Min kommande roman i bilder

Oj.
Plötsligt känns det på sin plats att varna omvärlden om att jag kanske blir outhärdlig i några veckor framöver.
En snar deadline dök upp och jag ska speed-jobba om det manus jag skickade in innan jul, i hopp om publicering till hösten. Både skoj och lite jobbigt förstås, men det är bara att bita i det. Start imorgon!
 
Här är i bilder vad den handlar om:
 
  
 
 
 
 
Spännande va?

Vill du leva på ditt skrivande?

 
Det är måndag kväll och jag sitter och går igenom de sista grejerna inför morgondagens workshop. Jag ska till Klippan och göra skrivövningar med sjundeklassare. Jag är nervös, men vet att det som vanligt med största sannolikhet kommer att kännas bra efteråt, och med tanke på hur snälla och intresserade de var förra gången jag var där så varför skulle det inte gå bra imorgon?
 
Det visar sig vara en stor del av författarens yrke idag, att kuska runt på skolor och lära folk att skriva, att prata om sitt författarskap och ge föreläsningar, få lite reklam och samtidigt få betalt för det. Och jag får bra betalt, det ska inte klagas på. Efter publiceringen är man garanterad en lägre gräns och den sätter författarförbundet, det är bara att följa deras rekommendationer och de flesta skolor har tillgång till Skapande skola-bidraget och säger ja till villkoren utan förhandling. Det ger flera tusen i timlön, om man nu enbart räknar timlönen på de timmar man är där. Vilket man naturligtvis inte kan göra, men ändå. Det låter bra. För all del: ofta är det till och med skoj. Jag hade författarbesök i lördags för Sörängens folkhögskola. En liten grupp intresserade skrivare som själva kommer att bli publicerade en dag, bara fråga om dedikation. Bra frågor och jag försökte peppa så mycket jag bara kunde.
 
De flesta människor verkar förutsätta att jag vill "leva på mitt skrivande", som det så fint heter. 
Men vad betyder egentligen det?
Jag tycker om att skriva romaner. Det är skrivande för mig, att sätta ihop världar som sedan människor som behärskar läsandets konst kan ta del av. Jag tycker även det skulle vara kul med en diktsamling nån gång kanske, recensera böcker är roligt och artiklar och krönikor; men redan här har vi kommit en bit ut mot kanten. 
 
Men att "leva på sitt skrivande", det inkluderar så mycket mer än man tänkt sig. 
 
 
För ska jag skriva romaner, då behöver jag tid.
Tid kostar pengar. Pengar jag lätt kan tjäna på Ica; sitta av mina timmar och göra mina enkla sysslor, mer eller mindre oförberedd. Jag är social men behöver inte tänka så mycket.
Eller kan jag jobba på att avancera, bli ett ansikte, bli någon i branschen. För ett tag sen fick jag tips om att söka ett radiojobb, lät skitkul. Det enda problemet var att det var heltid i sex månader.
Heltid i sex månader? Hur ska jag då ha tid att skriva på mina romaner?
 
En man på mitt jobb är full av tips: "du kan skriva en deckare!" "Du kan skriva en ny Harry Potter!" För det tjänar man pengar på. Den svåra balansgången mellan att överleva och att göra det man tror på. "Du kan skriva en ungdomsbok till, det gick ju bra för den här första! Då är du liksom etablerad nu!"
 
Min kollega på HD, Ulf Nilsson, skriver bra om det här
 
 
Det är helt okej att försöka lära sjundeklassare att det är roligt att skriva. Vissa tycker det, andra kanske tycker det när lektionen är slut. Ytterligare andra skiter i vilket och skiter i mig. Ytterligare andra tycker det verkar svårt, att jag pratar förbi dem, ytterligare andra är mer intresserade av fotboll, konst, att ligga på en säng och hångla. En annan har aldrig läst en bok, kommer kanske aldrig att göra det heller.
Min roll i deras klassrum är författaren utifrån. Men också deras lärare för två timmar framåt. 
En helt krass fråga i sammanhanget då: var det lärare jag ville bli?
Nej. 
 
Det är svårt att skriva om det här, inser jag, det låter bara som att jag är bitter och bajsar i det blå skåpet eller vad säger man; bajsar där jag äter? Gräver min egen grav. Spottar på min kår. Säger att jag aldrig mer vill ha såna här gig, och det är ju inte sanningen. 
Men det är en viktig frågeställning att göra sig då och då. 
Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Hur mycket pengar behöver jag?
Hur mycket tid behöver jag?
 
Har jag tid med det viktigaste? Har jag tid att vara författare?
 
 
Kanske är det en avvägning man lär sig med tiden. 
 
Det ska bli spännande att komma till Klippan imorgon och se om min planering fungerar, om eleverna är snälla, om de har kul på min lektion eller hatar mig. Barn är inte det värsta man kan umgås med. Ibland är de till och med riktigt trevliga.
Och samtidigt längtar jag så att det sliter och drar i mig till nästa skrivdag. Till tiden, till den där luckan i kalendern som tillåter att jag återvänder till min egen värld. Min påhittade värld, där meningarna ska slipas, karaktärerna ska få liv, strukturen ska fungera.
Romanen.
Som ju måste skrivas om den ska bli klar nån gång.
 

LitteraLund!

 
 
Nu har det blivit klart att jag ska vara med på LitteraLund, Lunds barnboksfestival!
Jag, Christin Ljungqvist och Ester Roxberg kommer att prata om våra böcker, främst "Det borde finnas regler", "Kaninhjärta" och "Antiloper", men Roxberg och Ljungqvist släpper även nytt i vår... Programpunkten för er som är intresserade heter "Extrem vänskap på liv och död", och det är torsdagen den 18 april mellan 10.30 och 12.00 du ska vara på plats. Lokalen är Lunds stadshall, Stortorget 7. För mer info om kostnad och hela program, se här.

recension: Med slutna ögon

 
Idag brutalsågar jag. Nej, det finns inga fina omskrivningar för det. Men sånt kan väl vara kul att läsa ibland, det med? Läs min recension av Jan-Erik Ullströms bok "Med slutna ögon" här.

krönika: Rundgång

 
Idag skriver jag i HD igen.
Från litteratur till Charlotte Perelli! Läs här.

Svammel om djup

"Och så flyttar man till storstan / kanske gifter man sig, skaffar barn / och så flyttar man tillbaka"
 
Några rader ur en Kentlåt, och igår kände jag plötsligt igen mig i dem.
Nej, jag ska inte flytta tillbaka till Västra Karup. Inte heller ska jag gifta mig och skaffa barn just nu. Men vi var på väg från perversionskvällen på Café Barbro, en Ord På Scenkväll som blev riktigt lyckad trots liten publik, till Klubb Träsh, något nystartat på Inkonst. Och då började jag nynna på de här raderna.
 
Mentalt har det hänt mycket med mig det senaste året. Delvis tack vare romanen jag hållit på med, som fått mig att gräva i mig själv, min bakgrund, fått mig att se vad som skapar en människa egentligen, vad det är jag tycker om och inte tycker om här på Möllan. Delvis tack vare en bekantskap som jag diskuterat saker jag inte brukar diskutera med; vilken sorts människa du vill vara, vad du vill ha ut av livet egentligen. Jag har börjat följa nyhetsrapportering på ett mycket mer ingående sätt än jag gjort tidigare. Det går att göra det när du har svtplay; sålla ut vad det är som är viktigt för mig att tillgodogöra mig. I ett försök att vidga sin egen begreppsvärld, se utanför den egna lilla sfären. Delvis för att jag läst Nina Björks fantastiska bok "Lyckliga i alla sina dagar", om hur det ekonomiska tänket genomsyrar vår vardag, hotar nästla sig in i relationer och förstöra och ta bort värdet ur saker vi gör för annan vinning än pengar. 
 
Storstan ville jag till för att allt hände där. Och det är sant, tänker jag när jag dansar i rökmaskinen bolmande, vi ser knappt nederdelen på varandras kroppar. Hela tiden händer det något. Vi distraherar oss om vi vill, med mer eller mindre mening i det vi gör. Nästa dag läser jag en artikel om hur ekonomin och miljöpolitiken måste närma sig varandra; att vi inte kan fortsätta konsumera på det här sättet, att vi måste hitta andra värden i livet, andra sätt att roa oss på. 
Kanske gifter man sig, skaffar barn. Jag känner igen mig mycket i Nina Björks utläggningar kring hur singelmänniskan idag fungerar. Hur rädda vi är för att nya relationer ska begränsa oss, hur osäkra vi blir inför alla typer av bindningar. Commitment. Att sätta ner sin fot och säga här, här vill jag bo. Här stannar jag kvar. Med den här människan trivs jag, vill jag bygga upp en familj. 
Den här personen väljer jag att stå sida vid sida med, tills döden skiljer oss åt.
Och det här lilla livet vill jag föra vidare ut i världen, vårda med min kropp som skyddsnät, den här varelsen blir viktigare än jag själv.
Det är läskigt, eller hur?
Och så flyttar man tillbaka. Jag älskar att dansa i en rökmaskin och jag tycker om att dricka öl och prata skit. Men jag tycker ännu mer om att dricka gott vin och prata väsentligheter. Politik, relationer, känslor. Analysera omvärlden, bryta ner, gå på djupet. 
Inte behöver jag distraktionerna en stor stad tillför för det egentligen? 
Snarare kan jag längta efter skogen, träden, miljön. Jag kan trivas i det lilla, min lägenhet, vissa dagar lämnar jag den inte alls. Och inte shoppar jag mer nu, trots att jag har affärerna utanför dörren.
 
 
 
 
På Klubb Träsh sitter folk i stora snygga retrofåtöljer och tittar på en film som är skitkass. Det är meningen, vi har fått ett papper där det står vad vi ska göra när huvudpersonen slåss, varje gång någon går in i en bil ska vi skrika det eller detta, om de är nakna ska vi säga uuuuh!
Det är underhållande, det är som ett dagis för vuxna. Det är ironiskt att jag sekunder tidigare pratat med Marie om att män inte behöver växa upp, att en del av problemet med jämställdheten är att kvinnor måste kompensera detta genom att bli mammor åt dem, och att det är viktigt att försöka se den tendensen även hos sig själv och inte ge efter för den. 
Här är vi alla barn. Ironin är ett avståndstagande från att prata om äkta värden. 
 
Och plötsligt känner jag mig så himla tråkig. Jag som suttit och skrivit om tjejgänget på Cypern i bok tre, för att försöka komma fram till någon typ av värdegrundsändring hos min huvudkaraktär där. Samtidigt som jag älskat att följa hennes runtknullande, samtidigt som hennes liv i mångt och mycket liknat det jag själv haft i flera år. Kan inte jag släppa allt och bli lite ironisk, lite löjlig? Kan inte jag se på ett meningslöst underhållningsprogram längre utan att muttra inombords att detta gör dem bara för att vi inte ska tänka på orättvisor i samhället? Kan inte jag köpa en my little pony att ha som prydnad utan att numera tvingas analysera vad det säger om mig som person, varför håller jag fast i min barndom på det viset, är det något mitt undermedvetna försöker säga mig?
 
 
Jag hoppas att felet jag gör är att jag dömer andra. 
Att de inte alls är så barnsliga och icke ansvarstagande som jag är rädd att de är. Att alla som köper kvällstidningarna inte på riktigt tror på dess nyheter, utan har en distans till det, läser det mest för underhållning. Mitt under den dåliga filmen sitter jag och tänker på regissören bakom den. Visste han att hans verk skulle bli utskrattat? Visste han att det han gjorde var dåligt? Eller gjorde han verkligen sitt bästa, utifrån de premisser han hade?
 
Det är klart att det är roligt att skratta åt dålig film. Precis som det är roligt med en dikt om dålig sex eller en ironisk bok om samtiden. 
Men är det inte ännu roligare att se en riktigt bra film, som rör vid något i ditt innersta, som är äkta och som får dig att omvärdera och tänka? Är det inte roligare med en dikt om riktigt bra sex, som får dig att stöna med och återuppleva, som blottar diktarens innersta och därigenom även ditt? Är det inte roligare med en bok om samtiden som tar samtiden på allvar, som sammanför och försöker se tendenserna för vad de är, som disekerar och granskar, även när det gör ont för att man kommer till insikt?
 
Tidigare på kvällen körde Klubb ONT, Niklas Åkesson och Per Alvsten, ett performance som gick ut på att de drack öl på öl och diskuterade smakerna. Finöl, som man säger, och det är verkligen ett annat begrepp nu för tiden. "Ingen Pripps blå precis", skrockade Per menande och Niklas pratade om hur choklad verkligen blivit en återkommande smak i öl, vad gjorde vi innan choklad? Hela tiden återkommer de till hur jävla skönt det är att det är fredag. Som vilket obrytt killgäng som helst. Det är samma dövande av äkta värden, samma verklighetsflykt, samma missbruk.
 
Förr ett tag sen skrev jag som status på min författarsida på facebook, att jag börjat omvärdera det där med att skrivandet skulle vara en verklighetsflykt för mig. Är det inte snarare ett fördjupande? Ett sätt att förhålla sig till värden, som tillåter djupare diskussioner och funderingar? Även om det är sant: det är trevligt att förlägga handlingen till ett varmt Cypern när det är kallt och rysligt i Malmö.
 
Jag vet, jag svamlar, jag låter tråkig och moralistisk. Men jag önskar mig en tid av mindre yta, mer innehåll. Mer back to basic, till ruta ett.
 

10 i topp för att må bättre

Idag är en bra dag.
Jag svävar fram över gatorna, jag gör nästan allt det jag ska i ett flygande fläng, jag känner glädje och trivs med mig själv.
Igår var en skitdag.
Jag var knappt utanför dörren, det enda jag egentligen kunde ta mig för var att skriva, lite senare färga håret, jag hatade mig själv och mitt liv och ville mest av allt ligga på soffan och gråta över detta.
 
Så, idag tänkte jag dela med mig av lite knep för att må bättre. Det finns många såna listor och ni har säkert kräkts på de flesta. Så jag tänkte försöka göra en snäll sån lista.
 
1. Gör inget du inte måste. Det vill säga om du inte mår bättre av att städa, skjut upp det till en annan dag. Det går att kliva över klädhögar en dag till.
 
 
2. Gör något du sett fram emot. Se en film du tänkt se länge, baka bröd, måla tånaglarna, ring en kompis, fördjupa dig i grekisk mytologi. 
(viktigt att tänka på: om du först känner Ja jag vill baka bröd! Köper alla ingredienser, kånkar hem och sen tappar lusten/orken helt. Baka då inte bröd. Jäst håller ganska länge i datum och går den ut så kostade den ju bara 1,50.)
 
3. Om du är en skrivande människa: skriv dig bort. Skriv en scen som utspelar sig i ett varmt land eller med din drömdejt på restaurang eller i ett Sagan om ringen-landskap. Tänk inte "men jag kan ju ändå inte skriva, allt jag skriver suger". Skriv bara utan att läsa igenom det du nyss skrivit, låt dig sugas in i din berättelse som en film. 
Om du inte är en skrivande människa: bli det! Börja skriva dagbok och skriv av dig skiten. Det finns ingenting som inte blir bättre om man skriver om det.
 
 
4. Gör något upplyftande. T.ex läs Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" som ger hopp inför framtiden.
 
5. Köp nåt gott. Godis, apelsiner, fejkon, paranötter, lax. Köp inte: cigaretter, alkohol.
 
6. Rör på dig. Jag vet, den här är förmodligen svårast av alla, men det är också den som ger bäst valuta. Gym eller gå en promenad; hemligheten brukar vara att ju snabbare du rör på dig desto bättre mår du.
 
7. Gör nåt oväntat. Färga håret, tok-onanera mitt på dagen, ring den du är kär i och säg "hej! Jag tycker du är söt."
 
8. Skriv ner på ett papper som en mindmap över varför du mår dåligt. 
 
 
9. Den här tror man inte kommer funka, men youtuba gulliga djur. Se t.ex den här tio gånger i snabb följd. Brukar alltid funka för mig.
 
10. Maraton-se båda säsongerna av Mia & Klara.
 
 
 
Ja, man kan tycka att jag kunde kommit på ett vettigare avslut och att jag fokuserar för mycket på saker som går att köpa. Andra saker som funkar är om du t.ex inte har nån som kan hångla med dig och säga att du är vacker; ta lite på dig själv som kompensation. Mmm, dessa bröst!, kan du t.ex säga. Jag kan inte få nog av dem! Det brukar pigga upp. 
Vad har du för punkter, för nu har jag säkert glömt miljoner saker?

Censur, censur!

Scanpix har beslutat att upphöra försäljning av bilder till konstnären Elisabeth Ohlson Wallin.
Detta var fan i mig det sjukaste jag hört på länge.
 
 
Här är alltså bilden som fick dem att ta detta censurbeslut.
"Kungamiddagen", en helt utmärkt satir som kommentar till män med makt som köper in kaffeflickor, fullständig med Silvia som försöker städa bort naziststämpeln från det finputsade golvet.
 
Hur kan detta vara något man inte vill stötta?
Varför känner sig Camilla Henemark tvingad att säga till tidningarna att hon inte står bakom det här, "jag visste inte att fotot skulle användas i detta syfte". Nej, självklart inte. Det är Elisabeth Ohlson Wallin som står bakom detta. 
 
Män med makt ska kritiseras. Kungar som inte vill redovisa vad deras pengar används till ska kritiseras. Äkta makar som knullar runt, män som använder kvinnor som kuttersmycke, folk som allmänt försöker städa upp sin krassa historia; det är klart de ska kritiseras. 
Satir är kanske den bästa formen som finns för kritik av makt. 
 
Vad Scanpix nu gjort är en allvarlig sak för ett demokratiskt land. Var drar man gränsen? Man gör det här till en personlig fråga. Elisabeth Ohlson Wallin får inte köpa våra bilder, nähä, men annars var det fritt fram eller? Jag vill härmed uppmana Elisabeth Ohlson Wallin att fortsätta sitt utmärkta skapande, men jag vill också uppmana hela jävla Sverige att köpa bilder som aldrig förr och skapa montage som kritiserar. Kanske en tallrik med Scanpixs högt uppsattas huvuden, ett litet äpple i munnen? Kanske Reinfeld tronande som en Mao, komplett med skära och hammare?
 
Ni som tjatar så mycket om yttrandefrihet när den inte behövs; typ när man ska smutskasta muslimer eller bara vill ge uttryck för antisemitism och razism; här har ni ett klockrent fall. Det här är munkavel, eller försök till det i alla fall. Det här är vansinne. Det här är att begränsa vårt utrymme som kritiskt granskande medborgare. Och då spelar det fan ingen roll om kungen gillade konstverket eller inte. Vänd inte blad nu, Sverige.
 
Elisabeth Ohlson Wallins hemsida

recension: "Tobleroneaffären"

 
Idag skriver jag om "Tobleroneaffären - varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister", en bok om skandalen kring Mona Sahlin på -talet, skriven av hennes dåvarande pressekreterare Mikael Romero. Mycket intressant läsning om Sahlin som person, turerna kring en politiker och inte minst som granskning av skvaller-förlåt kvällspressen, och vad som egentligen hände. Spännande bok du inte vill lägga ifrån dig.
 
Läs recensionen här.
 
Som bonusrecension har vi även Bengt Ohlssons biografi över Margot Wallström, recension av Ella Andrén. 
Vad tyckte vi på dagensbok om det gångna årets litteratur, vilket var bäst i de olika genrerna? Se listorna som vi på redaktionen gemensamt tagit fram i vänstra kolumnen på sidan.
 
Gott nytt år!

En liten nyårskrönika över 2012

 
Det är nyårsdag och jag ser på "Eternal sunshine of the spotless mind" och tycker att jag får en insikt.
Jag har alltid tänkt mig att det här är filmen om den ultimata kärleken, den där stora, som ingenting kan radera bort, som alltid hittar sin väg fram ändå. Som även när du vältrat ur dig vad du hatar om den andre människan, överlever. 
Det stämmer inte riktigt.
Det är en fin film, inget sagt om det. Skitsnyggt filmspråk, underbar handling, snygga lösningar, romantiskt så det förslår. Men det jag tycker mig inse är att detta inte är riktig kärlek, så som den ser ut.
Detta är, at its best, kärlek så som den porträtteras i film. Där det behövs maffiga scenerier, men där saker och ting samtidigt inte hinner ta plats. Vad ser vi av Joels och Clementines förhållande, som övertygar oss om att de är menade för varandra? Snarare verkar de bråka oerhört mycket, hon verkar ha problem med alkohol, han har det klassiska manliga problemet med att öppna sig. 
Når de någonsin varandra?
I scenen som bilden ovan kommer ifrån tjatar Clementine på Joel att han ska öppna sig, berätta mer om sig själv. Och han kontrar med att bara för att hon pratar hela tiden betyder det inte att hon har något vettigt att säga.
 
Det är jätteromantiskt när de springer på stranden, det är jättefint att de ligger på isen och pratar med varandra, eller när de hukar under täcket och hon säger att hon alltid tyckt att hon var ful och han pussar henne och säger att hon är vacker. Men är det kärlek? Är det så här kärlek ser ut?
 
I scenen där huset rasar ihop av att minnet raderas är det kanske allra tydligast. Huset på stranden alltså: de har tagit sig in av en galen nyck Clementine fick första gången de träffades. In i ett hus som inte är deras, men där fönstret går att öppna utifrån, nu letar Clementine upp vin (förstås) och föreslår att de ska låtsas att de är det där paret som egentligen bor här. 
Joel berättar att han i det riktiga minnet flydde därifrån. "Jag tyckte du var knäpp", säger han. Hon är det galna inslaget som fanns där just då för att hans liv skulle bli roligare. Eller kanske för att filmen skulle bli roligare? 
 
Har ni tänkt på hur det ofta är så här i film? Att den timide vanlige personen dras till den galna utflippade?
Egentligen är det samma sak med mr Darcy och Elizabeth Bennet. Hon dras till honom för att han inte är som alla andra, han utmärker sig som otrevlig och visar tydlig aversion mot henne. För filmens spännings skull är det absolut bäst att hon faller för honom. 
Men i verkligheten?
 
Det är klart att alla behöver en motpart som då och då utmanar ens tankesätt. Som man kan hamna i diskussioner med, som lyfter en till en annan nivå, utmanar en intellektuellt. Men i fallet Joel och Clementine, för att återgå till det, så är jag tveksam till om jag ens tycker att de möts? Är de bra för varandra? Klickar de verkligen?
Precis som att manligt och kvinnligt inte ska behöva vara varandras motpoler, ska inte kärlek porträtteras som att det alltid måste vara opposites som attract. För att prata lite svengelska. Liknande intressen är väl bra? Liknande svagheter, liknande sätt att se på världen, att mötas i något gemensamt; det är mina upplevelser av kärlek i alla fall, av att känna att man klickar.
 
Eller också tycker jag bara att filmen som sådan hade lyfts om det varit riktig kärlek som porträtterats här. Kanske var det aldrig filmskaparnas mening? Eller också är filminstrumentet inte tillräckligt för att kunna med den typen av porträtt? Det hade behövts att fokus legat på relationen som sådan, och då hade annat fått ge vika. SOM det fina filmspråket, den lättillgängliga touchen av romantik, det oemotståndliga porträttet av Clementine (trots att hon har tydliga problem med alkohol). 
Och jag borde utveckla detta någon gång när jag är mer precis i min formuleringsförmåga och inte riktigt lika bakis?
 
Så.
En lång inledning mot det verkliga ämnet: 2012.
Som antagligen var mitt bästa år so far. Jo, faktiskt. Inte bara det uppenbara: rent karriärsmässigt, utan även det där man inte kan gå in på detaljer med, men ändå nämna: det rent känslomässiga. Ja, jag har upplevt riktig kärlek i år. Jag har även haft riktigt bra sex. Jag har utmanat mig själv i relationer, och jag har varit med om oväntade möten. 
 
Och här lite bilder och kommentarer från året:
 
 
 
Release av "Det borde finnas regler", min debutroman, stor fest på Debaser. Underbar kväll, jag var extremt lycklig, det är fint att få ett sånt uppenbart avslut på ett romanarbete, som Lisa Z sa. Att nu är den ute! Nu är den klar. Och jag är nöjd. Foto: Markus Haraldsson (c).
 
 
Jag kan inte klaga på mottagandet heller. Oj, oj. Drömmen när du skrivit en roman som blivit utgiven är ju 1. att den recenseras av de stora tidningarna. 2. att det blir bra recensioner och inte sågningar. 3. att någon köper den. 
 
Jag har fått mer än jag drömt om här. 1. I princip alla stora tidningar har recenserat den, och det har varit bra recensioner. DN-recensionen ramade jag in och hängde upp på väggen. 2. Magnus Utvik var bland de första ut. Han satt i Gomorron Sverige och sa "Efter tio sidor känns det som att hon har skrivit trettio böcker i trettio år!" och så slängde de upp en stor bild på mig över hela rutan. Där stod jag! Blek och med lite tveksam min mot en tegelvägg! Hej, hej, morgonkaffe i halsen och hybris över hela tågvagnen sen i telefonsamtal med Lovisa... 3. Den började med att klättra på adlibristoppen, ett tag gick den om Zlatans bok! Några månader senare hade den sålt slut i första upplagan; 4000 ex var det, och 2000 till har tryckts upp. 
 
En liten bonusgrej är att den eventuellt kommer att bli film. FILM?! Inget klart där än, det kostar mycket pengar att göra film och sponsorsökning är under pågående process. Men vi håller alla tummar, eller hur? 
 
 
 
Backa bakåt lite. Innan releasen av boken, men efter att det stora arbetet med den var klart, åkte jag till Thailand med min syster. Första gången jag varit där. Först var vi i Koh Lak och hälsade på familjen Robertsson. Slappsemester med bad, läsning, lugnt semestrande, umgänge med favoritungen Vicki och hennes storasyster Mia. Välbehövlig hjärn-break för min del.
 
 
 
 
Sen var det partande och shoppinghäng med Hanna, guide-systern, i Bangkok. Med Skytrain, stora varuhus, "Korparna" av Tomas Bannerhed (en av årets litterära cruscher) och ihärdigt solande. Och en snodd mobiltelefon... Stackars tjuvar, jag som inte ens har en vettig iPhone.
 
Andra litterära cruscher i år:
 
  
 
"Elin under havet" av Sofia Malmberg, "Springa med åror" av Cilla Naumann.
 
 
En annan grej som hände det här året var att min gamla dator dog, och därmed en del bilder också. Har inte orkat ta tag i det än eller ens haft direkt ångest över det, och lite backup finns det väl också, så ingen skrikande panik. Men lite underligt. Och handikappande när man ska försöka minnas sitt år, en bakfull dag som den här.
 
 
SM i poetry slam var i Göteborg i år, och jag tar mig friheten att använda Affes bild här. (c) Arefeh Behbakht, för säkerhets skull... Här på väg hem på morgonkvisten sista kvällen, jag är nyhånglad och lycklig, även om Alma Kirlic inte vann, som jag tyckte hon borde ha gjort. Jag var inte med och tävlade i år, för jag lät mitt författande gå före mitt poetry slammande. Ett beslut jag fortfarande är nöjd med, även om den omedelbara uppskattningen du får från publiken är svårklådd. Jag förpoetade lite, och fick stort beröm för nyskriven dikt, så det kändes kul ändå. Sm i övrigt var lite besvikelse, att roliga killen var det som gick hem framför mer politiskt utmanande dikter. Men, men, du kan icke styra publikens uppfattning antar jag. 
 
 
 
Min syster Sofia ställde ut sin gatukonst i Halmstad konsthall. Här ett foto från invigningen, hon står vid sina stängselvävningar. En rolig utställning i stort som visade hur du kan ta plats i det offentliga rummet, och hur viktigt det faktiskt är att vi kan göra det.
 
 
Och så pantertanterna. Detta underbara umgänge, utan vilka jag inte hade klarat mig särskilt långt. Vi som alltid finns där för varandra, pratar högt och lågt om livets viktiga. Och det har behövts flera gånger i år, av många olika anledningar. Jag önskar alla människor tillgång till sådan vänskap.
 
 
Madonna släppte en skitbra skiva.
 
Och jag fick ett krönikörsjobb på HD, som ju är värsta drömjobbet, om än lite prestationsångest faktiskt, inför varje datum.
 
 
Jag träffade Karin, och även om det inte var något som varade var det fantastiskt fint så länge det var.
 
 
Metaforbrottning kom till stan! Och världen! Poetry slam möter wrestling och oj vilken mix det blev! Missa inte detta om du får chansen att se det.
 
 
Just det, en annan bok som satt spår i år, som visserligen inte kom ut i år, men ändå: "Evig natt"! Läs och rys!
 

 
Det har jobbats på bra i år också. Av bra recensioner kan man bli både nervös och få skrivkramp och prestationsångest, eller taggad att visa att man är någon att räkna med. Jag har fortfarande inte fått skrivkramp en enda gång (peppar, peppar), och det kan tyckas snabbt producerat, men det vete fasen om jag egentligen tycker det; nu ligger i alla fall en ny roman i händerna på Ada och Anna på förlaget och det är bara att hålla tummarna för att de tycker att den här omarbetningen har närmat sig så pass att vi kan börja prata publicering. För omarbetning; det är vad skrivandet handlar om vet ni. Om ni har följt min blogg, så vet ni det. Är det något jag jobbat på det här året, så är det att tuta i er att författande handlar om störst dos hårt, enträget arbete, till väldigt liten del om pengar, berömmelse eller ens talang, men till stor del om lust och den ologiska viljan att stänga in sig med sina egna ord i flera timmar åt gången, självmant.
 
 
Morfar dog. Jag besökte det nu övergivna huset. Alla de gamla är nu döda, och morfar var den jag minst älskade av dem alla. Det är hemskt att säga så, men så var det. Det tar inte ifrån honom att han hade en osedvanligt god inredningssmak, se bara soffgruppen ovan och de persiska mattorna. Helt min stil! Och mormors hattar! Frid över dig i din himmel, morfar. Hoppas du ångrar de fula sakerna du gjorde, och tack för alla pengar du gav oss genom åren. Ditt sätt att visa att du brydde dig om människor, och det var kanske inte så väldans vackert. Men det var ditt sätt.
 
I världen hände såna där grejer som att Expressen släppte en video där SD-politiker gick runt med järnrör på stan och hotade folk med annan härkomst, kallade okända människor för hora och ändå fick fler röster.
Nina Björk skrev den fantastiska boken "Lyckliga i alla våra dagar" om hur konsumtionssamhället förstör oss, som alla borde läsa. 
Jättemånga människor blev av med sina jobb, folk som jobbat på industri i trettio år, ingen går säker från den ekomoniska krisen. Men hur ska vi lösa den? Är det verkligen shoppa mer som gäller?
Antifeminist-debatten har rasat på som aldrig förr i sociala medier. Jag har skrivit om den i boken som inte kommit ut än. I mars kommer Maria Svelands bok "Hatet - en bok om antifeminism" ut på Leopard förlag. Det ska bli spännande.
 
Min kompis Emelie fick en liten bebis igår, på årets sista dag. Det ska bli spännande att få träffa den. 
 
 
Och jag och Lovisa såg Jeanette Winterson prata på stadsbiblioteket. Vilken grej! Inte bara en fantastisk författare, utan även så ytterst inspirerande när hon pratar om skrivande, hur vi bygger upp historier kring allt vi är med om. 
 
Skottlossningar i min stad, maffiaskriverier, hatet mot invandrare som växer, svårigheten att finna lösningar. Kvällspressen som vanligt sämst i den debatten. Och jag går som vanligt hem mitt i natten i kortkort och söndriga strumpbyxor utan att oroa mig för någonting. Vilket kanske mer än något annat påvisar hur vi lever i parallella verkligheter. Integrationen som ett skämt. Klassgapet som bara växer och växer. Viktigast att påpeka: att Malmö inte är ett Chicago. Att det trots alla skriverier går bra att bo här fortfarande. Det finns mycket fint här, mycket som fungerar.
 
 
Filmen om Palme går nu som serie i tre delar på svt, sista delen ikväll kl 21. Se den. En fin bild av ett Sverige som inte finns längre, och ett värdigt porträtt av någon som många bara minns som han som blev mördad, som Mia säger.
 
 
Stockholm zombie walk! Äntligen gick jag med i den. 
 
Och så fick jag spelat in min bok som ljudbok, hej hej va roligt det var! Lina Kvist som min nya kompis.
 
 
Och så alla dessa debatter; om Tintin, om Disney, om pepparkaksgubbar. Kanske leder de nån vart? Jag hoppas att de når kärnan.
 
Jag har väl glömt en miljon grejer nu antar jag. Som att ni måste se filmen "Äta sova dö" om ni inte gjort det. Och att det här var året när jag plötsligt fann mig gilla snölandskap och kyla ovanligt mycket. 
Hur som helst: jag har haft det bra. Jag har vuxit som människa, även om jag också haft mitt huvud långt inne i mitt eget anus stundtals; tack ni som dragit ut det.
 
Hur har du haft det?
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0