Lilla sommarintervjun: Oskar Hanska

 
foto: privat.
 
Oskar Hanska, född 1981, är estradpoet och spelutvecklare. 2009 vann han SM i poetry slam i Norrköping, 2010 blev han skandinavisk mästare. Han syns ofta läsa på festivaler och dylikt, ställen han uppträtt på är bland andra Arvikafestivalen, Berlins Internationella Literaturfestival och Poetry Africa i Sydafrika. Nu är han aktuell med en skiva som heter "Krokodiltårar".
 
Amen poetry slam förstås, så känner vi varann. Ett år, jag tror det var 2008, valde Oskar ut mig tillsammans med Laura Wihlborg och Alex Bengtsson att få läsa för Riksteatern på Arvikafestivalen. Det tyckte jag kändes väldigt stort.
 
 
 

1. Hur är läget?

 

Det är fint! Jag sitter på bussen ner till Kastrup, jag och min tjej ska till Portugal på en extra semestervecka. Har hunnit jobba i två veckor sedan den längre semestern och det har varit fullt med jobb i spelstudion, ett poesigig i Danmark, en mustig workshop, skrivande på ett läger och den absolut första spelningen med materialet från mitt album "Krokodiltårar".

 

 

 

2. Är det inte jobbigt att skriva när det är så varmt ute, vill man inte hellre bada?

 

Jo, verkligen. Under det ljusare halvåret har jag över lag svårt att skriva under dagen. Och när kvällen väl kommer är jag frustrerad över att inte ha fått ur mig något så då gör jag något annat. Då blir det natten kvar men då försöker jag vara duktig och gå och lägga mig istället...

 

 

3. Hur ser din arbetsprocess ut?

 

Det börjar med en bild, kanske ett minne, ett citat från ett annat verk eller person i min omgivning. Med dikterna handlar det ofta om att jag reagerar på något. Ett citat eller en tankebana som fastnar. Eller en situation. Jag satt på en strand i Hornstull med en kompis för ett par veckor sedan, solnedgång och hela den grejen. Började nästan gråta över saker jag inte tänkt på eller pratat om på länge. Och det kanske låter skitklyschigt, sitter där och gråter med en poetkompis i solnedgången på en jävla strand liksom. Men det var fint, jag kände mig skör och trygg på samma gång. Och så länge det känns något kan det vara värt att testa skriva något om det. Testa. Inte nödvändigtvis spara.

 

Sånt samlar jag på mig. Och det hamnar överallt, i telefonen, på armen, i sms till mig själv, i mail, på pappersbitar. Sen försöker jag forma en läsbar text av det i datorn, ljuga och klistra, hitta på karaktärer som kan gestalta genom ord och handling. För hur bra alla de här idéerna än är så måste de sättas ihop i ett sammanhang som går att ta in av andra, annars är det lite bortkastat.

 

 

4. Vilken bok läste du senast och vad tyckte du om den?

 

"The Magician King" av Lev Grossman, uppföljaren till "The Magicians". Första boken sträckläste jag, det var en sjukt intensiv upplevelse. Andra boken tog lite för lång tid på sig att bli intressant, jag ville direkt rida vidare på känslan från första. Men det är absolut läsvärt rakt igenom. Grossman är svineffektiv utan att du känner dig snuvad på något och varken handling eller hans språk är vad jag förväntar mig av fantasy-genren. Skönt efter att ha tragglat "Game of Thrones"-böckerna...

 

 

5. Var befinner du dig helst när du skriver?

 

Senaste åren har jag skrivit där jag varit och gillat läget. "Krokodiltårar" skrevs över en längre tid, i två olika hem och på olika turnéer, lite i Europa, lite i New York, lite på ett hotellrum i Sydafrika. Men jag gillar fortfarande tanken på en redigt skrivbord dit jag får återkomma och skriva längre och fokuserat. Tyvärr blir det sällan så, när jag väl skriver hemma gör jag det oftast i soffan.

 

Under sommaren har jag dessutom grävt ner mig i kombinationen iPad + bluetooth + keyboard. Sjukt lätt och smidigt att ta med sig och råfint att sitta och dunka ut text på. Så nu blir det väl fik och tåg i fortsättningen också.

 

 

6. Har du någon favoritförfattare och varför just den?

 

Hmmm. Jag läser alldeles för lite böcker för att dra ett namn ur litteratursvängen. Men Aaron Sorkins tv-serier och filmer är ju grymma. Karln är ett struktur-monster! Tyvärr har "Newsroom" inte riktigt samma kvalitet som till exempel "West Wing" hade och kvinnoporträtten är rätt tradiga.

 

 

7. Du gör musik också. Skiljer sig skrivandet åt när det ska sjungas, och i så fall på vilket sätt?

 

Sjunga gör jag ju inte, tack och lov. Det ska vi bespara folk. Men att skriva för att läsa upp, rappa eller babbla över musik är väldigt annorlunda. 

 

Jag har gjort min utveckling mestadels på Spoken Word-scenen, som enskild poet. Ramarna har varit mina, framföranden kan formas på stående fot beroende på hur publiken reagerar. En text kan saktas ner, jag kan pausa när som helst och sväva ut i komiska mellansnack eller improvisationer med publiken. Med låtar som framförs med en musiker är allt mycket mer bundet. Dessutom blir arrangemanget bundet till takter, melodier och annan dramaturgi för att folk ska kunna känna igen sig och ta till sig materialet lättare.

 

Det är spännande och svårt men samtidigt en utmaning som gör att jag blir bättre inom alla delar av mitt skrivande.

 

 

8. Vad håller du på med för projekt just nu?

 

Jag avslutade semestern med att släppa tredje videon för "Krokodiltårar"-albumet, en live-version av spåret "Det som fattas". Nu ska fjärde videon klippas för släpp i slutet av september. Tills dess har jag ett par gig, Malmö och Gävle ser det ut som. Och en live-radio-grej i Stockholm. Så det blir en del resande.

 

Jag har börjat skriva lite smått på nya texter till nästa skiva. Och så funderar jag på att samla ihop mina live-poesi-texter från då och nu till en slags diktsamling. Men det vet man ju inte om det kommer att funka alls, så det får vi se hur det blir.

 

I spelstudion har vi ett par riktigt grymma projekt på gång, sådana där som antingen känns superviktiga för att man investerat mycket hjärta i dem eller för att det finns en potential att de blir riktigt stora. Allt kommer i september dessutom, jag kommer nog att behöva en till semester efter det...

 

 

9. Du har varit med och tävlat i VM i poetry slam. Det låter ju skitcoolt. Hur var det?

 

Det var rörigt och fint. Arrangemanget är ganska kaotiskt med otydlighet och strul, många som skriker åt varandra och funktionärer som hoppar av mitt i. Översättningarna av dikterna projiceras på väggen bakom poeten medan hen läser, men tekniken strulade en del och rader kastades om hit och dit.

 

Sammanhållningen mellan poeterna var dock svinbra, kanske just på grund av allt strul. 16 poeter från olika länder som hänger en vecka i Paris, turistar, festar och läser dikter. Alla struntade fullständigt i hur det gick tävlingmomentet och såg till att ha så roligt som möjligt. 

 

Jag har fortfarande kontakt med flera av dem och har träffat några under åren som gått. Senast i våras var jag del av ett projekt som bjöd in amerikanska Amy Everhart till ett tre veckor långt projekt i Göteborg, det var stort.

 (Oskar kom fyra, bäst bland européerna, Linas anm.)

 

10. Om du får fantisera fritt; var ser du dig själv om tio år?

 

Oj, usch, den frågan... Sist jag fick den var på en arbetsintervju och då drog jag något som jag antog att intervjuaren ville höra. Sanningen är att jag aldrig haft framtidsdrömmar. Jag kan inte den grejen och blir smått provocerad av hela idén. Hur fan ska man kunna veta det liksom? Jag antar att det kommer från min bakgrund där jag såg farsan supa ihjäl sig, fanns ingen plats att drömma sig bort då. Man kämpar där man är, gör det bästa av det som finns att göra något av. 

 

Missförstå mig inte, jag går inte runt och suckar av hopplöshet, det handlar inte om det. Men till exempel den här resan till Portugal, jag har inte längtat till den. Den har hela tiden varit ett framtida faktum, "vi ska åka till Portugal, det blir säkert bra, vi gör det grymmaste av det". Så ser jag på livet och projekt. "Nu är det detta projekt som ska genomföras, längre fram kommer det här och det här att hända."

 

Du hittar mer om Oskar här. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0