning, bara det en nervös prestation i sig.

Jag såg inte på hela tiden, det är ju så mycket som händer på Bokmässan, men en av de viktigaste synpunkterna som kom upp var just detta med läsaren.

När det gäller ungdomsböcker finns det fortfarande en styvmoderlig syn på det hela, som inte minst framkom när Sofia Wadensjö, chefredaktör och vd för tidningen Vi, utfrågades i Expressen för ett tag sen angående en jubileumskatalog de skapat för Rabén & Sjögrens räkning inför deras 70-årsfirande. Ett beställningsjobb som kanske inte rimmar så väl ihop med obunden journalistik. ”Vi beslutade oss för att tacka ja eftersom det handlar om ett förlag som ger ut barn- och ungdomsböcker, ett område som Tidningen Vi inte bevakar”, sa Wadensjö.

Anna Danielsson Levin på Gilla Böcker förlag påpekade att gränsdragningen är underlig; idag när så många böcker är crossover, det vill säga ska rikta sig till både unga och vuxna. I Vi läser har jag flera gånger läst om ungdomsböcker, och varför skulle man inte bevaka ungdomslitteratur, som ju är så i ropet just nu?

Här kan bokbloggarna fungera som en central som tar ungdomsboken på allvar. Ger den plats och seriös bevakning.

En annan aspekt av bokbloggarna är som sagt modet. Som 14-åring hade jag aldrig vågat sitta i en paneldebatt och diskutera böcker, min åsikt inför belästa människor, i ett seriöst sammanhang!

Men med dagens sociala medier har möjligheten att synas i det offentliga rummet, att skapa sig en plats redan i unga år, ökat. Det är en helt annan träning av formuleringsförmåga än vad som erbjöds på min tid.

Det krävs fortfarande bildning för att bli en bra recensent, och jag vill inte klanka ner på kåren. Men att använda sin plats på internet för något så seriöst som bokbloggande, det är föredömligt och väldigt inspirerande. På många sätt tror jag att de inbördes klubbar som bildas kring bokbloggarna har större chans att locka unga idag att läsa mer, än vad kultursidornas inbördes klubbar har. Litteratur ska trots allt inte vara något du måste ha läst högskolepoäng för att kunna ta till dig.

Litteraturen finns här för oss alla, som Jeanette Winterson skriver: ”Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.”

Lina Arvidsson


krönika HD: När orden tar vid

 

Publicerad 24 september 2012 kl. 04:00

Lina Arvidssons vill att folk brottas med orden.

Jag läser om gängbråk som går allt längre ner i åldrarna. Jag hör på nyheterna att ungdomar läser allt mindre idag. Och någonstans hänger dessa saker ihop. När orden tar slut tar nävarna vid, brukar det ju heta. Med bristande utbildning blir gapet stort, mellan de som har ord och de som inte har ord för sin ilska.

Internet skulle ju vara revolutionen för läsande och skrivande, ett bibliotek i var människas hem?

Men kraven har släpat efter. Det är inte nödvändigtvis bildande att läsa sig till saker på nätet, där både språkkänsla och faktakoll ofta dukar under i stressen att få upp saker snabbt. ”Bara de som kan uttrycka sig kan ta del av det demokratiska samhället”, menar en orolig bibliotekarie i ett inslag jag ser på ”Aktuellt”.

Jag tänker att intresset för orden är något man måste lockas till.

Den åttonde september var det urpremiär på en ny tävlingsgren i Sverige. Metaforbrottning. Förmodligen kommer den inte bara att sprida sig land och rike runt, utan även över de nationella gränserna.

Meta-vadå?

Jo, en blandning mellan poetry slam och wrestling.

Poetry slam, om ni inte har koll på det sedan tidigare, är tävling i poesi.

Wrestling är iscensatt brottning i skojiga utstyrslar med stort hejarklackspådrag, spexig akrobatik och mycket muskler.

Det vore synd att påstå att det fanns enorma muskler på plats på bistrons scen på Moriskan i Malmö. Men scenklädsel och skådespeleri var det inget fel på. För att inte tala om tilltalsnamnen! Vad sägs om ”Den Vilska Solanas” (till vardags Vilska Lindgren) som klagade över alla män som befann sig på scenen, och representerade den bildade akademikerfeministen från Lund? En svart liten hatt med flor prydde hennes huvud. I kamp mot ”Knivponny”, arbetarklassfeministen med långa dreads-extensions, nätbrynja och ett hölster runt midjan. Väjde inte för handgriplig närkamp.

Men det var undantagsfall. För i metaforbrottning slåss man verbalt, inte fysiskt. Det kan låta till exempel så här:

”Jag är de sönderbitna naglarna som förvandlar all beröring till smärta.”

”Jag är dina fingrars nu etthundrafemtioprocentiga prestanda på en touchscreen-telefon.”

”Jag är telefonen som faller till golvet och skärmen som spräcks i en explosion av små regnbågar.”

”Jag är sju års olycka som man kan spendera på ett strandhotell på Ibiza, i en pensionärslägenhet inredd 1982, städad 1998.”

”Jag är lyckan som sipprar in mellan hotellväggarna innan de sju åren är slut, jag är hotellen som expanderar och tar över även Sveriges kust.”

”Jag är lukten av sur tång på västkusten och tysk turistnäsa som skrynklas och checkar ut.”

”Jag är flygresan som tar dig genom molnen och när du landar har du tappat din själ.”

Kanske är det hippieskimrande av mig, men nog är den vacker? Drömmen om ett samhälle där vi slåss verbalt istället för fysiskt. Där hjärnan är musklerna. Och publiken bedömer med applåder vem som går vinnande ur.

Metaforbrottning är ett roligt initiativ men nästa gång hoppas jag att Moriskan lånar ut stora salen i stället. Det blev lite lamt när man inte kunde se scenen för all trängsel. Jag tänker att längtan till bildning borde vara den samma som längtan efter makt och respekt. Ordet måste bli angeläget, något att brinna för, något som spelar roll. Eller åtminstone underhåller.

Lina Arvidsson


krönika HD: Prata om det!

 

Publicerad 27 augusti 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om sexuella gråzoner.

”Eftersom jag inte skrikit, slagits eller sagt emot var det ingen riktig våldtäkt. Det var inte tal om att anmäla. Jag hade förverkat rätten till det.”

På Palladiums scen sitter fem skådespelare och läser texter om obehagliga sexupplevelser inför en knäpptyst publik av blandade åldrar och kön.

Skillnaden mot den uppsluppna Malmöfestivalträngseln utanför är slående. Texterna drabbar på olika sätt; de gör ont. Får en att vrida sig av pinsamhet. Eller att känna igen sig.

#prataomdet startades som en hashtag på twitter av Johanna Koljonen i samband med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Hennes tanke var att skapa en rörelse där folk kan prata av sig om obehagliga sexerfarenheter. Där gränsen till våldtäkt är skör, fast inte alltid.

Den så kallade gråzonen är stor. Kännetecken: när du mår dåligt efteråt. När du inte riktigt vill men fortsätter ändå. När något känns väldigt, väldigt fel.

Texterna som läses upp är tagna ur antologin ”#prataomdet” nyligen släppt på Kalla Kulor förlag, och läsföreställningen är en del i satsningen ”fortsätt #prataomdet”, som kommer att turnera runt på skolor i höst.

Handlingen utspelar sig i festivaltält med händer innanför byxor, i duschar under vinglande fylla, mitt i ett analsex där kvinnan tänker ”jag är glad att jag nästan är avsvimmad, annars hade det här gjort ont.”

Det berättas om den där efterfesten när han pressar sig in i honom, och huvudet vill, vill, vill, men kroppen inte riktigt hänger med. Eller den där morgonen när han tränger in i henne och hon inte riktigt är vaken, vad gör han?, tänker hon storögt, kan man vända sig om till sin pojkvän och säga ”ursäkta, men håller du just nu på att våldta mig”?

Varför säger vi inte ifrån när det gör ont? När det känns fel? När vi helst skulle vilja fly, men ändå ligger kvar?

Det fanns en spänning i luften, heter det. Det är mycket Harlequinroman och porrfilm när det kommer till attraktion.

Förväntningar, inlärda vanor och krockande känslor. Lag och rätt säger en sak, men vad säger tradition och kutym?

I det outtalade är det inte alltid lätt att tolka varandra, och att protestera kan kännas som att bryta mot sociala konventioner.

Vilket, har det visat sig, faktiskt är värre än något annat.

”Att fejka är att handla irrationellt och veta om det. Därför pratar jag inte om det.”

Det är en drabbande föreställning med en givande debatt, och när jag går hem efteråt tänker jag att kanske kan det viktigaste kristalliseras ut i två punkter.

Ett: ”straighta vaniljvärlden”, som Koljonen kallar den (alltså man och kvinna som har ”vanligt” sex med varandra), har allt att lära av den queera BDSM-världen. När sex plötsligt kan involvera piskor och partnerbyte, ”vad som helst kan ju hända”, är stoppord fullkomligt nödvändiga. Öva dig hemma på att säga ifrån. ”Vänta lite”, ”stopp”, ”kan vi pausa”. Eller, som i BDSM-världen: ”Rött!” ”Gult!”

Två: Att denna rörelse är minst lika viktig, om inte viktigare, för killar. Unga killar har ofta hård jargong i kompisgänget, som Kakan Hermansson säger: ”Jag är så trött på att vi tjejer måste lära er killar att prata om känslor!”

Oavsett kön och läggning är det dumt att tiga och lida.

Våga känna efter.

Fortsätt prata om det.

Lina Arvidsson


krönika HD: Inte så mycket skog i Västra Karup

 Publicerad 16 juli 2012
 
 
”Jag läser bara sanna berättelser”, sa en kvinna på mitt Icajobb. Det gjorde mig fundersam. För vad är egentligen en sann berättelse, och vad är en osann?

För några år sen fick Liza Marklund skäll när det kom fram att hennes bok ”Gömda” inte var helt igenom biografisk. Tvärtom hade hon fabricerat fritt, lagt till och dragit ifrån. Folk kände sig lurade, var inte varje ord sant? Hade de inte fått sig till livs en sann historia, som omslaget så tydligt sa?

Baserat på en sann historia. Based on a true story. Hur kommer det sig att berättelser blir så mycket mer angelägna för oss om de säger sig företräda sanningen? Försäljningsstatistik visar att kvinnan på mitt jobb inte är ensam. Svenskar idag läser främst deckare eller just biografier och berättelser ”ur verkligheten”, gärna med ett känt ansikte som marknadsföring.

Ska jag berätta en hemlis för er? Alla berättelser är baserade på verkligheten. Och alla sannberättelser, om de ska funka skönlitterärt, innehåller ett visst mått av lögn. Det är nämligen så vi författare jobbar. Även fantasyförfattare lånar av sitt eget liv, sina egna erfarenheter. För att måla upp övertygande scenarion och förmedla känslor genom text krävs mer än förmågan att sätta sig in i andra människors psyken; - det krävs verklighet. Det krävs författarens innersta, blodigt och bultande på ett fat.

Om jag tar min egen bok ”Det borde finnas regler” som exempel. Den utspelar sig inte i Västra Karup och karaktärerna går inte på Strandängsskolan, men om jag inte hade vuxit upp där jag gjorde, hade boken sett helt annorlunda ut. Jag längtade också efter estetisk linje; Hylliedahlgymnasiet kan ses som en skönlitterär version av Sturegymnasiet i Halmstad. Av hämndlusta slängde jag in en gympalärare jag haft en gång. Jag förstärkte obehaget jag kände när jag mindes honom genom att ge honom ett skräckinjagande utseende, överdrivna brännblåsor, äckliga ovanor. Inte mycket av det slutliga resultatet är han. Men grunden är…

Det finns inte så mycket skog i Västra Karup, men vi har Backarna, och det räckte som magi för mig. Bodde det en häxa i den lilla stugan? Förmodligen inte, men precis som Mia tyckte jag bäst om när man trodde det.

Visst kan man argumentera mot det här sättet att läsa böcker på; särskilt skaparen av verket vill gärna värja sig. Åt Karl-Ove Knausgårds böcker hittade Norstedts på en ny skojig term: ”autobiografi”... Göran Tunströms böcker svämmar över av teman som frånvarande far, kristendomen och dramatiska dödsfall. Tror ni att det var för att Tunströms far var prästen Hugo Tunström, som dog för tidigt (54 år gammal) när Göran bara var tolv? Och så det där med lögn i sanningen… Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” må handla om Valerie Solanas och använda sig av diverse artiklar tagna ur verkligheten för att porträttera henne, men boken läses främst för sin litterära kvalitet. Och Solanas i boken är trots allt Stridsbergs Solanas. På samma sätt är min pappa inte alkoholist, som Mias pappa, och jag trodde faktiskt inte att han visste allt när jag var liten.

Men varje bok som andas och lever har ett kodat morsespråk som berättar författarens historia. Ingen lever opåverkat. Och egentligen är det som bäst när du hittar något helt oväntat i det författaren skrivit: dig själv. Då har litteraturen lyckats.

Lina Arvidsson


krönika HD: Alla andra är ju idioter

 

Publicerad 11 juni 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson om inskränkthet här och där.

När jag var liten och gick i Västra Karups skola hatade vi de som gick i Torekov. Och de som gick i Förslöv och de som gick i Båstad. Och när jag tänker efter var vi nog rätt skeptiska mot Östra Karups elever också.

I Torekov gick det bara idioter, det visste alla. Förslöv var hänsynslösa på fotbollsplanen. Båstad var fullt av stroppar som trodde att de var nåt, och Östra Karup misstogs alltid för Västra Karup, och kanske var det därför vi inte gillade dem.

Min kompis Ida blev ihop med en från Torekov, hon var en av få som blev ihop över huvud taget i min klass, som då var sexan. Störst i skolan men små i världen. ”Hur kan du?” tyckte vi, för det visste väl alla, att i Torekov gick det bara idioter.

Det är lätt att skratta åt det här beteendet nu, nästan tjugo år senare. Kanske spelade det roll att vi var fotbollsspelare med hejarramsor för att styrka hur vi var mycket bättre än de andra, i sann nationalistisk anda. Kanske spelade det roll att vi var unga, om nu att växa upp innebär att man vidgar sina vyer.

Kanske spelade det roll att jag utöver min kusin Elsa-Maria, som jag kallade för pepparkakskusinen, kände få människor som hade annan hudfärg eller för den delen annan bakgrund, än jag själv. Jag var en bortskämd unge på en vit landsbygd, som i brist på annat fick exotisera min närmsta grannby. Att det blev just hat jag kände, och inte nyfikenhet, skyller jag på tradition och hård jargong.

I dag bor jag i Malmö, på Möllan. Här är vi alternativa och skapande människor, få av oss jobbar heltid, vissa lever på studiebidrag. Killarna bär en liten svart sotarmössa och tjejerna har oversizekläder eller är femtiotalsretro med tatueringar. Vi snackar skit om de som går ut på Lilla Torg, där silikonbrudarna flockas med backslick-packet.

Vi snackar skit om den arbetande medelklassen i Limhamn, som bor i flådiga villor och röstar på Sverigedemokraterna, trots att deras område är allt annat än segregerat. Vi har aldrig varit i Rosengård, men vi har hört att folk bränner bilar där, kastar stenar på bussarna och lever i lägenheter där kackerlackorna krälar upp ur parketten och möglet fräter sönder tapeterna.

På trendhaket Tempo är sittplatserna slut vid sju. Glasögonen är stora svartbågade, kläderna secondhand och alla dricker den dyraste konstigaste ölen i den största flaskan. Fint och finsmakare ska det vara. Vi är för invandring och ett multikulturellt samhälle, men hur ofta umgås vi över bekvämlighetsgränserna? Inte förstår vi varann. Inte blandas vi. Vi är samma mellanstadieklass med fördomar om varandra.

Bara ordet är utbytt. ”Hata”, det gör vi inte längre. Vi har avancerat till att ”inte förstå”. ”Jag förstår inte hur folk kan gå ut på Lilla Torg”, till exempel.

En gång skrev jag en debattartikel om de brinnande bilarna i Rosengård, utan att ens ha varit där. Jag vet inte vilket som är värst egentligen. Att jag en gång hatade alla som gick i sexan i Torekov. Eller att jag tror mig veta hur det är i Rosengård, eller exakt vilka människor som går ut på Lilla Torg. Det låter finare att ”inte förstå sig på” än att hata. Men lite mer nyfikenhet hade inte skadat.

Lina Arvidsson


krönika HD: Släpp författaren loss

 

Publicerad 21 maj 2012 kl. 04:00

Lina Arvidsson, vår nya ungkrönikör, om skrivande, självtvivel och skillnaden mellan att vara ung och vara vuxen.

Jag fick mejl från Glimåkra folkhögskola, min första skrivarlinje, om att komma och ha lektioner i hur man skriver ungdomslitteratur. Min första tanke var: jag har ingen aning! Jag vet inget om ungdomslitteratur, jag skrev ju bara en bok.

Jag skrev om klyschiga saker, som att revoltera mot det man vuxit upp med. Om att bli förälskad för första gången. Om att bråka med sin mamma och ha en egen klubb. Om att vara kär i en affisch på väggen. Om att smygröka och blanda häxdrinkar och kräkas. Om att ha skyhöga framtidsdrömmar och ena stunden vara bäst i världen, nästa sämst.

Det påminner om författarens sinne. Högmod och hybris driver handlingen framåt i ett smattrande tempo. Tills självkritiken kommer som en ilsken hydra, med tusen nya huvuden att hugga av. Man hankar sig fram bland refuseringsbrev och tilltro till det egna skapandet, bland fina recensioner och muttrande pessimister.

Självcensur, brukar det hävdas, är det som mest effektivt dödar kreativiteten. Och det stämmer. Det händer mig var och varannan gång jag skriver på min roman att jag tycker att det som kommer ur mina fingrar mest är skit, dåliga formuleringar, icke trovärdiga scenarier som gör att jag tröttnar halvvägs.

Om jag gör det; varför skulle inte läsaren göra det? Och så är man frestad att markera/radera, stycke för stycke. Tills det inte bidde nån tröja längre, bara en tumme.

Då är det skitbra att tänka som en fjortis istället. Fuck you all, jag bestämmer här. Det här är mitt rike och ni tangentjävlar ska lyda mig. Jag skriver det jag skriver, och jag tänker inte lyssna på den negativa rösten längst bak i hjärnan som försöker dra ner mig på jorden.

Och för att dra det steget längre: inte är det bara författare som har det så här? Nog är hela livet, för varje människa, späckat till gränsen av bubblande tonårskänslor. En dålig dag på jobbet och jag hatar min chef och önskar döden åt alla otrevliga kollegor. Min granne spelar countrymusik så det skallrar i väggarna, och jag vill släppa in sopor genom hans dörrinkast. En vacker prins eller prinsessa mittemot mig på bussen och det pirrar i min kropp av tillbakatryckta hormoner, på en sekund är mina framtidsdrömmar skyhöga.

För jag är väl inte ensam om att se hur bröllopet ser ut, innan jag skakat hand och presenterat mig?

Så jag berättar om det. Om att ta bort spärrarna och skriva som att man skriker. Om att läsa sina gamla dagböcker för att komma i rätt mood. Om den snirklande vägen mot att växa upp, vägen som vi fortfarande går på. Den enda skillnaden mellan vuxen och ung är att vuxna lär sig kamouflera och kontrollera. Säga ”kan vi prata om det här?” i stället för ”jag hatar dig, jävla hora”.

Och med lite is i magen kan det faktiskt tänkas vara så att de stycken författaren dömde ut ena dagen, strålar som den självklaraste av solar den andra.

Jo, det är sant! Skrivandet är magiskt på det viset! Och det som fortfarande suger går ju faktiskt att rätta till i efterhand, tänker den vuxne. Det gäller bara att fokusera på guldet.

Men kom ihåg: utan bubblande tonårskänslor och framtidsdrömmar av att allt är möjligt, himlen är min; blir det inget av någonting.

Fotnot: Vår nya ungkrönikör, estradpoeten Lina Arvidsson, debuterar denna vår med ungdomsromanen "Det borde finnas regler". Hon är bördig från Västra Karup men bor i Malmö.

Lina Arvidsson


Lilla sommarintervjun: Christin Ljungqvist

foto: Kristoffer Nilsson Ljungqvist.
 
Christin Ljungqvist, född 1983 i Vallda, är författare till böckerna "Kaninhjärta" (2012) och "Fågelbarn" (2013). Hon bor i Göteborg med sin man och när hon inte författar fler böcker jobbar hon på Akademibokhandeln i Frölunda. Hon är fascinerad av spöken, dyrkar tv-serien "Game of thrones" och drömmer ibland om ett hus på landet.
 
Christin är utgiven på samma förlag som jag, Gilla böcker, så vi har träffats vid olika tillfällen för att representera; det vill säga signera böcker och babbla om vårt skrivande, sånt som författare gör. Under Litteralund hängde vi lite mer heldags, och det var kul att diskutera skrivande med någon som på ytan kan kännas som min motsats, men just i ambition och arbete är vi väldigt lika. 
 
 
 

1. Hur är läget?


Jomen, det är bra! Om man bortser från att jag går runt och spänner käken, av någon anledning, så att jag framkallar ett slag djävulsk huvudvärk. Borde absolut sluta med det.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?


Skrivmoralen är låg på sommaren. Bästa skrivtid är övriga året, liksom! Särskilt hösten. Hösten är bäst.

 

3. Hur botar du skrivkramp?


Med stenhård självdisciplin, och rutiner. Som det att skriva innan frukost, då världen är som tystast, jag som klarast i knoppen, och frukosten blir ett slags dragplåster.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?


"De skandalösa" av Simona Ahrnstedt. Jag gillar att blanda upp läsningen med något lättare. Och bortser man från vissa skrivtekniska grejer, som att använda samma verb flera gånger på samma sida (!), var det härlig läsning.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Här. Vid mitt skrivbord, i Kristoffers stol (hans är bättre, min är från Ikea …).

 

6. Idag är det ofta mer fokus på författaren än på böckerna, man blir lätt satt i ett fack, nästan som en marknadsföringsprodukt. Hur ställer du dig till det?


Kluvet. Jag älskar att skriva, men tycker det är sisådär att stå på scen. Samtidigt som jag efteråt surfar på adrenalin. Ja, jag är kluven …

 

7. Har du några speciella vanor som hjälper dig att skriva bättre, typ en favoritkopp du måste dricka ur, speciell musik du alltid lyssnar på, etc?

Jo, det är ju det där att skriva innan frukost. Så att frukosten både fungerar som dragplåster och belöning. Sen är musik oerhört viktigt! Inte medan jag skriver, men till och från jobbet, till exempel. Så jag kan fantisera fritt.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Bok tre, arbetsnamn "Räven".

 

9. Vi är på samma förlag och du har skrivit två böcker, jag en. Ett tag kunde jag inte hjälpa att se det som en tävling, hur fånigt det än är. Har du sett det så nån gång?

Ja, det har jag. Och jag håller med dig, det är fånigt. I den här branschen finns ju inga garantier. Bara för att jag fick min andra bok antagen, behöver inte Räven ha samma tur. Jag försöker att stänga alla andra ute när jag skriver, fokuserar till tusen på mitt, annars blir jag ganska förtvivlad. Jag menar, J K Rowling? Camilla Läckberg? Och alla som får vara med i Babel? Sitta hos Malou efter tio? Det finns alltid någon som är bättre. Därför ska man bara jämföra sig med sig själv.

 

10. I dina berättelser florerar spöken och övernaturligheter. Kommer allt från din fantasi, eller gör du någon sorts spök-research?


Jag har gjort min research. Började redan när jag var runt sjutton, arton år med att gå till ett medium, och dit återvänder jag en gång per år, bara för att bli påmind och få lite perspektiv på livet. Sen har jag gått kurser för att öva upp min egen ”spökkänslighet”, och jag har också varit på en hel del mediala demonstrationer (då medium, inför publik, tar kontakt med andra sidan). En gång satt jag med på en seans, i grupp, med ett fysiskt medium. Precis som Mary i "Kaninhjärta". Vet inte om jag blev så övertygad, dock. Långt ifrån allt med spökligheter är ju på riktigt. Men vissa saker är, helt klart.  

 

 
 
Christin har också en blogg, hitta den här.

Lilla sommarintervjun: Oscar Nilsson Tornborg

foto: privat
 
Oscar Nilsson Tornborg, född 1977 i Göteborg, är poet, skribent och skrivpedagog. Han debuterade 2011 med diktsamlingen "Vilse". Utkom i oktober 2012 med sin andra diktsamling "Undertexter". Medverkar med ett stycke efterpoesi i Charlotte Qvandts diktsamling "Klarnar du" (2013). Arbetar som lärare och handledare vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje, bor i Lund.
 
Jag hade Oscar som lärare i Skurup när jag gick skrivpedagoglinjen där. Hade inte chansen att få respons från honom så mycket, eftersom han inte var min huvudlärare, men minns att jag blev väldans imponerad av hans belästhet. Vi stöter på varann då och då i olika kulturella sammanhang. 
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Jo tack bra.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

På ett sätt är svaret ja. Men inte för att jag vill bada, utan för att det alltid är jobbigt att skriva oavsett väderlek. Poesi är koncentrerat språk och de korta utkasten till det som senare blir dikter föds under stor anspänning och koncentration. Ögonblicken är visserligen vad man kan kalla för inspirerade, men stor koncentration krävs för att hålla kvar den text som pockar på att bli till. På ett annat sätt är svaret nej, eftersom jag har mer energi när det är fint väder.

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Ofta kommer jag in på ett spår i samband med att jag läser något. Det är lite som ett samtal. I ett samtal är du inuti ett språkspel där lyssnande, tänkande och talande är intimt sammankopplat. Språk är trots allt ett socialt fenomen. Om människor levt isolerade skulle vi inte haft något behov av det. När jag själv skriver fungerar det ofta på samma sätt: språket väcks till liv av annat språk. Varje dikt är på så vis ett svar på en annan dikt, varje text ett svar på en annan text. I vissa fall behöver det inte vara något som jag läser här och nu, utan det kan röra sig om text som jag bär med mig och förhåller mig till, text som jag befinner mig i ett ständigt samtal med. Texter som Eva Runefelts "Mjuka mörkret", Johan Ashberys "Hör du, fågel", Katarina Frostensons "Samtalet", Birgitta Trotzigs "Ett landskap", Ludwig Wittgensteins "Särskilda anmärkningar", etc. Språk skapar språk, text skapar text, dikt skapar dikt. Men dikt är också tanke. Att språket sätts igång betyder också att tanken sätts igång. En särskild sorts tanke. Det är inte filosofins kritiskt granskande, argumenterande tanke, utan ett meditativt tänkande som kretsar kring något som inte låter sig uttalas. Något som undflyr alla språkliga kategorier. Det är poesins paradox, att den är ett försök att tala om det som det inte går att tala om.

 

Jag har alltid med mig en anteckningsbok, för jag vet aldrig när jag kan få ett infall. I boken skriver jag ner allt möjligt, utan krav på att det ska bli färdiga texter eller ens särskilt bra. Detta stoff plockar jag sedan fram när jag sätter mig vid datorn för att skriva mer ordentligt. Vissa utkast kräver ganska lite arbete för att bli färdiga dikter, andra behöver vidareutvecklas eller kombineras med annat material. I den här delen av processen kan det gå ganska fort för mig att känna att jag är hyfsat klar med en text, men jag vet samtidigt att jag måste ha tålamod och låta den ligga till sig. Skillnaden mellan en bra dikt och en mycket bra dikt ligger i detaljerna, i det specifika ordvalet, i radbrytningen, strofindelningen och friktionen mellan fraser. Den här delen av arbetet är rolig och spännande, men också ångestladdad. Det finns trots allt inget facit utan allt är upp till mig och mitt eget omdöme. Mitt hantverkskunnande och min konstnärliga intuition.

 

Först senare i processen, när jag kanske tycker mig vara klar med en text som jag ska ge till en tidskrift eller om jag är klar med ett första utkast till en ny diktsamling låter jag någon läsa, och den som först får läsa är min fru Emma. Hon är en skarp läsare och orädd kritiker, och föreslår hon ändringar eller strykningar gör jag vanligtvis som hon säger. Först är jag lite defensiv, men sedan inser jag att hon givetvis har rätt. Efter hennes genomgång är en kortare text förmodligen klar (om jag själv känner mig trygg med den) och en diktsamling går in i ett skede då den får ligga till sig ytterligare. Det kan fortfarande tillkomma nytt material, och sker det kan det påverka det befintliga materialet och utformningen av diktsamlingen. Tålamod är A och O, vilket jag alltid måste påminna mig om. Jag blir lätt otålig och vill gärna gå vidare så fort som möjligt, men i det långa loppet är det alltid bäst att vänta.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

"Der ganze Weg" av den norska poeten Kristin Berget, i översättning av Ida Linde. Det är en fantastisk, gripande diktsamling. Det de flesta lyfter fram med den är att den bearbetar och dekonstruerar en snäv och begränsande genusidentitet. Och det stämmer, men den utgår också från en klassisk existentiell grundfråga där genusproblematiken bara är en aspekt: Vem är jag och vilken är min roll i världen? Och eftersom det här är poesi får vi inget svar, utan vägleds bara fram till kanten och bjuds att blicka ner i den tysta avgrunden. 

 

 

5. Mitt främsta minne av dig som lärare var att du var så extremt beläst, det kändes som att du läst alla böcker som fanns. Hur snabbt läser du ut en bok?

 

Svar 1:

Vad innebär det att läsa ut en bok? De riktigt viktiga böckerna, de böcker som är riktigt viktiga för just dig, läser du aldrig ut. Arbetet med dem blir lika med arbetet med dig själv och din egen process. Rent tekniskt har jag läst ut Eva Runefelts diktsamling "Mjuka mörkret", det gjorde jag redan 1997, men jag är långtifrån färdig med den. Och den är inte färdig med mig.

 

Svar 2:

Jag har inte läst alla böcker och i själva verket läser jag mycket långsamt. I likhet med många andra poeter har jag en överkänslighet för språkliga detaljer, vilket gör det svårt för mig att snabbläsa. Under en lång tid försökte jag läsa en roman/novellsamling i veckan jämte poesi och facklitteratur. Det gick bra så länge jag studerade, och under de åren hann jag läsa mycket stora mängder litteratur. Detta storläsande grundade sig dels i ett stort intresse, en stor hunger, men också i en känsla av att ligga efter. Jag upptäckte litteraturen förhållandevis sent, först i gymnasiet. När jag tog studenten dröjde det två år innan jag började plugga på universitetet, år som jag ägnade åt först lumpen och sedan diverse ströjobb – och åt ofantligt mycket läsande. Jag kände att jag hade ett tomrum att fylla. Att jag var obildad, vilket jag också var. När jag väl började läsa litteraturvetenskap hade jag redan läst en stor del av kurslitteraturen, och förstod ganska snart att jag inte alls låg efter mina kurskamrater. Eftersom jag tvärtom låg före när det kom till mycket kunde jag fortsätta med självstudier parallellt med kursen jag gick för tillfället. Känslan av att ligga efter, av att vara obildad, dröjde sig dock kvar och jag satt ofta hemma och läste när andra var ute och festade.

 

Sedan jag började arbeta som skrivpedagog har det varit svårt att hålla uppe takten, även om principen är densamma. Eftersom mitt jobb till stor del går ut på att läsa och reflektera över kursdeltagarnas texter kan jag numera bli lästrött i veckorna på ett sätt som jag aldrig blev tidigare. Samtidigt är arbetet stimulerande och jag är övertygad om att det har gjort mig till både en bättre läsare och en bättre poet. Ett annat skäl till att jag läser mindre nu för tiden har nog också att göra med att jag slutligen arbetat upp ett visst självförtroende och vet att jag har en gedigen grund att stå på.

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Oj, vilken svår fråga. Svaret på den frågan är nog nej, jag har ingen favoritförfattare.

Att ha favoritförfattare är lite som att ha idoler, och det hör tonåren till. Snarare än författarskap är det nog så att vissa böcker påverkat mig mer än andra, som till exempel "Sagan om Fatumeh" av Gunnar Ekelöf och "Processen" av Franz Kafka.

 

 

7. Du har skrivit en diktsamling som handlar om att vara vilse, i olika betydelser, och en som hämtat inspiration från Alice i underlandet. Hur väljer du ämne när du påbörjar ett nytt projekt?

 

Jag har inget särskilt knep, eller någon särskild metod. Jag skriver och skriver, och till följd av skrivandet får jag en idé – en sorts uppenbarelse som gör att saker och ting faller på plats och ger mig en riktning för det fortsatta skrivandet och fullbordandet av det aktuella projektet. I efterhand känns det självklart och enkelt, men efter varje projekt infinner sig samma obehagliga tanke: Tänk om det här var sista gången? När man tänker så är det lätt hänt att försöka gå händelserna i förväg och försöka komma på en stor idé med en gång, vilket aldrig är särskilt bra.  

 

När jag skrev "Vilse" hade jag redan skrivit mycket innan jag började fundera över en ram till diktsamlingen, och då kom på att strukturera den i enlighet med de bokstäver som ingår i ordet vilse, med en v-avdelning, en i-avdelning, och så vidare, och på så vis skapa en spänning mellan den stränga formen och den känsla av desorientering som genomsyrar dikterna. När jag senare började skriva på det material som slutligen blev "Undertexter" kom jag tidigt in på nya spår. Min grundutgångspunkt var nu en annan. När jag skrev "Vilse" arbetade jag utifrån en grundkänsla som låg nära Kafka. Jag såg en svartvit, labyrintisk värld framför mig. Något i stil med det grekiska dödsrikets skuggtillvaro, en sorts skymningsvärld.

I kontrast till detta såg jag nu något ljust och färgstarkt framför mig. Jag gick från skymning till fullt dagsljus. Jag såg också barnets värld, med dess öppna spjäll mellan inre och yttre, mellan tanke och handling. Jag ville skriva en lycklig bok som bejakade och hyllade barnasinne och inbillningskraft. Först började jag med det kanske mest logiska, nämligen att skriva om barnet. Länge tänkte jag mig att det var det som skulle bli boken, men så började jag av olika skäl återstifta bekantskapen med Lewis Carrolls författarskap och såg snart spännande kopplingar till det jag höll på att utforska. Och snart visade det sig att Alice-spåret öppnade många nya möjligheter som lät mig utforma diktsamlingen på ett annat, vildare sätt än jag ursprungligen tänkt. I likhet med Alice när hon orienterar sig genom Underlandet skulle läsaren inte veta vad som väntade i nästa avdelning, bakom nästa dörr. Alice lät mig också komma in på ett mystikt spår som länge följt mig men som jag inte hade utforskat på allvar tidigare.

 

Ämnet för en ny diktsamling är alltså inte något som jag kommer på inför skrivandet, utan är något jag måste skriva mig fram till. Så tror jag det är för de flesta poeter, och troligtvis också för många romanförfattare. Vägen är aldrig så rak och prydlig som det färdiga resultatet lätt kan ge sken av. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag är i full färd med ett nytt projekt. Under lång tid har jag fört sporadiska anteckningar och bara slutfört sådant som haft en given deadline, som texten "Djurblindhet" till Ord&Bild och essän "Dödens ogripbara storlek" till Lyrikvännen. Dessa anteckningar har inte följt någon särskild plan, men jag har sett till att hela tiden hålla igång skrivandet i vetskap om att jag förr eller senare skulle sätta mig ner och gå igenom allting. När jag så för en tid sedan äntligen kände att jag hade tid och energi att påbörja arbetet med en ny bok satte jag mig vid datorn med en hög anteckningsböcker från de senaste åren (somliga från tiden då jag arbetade med "Vilse" och "Undertexter", andra av senare datum). Min plan var att gå igenom dem och renskriva sådant som verkade spännande men som jag inte gjort något av tidigare. Det visade sig att jag, bland mycket annat, hittade en hel del stoff som berättade en mer personlig historia än materialet som legat till grund för "Vilse" och "Undertexter". Barnet fanns med här också, men även ett vuxet jag, ett jag som arbetade med sin identitet och sin historia. Det nya materialet är vemodigt och reflekterande, nästan helt i avsaknad av den ironi jag emellanåt laborerat med i de tidigare böckerna. Jag tycker själv att det känns mycket spännande, och det är vanligtvis ett tecken på att det kommer att bli något av det vad det lider.     

 

9. Vad tycker du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

 

Jag är djupt ointresserad av den. För ett par år sedan läste jag tio sidor, eller något i den stilen, och det kändes som att bli nertryckt under vattenytan av en stor svettig manshand. Mansmarkörerna duggade tätt. Han inledde med att tala om döden i det västerländska samhället och gled sedan över i ett barndomsminne där han springer till sin far – som lägger ifrån sig släggan – för att berätta om att han sett en död person på TV. Om jag hade läst det här för tio år sedan skulle jag ha läst klart boken. Dels eftersom jag påbörjat den och såg det som min moraliska plikt, dels eftersom alla pratade om den och verkade anse att den var det största som skrivits sedan På spaning efter den tid som flytt, och dels eftersom jag då hade all tid i världen. Nu är det annorlunda. Jag har läst alldeles för många Stora Manliga Romaner av Stora Manliga Författare för att orka göra det en gång till. Efter att ha läst de där tio sidorna behövde jag rensa systemet genom att läsa lite Eva Ribich. Därmed inte sagt att den inte är så fantastisk som alla säger att den är, det är den förmodligen, men jag känner personligen inget behov av den just nu. Det är inte som att det finns någon brist på alternativ direkt. Jag har alltid något att läsa.   

 

10. Har du några vanor när du skriver, typ "jag måste ha den muggen att dricka ur" eller "jag måste lyssna på den musiken"?

 

Jag har inga måsten, men när jag sitter vid datorn och behöver fokusera har jag gärna på Brian Enos instrumentala skivor, till exempel "Music for Airports" och "Music for Films", eller på "Tangerine Dream" – främst "Phaedra" och "Rubycon". Även om jag föredrar att ha på något utan sång finns det undantag, som The xx och tidiga Iron&Wine. Andra skivor som har fungerat bra är soundtracket till filmen "Drive", och Daft Punks soundtrack till "Tron: Legacy". Musiken hjälper mig att komma in i en stämning, ett allvar, och att avskärma mig från det jag har runtomkring mig. När jag tänker efter väljer jag kanske ibland musik som stämmer med grundtonen i det jag skriver för tillfället. Under arbetet med "Vilse" lyssnade jag mycket på Kraftwerk, Radiohead och The Knife/Fever Ray, och när jag skrev "Undertexter" blev det mycket Tom Waits och tidiga Genesis. För övrigt dricker jag gärna kaffe.       

 

Lilla sommarintervjun: Cilla Naumann

foto: privat.
 
Cilla Naumann, född 1960 är journalist och författare till både ungdomsböcker och vuxenböcker. Förra året blev hon nominerad till Augustpriset för "Springa med åror", 2009 blev hon nominerad för "Kulor i hjärtat". Hon har vunnit Katapultpriset (1996), De Nios Vinterpris (2008) och Nils Holgersson-priset (2010). Hon har även skrivit manus till film. 
 
Jag känner inte Cilla Naumann, även om vi sagt hej som hastigast på en bokmässa för något år sen. Min relation till henne är snarare litterär, i höstas läste jag "Springa med åror" och tyckte att det var det bästa jag läst på länge. Om ni inte läst den är det ett hett tips, särskilt nu i sommar, eftersom den har mycket sommarkänsla på landet över sig.
 
 
 

1. Hur är läget?

Fint, men längtar efter en riktig värmebölja. 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Det är inte så varmt tyvärr. Och jag älskar att skriva när det är riktigt varmt. Värmen gör något med både tankarna och kroppen. Bada kan man göra på kvällen. Det är oftare skönare då.

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Varje bok har en egen process som beror på hur livet i övrigt ser ut just då. Men oftast skriver jag lite på måfå varje dag under en lång period – ibland många år. När det börjar dra ihop sig till en historia måste jag dra mig undan och koncentrera mig. Ibland kan det bli ganska långvarigt och mot slutet vill jag helst vara ensam någonstans där jag inte brukar vara.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

P O Enquists "Liknelseboken". Jag tyckte mycket om den. Blir fascinerad över med vilken frihet Enquist kan röra sig i fantasi och verklighet och hur han i sitt författarskap kan återkomma hur många gånger som helst till vissa händelser – skapa dem och omskapa dem med sådan magnetisk och språklig kraft.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Vid mitt skrivbord. Allra bäst tycker jag om mitt bord på landet när jag kan ha dörrarna till trädgården öppna och det är kanonvarmt ute.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har många. Tycker att man behöver olika röster i olika perioder och lägen. Enquist är en av dem, Kerstin Ekman en annan. Och så alla andra – Inger Christensen, Duras, Ekelöf, Janet Frame, Virginia Woolf, Clarice Lispector, Romain Gary, Edith Södergran, Herta Müller, Svetlana Aleksijevitj, Emily Dickinson, Le Clezio... hur många till ska jag säga?

 

7. Att sitta och skriva är inte bra för kroppen. Märker du av några krämpor? Har du tips på att förhindra sådana?

Yoga och min cykel. Jag yogar så ofta jag kan och cyklar överallt oavsett väderlek och årstid. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Har just lämnat sista korrektur på fjärde och sista delen om tonårspojken Tom. Den heter "17 timmar härifrån" och kommer på Alfabeta i september.

Korrekturläsning är mödosamt. Texten kan få en annan rytm när den blir satt och jag vill ha det på mitt sätt. Läser därför om och om och om igen – petar och pillar in i det sista.

Nu går jag in i ett romanprojekt som jag tänkt länge på men som det är för tidigt att prata om.

 

9. Vad tyckte du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

Har inte läst alla delar. Tyckte om de två första men har svårt för att läsa sådant som alla pratar om. Därför sparar jag de sista delarna och läser om några år.

 

10. Din bok "Springa med åror" (2012) fungerar som ett komplement till ungdomsboken "62 dagar", som kom ut ett år tidigare. "Springa med åror" är en vuxenbok, och har därigenom en annan möjlighet att utvidga historien och föra fram andra perspektiv och bakgrundshistorier. Jag tyckte det var en så fantastiskt bra idé, som verkligen förstärkte det där med att böcker skapar egna universum. Hur kom det sig att du gjorde så?

Alla mina fyra ungdomsböcker handlar om Tom. När jag började skriva den tredje –  "62 dagar" – blev det snabbt uppenbart att historien hade fler berättelser än Toms. Och jag insåg att jag redan hade väldigt många tankar och föreställningar om Toms mamma efter arbetet med de första böckerna. Först tänkte jag att allt skulle rymmas i en enda berättelse, men sedan lät jag Tom få sin egen bok och mammorna sin. Till viss del arbetade jag med båda manusen samtidigt, men "62 dagar" fick bli färdig först, sedan gick jag vidare med "Springa med åror".  Jag är glad över det valet. Det gjorde mig friare. Och det var uppslukande och spännande att vistas i en och samma romanvärld men med olika perspektiv under så lång tid. Det är lätt att längta tillbaka dit in. 

 
 
 

Lilla sommarintervjun: Louise Halvardsson

foto: privat
 
Louise Halvardsson, född 1982 i Nässjö, debuterade med den prisbelönta ungdomsboken "Punkindustriell hårdrockare med attityd" 2007, även utgiven i Danmark. Hon är författare och estradpoet, gör besök på skolor och får eleverna att skriva. Har även bott i England i flera år, på engelska finns ungdomsboken "Replacing angel", som hon just nu håller på att översätta till svenska. Hennes senaste bokprojekt "Svenglish" handlar om 30-årskrisen "då jag försökte komma underfund med om jag ville bo i Sverige eller England" (citat taget från Louises hemsida). Idag bor hon i Göteborg.
 
Louise tävlade i år för Växjö i SM i poetry slam, och då pratades vi vid lite grann och bytte böcker. Jag läste nyligen hennes debutbok på vägen till och från Stockholm, och blev hemskt berörd av gymnasieungdomen Amandas dramatiska liv och leverne, som innehåller mycket sprit och låg självkänsla. Boken rekommenderas för er som gillade min bok.
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Bra. Svarar jag reflexmässigt. Men just idag skulle jag vilja säga bra+. Har bland annat jobbat med en nygammal dikt, suttit på café och bekantat mig med mitt kvarter eftersom jag är nyinflyttad till Göteborg.

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jo, det är jättejobbigt! Jag försöker att sitta på min uteplats och skriva för hand. Dator i solen funkar inte tyvärr. Ibland skolkar jag totalt. Tänker att det snart kommer en regnig dag. Om jag har mycket att göra brukar jag i hemlighet hoppas på dåligt väder.

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

I perioder är jag väldigt disciplinerad, går upp på morgonen och skriver i minst tre timmar. Om jag jobbar med något nytt klarar jag sällan mer än tre timmar, det tar så mycket energi. Om jag redigerar kan jag jobba längre och vilka tider som helst, men nytt material funkar bäst på förmiddagen. (Jag brukar skriva ett råmanus som är superkladdigt, en enda stor spya, som tar minst fem omskrivningar att torka upp.) Dikter däremot skriver jag gärna på kvällskvisten i sällskap med en kopp te eller något starkare. Eller så går jag till ett café eller en pub för att få miljöombyte och ny inspiration. Jag skriver mycket dagbok, antecknar och filosoferar på kvällarna. Då kommer ofta nya idéer, men att verkligen JOBBA med ett nytt projekt gör jag som sagt helst på morgonen.

 

Just nu har jag ingen speciell rutin eftersom jag är nyinflyttad både till Göteborg och Sverige efter en herrans massa år i England. Där jobbade jag deltid på bibliotek om eftermiddagarna och skrev på förmiddagarna. Nu jagar jag extrajobb och förbereder mig inför hösten då jag ska börja plugga vilket redan distraherar mig.

 

           

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Karolina Ramqvists Alltings början. Den var beroendeframkallande. En slags dokumentär över 90-talets Stockholm med en gymnasietjej i huvudrollen som lyckas ta sig in på alla innekrogar och hamnar i säng med diverse kändisar. Jag kände igen mig en del i huvudpersonens vilsenhet, men samtidigt störde det mig att hon var så passiv på något vis. Väckte många tankar kring feminism vilket var bra.

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Allra helst på en balkong med havsutsikt. Vilket inte händer särskilt ofta. Annars är skrivbordet bästa platsen Men jag MÅSTE ha ett fönster. Kan absolut inte stirra in i någon vägg.

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jag brukar alltid svara Unni Drougge och Linda Skugge för att de betydde så otroligt mycket för mig när jag växte upp i slutet av 90-talet. Unni lärde mig allt om sex och Linda fick mig att känna mig mindre ensam. Båda två inspirerade mig att skriva och att våga uttrycka mig.

 

 

7. Din debutbok heter "Punkindustriell hårdrockare med attityd". Är musik viktigt för dig när du skriver? Lyssnar på du på musik under tiden, inspireras du av musik?

 

Ja, jag vill alltid ha bakgrundsmusik för att komma in i en stämning. Kan inte lyssna på nytt eller svenska texter då blir jag distraherad. Helst ska det vara något jag kan utantill. När jag skrev PIHMA lyssnade jag otroligt mycket på Guns N’ Roses och när jag skrev min engelska roman Replacing Angel lyssnade jag nästan enbart på Nick Cave och Nico.

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Väntar. Mitt senaste bokmanus, ”Svenglish” – en personlig resa genom engelska och svenska hushåll, en slags memoar, är färdigskrivet och jag har kontakt med ett förlag som ska ge besked så fort som möjligt. Men istället för att bita på naglarna och rulla tummarna jobbar jag med översättningen av min engelska roman (som ännu inte är utgiven) och har ett något ambitiöst projekt att skriva en färdig dikt i veckan. Eller åtminstone göra något av alla halvfärdiga dikter och fragment som ligger och skräpar.

 

 

9. Du tävlar även i poetry slam. Vad är det som lockar med den uttrycksformen?

 

Det är nog kontrasten jämfört med romanskrivandet som är så segt. På ett poetry slam händer allt nu och det händer snabbt; jag känner mig väldigt närvarande och levande. Och jag älskar att man kan skriva en dikt och framföra den samma kväll. (Även om jag brukar förbereda mig en vecka innan ett gig.) Fast jag började med scenpoesi mest för att träffa andra som skrev och jag försöker komma ihåg att ha roligt och inte ta det på blodigt allvar.

 

 

10. Att färdigställa en roman kräver disciplin och hårt arbete. Vad är ditt bästa tips för att lyckas?

 

Först och främst måste man brinna för det man skriver om, både karaktärerna och deras berättelse. Att hela tiden påminna sig själv om vad det är man känner och tänker och vad man vill säga, utan att för den skull tappa flödet. Sen gäller det bara att köra och köra och köra och aldrig ge upp.
 

Lilla sommarintervjun: Kristian Svensson

 

foto: Michael Ruebsamen
 
Kristian Svensson, född 1973, är trubadur och författare. Han har spelat på hundratals scener runt om i landet, och är även engagerad som konferencier på Wrestlingpalatset. Har släppt flera skivor, varav den senaste hette "Lite om mycket och inget om allt", 2011. Nästa skiva, "LIVE på Nacksving", är det släppfest för på fredag den 19, Tangopalatset, alla är välkomna. Kristian har även skrivit böckerna "Kravaller och steriliseringar - vem har fått skriva vänsterns historia", 2001 och "Möllevångsång", 2004. 
 
Jag känner Kristian, vi brukar så att säga hänga ibland. Och så är hans låt "Det blir värre ska du se" rätt tacksam att få på hjärnan.
 

 

 

 

1. Hur är läget?

 

 Jo tack. Högsommarsolen strilar genom ett draperi av pilträdsblad utanför mitt fönster. Oförskämt vackert.

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Det är lättare att ta sig till skrivbordet än till en badstrand. Såvida jag inte har min son hos mig, då har skrivbordet bara en chans om jag först lyckats köra slut på lillkillen och fått honom att ta en siesta-lur.

 

3. Du är främst känd som trubadur. Hur ser arbetssättet ut när man skriver en låt? Vad kommer först, musiken eller texten?

 

Jag gör nästan alltid musiken för sig och har ett antal låtar i beredskap till den textidé som sedan helt separat dyker upp och kan välja och vraka vilken låt den vill hooka upp sig med. Dock innebär ju det där att texten måste anpassas till det antal stavelser i varje strof som den aktuella melodin tillåter. Det kan ibland vara bra (för att det ger en viss styrning av hur det ska bli) men oftare hämma textskrivandet (av samma anledning). Så bäst resultat blir det nog egentligen när jag börjar med en text och hummar något slags temporär melodi i huvudet upptill; mindre intressant musik men bättre text. Jag jobbar helt enkelt inte på det mest effektiva sättet där. Jag gillar väl helt enkelt för mycket att skriva ihop textlösa låtar och meditera över vad de borde handla om, ungefär som om det var någon annans låt jag hörde, trots att det alltså inte är det ultimata förfarandet.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Just nu läser jag väldigt lite böcker. Sedan jag fick barn - och framförallt sedan jag blev "varannan-vecka-pappa" - har jag nog blivit lite för rastlös för att gräva ner mig i en hög med papper; jag vill hellre passa på att skriva själv när jag väl får tid. Så jag har en hög med icke avslutade läsningar som - av någon anledning - främst ser ut att vara biografier och dokumentärer; "Ivans krig" (om Röda armén under andra världskriget) av Catherine Merridale, Zlatans självbiografi, "Allt ska bli ditt" (om Rimbaud och Bob Dylan) av Arne Sundelin, "Utmanaren" (om Håkan Juholt) av Fredrik Loberg. Funderar på att läsa om Salka Sandéns "Deltagänget" (också den självbiografisk slår det mig nu) som jag tyckte om när det nu var jag läste den (det var så länge sedan att jag riskerar att bli besviken).    

  

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Skriver jag prosabok sitter jag vid stationära datorn. Skriver jag låttext sitter jag med lösblad och penna i sängen eller med anteckningsbok precis var som helst.

 

6. Hur botar du skrivkramp?

 

Kör jag fast i skrivande så försöker jag inte aktivt bota just den krampen, utan ger mig i så fall i kast med nytt projekt eller låter det gå lite tid så att man får distans. En fördel kan vara att jag kan hoppa mellan låt- och bokskrivande. En nackdel kan vara att jag kan hoppa mellan låt- och bokskrivande. Disciplinen kan bli lidande. 

 

7. Vad handlar det du skriver om, var hämtar du din inspiration?

 

Jag inbillar mig att det jag skriver om handlar om ganska olika saker. Att jag väljer en form (roman, novell, låt eller låtsvit) beroende på hur mycket utrymme den aktuella textidén behöver eller har täckning för. En stor, fet episk idé kan mycket väl bli en bra liten treminuterslåt om jag inte är så sugen på att göra en massa research eller lägga en stor portion av mitt korta liv på ännu en bok. Jag jobbar hursomhelst ofta med komprimering, så även om jag skriver roman blir det ganska kort utan krusiduller. Min roman "Möllevångsång" var ju t.ex. en kollektivroman som utspelade sig i två parallella tidsplan och genom ett myller av människor ville famna en hel malmöstadsdels nutidshistoria, men blev ändå bara 190 sidor lång.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag har återigen färdigställt ett romanmanus (för en ännu kortare bok) som jag återkommit till flera gånger under en längre tid. Jag har ett annat oerhört ambitiöst projekt, i form av en reportagebok, som dock antagligen kommer att resultera i - just det - en låt.

 

9. Är du nervös innan du ska uppträda?

 

Jag antar att både uppträdande och skrivande handlar om att leka med distans och närhet, att växelvis gå upp i känsla och växelvis kallt gestalta och jag misstänker att folk som dras till det är lite störda. Själv kan jag t.ex. vakna en morgon med en konstig känsla i magen och i flera timmar gå runt och undra om jag ätit något olämpligt, tills jag plötsligt kommer ihåg att jag ju ska spela samma kväll och att det kanske kan ha något med saken att göra. 

 

10. Har du någon förebild inom skrivandet, och varför just den?

 

Jag har en tummad, borttappad bok som heter "Hur de gamla ryska författarna skrev" (eller något sånt), men eftersom jag är så kass på att ta mig tid till att läsa så har jag ingen aning om hur vare sig dessa gamla ryssar eller några andra författare skrivit, så jag har inte många förebilder i själva skrivandet. Vad gäller resultatet av skrivandet tipsade Springsteen mig om att man kan skriva episka men relativt korta låtar, medan Tori Amos visade att man kan flumma loss också. När det gäller bokskrivandet så inspireras och drivs det framåt per automatik så länge ens självförhärligande och relativa storhetsvansinne håller i sig.

 

Du kan läsa mer om Kristian på hans hemsida, här.


Lilla sommarintervjun: Louise Flowers Buenafe Mistén

foto: Henrik Jeppsson
 
Louise Flowers Buenafe Mistén, född 1990, är kulturarbetare som bland annat gör musik, uppträder som estradpoet, slåss verbalt som metaforbrottare och räddar skivan som ljudtekniker. På kort tid har hon blivit ett namn på poetry slam-scenen i Malmö. 
 
Jag känner Louise från hennes engagemang i föreningen Ord På Scen, inte minst från när vi anordnade SM. Men för all del, vi brukar också hänga på stranden och diskutera toppless-solning och andra väsentligheter.
 
 

1. Hur är läget?


Just nu är jag sjuk. Det känns så klart tradigt! Det är säkert en stressgrej. Men å andra sidan får jag bli ompysslad, och invirad i filtar, och äta glass. Och ligga och läsa böcker, och svara på roliga intervjuer!

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?


Man och man, jag är inte man. Jag är bara jag, vilket inte är fy skam, men jag ser inte varför det ena måste utesluta det andra? Jag har haft stranddagar och sedan kommit hem och när solen gått ner och hjärnan har svalnat lite skrivit oerhört produktivt! Eller varför inte ta med sig skrivdon till stranden? Det är ju ingen ovanlighet att ta med sig en bra bok, det borde ju fungera att göra tvärtom!

 

3. Har du några vanor när du skriver, typ "jag måste dricka ur den muggen", eller "jag måste lyssna på den musiken"?


Nej, egentligen inte. Men jag kan inte sitta och jobba om det är stökigt omkring mig. Jag behöver ordning och reda runt mig annars flyger tankarna iväg till att jag borde ta hand om disken, eller rista lakanen eller nåt annat. Jag tänker faktiskt på det lite som att äta maten först, godiset sedan. Jag har även lärt mig att hjärnan jobbar bättre med papper och penna. Det är något med det fysiska att faktiskt skriva, istället för att bara knappa in tangenter.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?
Jag är mitt inne i Roslund & Hellströms "Tre sekunder". Texten målar upp fantastiska bilder, det är som att se på film – vilket jag faktiskt har slutat att göra. Se på film, alltså. Böcker är i regel mycket häftigare. I Roslund & Hellströms romaner har jag följt Ewert Grens och hans arbete som kriminalare. Berättandet är rakt på, utan undanflykter eller undvikanden, och läsaren får ofta följa både polisens arbete och den andra sidan, alltså den eller de som har utfört brottet. Båda författarna har egna erfarenheter av ett liv som kriminell, och skriver trovärdigt som få andra.

I "Tre sekunder" har jag dock tappat bort mig en del gånger och fått läsa om vissa meningar. Jag känner mig lite korkad, liksom. Kan jag skylla det på att jag är sjuk?

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?


Jag behöver högt i tak, både bildligt och bokstavligt och sitter på ställen med mycket ljus och mycket luft. Orkanenbiblioteket, som tillhör Malmö Högskola, med sina panoramafönster längs hela väggsidorna och fyra meter i takhöjd är en favorit. Vissa gånger har jag suttit i S:t Petri kyrka vid Centralen. Kyrkan känns luftig och är invändigt målad helt i vitt. Ett tag satt jag mycket i HUBn på STPLN (lokal vid Stapelbädden i Malmö, öppen för allmänheten, Linas anm.)

Det är också skönt att sitta utomhus! Just nu sitter jag på balkongen och skriver det här, invirad i filtar, långkalsonger och ett påslaget värmeelement vid sidan om. Jag tycker också om att sitta tillsammans med andra som ett kollektivt skapande, där var och en jobbar på sitt eget projekt. Det är väl den bildliga delen av ”högt i tak” och är tillsammans med rätt människor fantastiskt inspirerande!

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?


Mycket svår fråga! Jag har sällan en enda favorit, vare sig det gäller skrivande eller någon annan konstform. Jag tycker om olika sätt att berätta en berättelse. Eller ska jag kanske hellre säga olika sätt att visa en berättelse. Det är egentligen det allting handlar om. En historia måste via olika grepp och trix målas upp och det måste hända något inne i mig som gör att jag kan se, kan känna, smaka, lukta och helt enkelt uppleva boken inne i mig själv. Ordet ”bokmanus” fick just i detta nu en helt ny betydelse. De författare som lyckas nå mig på detta vis (förutom Roslund & Hellström) är bland andra Suzanne Collins, Håkan Nesser, Jo Nesbø, Unni Lindell, Karin Fossum, och Jonas Karlsson.

 

7. Vad handlar det du skriver om, var hämtar du din inspiration?


Det här borde egentligen ställas som två frågor, så jag delar upp det i två svar.

Mina texter utgår mycket från egna upplevelser, känslor och tankar. Jag avhandlar en hel del ångest, i nästan alla mina projekt, med alla möjliga aspekter; självhat, självdestruktivitet, skuld, skam, destruktiva samboförhållanden, och så vidare. Jag har ofta med politiska aspekter och värderingar, kanske inte alltid fullt uttalade men som en liten krydda för att få läsaren/lyssnaren att tänka själv. Just nu jobbar jag en del för att utveckla mitt skrivande, skapa andra typer av berättelser och använda nya sorters grepp i mitt berättarspråk. Till exempel måste inte allting vara jagform!

Min inspiration kan jag hämta från allt möjligt, även om det mesta baserar sig i den självupplevda ångesten. Jag läser böcker, artiklar, ser på TV, pratar med vänner, betraktar en intressant person på bussen. Den bild jag får av samhället vill jag berätta om, med allt vad det innebär. Dessutom handlar inspiration också om att faktiskt ha motivation för att skriva. Det går ju att ha massor att skriva om, och trots denna stora ämnesbank sitta där utan någon lust. Jag sporras till skrivande av att befinna mig i kreativa men avslappnade miljöer, tillsammans med kreativa och lagom flummiga människor. Jag tror att individer i grupp lyfter varandra. Sedan jag träffade min pojkvän, som skriver nästan varje dag, har jag producerat mer än någonsin – och jag skriver faktiskt bättre!
    

8. Vad håller du på med för projekt just nu?


Just nu skriver jag framförallt på ett bokmanus som går under namnet "Undrar om det skulle hjälpa ifall jag biktade mig". Jag berättar om min tid som arbetslös efter att jag blev utbränd, och vilken skam det medför. Det är en skam att leva på såhär lite pengar, men i det hela även en inbakad skuld – ”om jag bara inte hade tagit studieuppehåll!” – som förskjuter samhällsansvaret, från den kollektiva välfärden till den enskilda individen. Jag utgår mycket från boken "Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad", i vilken bland andra Katrine Kielos och Torun Carrfors medverkat, och applicerar deras berättelser på självupplevda vardagssituationer.

Dessutom skriver jag en hel del nya fristående texter, då jag planerar att tävla i höstens säsong av poetry slam. Just nu känns det faktiskt lättare att producera olika grejer parallellt. Eftersom jag redan skriver är ju hjärnan redan uppvärmd. Och så söker jag jobb. I detta ingår att strukturera upp och organisera om min hemsida, som för närvarande fungerar för både mina texter och för mitt arbete som scentekniker.

 


9. Du håller även på med poetry slam och metaforbrottning. Vad är det som lockar med att stå på scen och läsa upp sina ord?


Mitt förhållande till scen och text kommer från början av min skolning som skådespelare, men mycket av det där sitter i. Jag vill berätta något, jag vill bygga upp historier och skapa världar som andra människor förhoppningsvis kan ta till sig. Jag vill förmedla en tolkning.

Metaforbrottning är mer likt teater än vad poetry slam är, då det handlar om att skapa en karaktär med bakgrund, målsättning, kläder etc. Jag har tagit paus från metaforbrottandet, eftersom den gamla pressen från utbrändheten gjorde sig påmind. Metaforbrottning kräver mycket förberedelser, och det startade ett gammalt spöke i mig. Dock har jag jobbat på ett par metaforbrottningsgalor i egenskap av scentekniker. Och jag är en oerhört flitig publik!
    

På så vis kan poetry slam, som alltså tävlingar i estradpoesi, vara både lättare och svårare än metaforbrottning. Som estradpoet finns ingenting som kan förstärka det jag uttrycker i text, jag kan inte luta mig tillbaka och lita på att någon rekvisita eller en specifik kostym gör mitt jobb. Å andra sidan kan jag tycka att det är mer av en konstform när det bara är språket och den egna utstrålningen som når publiken. En riktigt skicklig estradpoet behöver bara sig själv.

 

10. Din kille är gammal svensk mästare i poetry slam, Tobias Erehed. Brukar ni bråka om vem som skriver bäst?

Haha! Jag tror inte att det går. Tobias och jag har så olika uttryck, så det skulle vara som att jämföra äpplen och päron. Det är nog snarare tvärtom, att vi uppmuntrar och hjälper varandra. Jag har blivit inspirerad av hans texter, och han säger detsamma när han läser mitt. Under processen med "Undrar om det skulle hjälpa…" har han hela tiden varit min främsta kritiker, mitt bollplank och min sparringpartner. Jag tycker att Tobias producerar fantastiskt bra texter och jag vet att han förstår skrivandet, processerna, perfektionismen. Både han och jag håller också på med musik, så vi kan stärka varandras arbeten även där. Visst kan vi väl kallas för konstnärspar, men vi är ju inte den stormiga klyschan. Naturligtvis har både han och jag en hel del hjärnspöken, klassisk prestationsångest till exempel, så vi tävlar redan mot oss själva. Då tycker jag att det vore idiotiskt att dessutom konkurrera med någon som bara är en tillgång i mitt arbete – framförallt om det råkar vara mannen i mitt liv, han som gör mig hel. 
 
Du hittar mer info om Louise på hennes hemsida, här.

Lilla sommarintervjun: Tomas Bannerhed

foto: Sara Mac Key.
 
Tomas Bannerhed, född 1966, är uppvuxen i Uråsa och debuterade 2011 med "Korparna", som vann både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och blev mycket kritikerrosad. Tomas arbetade med den i tio år. Utöver skrivande har han även jobbat som universitetslärare och redaktör för Stockholms utbildningsförvaltningstidning Lära Stockholm.
 
Jag känner inte Tomas, men efter att jag läst "Korparna" fick jag en grav litterär crush och ni vet, pratade lite för mycket och översvallande med honom på bokmässan förra året. Känns extra kul att just han ville vara med i mitt projekt.
 

1. Hur är läget?

 

Jag ogillar det mesta som har med sommaren att göra men ser fram emot en höst med mer skrivtid och lite större utrymme för resor. Och så är det roligt att följa hur "Korparna" tas emot utomlands och hur filmatiseringen av boken långsamt närmar sig den mer konkreta nivån. 

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Bada vill jag aldrig eftersom jag lider av vattenskräck (antagligen beroende på otrygg barndom). Vad gäller skrivandet så ägnar jag mig sommartid mest åt naturstudier för kommande litterära behov. Alltid ett anteckningshäfte i bröstfickan! 

 

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Det vet jag inte. För mig är skrivandet alltid förenat med ungefär lika delar lust och stora svårigheter (kamp mer än kramp). Jag vet inget annat än idogt arbete och oändliga omarbetningar av minsta lilla textsnutt som ska tryckas. Ibland tänker jag på Thomas Manns idé om att bara den som har tillräckligt svårt för att skriva blir författare. 

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Peter Törnqvists "Kioskvridning 140 grader". Det var länge sedan jag läste något så språkligt genomarbetat och samtidigt vitalt. Han är den av våra samtida som jag känner mig mest besläktad med. Jag köpte boken direkt när den kom ut men insåg snart att den låg så nära min egen berättelse i "Korparna" att jag lade den åt sidan. Men nu var turen kommen! 

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På cykeln med en diktafon i fickan. Hemma i lägenheten för att renskriva dagens infall. På biblioteket för att gå igenom textutkasten. 

 

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

 

Att allt är tillåtet. Att man kan ägna sig åt sådant som verkligen betyder något – psyket, sexualiteten, döden, relationerna, ångesten, drömmarna – utan att behöva förställa sig. En annan fin sak med skrivandet är att man aldrig behöver vara ensam. Och så är ju språket ett fantastiskt arbetsredskap. 

 

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

 

Att möjligheterna är obegränsade. Det är väl därför en del författare blir galna. Jag lever med mina texter dygnet runt. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Projekt skulle jag aldrig kalla något jag håller på med, men jag arbetar dels med en lite längre text åt Tidningen Vi, dels med att gå igenom och bearbeta alla oräkneliga anteckningar och utkast som en gång ska ligga till grund för min nästa bok. 

 

 

9. Din debutroman "Korparna" fick mycket uppmärksamhet, vann både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris. Känner du press på dig inför nästa bok?

 

Jag har alltid haft nästan orimliga krav på mig själv (antagligen beroende på dålig självkänsla), så omgivningens eventuella press kommer aldrig att kunna mäta sig med dem. Däremot kan det kännas lite overkligt att ett antal förläggare runtom i Europa sitter och väntar på nästa manus. Men jag skyndar långsamt. Hellre lite färre bra böcker än många medelmåttiga. 

 

10. I "Korparna" är huvudpersonen väldigt intresserad av fåglar och kan nästan allt om de olika arterna. Hur gick du tillväga med researchen?

 

Läste över 100 sakprosa- och handböcker om fågelliv och svensk natur, skaffade en bra kikare och vistades mycket i skog och mark med sinnena på spänn, tog rygg på sakkunniga personer med anteckningsblocket och pennan i högsta hugg. 

 

 

 

 


Lilla sommarintervjun: Monica Hjort

foto: Hans Hjort
 
Monica Hjort, född 1955, är lärare för mellanstadie- och högstadieungdomar. Hon har alltid läst mycket. Tidigare har hon även varit engagerad i Röda korset och Miljöpartiet. Idag lever hon sitt liv i Mölle tillsammans med sin man, seglar mycket, läser fortfarande mycket och skriver en hel del.
 
Monica är min mamma.
 
 
 

1. Hur är läget?

Läget är så bra som det bara kan bli. Vi har flera veckors segling framför oss, vilket innebär den ultimata förutsättningen för själslig balans och därmed god grogrund för kreativt skrivande.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Det kan bli mer papper och penna än datorn. Men det är alltid ett sant nöje att leta efter fina skrivböcker.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag låter pennan vila ett tag, lyder helt enkelt kroppen.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läser just nu en trilogi av en italiensk professor i klassisk arkeologi om Alexander den store. Historiska romaner ligger mig varmt om hjärtat. 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Med papper och penna går det bra var som helst. Nu lär det bli mycket i sittbrunnen på segelbåten. Hittar lätt inspiration i naturen: bland stenar och klippor vid havet är ett utmärkt ställe. På ett café, med lite surr i bakgrunden, kan också vara ett inspirerande ställe.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

Att skriva är ungefär som att läsa en bra bok, med den avgörande skillnaden att här hittar du själv på. När personerna i boken börjar växa till sig, lever de ofta sina egna liv och ändrar handlingen på ett sätt man kanske inte hade tänkt sig från början. Då blir skrivandet riktigt roligt.

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Man blir ju ganska asocial. Går ofta och tänker på sin "skrivvärld", letar efter nya vinklingar och lösningar. Är man flera som skriver, och pratar om det, kan det i bästa fall växa upp ett bra bollplank.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Ett av mina projekt närmar sig ett delmål. Jag hade hunnit skriva "SLUT" men vid sista genomläsningen tyckte jag att en del av mina personer inte fått ett tillräckligt värdigt slut. Det är, inte så överraskande, en historisk roman. Slutet av 1800-talet på den halvö jag kallar Guds tumme. Med delmål menar jag att del ett av tre är nästan helt klart. Sen ska jag bara våga skicka in den...

 

9. Du började skriva skönlitterärt ganska sent i livet. Hur kommer det sig, och vad är det negativa och positiva med det, tror du?

Min mor blev med åren ganska senil. Under en period kom hon bättre ihåg sin barndom. Efter våra möten skrev jag ner allt hon berättade. Det inspirerade mig att börja skriva i romanform. Jag har ju en lång och bred erfarenhet att luta mig tillbaka på. Jag har också hunnit läsa oändligt många böcker av alla de slag. Något negativt kan jag inte komma på.

 

10. Har du någon favoritförfattare, och i så fall varför just den?

Den är svår. Jag har så många men jag väljer väl ut några:

Isabel Allende skriver så vackert. Hennes meningar är väldigt långa, nästan målande och beskriver världar, som är helt främmande, på ett sätt som gör att man ändå både ser, luktar och känner varenda varelse i boken. Av henne har jag lärt mig mycket om Chile och om västra USA:s spanska historia. Titlar som "Andarnas hus", "Ödets dotter", "Porträtt i sepia" och "Zorro".

Joyce Carol Oates har ju också ett vinnande språk. Hon lyckas skriva om de mest motbjudande människor. Väldigt fina personbeskrivningar oavsett om de är tilltalande eller inte. "Mitt i livet" och "Vad jag levde för" tyckte jag mycket om.

Barbara Kingsolver är en fantastisk historieberättare. "Giftträdets bibel" utspelar sig i Afrika; "La Lacuna" i Mexiko och USA. I " Sommarens rikedom" lär du känna människorna i en amerikansk dal.

Cecilia Samartin har lärt mig mycket om Cuba. Också en stor berättartalang: "Senor Peregrino" och "Drömhjärta" tror jag är hennes enda två böcker, på svenska i alla fall.

Carlos Ruiz Zafon, spanjor, vars titlar är enastående kittlande: "Vindens skugga", "Ängelns lek" och "Himlens fånge". Alla utspelar sig i Barcelona, där levnadsöden vävs ihop och där man ibland befinner sig mellan dikt och verklighet. Fantastisk språkbegåvning. Otrolig fantasi.

Gemensamt för alla dessa är att de kan hantera språket. Man nästan smakar på meningarna. Dessutom lär de en mycket om olika länder, dess folk och dess historia.

 


Lilla sommarintervjun: Lisa Bjärbo

foto: privat.
 
Lisa Bjärbo, född 1980, är författare till en rad barn- och -ungdomsböcker, senast "Eddie får en lillebror", en bilderbok för små barn, 2013. Hon jobbar även som journalist. Lisa är uppvuxen utanför Växjö och numera bosatt i Stockholm. Hon bloggar på två ställen, här och här.
 
Jag känner inte Lisa, men jag har läst hennes bok "Allt jag säger är sant" och tycker hon verkar cool.
 
 

1. Hur är läget?

Det är bra! Jag har semester och är hemma hos mina föräldrar i Småland och äter min vikt i jordgubbar från deras trädgårdsland. Så det finns inget att klaga på.

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Varmt? Här är det mulet och så kallt att man helst vill gå omkring i en ful fleecetröja dygnet runt. Men okej, jag fattar vad du menar. Och ja, jag badar hellre än jag skriver när det är soligt och varmt! Mitt bästa skrivväder är novemberslask.

 

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag har dessvärre inte kommit på något bra knep. Tvingar mig igenom den? Jag har dåliga dagar ungefär varannan dag när jag skriver, och då måste jag verkligen stålsätta mig för att sitta kvar framför datorn och tvinga ur mig text. Det är inte alltid roligt, men ofta lossnar det efter några timmars djupt suckande. Men om jag verkligen, verkligen kör fast så brukar jag gå ut och gå. Det botar inte alltid skrivkrampen, men det får mig i alla fall att sluta dunka huvudet i väggen.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag läser Jennifer Weiners "The next best thing" just nu och gillar den väldigt mycket! Hon är en ny upptäckt för mig, Jennifer Weiner, och jag är sjukt nöjd över att veta att hon skrivit nio böcker till som jag kan plöja sen. Hon skriver roligt, lättläst, med bra dialog, och är skitbra på att skapa karaktärer som man gillar. 

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Där det är lugnt och tyst, och jag känner mig hemma. Alltså i min lägenhet eller på mitt kontor. Jag är helt kass på att sitta coolt på café och lajva Carrie Bradshaw och skriva böcker i folkvimmel. 

 

6. Har du några speciella vanor när du skriver, typ "jag måste ha den kaffekoppen" eller "jag måste lyssna på den musiken"?

Nej, inte direkt. Men jag har märkt att jag har ett ständigt behov av att stoppa något i munnen när jag skriver. Typ "Skriv en mening, ta en kaka". Så jag brukar se till att ha kaffe eller vatten till hands. "Skriv en mening, ta en klunk vatten" låter väl i och för sig inte så glammigt i jämförelse med den där kakan, men... Jag är rätt lättlurad. Så det funkar. 

 

 

7. Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag har ingen supertydlig linje, som jag alltid följer. Men på ett ungefär går det till så att jag kommer på en lös idé eller en person jag vill skriva om. Och sedan går jag omkring och tänker på den idén eller den personen i några månader, och processar i huvudet. Karaktärerna är viktigast! Jag lägger ner jättemycket tid på att tänka på människorna det ska handla om. Sedan skriver jag ner en planering över boken, typ 2 A4-sidor kortfattat vad jag tänkt ska hända och sådär. Och sen skriver jag! Från första sidan på boken till sista, utan att hoppa. Eller åtminstone gjorde jag det för några år sedan. Nu för tiden planerar jag nog ännu mer innan jag sätter igång. Jag har märkt att mitt skrivande blir lättare att hantera ju mer jag planerar i förväg. Jag är inte så mycket för det där med att "låta berättelsen få ett eget liv" och liksom sitta och "låta karaktärerna leda mig". Det hade aldrig blivit några böcker för mig om jag hade gått omkring och väntat på något sådant. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Inget! Det är fantastiskt. I förrgår skickade jag och Johanna Lindbäck vår gemensamma höstbok till tryck, så nu är jag ledig i några veckor. Sedan har jag tänkt att jag ska börja skriva på en bok som jag har gått omkring och tänkt på i flera år nu. Det ska bli intressant att se om det blir någon av den idén nu till slut. Om det blir det, så blir det en deppig historia om fyra personer från en liten håla i Småland.

 

 

9. I höst släpps boken "Vi måste sluta träffas på det här sättet" som du skrivit tillsammans med Johanna Lindbäck. Hur var det att jobba tillsammans med någon, jämfört med att jobba själv?

Det var skitroligt! Mycket mindre ångest, mycket mindre ensamt och mycket roligare. Vi kände inte varandra innan vi började skriva ihop, så det kunde ju lika gärna ha gått åt skogen. Men det visade sig rätt snart att vi tänkte lika, jobbade bra ihop och hade roligt under tiden. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det.

 

10. När min bok "Det borde finnas regler" precis kommit ut och jag googlade bloggrecensioner på den, då var det ofta ett svar som mötte alla bloggare som skrivit att de inte gillat den; "Läs Lisa Bjärbos bok istället!" Så ett tag såg jag dig som värsta konkurrenten. Sen läste jag din bok och tyckte den var rätt bra, och framför allt att den skiljde sig så mycket från min egen att jag nog kunde rycka på axlarna åt det. Den här löjliga tävlingsinstinkten, känslan av att branschen är någon sorts arena där man slåss om läsarna; har du känt den nån gång?

Ånej, vad jobbigt! Sådana där jämförelser... jag förstår precis vad du menar. (Tycker förresten inte heller att våra böcker är speciellt lika. Du är till exempel bättre på att skriva dialog! Jag brukar tipsa om din bok som skolexempel på "trovärdig fjortonårsdialog" när folk undrar hur de ska få till pratet i sina texter...) Jag försöker tänka så här: Ju fler bra ungdomsböcker som släpps, desto bättre. För mig och för mina böcker. Om en person upptäcker en ungdomsbok och älskar den, så är ju chansen större att hen upptäcker en till? Kanske min? Eller din? Jag tänker mig inte att vi tävlar mot varandra på en arena. Snarare i samma lag i så fall, mot resten av världen. Men, med det sagt? Det händer naturligtvis att jag blir fruktansvärt avundsjuk på andra författare, eller andra böcker. Och tänker saker som "Men VARFÖR får den där boken så mycket uppmärksamhet, den är ju inte ens bra, VARFÖR läser inte alla den här eller den här eller den här eller till exempel min bok istället?" Fast jag försöker tänka det mest i smyg, så säg det helst inte till någon.


Lilla sommarintervjun: Johanna Lindbäck

 Foto: Petter Cohen

Johanna Lindbäck, född 1972, är författare till en hel hög ungdomsböcker, senast "Som om jag frågat", 2012. Hon recenserar även böcker på litteratursajten bokhora.se, som fått pris för att vara Sveriges bästa litteratursajt. Jobbar även som gymnasielärare i svenska och engelska. Kommer från Luleå men bor numera i Stockholm. Gillar att träna och svettas, samt har en stor fascination för New York. 

Jag känner inte Johanna Lindbäck, vi har bara pratats vid på Litteralund. Och så har jag läst nämnda "Som om jag frågat" och är väldans imponerad av hennes produktionstakt. Hon är en sån där som jag vill känna, för att hon verkar cool, ni vet? 

 

1. Hur är läget?

Bra! Blev just färdig med min och Lisas bok idag, tror jag. Den ska skickas till tryck på tisdag.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Men man kan ju bada också… Även om jag alltid skriver mycket på sommaren (för att utnyttja sommarlovet) så sitter jag ju inte 8-17 med en stämpelklocka. Är det fint väder vill jag vara ute. Jag är väldigt svensk på det sättet, fint väder = man måste vara utomhus.

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Först går jag och tänker på historien några månader. Kommer på karaktärer, huvudhandling, bihandlingar, klimaxscener, en lös plotoutline, ett luddigt slut. Jag brukar inte skriva ner något av det för resonerar att om det är bra så kommer jag ihåg, om jag glömmer var det bara en dålig idé.
Sen brukar jag börja skriva kring midsommar eftersom jag har jobbat som lärare parallellt med skrivandet i flera år. Jag kan inte börja på en bok en vanlig tisdagskväll utan jag vill ha mycket tid på mig. Alltså sommarlovet.
Jag skriver alltid kronologiskt, inget hoppande. Gnetar mig framåt från sidan 1. Vid slutet av februari brukar min första version vara färdig, då skickar jag in till förlaget och sen börjar den stora redigeringen. Jag tycker att version 2 och 3 är absolut roligast att skriva, efter jag har fått massa bra synpunkter från förläggare och redaktör.
Håller på med redigering och fix fram till mitten av juni ungefär och sen går boken till tryck. Så har processen sett ut hittills.
Det som varit annorlunda det senaste läsåret är att jag varit tjänstledig och kunnat skriva mycket mer. I höst blir det därför 2 böcker, en på Lilla Piratförlaget som heter ”Lite ihop” och en på Gilla som heter ”Vi måste sluta ses på det här sättet”.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag är inne i ett Jennifer Weiner-flow som jag skrivit om mycket på bokhora.se. Upptäckte henne alldeles nyss och har nu läst 3 böcker och är helt fast. Den senaste var ”The next best thing”. Skitbra.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Var som helst, det spelar verkligen ingen roll. Ibland sitter jag på ett kafé, ibland hemma, ett par gånger har jag åkt på arbetssemester och suttit en vecka vid Medelhavet. Men allt funkar. Fast om jag får önska helt fritt så säger jag på en coffee shop i New York. Jag älskar New York.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Du, jag har säkert 25. Jag läser ju hur mycket som helst, och jag har en massa favoriter. Den senaste jag upptäckte var alltså Jennifer Weiner och hon är bra på sånt som jag gillar och som jag försöker få till: skön stämning, bra karaktärer, bra humor, lite snärtigt, men ändå med djup.
Älskar också Melina Marchetta. Hon är rätt och slätt fantastisk. Alla borde läsa hennes böcker, oavsett ålder.

 

7. Du recenserar även böcker. Upplever du att det tillför ditt eget skrivande något?

Kanske inte direkt recenserandet, men läsandet tillför enormt mycket. Jag har blivit mycket bredare i min läsning tack vare bokhora och det är ju bara en fördel som författare. Skrev just en drapa om det igår på min lilla privata skrivblogg, johannalindback.wordpress.com, att författare som bloggar ofta är så himla snåla med att skriva / tipsa om andras böcker. Man skriver bara om sina egna. Jag tycker man ska promota all läsning – eftersom man ÄR författare!
Jag berättar gärna att jag blir superinspirerad av vissa böcker, tex Marchettas eller Weiners, men det är det inte heller många som gör det. Som om de inte blir inspirerade av saker de läser, ser, lyssnar på? Såklart de blir.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Inte direkt några för ”lite ihop” gick till tryck innan midsommar och ”Vi måste sluta ses…” blev färdig idag. Dags att börja på något helt nytt med andra ord! Det ska bli min första vuxenbok. Eller mitt första FÖRSÖK till vuxenbok.

 

9. Dina böcker har ibland en kvinnlig huvudrollsinnehavare, ibland en manlig. Det kanske är en klyscha, att kvinnor och män skulle tänka olika, eller vad tycker du? Är det skillnad? Är det annorlunda att skriva om killar än tjejer?

Alltså, jag vet ju inte riktigt, jag bara chansar… Jag tror inte att man tänker så annorlunda. Jag har funderat jättemycket på det under åren som lärare när jag har träffat hur många killar som helst som INTE är bröliga och hårda och overbala. Och de är helt vanliga killar. Det finns massor av dem. Det är såna killar jag har skrivit om.
Jag gillar att skriva om killar för då känns det alltid extra mycket fantasi för mig. Inte för att mina böcker om tjejer är baserade på verkliga händelser, inte överhuvudtaget, men om det är en kille som huvudperson känns det ÄNNU mer påhittat. Och sen gillar jag att skriva om dessa vanliga, fina killar alltså. Tycker de är så underrepresenterade i ungdomsböcker för där har manliga huvudpersoner alltid så trånga mallar.

 

10. I höst kommer boken "Vi måste sluta ses på det här sättet" ut, som du har skrivit tillsammans med Lisa Bjärbo. Hur är det att jobba tillsammans med någon, jämfört med att arbeta själv?

Mycket roligare och mycket enklare. Vi har bollat tillsammans, gett respons efter varje kapitel, kunnat lösa problem smidigt, peppat varandra med inspiration när den ena varit trött. Det har på det stora hela varit skitroligt. Vi har desperat suttit och försökt spåna ihop del 2 i den berättelsen för att vi vill fortsätta, men ”Vi måste sluta ses…” är verkligen avslutad. Kanske blir det något annat istället. 

 

Johannas blogg hittar du till här.


Lilla sommarintervjun: Lovisa M Appelkvist

 foto: Lina Arvidsson
 
Lovisa M Appelkvist, född 1983, är poet, interaktionsdesigner och egen företagare. Hon har hållit på med poetry slam i över tio år nu, är med både som tävlande och som arrangör. För några månader sen var hon en av grundpelarna i att arrangera SM här i Malmö. Själv har hon flera gånger om varit med i det vinnande laget. Lovisa jobbar även som skrivpedagog och håller föredrag och workshops för unga och vuxna runt om i Sverige. I vinter planerar hon att åka till Australien på en liten turné och kicka poesi på engelska.
 
Lovisa är en av mina närmsta vänner, stundtals pratar vi i telefon dagligen. Hon är en av pantertanterna utan vilka jag inte skulle palla många knop. Förra året bedrev vi även en del undervisning ihop, på skolor runt om i Malmö.
 

1. Hur är läget?

 

Jodå, det är bra! Det är skräpväder ute, blåser och jävlas, så jag sitter inne och skriver projektredovisningar och letar coola DIY-projekt. Söndagar är min heliga arbetsdag, när jag jobbar klart allt jag sket i att göra på fredagen, med bonusen att ingen stör mig för att alla andra är bakfulla och ligger hemma och tar sitt lutherska straff.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jo. Man vill hellre bada. Då gör man som jag: Man köper en riktigt snitsig anteckningsbok (eller piffar till en gammal) och tar med till stranden, med lite pointers från senaste projekten och sen skriver man medan man ligger och torkar mellan doppen. Funkar utmärkt!

 

3. Hur botar du skrivkramp?

 

Ja, bra fråga. Jag brukar byta projekt, byta språk, ordna en liten workshop kring en karaktär eller på annat sätt försöka hitta nya vägar in. När jag var som absolut mest låst sist, så gick jag faktiskt till en coach. Det var en bekant som gick en coachutbildning, så jag fick det gratis och det funkade för mig. 

Man får utnyttja resurserna runt om sig. Sen är ju jag en social person, och jag fattar att många helst stannar på kammaren och stänger in sig, och då får man hitta andra verktyg. Men att hitta någon otippad vinkel tror jag alla kan ha nytta av. 

Rita karaktärerna, gör skrivövningar, köp ett plagg som din huvudkaraktär skulle gilla och gå runt i det (förutsatt att din huvudkaraktär inte är en bdsm-intresserad kanin. I så fall ska du nog i alla fall begränsa dig till att göra det hemma på kammaren. Och beställa "plagget" från internet, ok?). För mig hjälper det väldigt mycket att göra min berättelse mer verklig, så att jag känner sympati för mina karaktärer, då vill jag ju skriva klart för deras skull. 

När jag skriver poesi handlar det oftast om att det är något jag vill säga så mycket, att jag bara måste skriva klart, då är texten min megafon. Det är en helt annan sak. Då skriver jag ju dikterna för att få fram ett budskap, och kan jag inte skriva, så byter jag helt enkelt ämne en stund, tills det känns aktuellt och drivet nog, så återvänder jag till den texten.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

Jag läste "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl, parallellt med att jag läste "World War Z" av Max Brook. Jag använder de engelska titlarna här, för jag läste dem på engelska. Jag läser överhuvudtaget mest på engelska, det blir roligare då. 

 

"Beautiful Creatures" var faktiskt en av de bättre paranormala romance-böckerna jag läst (och jag häver i mig en hel del sådana. Lite som andra äter skräpmat, så tuggar jag i mig böcker om vampyrer, magi och oändlig kärlek). Huvudkaraktären är en ung kille, som blir hopplöst kär. Det är väldigt befriande att han får ha känslor, och kämpa med att hantera världen och allmänt vara tonåring. Samt att han får tråna. Oftast är ju det unga viljelösa flickor som representeras i de här böckerna så det var fint att se män och unga pojkar representeras som vad de är: känslovarelser precis som alla andra. Den var lite fånig bitvis, så klart. Mycket böljande tyg och ja, överflödiga adverb. Men det kan man ta. Jag läste första boken på drygt en dag, och ser fram emot att äta upp de andra med. 

 

"WWZ" läste jag för att jag blev nyfiken på filmen, men hörde att boken skulle vara mycket mer kritisk och intressant. Och den var det! Nu har jag inte sett filmen än, men boken var riktigt bra. Det tråkiga med det formatet (den är skriven i intervjuform, där mängder av människor berättar om sin upplevelse av zombieapokalypsen) är att man tröttnar efter ett tag. Jag börjar lätt bläddra runt och läsa en här och en där istället för att följa den linjära uppställningen författaren har gjort, vilken ju trots allt är genomtänkt. Det är ju ingen faktabok. 

Men den är väldigt välskriven, och bra. Tyvärr lider den av samma slitna machismo som alla sådana böcker gör. Mycket grabbighet ibland, och det störde en hel del. Särskilt som en av de coolaste kvinnliga karaktärerna naturligtvis framställs som psykiskt sjuk. Eller att en ung kvinna som levt i naturen på egen hand och är "vild", naturligtvis beskrivs efter hur snygg hon är först. 

 

Men ja. Världen är uppenbarligen som den är, inte ens läsa kan man ju göra ifred.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

På kontoret eller i kolonistugan. Kolonistugan är egentligen bäst, för där har jag inga distraktioner. Det är mina föräldrars, men jag snyltar allt jag kan. Det är jäkligt fint att åka ut och hänga och bara ha med sig lite pasta och datorn, och sen bara sitta och mata ut sida efter sida. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Jeanette Winterson! För att ingen kan skriva som henne. Herregud, hennes språk. Hon tvingar verkligen en att läsa på riktigt. Jag håller på just nu och sparar på hennes senaste, för att jag inte vill att den ska ta slut. Det bästa med hennes böcker tycker jag är att hon med all sin skicklighet kan strunta i berättandets inneboende lineära struktur, och bygga helt oväntade tidsmässiga strukturer. Det är som att vi andra kan dansa lindans utan skyddsnät, och hon behöver inte ens en lina. 

 

Majgull Axelsson är också en favorit, hennes hårdhet är fantastiskt. Så mycket svärta och enkelhet. 

 

Båda är ju också författare som skriver om kvinnor och skriver om det stora, livet och kärleken och smärtan. Som tar det svåra i livet och visar upp det i all sin fulhet. Håller det högt, så att det också får bli något vackert. 

 

7. Du skriver mycket estradpoesi, dvs som läses upp från scen. Vad skiljer det från att skriva annan poesi?

 

Jag skriver inte så mycket estradpoesi faktiskt, jag skriver ju betydligt mer prosa. Men jodå, en hel del har det blivit. Nu var det länge sen jag skrev papperspoesi (alltså dikter ämnade för att läsas från papper, inte höras från scen) men jag märkte av skillnaden när jag redigerade om mina estraddikter till en samling för ett tag sen (tackar som frågar, nej, den är inte utgiven än, men det kommer). I uppläsningen så finns utrymme för mer prosatonat språk, och mer talspråk också, utan att det blir alltför tydligt som markör. Skriva "Jag sku int sagt det" kommer ju omedelbart bära med sig något till läsaren som sociolekt, men att säga det på scen får antagligen folk bara att undra vilken del av Sverige jag är född i. 

 

Så i papperspoesi finns det helt enkelt större anledning att ta hänsyn till läsaren. Lyssnare är lite mer förlåtande, kan man säga. 

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Delvis håller jag på att skriva ihop tolv engelska texter, som ska bli till en samling för både pdf och ljud, som jag tänkte sälja via nätet när jag giggar utomlands. Sen har jag mitt stora projekt "Sand", som är en bok som rör sig kring vad jag skulle kalla magisk diskbänksrealism, men jag tror kategoriseras som urban fantasy. Jag har två mindre prosa-projekt, det ena heter "Det enda bra Strindberg sa", och är en kärleksberättelse som handlar om öppna relationer, och hur både fantastiskt och åt helvete det kan gå. Sista projektet är en deckare som har det spexiga arbetsnamnet "karaktärsintro", den handlar om blod, sex och ni vet, dylikt. Sånt folk gillar, har jag förstått. 

Sen pågår ju alltid poesin under ytan. Men det är så konstant att jag inte tänker på det. Jag borde väl ge ut den där samlingen på svenska snart. 

 

9. Senast jag såg dig uppträda läste du engelska dikter. Vad upplever du för skillnader med att skriva på engelska jämfört med svenska?

 

Jätteskillnad! Vi kan ju börja med att engelska språket är mycket mer ordrikt. 

Det roligaste med att skriva på engelska är att man får en språkdistans som inte infinner sig med svenskan, och man måste känna efter mer noga när det är ens egen kontext som färgat hur man använder ett ord, eller om det är den faktiska tonen i det. Engelskans enorma hav av synonymer gör ju att man verkligen måste ha bra fingertoppskänsla när man använder det till poesi. Typ ordet pretentiös mot pretentious. Såna saker. Väldigt kul. 

Svenskan är för mig också mitt politiska språk, det är rakt och tydligt och det är mitt vapen. Engelskan är mitt känslospråk, där jag gör utläggningar och förlorar mig i språket i sig. 

 

10. Du var även med och arrangerade SM i poetry slam i år. Vad tycker du utgör en bra estradpoet?

 

Som arrangör eller som poet? Som arrangör skulle jag säga vett och etikett och att man kommer i tid, inte blir för full om man dricker och inte drar över tiden mer än nödvändigt, samt behandlar sina medtävlande med respekt och inte använder våld, kränkningar eller hot. Och att man respekterar tävlingen i sig, och tar den på allvar. Men det är ju del av att respektera sina medtävlande. 

Alldeles för många har jag hört säga "men det är ju bara på skoj, det är ju bara en tävling", och ja, det är en tävling, men vissa vågar inte tävla och sitter där nere i publiken och ser upp till er som står på scen, så var bra förebilder och visa att de som gav er höga poäng nyss gjorde ett rätt val.

 

Som en kompis sa angående sex en gång: "Det finns bara en regel: Don't be a douche."

 

Som med poet så skulle jag så klart tillägga att en bra poet är någon som kan fånga publiken och som vågar vara naken i vad den säger. Som är ärlig och sig själv på scen. Jag vill bli medryckt, jag vill ha en knytnäve i solar plexus. Vare det skratt eller sorg, det spelar ingen roll. Och för guds skull, om ni ska läsa om politik, gör det på ett sätt som faktiskt ger något. Jag har sett alldeles för många framförallt killar gå upp och läsa samma slitna text om exakt samma politiska kamp tusen gånger och allt jag kan höra är "ge mig beröm, jag har penis, titta vad duktig jag är som förstår saker, ge mig kaka NU". 

 

(Som interaktionsdesigner gillar Lovisa att berätta saker genom många olika typer av media samtidigt. Därav denna illustration. /Linas kommentar)

 

Man måste våga kliva ur sin bekvämlighetszon. Annars blir det inte poesi, alls, faktiskt. Och det här kanske kommer som en överraskning för många av er, men ni kommer alltså inte bli avsugna av den kvinnliga juryn för att ni haltat er igenom Statsvetenskap A. 

Det är vad jag tycker som poet. Fylld av kärlek och glädje, som ni hör.

 

Hitta till Lovisas hemsida här.
 

Lilla sommarintervjun: Charlotte Qvandt

 
foto: privat.
 
Charlotte Qvandt, född 1983, är poet och skrivpedagog. 2011 gavs boken "Du ser draken genom fönstret" ut, som handlar om när Charlotte förlorade sin mamma i cancer och samtidigt blev en mamma själv. I år kom "Varje kropp", ett samarbete med fotografen Emil Ljungberg, och i dagarna kommer "Klarnar du", där jaget går i dialog med Myndigheten, med efterdikt av Oscar Nilsson Tornborg, båda utgivna på FEL förlag. Charlotte bor tillsammans med man och barn i en fin femtiotalslägenhet i Stockholm.
 
Jag har träffat Charlotte genom dagensbok.com, där hon är en återkommande gästrecensent. Vi hängde till exempel förra bokmässan, och löste melodikryss med min stora penna på Yaki da-festen.
 
 

1. Hur är läget?

Firar de första skälvande dagarna på semestern och har kanske inte hunnit känna efter ännu? Skulle säga att läget utmanar, och att jag är glad att jag blir bättre och bättre på att jonglera.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Nej. Mer det att mina barn hellre vill bada i så fall. Och att jag som ansvarstagande förälder faktiskt inte släpper iväg dem själv. Annars är mitt skrivande inte det minsta väderberoende. 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

Jag skriver i sjok och jag skriver jättesnabbt. Texten liksom faller ner i stora krevader och tar form som en epidemi. Sedan ligger den gärna ett tag och gonar sig medan jag tar tag i något annat skede i en annan text. De växelverkar och jag har ofta många stora projekt igång samtidigt. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Min egen bok, Klarnar Du, som kommer ut i dagarna på FEL förlag. Jag gillar den skarpt. Och Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn Gör att jag vill röra mig i Berlinskt 30tal och leva ut varenda dekadent millimeter av mitt inre! Rekomenderas! 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag skulle inte säga att jag är särskilt miljöbunden heller. Jag bygger ett rum i mig själv när jag skriver och har som småbarnsförälder en superkraft i o m att jag kan stänga öronen från allt brus jag konstant omges av. Men får jag välja sitter jag gärna på ett kafé, vid mitt köksbord, eller som nu: I soffan med fötterna på bordet och datorn i knät. 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har flera favoriter, var och en för olika ändamål. Min främsta inspirationskälla just nu är Jenny Tunedal och då främst hennes två senaste samlingar. För att de är fabulöst bra, och för tidpunkterna jag fått dem som laddats av livet och döden. Jenny Tunedal har utöver det, i kronologi och tematik, utöver sin egen även skrivit min berättelse. Det gör mig mållös. 

 

Annars älskar jag Eva Ribich, Eva Runefelt, Lukas Moodysson, Nelly Sachs etcetera. Jag tror jag skulle kunna fortsätta för evigt. Det är lite som musik och att tonsätta olika delar av tillvaron. Jag behöver dem alla, på olika sätt. 

 

7. Du skriver främst poesi. Vad är det som är så bra med det formatet?

Förmågan att slå an i hela min kropp. 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Nu skriver jag på en diktsamling, en grafisk diktsamling samman med konstnären Elisa Rossholm, samt en fotografisk tonsättning av brev samman med fotografen Jill Auville. Att jobba tillsammans med andra konstnärer och författare gödslar de egna projekten med inspiration kan en kanske säga? 

 

9. I boken "Varje kropp" som kom ut nyligen samarbetade du med fotografen Emil Ljunggren. Hur var det, jämfört med att jobba själv?

Processen var väldigt olik hur jag vanligtvis jobbar. Jag fick en färdig bildmapp att tolka och resultatet blev en tidsmaskin till mitt 20åriga jag och allt jag levde igenom för tio år sedan. Jag visste inget om fotografen när jag skrev och när det visade sig att han var 19 år förstod jag vad det var jag hittade i hans bilder. Det är svårt att hitta en egen berättelse i någon annans arbete, men att beredas en sådan frihet som jag fick gjorde att jag plockade trådarna ganska fort och jag hade oerhört roligt när jag skrev. Skillnaden mellan att jobba själv? Fundamental! Någon annan sätter ton. Kan bli jättedåligt, men jag är oerhört nöjd med hur boken blev. 

 

10. Du har även skrivit boken "Du ser draken genom fönstret", som handlar om när du förlorade din mamma och samtidigt blev en. Att skriva för att bearbeta starka känslor är ju vanligt förekommande, men jag tycker ändå att det här är så jäkla modigt och naket gjort. Hur var det att arbeta med den här boken?

Boken består till största del av mina oredigerade dagboksanteckningar. Jag brukar säga att när det stod klart att jag ville skriva en bok så var den redan skriven. Och att det skulle vara märkvärdigt modigt och naket insåg jag först när förläggaren och redaktören gav beskedet att boken låg i tryckpressen... Jag hävdar fortfarande att det är svårare att det kan vara både mer skärande och smärtande att skriva skönlitterärt och bearbeta liv och upplevelse genom tolkning och hjärtmuskulatur. Mer omvälvande. Min bok är så skrikande dokumentär, och jag skrev den nära nog precis när det skedde att traumat liksom inte hade lämnat mig. På det sättet var det inte svårt, eller jobbigt. Hur sjukt det än låter så var det min vardag. Då. Nu njuter jag av att skriva fiktivt. Det är en lyx.


Lilla sommarintervjun: Nino Mick

foto: privat.
 
Nino Mick, född 1990, vann Svenska Mästerskapen i poetry slam 2013. Utöver estradpoetande är Nino aktiv hbtq- och BDSM-aktivist och väntar just nu på att börja serieskolan till hösten. Ett urval av hens dikter finns att tillgå i fanzinet "Den orala revolutionen - ett litet sexualpolitiskt manifest" som går att köpa varhelst hen uppträder.
 
Jag känner inte Nino, utöver att jag öst beröm över hen i poetiska sammanhang, men i och med flytten från Göteborg till Malmö är ju chanserna att vi stöter på varann i framtiden goda.
 
 
 

1.Hur är läget?

 

När jag skriver det här har jag precis kommit tillbaka till livet efter lite sjukdom. Du vet kanske att det störtregnade över Regnbågsparaden i Malmö? Massor av människor verkar ha blivit sjuka efteråt. Jag har haft 40 graders feber, det var för jävligt. Det gick över fort i alla fall, men det fuckade upp mina Göteborgsplaner ganska rejält. Tror jag åker idag istället.

 

Jag bor ju i Malmö nu, nämligen, sedan en vecka tillbaka. Och det känns både väldigt bra och väldigt konstigt. Det tar alltid lite tid att landa ordentligt efter en flytt, till dess får jag stå ut med lite varierande humör. Jag kan hantera det. Bara sjukdomarna håller sig på behörigt avstånd framöver, fy fan.

 

Å andra sidan kommer jag gå runt och vara superglad idag bara för att det är väldigt gött att inte ha feber.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Varmt? Lina, har du tittat ut genom fönstret de senaste dagarna? Sorgligaste gråaste sommarvädret! Så det kanske är perfekt för skribenters melankoli och arbetsmoral?

 

Annars har jag ett bra tips. Jag har en uppgift från en gruppsykologikurs som jag måste göra. Den har bidragit till så många dikter och texter den senaste veckan att jag snart får sätta kursledaren som medförfattare. Prokrastinering! Bästa grejen (för övrigt har vi faktiskt gått igenom prokrastinering i den där kursen).

 

Så om du undflyr skrivarplikten genom att bada kan du alltid skaffa något ännu viktigare som du behöver göra.

  

3. Vad är det bästa med att skriva?

Ett svar starkt präglat av känslan jag har precis nu: Det bästa med att skriva är symboler. Associationer, metaforer. En eldfluga kommer aldrig vara bara en eldfluga längre, den kommer med ett associationspaket som jag byggt upp i tidigare dikter. Ju mer jag skriver desto större blir verktygslådan, med zebror och drakflygning och segelflygplan och demoner och droppar och fingrar och gud vet allt. Jag vet inte om någon annan än jag märker det i full utsträckning, men det ger ett djup som jag lockas väldigt mycket av och tycker är vackert. Ord är kraftfulla på det sättet.

 

På mer generell basis så gillar jag att berätta, oavsett medium. Men det är ju inte ett lika roligt svar.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Antologin från Serieskolan i Malmö, slutproduktionen 2008. Jag hittade den här i kollektivet när jag blev sjuk, och jag ska ju börja på Serieskolan till hösten, så det var spännande på många sätt att läsa den. De var väldigt olika varandra, och sjukt duktiga. Nanna Johansson och Sara Hansson gick på skolan det året. Fick mig att börja fundera på var jag kommer befinna mig om ett år. Gav mig också en för jävlig prestationsångest. Och massor av pepp och inspiration.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Jag väljer nog sällan var jag befinner mig när jag skriver, men det råkar oftast slumpa sig som att jag är ute, åker buss eller tåg eller sitter i en park, eller promenerar och pratar in ett slags utkast i telefonen. Jag skriver i flera steg och bearbetar texten allt eftersom, där det sista steget är att jag skriver in den i datorn hemma. Det är oerhört sällan jag sätter mig och tänker ”nu ska jag skriva någonting”. Det behövs någon slags rörelse. Då är det väldigt praktiskt att skriva på resande fot.

 

 

6. Fantisera om framtiden, var ser du dig själv om tio år?

Jag vet ju knappt vad jag ska tänka och tro om min tillvaro om ett år... Men okej!

 

Jag har lyckats fokusera mig själv någorlunda och är legitimerad psykolog. Jag jobbar halvtid, vart vet jag inte, kanske på Vuxenpsyk eller inom primärvården. Runt en kväll i veckan jobbar jag pro bono för papperslösa flyktingar (fast jag hoppas att asylpolitiken ska vara mindre världsfrånvänd och fucked up om tio år så att människor inte längre är papperslösa). Jag ritar normkritiska serier, kanske för Psykologförbundets tidning? Den skulle behöva lite normkritik. Jag skriver, men jag vet inte vad. Jag vårdar långvariga relationer med människor som känner mig och landar mig. Jag är modig och glad.

 

 

7. Du ritar även serier. Vad är det bästa med att rita?

Ritandet är så ursprungligt, på något sätt. Både sett till mänsklighetens historia och min egen. Och det är bara fläckar på ett papper, men så vips är där ett ansikte, en hand, en berättelse. Det petar på andra saker i mig, än vad orden gör. Och jag gillar att kombinera det.

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Det är nästan så att jag tvekar på om jag ska säga det, men de senaste dagarna har jag faktiskt tonsatt några dikter. Det finns lite olika musikinstrument i mitt kollektiv, men eftersom jag inte hanterar gitarr särskilt bra så har jag suttit vid en orgel... Väldigt speciellt. Allt låter lite kyrkligt, vilket ger ett smått absurt intryck när texten innehåller ordet ”knulla”.

 

Hur blir det då? Well, jag tror att texterna är min styrka snarare än musiken, även om det är häftigt att höra dem som sånger. Också häftigt med den nya arbetsprocessen. Jag har försökt skriva musik tidigare men aldrig riktigt fått något flyt i det, och alltid börjat med melodi och musik och låtit texten komma allt eftersom, men det blev ofta bara halvfärdiga saker. Nu utgår jag från texten och bygger från det, och plötsligt kan jag slutföra. Skön känsla.

 

Annars skriver jag mycket om Migrationsverket just nu, vi får se vad det kan bli av det. Och flyga, jag skriver mycket om att flyga.

 

 

9. Du är varken en han eller en hon, utan en hen. Trots att det är ett vanligt pronomen i andra länder blir många i Sverige helt rasande av det lilla ordet. Vad vill du säga till de som har problem med ordet "hen"?

 

Så här vill jag säga:

 

Hej hej! Jag heter Nino, mitt pronomen är hen eller den. Vilket pronomen vill du att jag använder om dig?

 

Okej, så tänkte snacka lite med dig, för jag har hört att du blir helt rasande av ordet hen. Och jag kan faktiskt förstå det, till viss del. Vi är ju faktiskt båda två uppvuxna i ett samhälle där kön är två motsatta kategorier, dikotomier, och de allra flesta bygger hela sina liv och personligheter inom de där ramarna. Klart det blir förvirrande när nån kommer och säger att det är fel eller att det inte spelar någon roll! Men du behöver inte vara rädd, för det är faktiskt en jätteviktig princip att respektera andras könsidentitet och pronomen. Om du säger att ditt pronomen är han eller hon så kommer jag att respektera det och försvara det.

 

Och jag ville hälsa på dig, för det finns många som inte har träffat någon transperson, eller i alla fall tror att de inte har gjort det, för att de förutsätter att alla är cistjejer eller ciskillar (cisperson = inte trans). Men grejen är ju att vi är här, och vi kommer fortsätta finnas, oavsett vad du tycker om hen som pronomen. Vi kommer förmodligen synas mer och mer. Jag hoppas du kommer försöka förstå, respektera oss och våra könsidentiteter, även om det innebär att din världsbild förändras lite. Det kanske kommer ta tid, och olika människor har olika lätt och svårt att förändra sitt språk. Så länge du försöker och förstår att det är viktigt så kommer jag ha förståelse för om det blir fel ibland.

 

Vi ses där ute!

  

10. Du skriver mycket om sex och det är väldigt naket och ärligt, och du läser dessutom upp det på scen. Har det hänt att du blivit generad nån gång?

En av mina sexualpolitiska övertygelser är att sex måste vara talbart. Att stigman och tabun har bidragit och fortfarande bidrar till skam och självhat. Så det känns som ett privilegium och en seger att kunna använda scenutrymmet till att prata om sex, om det så är på ett problematiserande eller lustbejakande sätt. Det är också verkligen en genväg till starka känslor och associationer, så det är ett tacksamt ämne på det sättet.

 

Med det sagt, självklart har jag blivit generad. Jag är ju inte så taktisk heller. Det där med att känna av publiken kan ju vara en bra grej, och inte läsa fittsexdikten det första jag gör... Ändå är det ofta så det blivit. Och det blir ju oftast jättebra. Jag är väl mest rädd att de ska tycka att jag är vulgär. Men mycket kan förlåtas. Speciellt när det är konst. Att sitta i ett privat samtal med någon och berätta om sin sexualitet kan vara mer generande än att stå på en strålkastarbelyst scen och göra det för hundra personer. Det blir någon skruvad variant av kejsarens nya kläder, för publiken vet ju egentligen inte om det jag berättar är självupplevt eller inte. Är jag verkligen så naken som jag ser ut, där uppe på scen? Till slut inser vi alla att svaret på de där frågorna inte spelar så stor roll.

 

Läs mer om Nino Mick här.


Lilla sommarintervjun: Lisa Zetterdahl

 
foto: Erik Sjölin.
 
Lisa Zetterdahl, född 1983, har gått flera skrivarutbildningar, bland annat skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Hon är utbildad skrivpedagog och har i flera år haft kurser via Studiefrämjandet. 2009 fick hon Föreningen Nordens kulturstipendium och kom tvåa i Umeå novellpristävling. 2010 var hon en av vinnarna i Riksteaterns satsning NY TEXT. Lisas poesi har blivit publicerad i diverse tidsskrifter, bland annat FEL, OEI, Ordkonst, Ponton, Komma och 00-tal. Senast i Lyrikvännen 2013. 
 
Jag lärde känna Lisa på skrivpedagoglinjen i Skurup, och idag sitter vi ofta på fik tillsammans och skriver, hon dricker te och jag dricker latte. Hon är min främsta skrivarkompis och brukar vara den första att läsa det jag skriver. 
 
 
 

1. Hur är läget?

Trött. Jag är på sånt humör att jag helst bara vill läsa, slukas och inneslutas i en berättelse och i ett språk.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag tycker inte att det är direkt varmt ute än. Var är sommaren? Men värme stör mig nog heller inte så mycket. Däremot brukar jag inte skriva särskilt mycket på somrarna. Somrarna har alltid varit den tiden då jag brödjobbar, så mycket det bara går, för att ha råd att skriva under resten av året. Jag tycker också att det kan vara skönt med en liten skrivpaus, smälta det jag skrivit, bara gå och fnurla på det jag vill skriva sen.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Jag tror aldrig att jag har haft skrivkramp faktiskt. Skrivandet är nödvändigt för mig, jag kan inte komma undan det, det är vad jag helst vill. Sen kan det ju vara svårt och ta emot, det här att bestämma sig, att sätta sig ner och börja. För att råda bot på det hjälper bara rutiner och disciplin för mig. Klockan nio börjar skrivpasset, då går jag iväg som till ett jobb. Om jag är hemma blir det lätt att jag vattnar krukväxterna istället för att skriva. Min arbetsplats är ett café. Där kan jag inte smita ifrån skrivandet. Okej, jag kan titta på folk, tjuvlyssna på folk och dricka te och äta kakor istället för att skriva. Men till slut blir det tråkigt att bara sitta av tiden så då börjar jag skriva. Sen är det ju förskräckligt mysigt att sitta på café och även om jag för tillfället kört fast i en scen och våndas av tvivelplågor kan jag ändå komma på mig själv med att sitta och njuta över hur fantastiskt det är att få äta goda kakor och tänka i flera timmar. Vad gäller själva skrivandet tror jag att det viktigaste är att tillåta sig att skriva dåligt, att försöka släppa på perfektionskraven och bara välkomna orden som de är.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Det var Kerstin Ekmans romansvit som kallas Kvinnorna och staden, bestående av romanerna Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus. Jag imponeras verkligen av Kerstin Ekman, att skriva något som är så stort, som täcker in många år och många personer, och få det att bli ett.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Café, det sa jag ju!

 

6. Har du en favoritförfattare, och varför just den?

Jag har många favoritförfattare, och de bidrar alla med en skärva till hur jag vill skriva. Om jag bara ska säga en så svarar jag just idag Sara Stridsberg, för hon har ett fantastiskt språk till ett fantastiskt innehåll.

 

7. Du skriver både poesi och romaner. Hur skiljer sig arbetet åt?

Poesin har få ord, romanen många, och förr såg jag dem nog som varandras motsatser. Jag har skrivit poesi mycket längre än vad jag har skrivit prosa, och i början med prosan tänkte jag att jag var tvungen att uppfinna skrivandet på nytt, att jag inte kunde göra likadant som när jag skrev poesi, och då blev det svårt. När jag senare tillät mig att skriva inte så som jag trodde att jag borde, utan så som jag ville, då gick det lättare. Men i och med att poesin var mitt första uttryck har min prosa ibland blivit för svår. Jag är rädd att skriva läsaren på näsan, att säga för mycket. Men det är något med det som blir spännande när jag nu skriver roman, att det känns lite förbjudet att skriva ut det som i poesin mer svävar mellan raderna.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag håller på och bearbetar och skriver om en roman. Den var på förlag för ett år sedan, och nu har det gått så pass lång tid att jag fått distans till den, fått nya ögon, och är redo att bearbeta om utifrån lektörsutlåtanden och insikter som jag fått under den tiden som den legat och jäst. Jag har ganska nyligen satt igång, men jag kommer bli tvungen att ta paus från den nu, då jag ska brödjobba resten av sommaren. Det känns trist för det är ett roligt manus att befinna sig i. Jag har hållit på med det av och till i många år. Det är en historia som jag inte kan lägga ifrån mig. Jag hoppas att jag nu äntligen har börjat hitta hur den ska skrivas, hur jag ska berätta den.

 

9. Det krävs mycket disciplin för att orka fullborda en hel roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?

Det kan kännas rätt hopplöst när jag precis ska till att börja skriva på ett nytt projekt. Då är det en öken framför mig, och jag vill bara ha tagit mig igenom den direkt, kommit ut på andra sidan, överlevt. "Hopplöst" är egentligen fel ord, för jag är ju hoppfull, men otålig! Just den där vetskapen om hur lång tid det ska ta, och då heller inte veta om det kommer gå vägen, om jag får ihop det till en text. Även om skrivandet är lustfyllt är det ju också jobbigt och fullt av tvivel. För mig handlar det om att ta en dag i taget, några ord åt gången, och veta att nu är jag lite närmare. Jag brukar fokusera på en scen i taget, skriva det som jag är mest sugen på och inte kan låta bli. Jag skriver också mycket vid sidan om, planerar och skissar, för att veta vart jag är på väg. Men det här med "knep för att lyckas". Har jag lyckats? Jag har skrivit färdigt romaner, men inget förlag har ännu tyckt att de varit helt färdiga. Jag väntar och väntar på den dagen då ett förlag ska säga att jag lyckats.

 

10. Du har också jobbat mycket som skrivpedagog, det vill säga lära ut skönlitterärt skrivande. På vilket sätt berikar det ditt egna skrivande?

Det är smittande med andra människors kreativitet. Som skrivpedagog får jag ju också jobba med frågor som jag själv tänker på hela tiden, bara att jag bjuder in andra människor att delta i det samtal som jag hela tiden för med mig själv.

 

Lisa Zetterdahl har en hemsida, här.


Lilla sommarintervjun: Stewe Claeson

foto: William Pitt Root.
 
Stewe Claeson, född 1942, debuterade 1969 med diktsamlingen "Semantica, op 18". Genombrottet kom 1996 med "Pigan från Arras". Sedan dess har han gett ut flera böcker och fått många fina priser. Hans senaste bok kom förra året och heter "Den tjugotredje dikten". Han jobbar även med översättning.
Stewe har även varit verksam som lärare och rektor, vid folkhögskolorna i Malung, i Skinnskatteberg, och vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Han var en av initiativtagarna till och handledare vid Litterär gestaltning, Göteborgs Universitet. 
 
Jag känner inte Stewe Claeson, jag har bara mailat honom om hans bok "Nalkas ljuva sommar", som jag tyckte var så bra att jag absolut måste äga den. Och så har vi pratats vid som hastigast när han läste på en båt. Och så har jag hyllat honom lite allmänt, jämt, hela tiden. Han ställde motvilligt upp på att svara på frågor och ändrade om formatet med bokstäver istället för siffror. Jag tyckte det var fint och lät det stå kvar.
 

 

ETT   Hur är läget?

Om vi hade känt varandra skulle jag kunna gå in på hur det är att under elva månader gå på cortison. Nu bara i all korthet – det går. Jag är en osedvanligt frisk människa så detta, att plötsligt råka ut för nåt, är konstigt. Jag vet egentligen inte hur det är att vara sjuk. Men – läget är – för tillfället – under kontroll.

 

TVÅ   Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag vill aldrig bada. Det hör till det tråkigaste jag vet.

 

 

TRE   Hur ser din arbetsprocess ut?

Det är en kolossal fråga. Skriver man romaner innehåller processen mängder av faser. Översätter man poesi är det helt andra typer av ’processer’ som gäller. Och skriver man om egna erfarenheter är processen sannerligen annorlunda. Just nu gör jag alla tre sakerna samtidigt så min arbetsprocess kan kortast beskrivas som tidernas mest komplicerade och kaotiska tidspussel.

 

 

FYRA   Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Jag har alltid tre till fem böcker igång samtidigt:

(a) en roman, (b) ngt filosofiskt/politiskt, (c) en diktsamling, (d) en biografi/brevsamling och (e) ett klassiskt verk. Dessutom för jag bok över det jag läser så jag kan se vilka de senast lästa är:

(a) Alting flyder (1989) av Arthur Krasilnikoff.

(b) De brevitate vitae (c 49) av Seneca.

(c) Mount Clutter (2002) av Sarah Lindsay – helt makalös diktsamling av relativt ny amerikansk poet!

(d) The Selected Correspondence of Kenneth Burke and Malcolm Cowley, utg av P Jay (1988).

(e) Point de lendemain (1777) av Vivant Denon.

 

FEM   Vad har du för dold talang?

Dolda talanger skall man inte avslöja, de skall bara överraska!

 

SEX   Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Har man ägnat sitt liv åt litteratur har man många ’favoritförfattare’. Anledningarna är olika för var och en,  men inte sällan är det ett slags ton det handlar om, ett tilltal, ett röstläge, ett slags djup språklig hederlighet. Här en liten lista över författare som liksom inte ’tar slut’ för mig:

(Prosaister) Eyvind Johnson, Hans Erich Nossack, Virginia Woolf, Patrick White, Walter Ljungquist (en halvt bortglömd mästare när det gäller att skildra svensk sommar, bl a).

(Poeter) Ezra Pound, Salvatore Quasimodo, Olav H Hauge, Tao Chien, Saint-John Perse.

Och hundra andra.

 

SJU   Ditt språk bygger ofta på långa meningar och rör sig både utanför karaktären och inne i dess huvud på samma gång. Hur ser det egentligen ut fysiskt när du skriver? Skriver du för hand eller på dator? Snabbt eller långsamt?

Dator. Snabbt. I plötsliga ’skov’ – sedan omarbetningar, omskrivningar, tillskrivningar och förkastande.

 

ÅTTA   Vad håller du på med för projekt just nu?

Jag vet att man inte skall prata med mat i munnen. Jag översätter en dansk poet, en amerikansk klassiker och skriver på ett eget nytt odödligt mästerverk!

 

NIO   Du har även jobbat som skrivlärare på flera folkhögskolor. Vad är det positiva och det negativa med att gå på skrivarlinje, tror du? Och hur har jobbet som lärare påverkat ditt egna skrivande?

 

Jag tror att det bara finns positiva saker att säga om skrivarkurserna. Det viktigaste är att den som handleder gör klart för den handledde att ingen kan lära någon annan att skriva – bara att läsa, att se sin egen text bättre. Jag hoppas att jag själv lärt mig en del när jag lyssnat på mig!

 

TIO   Du har skrivit "Nalkas ljuva sommar", som är så jävla bra och som jag brukar tjata om i olika sammanhang som lästips. Fast den är skitsvår att få tag på numera. Skulle du kunna tjata lite på ditt förlag att ge ut den i nytryck?

 

Snälla Lina, du vet ju också hur marknaden ser ut! Och just den romanen (som jag får en del brev om!) platsar inte bland deckare och incestromaner… Men sex av mina böcker kan nu också fås som POD, kolla dem. Och eftersom du gillade "Nalkas" – läste du någon gång "Tiro"? (På förlaget är jag närmast känd för att aldrig tjata!)

 

(Tillägg: ja, jag har läst "Tiro", den är inte alls lika bra. Ni får låna "Nalkas ljuva sommar" på biblioteket, okej? /Lina)


Lilla sommarintervjun: Amanda Hellberg

Jag kör på lite nu, en per dag veckan ut, eftersom jag vet att när semestern kommer blir det lätt andra bullar... Nästa ut: Amanda Hellberg!

 

 
foto: Karin Hammarkvist.
 
Amanda Hellberg, född 1973, är författare, ofta refererad till som skräckdrottning. Hon debuterade 2008 med romanen "Styggelsen" som nominerades till Borås tidnings debutantpris. 2010 kom "Döden på en blek häst" och 2012 "Tistelblomma". Hennes roman "Jag väntar under mossan" var den första för unga läsare, och nu har även en bilderbok för barn släppts, på engelska, med titeln "Snoring beauty". Amanda bor med sin familj i Oxford, England, och hon jobbar även som illustratör.
Jag känner inte Amanda, men vi pratades vid på Litteralund, och jag blev genast förtjust i hennes energi och inspirerades att ta tjänstledigt i höst för att satsa mer på skrivandet.
 

 

1. Hur är läget?

Helt OK tack! Efter ett galet år med bokskrivande på flera projekt, illustrerande och flytt till lite större hus, samt pågående tvåbarnschock, tänkte jag inte göra många knop i sommar.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jo, men jag skriver inte så mycket nu i sommar. Bad kan kvitta men jag sitter gärna i skuggan med en kopp kaffe och en bra bok.

 

3. Hur botar du skrivkramp?

Läser ut hela internet, äter min egen vikt i snacks och ost, får majestätisk ångest, tar ett glas vin och en promenad, och skriver till slut ändå. Hade jag inte haft deadlines hade det aldrig blivit något. Det är farligt att sitta och vänta på inspiration egentligen, den kommer som regel först efter att man satt igång.

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

'De skandalösa' av Simona Ahrnstedt, och 'Det borde finnas regler' av dig. Jag älskade båda, har liksom baksmälla nu och fattar inte hur jag någonsin ska kunna börja på andra böcker och engagera mig lika mycket i de världarna.

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

Vid köksbordet, fast jag har ett fint hemmakontor i en vindskupa. Men där uppe känner jag mig lite för bortkopplad ibland, det är bättre att illustrera där, långt borta från kladdiga barnfingrar.

 

6. Vad är det bästa med att skriva?

När det börjar leva i manuset, då blir jag så himla lycklig. Att jag är min egen, men ändå har ett samarbete med förlaget - att göra en text redo för publicering är ett grupparbete. Mixen av introverta, härligt tysta skrivmånader, och sedan den extroverta tiden när man är ute och möter sköna läsare, kollegor och press, och tankar intryck och samvaro.

 

7. Vad är det sämsta med att skriva?

Ovissheten i väntan på feedback, ingen regelbunden inkomst.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Lägger sista handen vid min nya spänningsroman "Snögloben" (Forum) som kommer ut i augusti.

 

9. Det krävs mycket disciplin för att orka fullborda en hel roman. Vad är ditt bästa knep för att lyckas?

Jag bryter gärna ner det i mindre delmål och tänker på varje kapitel som en novell, med början, mitt och slut. Att tänka i scener, och att ha en plan för hur det ska sluta hjälper mig också.

 

10. Du har skrivit både för vuxna och för unga. Hur skiljer det sig åt hantverksmässigt (om det skiljer sig åt)?

Någon har sagt att den enda skillnaden när man skriver för unga är att man måste skriva lite bättre. Det håller jag med om. Min ungdomsförläggare för Jag väntar under mossan gav mig också tipset att visualisera en verklig, 12-13-årig läsare när jag var osäker på vad som verkligen var OK att skriva för unga eller inte. Bra tips.

 

Amanda Hellberg har också en blogg, hitta till den här.


Lilla sommarintervjun: Alma Kirlic

Idag börjar det, mina sommarintervjuer! Under sommaren kommer jag att ställa 10 frågor, vissa samma, andra specialinriktade, till skrivande personer; vänner och kända namn i en salig blandning. Först ut är Alma Kirlic.

 

foto: Patrik Petroff (C)
 
Alma Kirlic är estradpoet, dramatiker och frilansande skribent. Hon föddes i det forna Jugoslavien 1977 och kom till Sverige som 15-åring. Idag bor hon i Uppsala. Hon har skrivit och regisserat pjäsen "Sluttande plan" som sattes upp på Teater C i mars-april 2011. 2012 kom hon tvåa i SM i poetry slam i Göteborg. 
Jag känner Alma genom poetry slam-världen. Vi har till exempel bondat över "Sex and the city" och diskussioner om kvinnans villkor i den här världen.
 

1. Hur är läget?

Somrigt och lugnt.

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

Jag brukar inte ha lust att skriva på somrarna. Jag läser hellre. 

 

3. Har du några vanor när du skriver, typ "jag måste dricka ur den muggen" eller "jag måste lyssna på den musiken"?

Nej, jag har inga speciella vanor. Men jag tycker om att ha det tyst omkring mig när jag skriver. 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

Under våren pluggade jag filosofi så det har inte varit så många skönlitterära böcker på sistone. För närvarande läser jag Stephen Kings "On writing - a memoir of the craft", men jag har precis börjat med den så jag har ännu inte hunnit bilda mig en uppfattning om den. Anledningen till att jag läser den är att jag vill ta del av andras erfarenheter av skrivande. Skrivandet som konst och dess roll i livet tar upp väldigt mycket av mina tankar för tillfället.

 

5. Hur botar du skrivkramp?

Det beror på vad du menar med skrivkramp. Jag har upplevt två sorter; den ena är när jag har en deadline och är helt tom på idéer, och den andra handlar om att vara allmänt trött på skrivandet. Den senare är allvarligare eftersom den hänger ihop med känslan av mening. Ända sedan jag kan minnas har skrivandet haft en central plats i mitt liv och jag har ofta prioriterat det framför allt annat, till och med framför vänner och familj. Men det är ganska otacksamt att älska något som inte älskar tillbaka, så jag hamnar då och då i perioder när jag ifrågasätter meningen med det. Eftersom den skrivkrampen är existensiell finns det ingen bot, men hittills har jag alltid kommit ur den med en förnyad lust att skriva. 

 

Jag har läst om andra skrivande människor som beskriver skrivandet som en besatthet, något de inte kan vara utan. Jag känner väl igen mig i det, men samtidigt vill jag inte vara på det viset. Vad händer om man plötsligt inte kan skriva längre? Blir livet meningslöst? Ja, om man har försummat allt annat till förmån för det. Så vill inte jag ha det. Livet är för härligt för att slösas bort vid skrivbordet.

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

Jag har perioder med olika författare, men den som jag alltid återkommer till är Gabriel Garcia Marques. Varför? Därför att hans sätt att berätta är så, hur ska man säga, broderat. Det är broderat utan att vara krystat. Det inspirerar mig.

 

7. Du kom tvåa i SM i poetry slam förra året. Hur blir man så bra?

För det första vill jag säga att en andraplats i ett poetry slam-SM inte behöver betyda att man är bra. Men om det nu är ett kvitto på att jag är bra skulle jag säga att nyckeln till varje konst är att lära sig dess regler, göra dem till sina, ha roligt och inte ge upp när det tar emot. Det är det som är receptet till framgång oavsett vad man ägnar sig åt - lust, hårt arbete och ihärdighet. Men det betyder inte att de tre ingredienserna garanterar framgång. Man ska ha tur också, men turen kan man ju inte påverka. Inom poetry slam är turens roll mycket mer påtaglig än inom andra områden. Det gäller att hamna rätt i läsordningen (de som läser först brukar det inte gå bra för), få fem godtyckligt utvalda personer att tycka att man är bäst, ha publikkontakt osv. Dessutom gäller det att ha en aura som får dem att tro att man är bäst redan innan man börjat läsa. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen att människors omdöme grumlas av förväntningarna. Det är därför en poetry slam-vinst inte säger något om hur bra man är. Jag har visserligen lyckats vinna många poetry slam-tävlingar i mina dagar, men det betyder bara att jag lärt mig vilka retoriska och uttrycksmässiga element jag ska använda för att få publiken att hålla med mig och gilla mig. Krasst men sant. Poetry slam är, precis som vilket annat skrivande som helst, inte magi. En dikt som får folk att skratta eller gråta varje gång gör det inte av en slump. Det finns olika grepp man kan använda för att få folk att känna vad man vill att de ska känna. Det är det hela teater- och filmkonsten bygger på. När folk gråter i en biosalong gör de det för att filmmakaren har koll på filmens grepp och tekniker. 

 

Det stör mig faktiskt att det verkar finnas någon mystik kring författare, regissörer och andra konstnärer, som om konstnärligt skapande är oförklarligt och sker på en nivå bortom medvetandet. Visserligen finns det en del av mitt eget skapande som jag inte kan förklara, och det är var idéerna kommer ifrån. Men även de mest gudabenådade idéerna är värdelösa om man inte vet vad man ska göra med dem.

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

Just nu har jag en paus från skrivandet och funderar mest kring skrivandets roll i mitt liv. Men jag har ett par projekt på hyllan. Jag kommer förmodligen att ta upp dem när skrivlusten kommer tillbaka. Eller om den kommer tillbaka. Man vet aldrig.

 

9. Vad tycker du om Knausgårds "Min kamp"-serie?

Jag började läsa den första boken när den kom ut, men gav upp ganska snabbt. Jag hade hört att han skrev i realtid och hade förväntat mig något exceptionellt, men den handlade mycket om hans barndom och jag kände att det här var samma historia som jag läst flera gånger förut. Kanske gav jag upp för snabbt, men jag har väldigt svårt att avsluta böcker som jag inte blir fullkomligt uppslukad av.

 

10. Du skriver även dramatik. Vad är det roligaste med det?

Det roligaste med att skriva dramatik är att det är väldigt påtagligt att man skriver för andra som ska göra ens text till sin egen. I början tyckte jag att det var jobbigt att jag inte hade full kontroll över min text, men med tiden har jag lärt mig uppskatta att se hur andra läser mina texter och vilka idéer de kan få av dem. Det är väldigt fascinerande. Och jag känner mig hedrad när jag ser att begåvade människor tar mina texter på allvar. 

 

Du kan läsa mer om Alma Kirlic på hennes hemsida http://almakirlic.com 

Recension: "Snöstormen"

Svar har börjat drälla in och jag läser för glatta livet. Det är så roligt! Det är verkligen en win-win för mig att intervjua skrivande människor och få veta mer om deras processer.
 

foto: Maria Sorokina.
 
Idag recenserar jag på dagensbok.com, så det får bli först imorgon som första intervjun kommer upp. Och vem det blir som hamnar först ut; - det får ni se då...
 
Nu till den där ryssen, som jag inte är superbegeistrad i när allt kommer omkring; stora jättar och hot om jordens undergång till trots. Men jag erkänner också att jag inte är superpåläst på det politiska läget i Ryssland... Läs recensionen av Vladimir Sorokins "Snöstormen" här.

RSS 2.0