Mellan hybris och misär

 
 
 
Redigering med sikte på mitten av december...:
 
 
 
"JA! Reproduktion! Det är skitbra att du får in det ordet här. Skitsnyggt! Jag skriver det; "s-k-i-t-s-n-y-g-g-t utropstecken utropstecken utropstecken, du kan få fem utropstecken för det, det är skitbra, så. Nu går vi vidare."
 
Att gå igenom sin text och se vad som funkar och inte funkar kan så här i fjärde, femte vändan handla lika mycket överpedagogisk uppmuntran, som piskan på ryggen. 
 
"Återigen: Nej! Det här måste komma innan detta. Det här är för rörigt, jag hänger inte med. Och det här har du sagt nu åtminstone tre gånger, fundera på att stryka åtminstone en av dem?"
 
Och lyckan när det flyter på i det nyskrivna.
"Du måste vara ett geni. När skrev du det här?; det har ju knappt redigerats! Så himla bra detaljer! Det funkar visserligen inte just där det ligger nu, men det är ju bara att flytta det. Skitsnyggt! Och så tar det upp de grejerna utan att det blir övertydligt. Du är så bra, Lina. Så himla bra."
 
 

Sofias vernissage!

En annan sak som hänt är att min syster Sofia, som pysslar när hon inte är förskolelärare, medverkar i en utställning som just nu visas på stadsbiblioteket i Halmstad, min gamla gymnasiestad. Vi åkte dit för att vara med på vernissaget. Utställningen heter "Mjuka tags" och ni hittar mer info om den här
 
 
 
 
Den här vävde hon på plats under dagen! "Du är vacker som du är". Pappa beundrar.
 
Utöver Sofias stängselvävning fanns det all möjlig konst som tog plats i det offentliga rummet. Jag fotodokumenterade lite. 
 
 
Uppochnervända ankor i taket. Och en virkad cykel i bakgrunden. 
 
 
Tydligare här! 
Oskar Hervén följde också med. Hallå liksom, hur ofta träffar man honom?! Trevligt värre!
Klicka på bilderna nedan för större.
 
     
 
Ansiktena i väggen finns i Göteborg, men bleknar bort snabbt. Det är konst gjort med hjälp av vatten! Gjorda av  Joakim Stampe. Tjejen som broderar i säten på bussar hon åker, Ulrika Erdes, har fått både skäll (av Skånetrafiken) och beröm (på ett annat ställe tyckte de att hennes alster förhöjde turerna för folk!). Om man ville fick man prova på själv att pärlplatta eller brodera. 
 
 
Jonatan Josefsson som gjort den tuffade mattkonsten sa att man fick lov att ta på hans konst. Jag gillar helt klart utställningar där man får ta på konsten!
 
 
Max Magnus Normans fina katt med pojke. Han har även gjort en katt som stod och svajade mitt ute i Nissan. Mycket verklighetstrogen, tyckte Hanna och Oskar, som undrade hur den kommit dit.
 
 
Hanna tog också på konsten och råkade dra ner den lite så att gungan hängde snett. Hihi!
 
 
Eftersom vi var på ett bibliotek var jag förstås tvungen att kolla hur väl de skyltade min bok. Inget att klaga på där inte! På hyllan av nyutkommet, med omslaget fram, bredvid en kollega från Gilla: bra där!
 
Sofia Arvidsson hittar ni mer om här.
 
 
 

Carnévalesque!

Det har hänt så mycket den senaste veckan att jag inte riktigt hinner med att uppdatera om allt.
För en vecka sen var det t.ex Carnévalesque på Moriskan, och vi var tjusiga som få. Tema: Venetiansk mask!
 
 
Förfest hos Nils. 
 
        
 
 
Väl där missade jag tydligen den manliga strippan. Damn!
I övrigt en trevlig kväll, där man mest går runt och glor på andra och fascineras över ansträgningen folk har gjort. 
 
   
 
Paret ovan var läskigast att fota. "Får jag fota er?" De sa ja, jag fotade och hade ingen aning om vilka miner de gjorde där under. Masker är läskigt, läskigt, läskigt!! Och stundtals lite hett.
 
 
Vi hittade ett bord en trappa upp... Som att stiga in i en film.
 
 
 
 
 
Den mörka versionen...
 
 
.. och alltid lika tråkiga blixtversionen.
 
 
 
 
Jag fotade ett okänt par. Det känns som en sån kväll när man får det.
 
 
 
 
 
Att dricka med näbb...
 

Röran, strukturen, recensionen, krönikan

Idag recenserar jag "Fallvatten", Mikael Niemis nya ohyggligt spännande roman om översvämningskatastrof i Norrland. Läs den! Läs recension här
 
Och så skrev jag en krönika i HD igen häromdagen, om mina bryderier med facebook. Som jag säkert inte är ensam om. Läs krönikan här!
 
 
Annars är det omarbetning igen. Lite kämpig och kill your darlings och snårig den här gången, så för att underlätta för mig själv kör jag lite mer på gestapoform. Så här ser det just nu ut runt mitt skrivbord:
 
 
 
 
Min syster Hanna som sov över här i dagarna förstod inte riktigt vitsen. Men huvudsaken är ju trots allt att jag gör det. Ett papper för varje ämne! Beta av i en ordning som ser ut att passa. Klippa, klistra, sålla! Och om några veckor har jag ett manus jag kan läsa igenom igen. Kör!

Erotisk special på dagensbok!

 
 
Det är ruggigt och mörkt, och vi på dagensbok vet precis vad ni behöver. Erotisk special! 
Här har vi bullat upp, med erotik och romance. Följ länkarna via den här sidan. 

Om redigering och förläggarens roll

Jag läste om redigering och relationen mellan författare och förläggaren på debutantbloggen häromdagen, väldigt intressant. Läs här.
 
Och igår päbörjade jag ännu en redigering av min pågående roman. 
Det kan göra en helt matt av trötthet, det där med redigering. Många tror att du skriver din roman och sen är den klar. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Och egentligen är det otroligt att man orkar. Traggla igenom sin text om och om igen, slipa, kasta om, hugga och fylla ut, allt för att den ska bli så bra som möjligt.
 
 
Jag har turen att ha en fantastisk förläggare och redaktör, i form av Ada Wester. (Anna är förstås också fantastisk, men när det kommer till att jobba med texten är det ju Ada jag jobbar med. Anna sköter marknadsföringen.) Nu har vi pratat två gånger i telefon om min roman, och varje gång har hon sagt "jag tror så himla mycket på det här projektet!" 
Och ändå har jag förstås en hel klottrig a4 med saker jag ska gå igenom och ändra inför nästa färdiga omarbetning. Förhoppningen är att den kan komma ut i sitt färdiga skick till hösten 2013, men det är alltså långt dit nu. 
 
 
Vad jag gjorde igår var att sitta och gå igenom vilka ämnen jag tar upp till diskussion i varje kapitel, eftersom Ada tyckte att det var lite rörigt. Jag har lite grann ryckt på axlarna åt detta och tänkt att det främst rör de första två kapitlen, att det varit delvis min mening ("hallå, jag vill att det ska se ut så!"), samtidigt som jag hållit med henne om att jag behöver en bättre överblick. Att det på sina ställen skapar ren rörighet och svårighet för läsaren att hänga med i min berättelse. 
 
Och som vanligt är det bara att bita ihop, le genererat åt sig själv och applådera Ada för hennes skarphet. För så rätt hon har! Här snuddar jag vid fyra olika ämnen på en sida, med hopp lika tvära som den mellan Sverigedemokraterna och självinsikt, med utläggningar som rör sig från det ena till det andra i en blandning som knappt ens min egen hjärna hänger med i!
 
Så, nu finns det papper med direktiv, som ska klippas sönder och läggas i högar. För att varje ämne kanske kan få vara för sig? Det röriga intrycket, som jag trots allt tänker kan få fylla en funktion, kan komma fram ändå. Men ingen mår bra av ett resultat lika rörigt som det uppenbarar sig i mitt huvud, jag lovar. Exempel på hur anteckningarna kan se ut:
 
 
Oj, oj, oj vilken obegriplig liten teaser tänker ni?
Ja, men så tänker jag att ni mår bra av att inte veta för mycket innan ni läser...
 
Detta var bara punkt ett på Adas lista, men jag är övertygad om att även de andra kommer att tilltala mig på samma sätt. När jag kommit ur min obstinata "men hallå, jag är författare, jag vet bäst!"-bubbla, som förläggaren är där för att krossa. Det handlar alltså inte om att någon klampar över mitt manus med en yxa och sonderar terrängen. Det handlar om konstruktiv kritik som snabbast möjligt leder till bäst resultat. Det är som städning. (Usch påminn mig inte!) Alltid lika skönt efteråt.
Eller nej, det är inte som städning. Det är ju, när man väl kommer igång, mycket, mycket roligare.
 

Om vikten av att inte raka armarna

 
"Varför rakar du inte armarna?"
Frågan kommer från en kille i åttan, jag och Lovisa är ute och pratar om poetry slam och jag har precis rönt respekt för att jag skrivit en bok på 317 sidor. Men detta är alltså följdfrågan. Varför jag inte rakar armarna.
 
Både jag och Lovisa blir förvånade. Raka armarna? Sen när gjorde man det? Jag kommer därifrån med huvudet i behåll, tränar och under tiden växer ett visst ursinne till stackato. Jag tror vi behöver prata om det här.
 
Jag rakar inte armarna och har aldrig rakat armarna. Men ja, jag är medveten om att de är håriga. Det är dessutom mörkt hår, till skillnad från håret på exempelvis min mammas armar, och det vet jag inte vad det beror på. Kanske har jag mörkare anlag från pappa. Kanske är det för att jag hade ätstörningar på gymnasiet, vilket främjar hårväxten på kroppen, jag vet inte. Men nej, jag tänker ej heller bleka det.
 
Jag har verkligen haft komplex över mitt långa hår på armarna, men just idag är jag extra glad över att jag inte har tagit steget att raka av det. För vad händer om jag rakar mig; rent fysiskt? Håret som växer ut blir stubbigt och strävt, det blir samma pågående process som benen kräver, fast av uppenbara skäl blir det svårare att strunta i det och dölja om man skippar en rakning då och då. 
Men kanske är det mer intressant att kika på vad som händer psykiskt.
Om jag rakar armarna ger jag upp. Då säger jag okej till ett samhälle som kräver allt mer drastiska tilltag för att jag ska kunna klassas som en godkänd kvinna. Då fortsätter jag göra ner min egen kropp, som jag så har kämpat för och stundtals fortfarande kämpar för att tycka om. Då stannar min utveckling mot lycklig, hel människa med stort självförtroende, nöjd med den jag är, och inte nog med det:
 
om vi går tillbaka några steg
 
en 317 sidors roman; det var alltså värt att respektera.
Ja! Precis! Och det är denna typ av respekt jag vill ha.
 
För att fokus inte bör vara på hur jag ser ut, utan på vad jag tillför världen.
 
Det är fan i mig nog nu, kan vi lägga ner. Jag orkar inte med fler nagelförlängare, bantningsprogram, botoxkinder och -läppar. Sluta suga ut min must. Sluta förminska mig, när jag har förmågan att bli hur stor som helst. Det här är vikten av att jag aldrig, aldrig rakar mina armar. Och vikten av att jag förmedlar till tjejerna, OCH killarna i det här klassrummet och i alla klassrum överallt, att det ska fan inte trängas in i ett än snävare ideal än det vi redan har. 
 
Sluta förminska er.
Sluta låta andra förminska er.
Vi kan bli hur stora som helst.
Om vi bara skiftar fokus.
 
En påföljande diskussion är förstås att vi är värda något även när vi inte producerar 317 sidors romaner, eller vad det nu är för drömmar vi har som vi vill förverkliga. Men det är en lite krångligare diskussion, vi kan ta den en annan gång. 
Idag handlade det främst om armar.
 
 

På tal om Freddy...

Jag har ju som biprojekt att se alla "Nightmare on Elm Street"-filmerna, men har känt att efter den tredje tog det liksom lite stopp för mig. Är nästan mer sugen på att leta fram "Det" ur gömmorna igen. Berättelserna har ju likheter, eller hur? Det handlar om mardrömmar som blir sanna, som blir verkliga monster. En fantastisk grogrund till story, men ack så fel det kan bli med skräckfilm ibland. Ofta är det för att man inte litar till storyn utan vill dra in så mycket effekter som möjligt. Som i trean... där Freddy verkar anta de mest fantastiska kreationer. Tuggande jättelarv, stapplande skelett, allt i dålig 90talstappning. Håller ni med mig?
Vad röstar ni för?
 
 
Det här var skrämmande likt Nathalie Portman. Men det var inte hon! Sjukt besviken, efter att ha suttit en evighet för att slutligen para ihop ansiktet med rätt skådis... Däremot syns en ung Patricia Arquette och fine Lawrence Fishburn.
 
 
 
 
Däremot, en spännande grej rent filmhistoriskt: i Elm Street 3 finns embryon som stulits till senare alster, där med bättre resulttat. Den lilla trehjulingen från ingenstans till exempel, röd och skrämmande, känner ni inte igen den från "Saw"? 
Och vem var det som drogs in i teven? Eller nej, hon kom ju ut... "The Ring"!
 
En scen jag genuint gillar, eller ogillar eller vad man ska säga, den funkade rent skräckmässigt, är den där killen får sina armar och fötter uppsprättade av Freddy, som sedan drar upp honom ur sängen och rör honom framåt genom att dra i trådarna ur hans kropp, blodiga scener, stapplande framåt som en marionettdocka.
 
Jaha. Nu lät det ett sugande ljud från min toalett här... Kanske inte "Det" härnäst ändå...

Recension: Bakom den nakna huden

Recenserar idag igen!
 
 
Annelie Babiiz drabbande bok om jobbet som strippa. Läs recensionen av "Bakom den nakna huden" här. 

Om pungar och böcker

Jag läste ut den på två dagar, så det var ju en sorts betyg, antar jag...
"Femtio nyanser" alltså. Det blir en recension som är både för och emot, kan man säga. Läs den i vår erotiska special nästa lördag.
 
Idag började jag så smått bläddra i "Världens viktigaste bok", som jag förstås borde läst för länge sen. Där får man lära sig saker som att pungen ändrar i storlek beroende på väderlekstemperatur. För att spermierna trivs bäst i 34 grader egentligen, inte 37. Galet va? Det var en sån grej jag kände att jag inte hade supermycket koll på.
 
 
Pratade med Ada, min förläggare, nyss om hur nästa roman fortskrider. Lite omarbetning är det allt kvar, men hon sa 1. "Jag tror jättemycket på det här projektet", och 2. "Det här är genialiskt", och 3. "Om du jobbar på tror jag det kan bli publicering till hösten."
Jag sammanfattar det som bra, även om vi ska höras mer när hon läst klart. 
 
Har ni läst "Springa med åror" än?
Nähä, men vad väntar ni på då?
 

Springa med åror - tio poäng!

  
 
 
Idag recenserar jag en tiopoängare! Läs om Augustprisnominerade "Springa med åror" av Cilla Naumann på dagensbok via den här länken.

Porr i soffan

Mer läsa än skriva just nu. 
Idag står erotik på schemat. Vi har en erotisk special coming up på dagensbok, och jag är nu en av alla de som ska läsa den berömda boken... Har fått höra från kompisar att språket ska vara kass, har fått höra från arbetskollegor att man inte kan slita sig. Nu får vi se vad jag tycker!
 
 
Jag ska även läsa ut en novellsamling från Gunnar Blå, och så har min kompis Jenny skrivit ut sin roman. Som tyvärr får hamna lite på efterkälken nu då, eftersom det är hårt tidsbegränsat med det här... Soffan, då! Hit me, porr!

By the way: Klar!

 
Ja, just det, jag blev klar häromdagen. Med manuset alltså, skickade in till Ada. Så nu är det lite tomt och spännande... Och jag slog min deadline med två dagar, badam!
 
 
Nu ska jag gå och träna, för annars mår jag tydligen skit.
Det måste eventuellt tas beslut om rökstopp igen. Gah. Mitt psyke alltså. 

Rapport från Växjö!

 
På besök i förgången tid.
 
För mig är Växjö det. Förgången tid. 
Här bodde jag mellan 2005 och 2008. Pluggade filmvetenskap och kreativt skrivande. Ett år spydde jag på varje fest jag var på. Ett tag jobbade jag som redaktör på en kulturtidning.
Större delen av den tiden var jag tillsammans med Åskar, som jag betraktar som ett av mina fina ex. De där exen som man aldrig kommer att glömma, alltid på något sätt kommer att älska. Det var fint att ses och kul att höra om hans framgångar i Växjös konstvärld. Å, jag kommer alltid att gilla att hänga med Åskar! Fast han måste ju läsa min bok...
 
Där Plan Bs fina innergård fanns en gång i tiden har de nu öppnat upp en autostrada som inte alls var speciellt mysig. Vi gick där igenom och rös av tidens gång och människors oförmåga att bevara fina gamla byggnader.
 
 
Jag var ju i Växjö främst för ett författarbesök på Stadsbiblioteket. De hade ändrat om där lite sen jag var där sist. Nu fanns det ett Röda rummet. På min tid hade vi poetry slams på andra sidan, där caféet är, och när det tog slut på stolar satt folk i spiraltrappan. Per Harrysson, som bokat mig, myste vid minnet.
 
 
Jag är en av poettisdagarnas gäster. Fast för skojs skull hade de det på en onsdag den här gången. "Dig och Bob Hansson hade jag bestämt mig för", sa Anna. Som även påstod att min poesi var bland den bästa hon visste. "Men.. så kan du ju inte säga!" Jag blir alltid lika paff när någon gillar min poesi, som jag tycker är flera snäpp sämre än min prosa.
 
 
Klicka för större på bilderna nedan. Tack Per för fotandet!
 
       
 
 
 
Och så kom det inte så mycket folk ändå. "Vi som har gjort reklam! Och du ska veta att din bok varit så utlånad, det har varit kö på den sen den kom ut!" säger Per. Och tröstar mig med att när Jens Liljestrand var här var det än mindre folk.
 
Ylva, Marie och Anna.
 
Men man ska inte klaga på publiken och de var så trevliga att läsa för så. "Är det ok om jag läser ett stycke till eller tröttnar ni på mig då?" sa jag, som hellre läser högläsning än babblar OM boken. "Det är så många bihandlingar när man tänker efter! Så svårt att veta vad man ska säga."
 
 
Så jag läste om när de skrev med fryspenna på affischerna. "Jag tänker inte se på när samtiden förstör oss!"
 
Och så läste jag om när Mirjam berättar för Mia om hur sexet med Per var. Och all ost som hon inte ville äta och vinet som var äckligt och hur teleskopfiskarna hade stora ögon och hur han tryckte upp henne mot väggen när han kysste henne. Den gick rakt in, sa Anna senare, när vi pratade vid tåget.
 
 
Och så läste jag om White lies-klubben; "alltså det är bara vi."
 
Och så läste jag om när de är på restaurang. Ingen skrattade vid bajskorvar. Konstigt nog! 
Jag har alltid svårt att hålla mig vid bajskorvar.
 
 Ponnytröjan! (Ja, det där med vad jag ska ha på mig är fortfarande lika viktigt som på min Växjötid...)

RSS 2.0