Intervju: Växjö-app

Idag blev jag intervjuad av Växjö-app inför onsdag! Läs här.

På onsdag kommer jag till Växjö!

 
Vet ni?
På onsdag (31 oktober) kommer jag till Växjö bibliotek och pratar lite om och läser ur "Det borde finnas regler". Kl 18.00 och det är fri entré!
 
Här har jag fått en liten presentation inför det, och ni kan få en förhandsvisning av hur jag såg ut på den tiden jag bodde i staden... Roligt att se, det var en bild som var ny för mig! Även Röda Rummet är nytt för mig, men det låter som ett trevligt ställe att kampera på. 
Däremot vann jag inte Poetry slam-SM 2011, som det står på ett annat ställe. Mitt lag Gatsby kom tvåa, så nästan...
 
Hoppas vi ses där!
 

Augustnytt!

 
Nej. Jag blev inte nominerad till augustpriset i år.
 
Jag förstod även på dagens direktsändning att det hade behövts meddela mig typ igår om så var fallet, eftersom de nominerade var där och tog emot sina diplom på plats. Så min uppdatering var lite avlöjande utan att jag visste om det.
Nåja.
Som sagt är det inte många debutanter som får augustprisnomineringar. Det finns fler priser att få och jag är bra ändå, osv.
 
Det är svårt att tippa, och jag hade inte många rätt. Även om det faktiskt var en i klassen barn/ungdom som jag hade hoppats på. Jag kan inte nog tipsa om Sofia Malmbergs fina grafiska roman "Elin under havet", läs min recension av den på dagensbok.com här
Och jag passade även på att intervjua henne när den kom ut, läs intervjun här.
 
Och sen var ju Mårten Melin nominerad, och det var ju skoj! Jag har fortfarande inte läst nån av hans böcker, skam att säga, men han och jag gick i samma skrivpedagogklass en gång i tiden, så jag vet ju att han är duktig. 
 
Läs om de andra nominerade på dagensbok.com via den här länken.
 
Nu ska jag fortsätta arbetet med min nästa bok. Fantastisk blir den. Exstatisk. Viktig. Du kommer aldrig att ha läst nåt liknande, osv. Förstås. Ses nästa år, fucking augustpriset!
 

Krönika: bokbloggarna!

Idag skriver jag krönika för HD igen! Läs här, idag om modiga bloggare och ungdomsbokens jakt på status. 
 
 
 

Jag & pantertanterna

I förra veckan sågs vi allihop, första gången på länge. Alla mer eller mindre skadade av livet för tillfället. Men still: pantertanterna. Vänskap är fan det viktigaste i livet. Och vi är så himla, himla bra.
 
 
 
 
 
Lovisa
 
 
Vilska
 
 
Lisa
 
 
 
Lite senare kom även Amanda och Isak. Det blev akademiskt sexsnack. Till exempel.
 
 
 
 
Lisa och Amanda bor i en lägenhet vi kallar för cirkusen. Den som målade väggarna här var definitivt galen. På ett bra sätt.
 
 
 
 

Du blir aldrig större än dina drömmar

Det händer en konstig sak när det går bra för en. 
Och det är att man bara vill att det ska gå bättre.
 
 
Imorgon annonseras det ut vilka som är nominerade till årets Augustpris. 
Eftersom jag har kommit ut med en bok i år, den har fått väldigt bra recensioner och bland annat varit på Svenska dagbladets topplista ett par månader i somras, sålt i 4000 ex och i allra största allmänhet har det känts som det bästa mottagande jag kunnat önska mig, så finns det, om än en mikrokopisk chans, så i alla fall en chans, att min bok ska bli nominerad i kategorin barn- och ungdomsböcker.
 
Det här är förstås inget debutantpris, och i år är året när både Sara Stridsberg och Malte Persson gett ut barnböcker. 
 
Men drömmar bryr sig inte så mycket om sånt.
De har redan galan klar för sig. Eftersom jag inte vet hur det ser ut i lokalen tänker jag mig nåt liknande Palladium i Växjö. Där står Daniel Sjölin på scenen, och han väntar egentligen bara på mig. Mitt största problem, när jag kommit så här långt i fantasierna, mitt namn har ropats upp och alla applåderar, Ada och Anna kramar om mig och vi skriker och wiiiiar som aldrig förr; är vilka skor jag ska ha.
 
Det kan ju hända att man inte har samma balans som man brukar när marken rycks ifrån en under fötterna. 
För det skulle den ju ändå göra, är det inte precis detta drömmar handlar om? Att det största man kan tänka sig slår in. 
Och ett augustpris är ju lite grann som ett bröllop, tänker jag mig. Så nära Oscarsgalan jag kommer nu för tiden, när jag valt bort skådespeleri och Hollywood.
Nu, när det största, att boken faktiskt kom ut, redan är en väl etablerad sanning för mig. Något jag vant mig vid att leva med.
 
För det är ju bisarrt, är det inte? Det här att man ständigt vill klättra högre. Jag tänkte först att jag inte ville skriva om dessa galna hybristankar, dessa fåniga drömmar, för att de är något man ska hålla tyst om. Det är en av dödssynderna att känna så. Eller snarare en kombo av tre: avund, girighet och högmod.
Men till skillnad från bibeln tror jag inte på att vägen till lycka går genom att skala av dödssynderna för att uppnå total renhet. Jag tror att renhet handlar om nakenhet. 
Att våga vara naken. 
Om jag för några dagar sen kunde ta beslutet att skriva om min ångest här på bloggen, då kan jag fan i mig skriva om det här.
 
Men för att må bra är det bättre att inte älta. Skriva av sig och försöka gå vidare här i livet, försöka sova inatt, försöka göra annat än att älta fantasier man absolut inte kan styra över. Så bilden ovan symboliserar inte något mardrömsscenario. Utan snarare rent bokstavligt: jag ska ladda ner "Terror on elm street"-filmer och se. För att det är så lätt att glömma bort alla meningslösa projekt, mitt i alla viktiga vuxna projekt (som jag numera kallar mitt romanskrivande, haha!). 
 
Som att se alla "Terror on elm street"-filmerna, bara för att.
 
Och så tänker jag att jag ska ha de här skorna när jag tackar Daniel Sjölin. Jag får öva mig lite, och så är det ju trots allt rätt tjock klack. Och man vill ju visa att man tagit sina vuxenpoäng. 
 
 
 

Och så läser vi det igen...

Äntligen!
Tid för min egen roman igen. 
Det är lätt att glömma bort det, men det här är ju också en rolig fas i skrivandet. Att läsa igenom det man åstadkommit med sina direktiv: skriv in lite fler minnesbilder, mer nävaro här, lite mer uppblandat stilmässigt här, läs på fakta, ge henne tydligare personlighet, tryck mer på det här och det där, stuva om lite, skriv bättre! Testa!
 
 
Och det är inte färdigt. Men det är på väg.
Under tiden lyssnar jag på bortglömd gammal musik. "I am a rock! I am an island..."
Men a rock feels no pain. And an island never cries.
 
"I held up and robbed a ha-a-ard licker store..."
 
(Simon and Garfunkel, om det fanns tvivel)

Bättre idag

Tänkte mest bara skriva att det är bättre idag.
Pappa ringde efter förra uppdateringen, det är ju fint hur det blir så.
Idag har jag tränat mig svettig och arbetat klart responsen till Eva, min gamla elev, som jag ska träffa i eftermiddag. Och sett första delen av "Torka aldrig tårar". Det är ju så svårt det där, tycker jag, man vill ju se del två också. Samtidigt vill jag läsa böckerna. Och det kommer ju inte kännas lika kul om jag vet vad som händer... Hm! Hur gör ni?
 
Igår var det första SMkvalet i poetry slam. Wii va kul det är när det kommer igång! Jag var bara publik och ibland är det så skönt att vara det. Vann gjorde Sanna, som läste bland annat en fantastisk metaforrik dikt som var hysteriskt rolig, och en om hur det var finare att vara kär på högstadiet. Har hon läst min bok, tänkte jag i smyg. 
 
  
 
I övrigt återupptäcker jag potatisbullar. Och ananas! Det är konstigt vad man kan bli sugen på efter träning.

These days

 
Ångest är ganska tjatigt. Alla dåliga tankar är blå och tonårsdoftande, och egentligen är den stora skillnaden nu jämfört med när man var just 14, att nu vet man mer om avgrunden. Det går att bli bittrare. Det går att hugga fler drömmar längs med fotknölarna. Det går att såga upp magen på ett helt annat sätt så att säga, än den lilla kniv man tänkte sig då. Förr. När drömmarna var lite mer barbie. 
 
Jag tillhör de som stänger in mig när jag mår dåligt. Har hört att det är rätt vanligt beteende. Lyssna på musik och vagga kroppen. Försöka. Eller bryta ihop. När ingen ser får man ju som bekant göra vad som helst.
Min nacke gör så jävla inåt helvete ont, trots att jag gör övningarna som hon gav mig. Jag ser cancerknölar eller vad fan som helst, det är tjockt och oundvikligt, som en tickande nedräkning bara. Det är logiskt.
 
Den här gången är det dags att titta på gamla foton. Tänka tillbaka, utvärdera, betygsätta. Är jag bättre nu? Och då handlar det inte om framgång. Då handlar det om det som är lika för alla. Lycka. Det som är varmt i magen. Förälskelse. Sånt tjaffs ni vet.
 
Förlåt att jag är så ärlig. Det är ju också något att få ångest över. Men min filosofi mitt i all den här sörjan är intakt: jag tror att alla mår skit ibland och att vi mår bättre om vi får läsa om andra som mår skit ibland. För att det är viktigt att säga det högt, särskilt när det är så jävla mycket inredning och bröllop och gravidmagar och lyckat hela tiden, alla poäng vi plockar, alla kilon vi går, för att jag tror att det är viktigt att berätta att allt inte är så där hela tiden. Glansigt. Tillrättalagt. För att jag tror att även Elsa Billgren bryter ihop med pandaögon då och då. 
 
Jag kräver inget bröllop. Nej, ärligt, det är inte en av mina drömmar. Jag vet inte ens om barn skulle vara så passande, jag är rätt så främmande för karusellen. Det är vackert, ni får gärna hålla på, men jag kan inte riktigt se mig själv där.
 
En liten relation skulle dock vara trevligt. En sån där förälskelse så att "Säkert!"s honungslåt känns sann igen. Jag antar att jag borde ta tag i de där sakerna först, ni vet, harmoni och kärlek till sig själv, buddha, knäna böjda under kroppen och allt i en enda lycklig jävla helhet. 
Kanske vill jag bara fly igen?
Jag har tusen sätt att fly. De flesta av oss har det, återigen tror jag att det är universalt. Eller också skyller jag bara ifrån mig på er, det kan ju vara lite sak samma. 
 
Utvärdering.
 
Det fascinerar mig alltid, hur det sätter sig i kroppen. 
Fingrarna blir stela, magen gör ont, huvudet, illamåendet. Ångest heter det. Och hur jag blir duktigare och duktigare på att se in i minsta lilla bit av mig själv. Med svarta ögon, bläckdroppande. Fy fan va inget är något värt då. Varje ord jag skrivit är mest en flyktprestation. Det inre uppfläkt på papper bara. I fina ord inklätt. Men kroppen kan inte fly. 
 
Som att kroppen går ur kroppen. Klär av ett yttre skal, och det innersta, det som alltid varit det sannaste, läxar upp. Brottar ner och håller fast, slår hårt på kinderna. Spottar. Biter i kinden. Slutar inte förrän jag skriker. Förrän bitmärkena blir blå. Hjälper det? 
 
Vad hjälpte förra gången?
 
Det kommer att komma en ljusning. Någonstans vet man det, och den får helst komma imorgon för man har ju inte tid med det här. Den vuxna som vill resonera med den barnsliga, den som flyr undan ansvar, vänder in och ut, går sönder. Den starka vill läxa upp den svaga. Uppfostrande, uppfordrande. Att skärp dig.
 
En väl anpassad maskin. 
Mänsklig, men helst perfekt.
 
Den här gången är det ex. Sånt man har haft, som har funnits i ens liv, men nu är så långt bort, ogreppbart. Ofattbart, obefintligt. En annan människa som nu gått upp i rök. Han kunde lika gärna vara död. 
Och att det var min skräck en gång, när jag gjorde slut. Att förlora honom ur mitt liv. Och så gjorde jag det.
 
På lördagen lyssnade jag på låtarna vi hade. Eller bara det som påminde om. Och sen resten också. Allt som nånsin påmint om andra. För att banka in det lite mer: hur jag nu låg här själv. Det får man inte prata om. Att man är ensam. Det ska vara självvalt, lyckligt, en flirtande singel utan hållpunkter som drar tillbaka. 
Och jag brukar inte låtsas om det heller. En väl anpassad maskin.
 
Jag har aldrig lärt mig att prata om ångest. Har ni det? Det var därför jag ville ha med det så mycket i "Det borde finnas regler". Låta Mias deppighet breda ut sig, stor och väldig stundtals. Alltid obekväm. Alltid objuden. 
 
Jag tror att ni också har det så här ibland. Ljug inte för mig.

recension: Winterson

Idag är det jag som recenserar på dagensbok.com!
Läs min recension av Jeanette Wintersons senaste här.
 
 

Sjukt effektivt!

Det sjukt effektiva projektet att spela in en ljudbok... Samarbeta med en som liksom du själv är något av en arbetsnarkoman, och du läser in femtio sidor per gång. Tjohoo va det gått undan! Idag var det 67 sidor och vi höll på att krevera. Det såg ut så här:
 
 
Min lilla koja...
 
 
 
 
4 kapitel kvar...
 
 
 
 
Lina har en hemmastudio, och för att det inte ska höras "rumsljud" som det kallas, får man bulla upp med madrasser, filtar, täcken, kuddar som ljudet kan studsa mot. Det blir också väldigt varmt av det, kan jag meddela, som stod mitt inne i den lilla kojan.
Ibland har grannen dinosaurier på besök, och ibland blir man medveten om hur mycket en tvättmaskin egentligen låter. Oj, oj det där med ljud ja, det är en hel vetenskap!
Med lite redigering trollar Storytel bort datorns brusande i alla fall, och här kan ni tjuvlyssna på det som sen kommer att bli själva ljudboken. 
 
Kom ihåg: vi är väldans nöjda med dessa effektiva dagar, och är inte supersugna på att göra om, ifall det inte handlar om stora korrigeringar förstås...
 
 
 
Tack Lina Kvist för en hemskt trevlig inspelning! Det var dagarnas avslappning, trots mycket jobb.
Nu blir det soffan, läsa och godis här. (tyst läsning!)

Efterdyning: bokmässan...

Jag var ju inte bara som författare på bokmässan, utan även som reporter för dagensbok.com. I år ska jag även försöka skriva om seminarierna jag gick på, till skillnad från förra året då det blev mindre av den varan... 
Läs om ett av de som kändes viktigast här.

Inspelningen är igång!

 
Nu är inspelningen av ljudboken "Det borde finnas regler" officiellt igång! 
Klockan är mycket, det är sena kvällen och hon som hjälper mig med detta har annat jobb att sköta, så det dröjer ett tag innan filerna kommer att laddas upp på Storytels sida. Men snart! Så då kan ni också lyssna under processen. 
 
Min relation till min bok är fortfarande nära förstås, men den blir alltmer som en tingest för sig själv. På nåt vis har karaktärerna blivit levande personer, som faktiskt precis som i Jostein Garders "Spelkortsmysteriet" har hoppat ut ur mitt huvud och nu befinner sig i världen. Världen som förvisso ryms mellan pärmarna i en bok, men ändå. När jag läser deras repliker tänker jag mig dem som levande. Inte som några karaktärer jag bara hittat på.
Det är rätt häftigt på nåt vis.
Fast låter mest självupptaget när jag skriver det, kanske?
 
Jag vågar i alla fall lova att vi är effektiva. 39 sidor inlästa ikväll, and counting! Och roligt är det också. Lina Kvist verkar precis som jag vara något av en arbetsnarkoman och idag var båda hyfsat trötta och lite flamsiga i pauserna. Det känns som att det blir ett lyckat samarbete, det här.
 
 
 

Bildkomplettering: seminariet!

Så, här kommer lite utlovade bilder från vårt seminarie i torsdags!
 
foto: Lovisa Appelkvist (C). 
 
 
foto: Lovisa Appelkvist (C)
 
 
foto: Lovisa Appelkvist (C). 
 
 

Bokmässan 2012: "Nu ska jag hem och läsa din bok istället för att gå på krogen"

  
 
En stor del av bokmässan är att välja kläder att ha på sig på den. 
Tröjan ovan fick jag av min pysselsyster Sofia i födelsedagspresent. Den var för varm för att använda på golvet, och kanske var jag lite för blyg för den också (på framsidan en etikett där det står "Lina Arvidsson författare"). Men Ada tyckte den var fantastisk och fotodokumenterade.
Tröjan nedan tryckte jag som ett led i kampen för rättvisa. För att jag tycker att Julian Assange borde ställas inför rätta i Sverige för att han är misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp. Och det känns helt idiotiskt att han ständigt kommer undan med det. Som Lovisa säger, "om trettio år vandrar han omkring med en kaffekopp och foppatofflor på Equadors ambassad". På den nivån är det nu. Ett skämt.
 
 
Första dagen var mitt seminarie med Jenny Jägerfeld. Jag hade varit lite nöjd över att mitt författarfoto florerat på utskick inför och i katalogen, men på programmet för dagen såg det trist nog ut så här:
 
 
Vilken sal är det? Vad heter seminariet? En kollega på Hd undrade försiktgt om det hade utgått?!
 
Nej, det hade det inte, och det blev bra. Mörkt i salen så inte kunde jag uppskatta hur många som var där. Men skrattade, det gjorde dem. Uppsluppen, bra stämning, om än jag var nervös och sa lite andra saker än jag tänkt mig. För det är så man gör. Man övar och övar och sen blir det nåt helt annat. Men jag är nöjd. Det var roligt. Ingen kissade på sig. Lovisa fotade, så bilder kommer senare.
 
          
 
Jag inser att jag var ganska dålig på att fota i år. Men här är i alla fall lite grann från minglet vid Gilla Böckers monter, som också var första dagen. Vår trevliga förlagsmiddag har jag inget alls från tyvärr. Men lägg märke till hur Åsa Anderberg Strollo färgmatchar "Het", som är svart (hennes byxor var svarta) med rosa insida. "Het" är en erotisk novellsamling som Gilla Böcker gett ut, och som jag ännu inte satt tänderna i, men nu står den åtminstone i bokhyllan. Inte signerad, för så snabb var jag inte...
 
Jag har missat att fånga Anna, en av tjejerna som jobbade i montern, ser jag också. Å, illa! Christine skymtar fram på den sista med Jenny. 
 
Bokmässan innebär: ständigt för lite sömn, för mycket människor (på fredagen och lördagen vill man nästan skjuta av lite), hemskt intressanta föreläsningar som man frenetiskt antecknar under för att sen försöka skriva vettiga krönikor om (jo, jag ska! På dagensbok! Senare, snart!), böcker, böcker, böcker och kraschade konton, kändisar, mingelvin och tydligen får några hångla också. 
Det fick inte jag. 
Men; jag pratade med Tomas Bannerhed! En av de stora läsupplevelserna det här året (ja, jag läste "Korparna" först i år), han fick augustpriset och Borås tidnings debutantpris och jag blev lite i beundran (så säger man nog inte, men ändå) inför hans språk. Förmodligen framstod jag mest som ett dyrkande fan som febrilt söker gemensamma nämnare efter några glas vin. Jag försökte shapa upp mig på slutet genom att dra Magnus Utvik-kommentarerna, och jo, då sken hans ansikte upp och han gratulerade. Och jag kände mig förvirrad kring rolltillhörighet och återgäldade "grattis, grattis!" tillbaka. 
 
Det finns en hierarki, som Pernilla Alm pratade om, och samtidigt som det kan skava att man fortfarande, trots lysande recensioner, i sammanhang med folk som Jessica Gedin och Lasse Berghagen alltjämt är en nobody, så njöt jag av att nicka igenkännande åt Eija Hetekivi Olsson, som råkade vara på samma sida som jag i katalogen... ja, ni hör ju själva! Nivån! 
 
Nej, då är det roligare med såna som Carl-Michael Edenborg, som kommer fram till mig på minglet och säger "jag trodde nog jag skulle hitta dig här!" Jag och Lovisa råkar köpa hans bok samma dag utan att ha pratat med varandra innan och han signerar glatt över ett bord på Park. Spontant blir jag inbjuden på fest "nästa gång jag kommer till Stockholm". Det känns inte alls storvulet och jäsigt eller fyllegrejaktigt, utan bara trevligt.
 
 
Och så den där räkmackan. Som man skämtar om, den kostar 189 spänn, haha, köp inte den för fan, allt är så jävla dyrt på mässan! 
Och dag två står vi i kö i tusen år för att komma in och få beställa just räkmackan. Och det är fan värt det! Jag lovar. Massor av räkor, massor av majonnäs, och alla fick plats runt samma bord. Inte ens Unni Drougge kunde tränga sig förbi den proffsigt trevliga Hitlerservitrisen...
 
 
 
 
 
Det här med att alla böcker är samlade på samma ställe, det gör ju inte nödvändigtvis att de är billigare... Men det gör att shoppingdjävulen vaknar, så att säga. Man minns vad man tidigare gått och grunnat på, önskat sig, tänkt att man skulle läsa när andra recenserat.... Jag är nöjd med att jag inte köpte riktigt lika många som förra året, så det så.
 
 
Christin var också i ett samtal, på Ung Scen tillsammans med Ada och Amanda Hellberg. Spännande att få höra om deras resonemang kring spökligheter i litteraturen och varför man väljer att skriva om just det. Varför inte? var väl snarast det förvånade svaret.
 
 
 
En dag åt jag lunch med Jenny Green på den stora restaurangen på övervåningen, där man får köpa vin till maten fast det är mitt på dagen. Eller det får man väl alltid, men där känns det som en extra bra idé. Och det finns dessert och kaffe också och man kan ta hur mycket mat som helst. Då pratade vi skrivande och Olof Palme och om hur konstigt det är att folk röstar på moderaterna. När vi kom ner på golvet igen sa Jenny "tror du att vi är lite berusade nu?", och jag bekräftade, för plötsligt var det inget jobbigt längre, att folk gick in i en hela tiden.
 
Emelie satt i debattsamtal med bokbloggare och ungdomsförfattare i två timmar i Bonniers monter. Två timmar! Vi stod där inte så länge, men det lilla vi såg skötte hon galant. Och inte minst bokbloggarna var duktiga! Jag och Christin var på möte med dem sen, och de fick fråga oss frågor om allt möjligt, var inspirationen hämtas, hur det går till att bli publicerad, hur det känns att debutera, och så vidare. Hemskt trevligt! Och sen fick vi signera tygkassar och böcker. Jag hade med mig min gigantiska penna som Christin misstog för en cykelpump. 
 
 
Emelie och Lina Forss i samtal med bokbloggare.
 
 
Mikael Nemi visade sig vara en fantastisk berättare. Ser fram emot att läsa hans bok!
 
 
Intressant samtal om huruvida vi exotiserar landsbygden. Jag var lite stolt över att ha läst alla böckerna i seminariet. "Åsen" av Katarina Fägerskjiöld, "Korparna" av Tomas Bannerhed och "Den tjugotredje dikten" av Stewe Claeson.
 
 
Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg pratar erotik och sånt.
 
Tack alla för en trevlig vistelse! Jag längtar redan till nästa år.
 
 
Här vill jag bo.
 
 
 
 
 
Vi missade My Vingren läsa ur sin nysläppta debutnovell "Riktiga flickors manifest". Men man kan inte vara överallt när man är hungrig. Och jag fick med mig den hem i alla fall! Signerad och tjusig. Fick även träffat Kawa Zolfagary, mannen bakom facebookgruppen "Vita kränkta män". Awesome!
 
 
 
Musikquiz på Bangfesten! (det där är min penna. Charlotte som håller i den.)
 
 
 Och just det! Citatet ovan var från okänd tjej som gick framför mig när vi skulle hem en kväll, hon vände sig om och droppade detta. En sån kommentar va! Man blir ju solsken.
 
 
 
 
 

RSS 2.0