Varför heter det Politiskt korrekt?

Uttrycket Politiskt korrekt.

Har det inte gått lite rundgång i det nu?

Jag funderar på om vi behöver uppdatera katalogen för användbara uttryck, med den gamla slagdängan Empati.

Empati = förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känner.

 

 

Sajten Politiskt inkorrekt bildades för att människor skulle kunna säga vad de ville, sånt som man "inte får säga i det här landet längre". Grundtanken bakom detta antagande är att alla politiska beslut i Sverige styrs av feminismen som grundtanke. Att tidningarna vägrar skriva om invandrare som begår brott, och därigenom undanhåller fakta. Att människor skänker pengar eller engagerar sig i frågan om vi ska använda ordet "hen" eller om transsexuella ska få undgå sterilisering vid könsbyte, enbart för att få pluspoäng som "goda människor", och för att vara just Politiskt korrekt.

 

Vad vi bör fråga oss är vad vinningen med att "få säga vad som helst" är.

Är det okej att hävda att det är onaturligt att vilja byta kön bara för att du själv inte vill det?

Är det okej att i sina låttexter uppmana folk till att döda bögar, som en "rolig grej, han menar ju ändå inte allvar med det"?

Är det okej att avsky invandrare, för att du själv bor kvar i det land du föddes i, av föräldrar som båda har ariskt utseende, med välbetalt jobb?

Är det okej bestämma att om en kvinna lever ihop med en annan kvinna, eller om en kvinna är ensamstående utan man att befrukta sina ägg, då har de/hon ingen rätt att längta efter barn?

 

 

Sara Lövestam har skrivit så genialt roligt om det här med att bara kunna se sin egen världsbild som den rätta i senaste numret av QX, jag citerar några rader: "Det finns folk som tänker snabbt och de som tänker långsamt, och inte ens dem ska man tvångssterilisera om man vill kalla sig civiliserad. Men börjar man läsa kommentarerna till tidningsartiklar som behandlar de här två ämnena (ordet "hen" och tvångssterilisering av transsexuella, Linas anm), inser man snabbt att det finns en tredje kategori: folk som inte tänker alls, utan bara tycker."

 

Empati = förmågan att sätta sig in i hur en annan människa känner.

 

Så, hur känner dessa människor, som bara tycker hit och dit, utan att fundera över om andra kanske tycker olika, utan att grunda sina argument i någon form av vetenskap eller historia (i senaste numret av Galago: en fantastisk serie om hur man just tvångssteriliserat folk genom tiderna i Sverige, väldigt godtyckligt baserat på t.ex påhittad psykisk sjukdom, lägre samhällsrang eller att man helt enkelt ansåg att personen var okapabel att ta hand om sin avkomma. Tecknad av Karolina Bång.)?

 

Jo, jag känner dessa människor, sen barnsben faktiskt. Det är människor med en ganska liten värld, där allt är som det alltid har varit. Där lärdom kommer från generationen före, där vi vet hur vi har det och allt som kommer och stör mot det är fjolligt påhitt, "en sån där". I själva verket är väl alla svenskar rädda för förändring? Vi är trygghetsknarkande mellan-lagom-människor, som de senaste tio åren stenhårt jobbar på att omvända oss, bli entrepenörer.

 

Och det är inte tryggt med ord som "hen". Det är inte vanligt och "som det brukar" med människor som vill byta kön och samtidigt kunna få barn. En gravid man, hur skulle det se ut? Jo, det ser ut så här:

 

 

Thomas Beatie lever som man sedan sitt könsbyte. Men valde att behålla möjligheten att föda barn. 2008 födde han en flicka. Han lever tillsammans med Nancy, vars bröst stimulerades till att föda barnet, och enligt Beatie lever de tillsammans som en vanlig familj.

 

Så, hur kul är det där Politiskt inkorrekta egentligen? Där man redan har bestämt sig för hur det är och ska vara, och sen finns det inget som rubbar på denna, ens övertygelse. Som människa är det väl snarare ens uppgift att växa? Att även som vuxen, och jag vet det är svårare då, kunna omvärdera sitt synsätt? Alla människor är inte som du.

Du behöver inte förstå det, men det är skitspännande att verkligen försöka.

Jag lovar.

Du växer.

 


Vikten av schlagers. Och en recension

 

Seg dag efter spontanfestande med kollegan Anne igår. Ibland behöver man bara gå till Swing in och få i sig lite schlagers. Fann mig själv hysteriskt dansande samtidigt som jag förklarade för en mycket skeptisk snygg man varför schlagers är så fantastiska att dansa till. Nej, jag är inte bara Möllanbohem och arty. Det hade varit så tråkigt. Jag är även den som skriker efter Britney Spears på förfesten.

 

Funderade även över det här med att tjejer blir så personliga med varann och berättar det mest privata över några glas vin. Hur jag alltid älskar det, och hur jag tycker synd om den traditionella mansrollen, som kommer undan den delen av livet.

 

Idag får ni veta vad jag tycker om Katarina Fägerskiölds debut "Åsen", läs här på dagensbok.com!

 

Nu ska jag återgå till min kompis Lisas fantastiska roman, som är mitt feedback-projekt. Eventuellt efter lite ”Top Model”, som jag seriöst blivit beroende av. Borde även knöla in en promenad i Pildammsparken, för att bakfyllan mår så mycket bättre av det, och för att det känns lite som Berlin (jo, faktiskt!) när solen skiner och det är vår i Malmö.



Reklam för kollega: Christin Ljungqvist!

Det är ännu en tjej som debuterar på samma förlag som jag, och hon heter Christin Ljungqvist. Hennes bok "Kaninhjärta" kommer ut i april, det vill säga snart. Den är också en ungdomsbok, från 15 år, och handlar om enäggstvillingarna Mary och Anne, som tillsammans utgör ett medium. När jag läser presentationen av boken tänker jag att vi har att se fram emot övernaturlighet, deckargåta och syskonkärlek!


Om författaren: Christin Ljungqvist är född 1983 i Vallda, utanför Kungsbacka, och bor idag i Göteborg. Hon arbetar i butik och har gått både skrivarkurser och kurser i medial träning. Kaninhjärta är hennes debutroman, en gripande skildring av en syskonrelation, och en gastkramande hälsning från andra sidan.

Skillnaden i rang

 

Jag läser just nu bland annat (det är mycket på gång samtidigt) Katarina Fägerskiölds debut "Åsen". Det är en tunn bok om det hårda livet på landet. Den är för all del väldigt bra.

I veckan blev jag varse den hierarki som bokbranschen erbjuder. Katarina Fägerskiölds bok blev recenserad i Svenska Dagbladet på recensionsdatum. Och när jag googlar finner jag att flera stora tidningar har recenserat den. Mitt recensionsdatum var för en vecka sen. Boken kom ut tidigare än planerat till och med. Varför recenserar de inte mig?

 

Fägerskiöld och jag är båda debutanter. Hon jobbar som sjuksköterska, jag som kassörska. Vi har båda gått på Skurups folkhögskola. Böckerna är förstås totalt olika i utformnad, etc. Ändå ser jag ett tydligt mönster.

Skillnaderna mellan min bok och Katarina Fägerskiölds bok är, som jag ser det, främst två.

1. "Åsen" är utgiven på Albert Bonniers förlag.

2. Det är en vuxenbok.

Ungdomslitteratur är en tråkig fåra att befinna sig i statusmässigt. Har så varit länge, osäkert varför. Kommer det extra mycket lågmärken här? Jag tror inte det. Är recensenter för obenägna att läsa ungdomslitteratur? Jag hoppas inte det. Gilla Böcker, mitt förlag, har gjort sig kända sedan de startade 2010 som bra producenter av just ungdomslitteratur, och deras böcker brukar recenseras av de stora tidningarna. Så det är väl bara att vänta, hoppas jag.

Mamma påpekade att Svenska Dagbladet recenserar ungdomsböcker en gång i veckan. Vissa tidningar, har jag märkt, recenserar inte ens böcker varje dag. Och det har ju med andra saker att göra: kulturpolitiken, svårigheterna att gå runt finansiellt. Folk vill hellre läsa om Melodifestivalen än senaste boken av valfri inte superkänd författare, och sedan alla tidningar mer eller mindre växlat om till att bli lösnummer, är det alltmer folket som bestämmer vad som står i tidningarna, och inte tvärtom. En ytterst farlig trend, ska påpekas, inte bara när det kommer till kultursidorna.

 

Så, nu låter jag mest gnaddig och vresig, antar jag. Men det här är en fråga som irriterar mig lika mycket som den om folkhögskolor och deras rang. Det finns några skrivarlinjer som anses bättre än andra, och det stör mig. Jämför med alla de som gått scenskolan utan att vara känd och stor skådespelare idag.

Att bli bra på att skriva kräver dedikation. Ett passionerat enträget förhållande, utan någon som helst löfte om avkastning någonsin. För att bli bättre läser du mycket, skriver mycket, bollar dina texter bland vänner med kunskap om det pedagogiska. Detta kan ske på vilken folkhögskola som helst.

 

Kontakter kan säkert få dig publicerad. Men aldrig göra dig till en bra författare.

 

Och jag rekommenderar verkligen folkhögskolor! Gärna att du bor på skolan, ju längre in i skogen desto bättre, för det finns en poäng i denna asociala avskildhet, för att tvinga intresset att fördjupas. Vare sig det handlar om skrivande eller något annat.

 

Antagligen kommer det alltid att vara orättvist lite här och var, och jag kommer alltid att stå och skrika och stampa i golvet över det. Och det kommer alltid att finnas människor som lägger huvudet på sned och tycker att ”så ser ju världen ut. Inget att göra åt det. Du är så söt när du är arg”.

 

Men kom ihåg detta: en titel är inte en garanti för att något är bra.

Vare sig det gäller folkhögskola, eller förlag.


Vad som händer när man ser för mycket "Sex and the city"...

Man tar tillfället i akt när man ska ut och dricka öl med kompisar och klär upp sig, lite för mycket, för att man misstar sig själv för Carrie. Det är okej. Det är kul. Det är värt det.

Tips: recension och slam!

Idag är det jag som recenserar på dagensbok.com. En lång och gedigen recension av diktantologin "Hallon & Bensin", för att det är roligare om alla medverkande får en liten utvärdering tänkte jag. Läs recensionen här.
Sen är det slam på Café Barbro ikväll, så kom! Sista kvalet inför finalen, spännande som satan! Och jag ska vara förpoet, och det är också spännande, jag vet inte ens vad jag ska läsa än.
Kl 19.00 börjar det, gratis entré! Norra Skolgatan 10.

Ge mig barbie med könshår!

Det är fantastiska tider! Min lover kallar mig mediehora, och lite så är det ju. Det känns som att jag är överallt hela tiden, som att jag blir trött på mig själv och min bok. Nästan. Men bara nästan förstås.


I tisdags sa Magnus Utvik i Godmorgon Sverige att jag visserligen är debutant men att det inte går att begripa, för att det känns som att jag skrivit trettio böcker tidigare! Se den fantastiska recensionen som gjorde min dag (och lite till) här. Min är bok nummer två, det är ca 08:00 in i klippet.
Jag skulle kunna lista alla ställen jag varit med på/i här och nu, men vem orkar? Håll ögonen öppna bara, så kommer jag tillbaka i en tidning nära dig, eller i en bokhandel nära dig, eller var som helst lite för nära dig. Ja, det är sån jag är nu för tiden. Fucking kändisjävel som bara ler överallt och pratar om skrivarprocesser och fjortisar. Bara att vänja sig vid saken. Och när man vant sig är det över, ska ni se.
Vill också passa på att berätta att "Det borde finnas regler" fortfarande klättrar på adlibristoppen. Och jag har börjat lära mig att inse att det inte bara är för att alla mina vänner köper den, och de på mitt jobb köper den; utan att det faktiskt är främmande människor som jag aldrig har pratat med, som har läst eller sett om den nånstans, t.ex på Godmorgon Sverige i tisdags, som köper den. Det, ni! Ikväll: plats 37. Och det är bara strax under Tomas Bannerheds "Korparna", som ju fick fucking Augustpriset!
Mitt fantastiska förlag Gilla Böcker gör förstås ett mastodontjobb med att sälja in den också. Det är dejligt att ha ett så skickligt förlag i ryggen! Och ungefär nu börjar de där tankarna på döden komma tillbaka. Mia Skäringer har skrivit att hon har svårt att vara lycklig, då börjar hon leta knölar och tror att hon ska dö. Jag har lite samma åkomma tror jag. Nån släng av hypokondri. Den får vi jobba med.
Bästa sättet att jobba med sin eventuella hybris, är i alla fall att dyka in i bokprojekt nummer två. Där är sötebrödsdagarna över och jobbet sannerligen på riktigt. Jag letar efter en röst hos en stundtals väldigt osympatisk människa, som har vissa likheter med mig själv för några år sen när jag mådde riktigt dåligt. Inte den bästa av desserter, så att säga, inte mums. Men kavla upp ärmarna och huvudet före, som vi säger.
Gick med i den där gruppen om armhålebehåring på facebook. Vilka idioter det finns! Att orka bli upprörd över att folk har hår under armarna, att skriva till främmande människor att de är äckliga? Och inte reflektera över vilka stereotyper man föder, vilka barbiebilder man frivilligt ställer sig till förfogande för? För det är kvinnor där också. Kvinnor som skriver "fy fan va äckligt, har du inte råd med rakhyvel eller?"
Som att det var pengar den här diskussionen handlade om.
Pengar är väl det sista såna här grupper på facebook handlar om. Jag var skeptisk själv först. Eftersom jag inte har teve och i ärlighetens namn är slö på att läsa tidningar, är jag sist in i alla debatter. Är det värt det att elda upp sig över? tänkte alltså jag.
Men sen jag gått med inser jag: jo, det är det.
Jag själv för nåt år sen, när jag testade hur långt jag kunde gå med håret innan det blev jobbigt. Luktade för mycket curry om svetten när jag bestämde mig för att raka av. (läs inlägget här)
En barbie med hår under armarna och mellan benen postades som bevis på att "så här kan vi ju inte ha det"! Jag tyckte den var fantastiskt och stör ihjäl mig på att jag inte hittar den igen. Ge mig en barbie med könshår! Ge alla en barbie med könshår! Det var fan ta mig den bästa uppfinningen jag sett på länge.

Rapport från releasen: "Det borde finnas regler"

 

Jag önskar att alla som skriver får vara med om det någon gång.

Den egna releasefesten. Som Askungens bal var den, alldeles alldeles underbar...

Anna och Ada hade fixat med allt. Vi höll till på Debaser i Malmö, så att mina vänner bara kunde drälla in. Vilket de även gjorde.

 

 

Signera böcker. Det går ganska snabbt att komma in i det. Men gudars vilken grej egentligen! Ja, jag tänker hajpa det här med att släppa en bok så att ni kräks av avund och käkar upp spyorna igen och igen. Hajpa som fan för att visa att det går! Med hårt arbete, envishet och lite tur. För att du också kan. Och du vet att du vill innerst inne.

 

Och så stod Anna där och berättade hur lyckliga förlaget var över att ha hittat mitt roliga manus.

Och så stod mamma där och sa "Ja, det är alltså jag som är Linas mamma. Ifall ni undrar varför jag gråter."

Och så stod Emelie där och pratade om hur sällan det hände att man fick en dedikation. Att hon kanske aldrig skulle komma så här nära ett annat manus än sitt eget. Och att det var så fint att Mia och Mirjam äntligen fått en bok, med sig själva på omslaget!

Och så stod Lelle, min förste skrivlärare där, och sa "Jag sa ju till dig, om du fortsätter på det här viset, så KOMMER du att bli publicerad! Det är ditt eget fel."

 

Och drinkbiljetter med lilla boken på. Och pins i evinnerlighet, hela väskan full. "Puberteten är som förintelsen, fast ingen dör." Åsa trodde det var lite magstarkt att ha på jobbskjortan.

Nu kommer lite bilder från kvällen. Varning: det är väldigt mycket jag, jag, jag, och vissa tycks inte ha fastnat på bild alls, tråkigt nog. De snygga fotona med bra skärpa har Markus Haraldsson, min hovfotograf för kvällen, tagit. De andra är från min eller Sofias kamera.

Tack Gilla Böcker för denna fantastiska fest! Och tack alla som kom!

 

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

Den fantastiska presenten från Sofia, min pysselsyster: en bukett plasttulpaner där hon klistrat fast sina favoritcitat från romanen! (Och här märktes det att vi är syskon. Vi tyckte rätt så lika!)

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson.

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

En väldigt speciell känsla, det där att läsa högt ur sin egen bok. Särskilt när folk belönar en med skratt och applåder. Efter läsningen var det dags att ta av sig skorna. Då var mina trampdynor alldeles stumma. foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

foto: Markus Haraldsson (C).

 

Det  var som att jag inte kunde sluta le.

Jag skrev till Anna Liv:

"Jag är lycklig."



Recensionsdag! Intervjuöverflöd! Hybris!

Idag är det recensionsdag och det är rätt kul att googla titeln på boken + recension (Om ni nu är lika intresserade av att veta hur det går för boken som jag är...).
Jag springer mellan Icajobb och intervjuer (jo, faktiskt!). Här är en länk till intervju om mina läsvanor som Johanna Lindbäck (bilden) har gjort för bokbloggen Bokhora.se. De har även skrivit en recension av boken idag, som jag tackar och bugar för.
En sak jag har funderat lite över är vilka de där tjejerna på framsidan är i verkligheten. Och hur det känns för dem att vara på ett bokomslag. Bilden är ju köpt i en bildbank, så inget problem med rättigheterna. Och de passar alldeles utmärkt som Mia och Mirjam, jag tänker mig er så nu. Men vilka är ni... egentligen?
I övrigt får man kämpa med hybris när det är så här mycket uppmärksamhet. "Jag är inte alls avis", som Anne sa på jobbet. Nej, det gäller att fokusera på det tunga arbetet jag lagt ner på den här boken, i alla dess versioner, i alla borttagna scener, omändringar och finputsningar in absurdum. Det har varit roligt, visst, jag älskar och hatar författaryrket. Men enkelt är det inte.
Och nog förtjänar man lite grädde, när man slagit huvudet mot tusen tegelväggar?

Vinn min bok!

Så småningom ska det komma en uppdatering om min releasefest i fredags, jag lovar. Tills vidare får ni hålla till godo med några bilder från tillställningen här.
Imorgon är det recensionsdag, och det ska bli hemskt spännande! Några som kommer att släppa en rec redan imorgon är dagensbok.com, där ni även kan tävla och vinna exemplar av boken. Fem st lottas ut, håll utkik efter tävlingen som kommer upp i dagarna...

Det går bra för Mia och Mirjam...

Jag är för trött och seg för att skriva nåt om releasefesten idag, men lägger istället upp en länk till det fina personporträttet Anna Landelius gjorde för Studio Ett i Sveriges radio, och som sändes igår. Lyssna på inslaget här.
I övrigt konstaterar jag mycket förvånat att Mia och Mirjam har tagit Sverige med storm med en gång, och klättrar på Adlibris Top100-lista över mest sålda böcker. Plats 59 idag, jämfört med plats 99 häromdagen. Passa dig, Zlatan!
På måndag är det recensionsdag, vi får se hur vakna tidningarna är på den saken.
På tisdag, kan jag i alla fall avslöja, kommer det att pratas om min bok i Godmorgon Sverige. Missa inte det!

Put those shoes on baby!

Då var det dags!
Förberedelse inför den stora releasefesten, peppen är enorm. Och så lite nervositet på det. Känns skönt att både ha fina förlaget Gilla Böcker och min bok att luta mig mot. Får man säga så? Jo, det får man. Det känns stabilt. Passande peppmusik till detta: Britney Spears!

Intervjuad i HD, tidningen som pappa har!

Idag i HD. Lite faktafel (jag flyttade inte till Malmö för Skurups folkhögskola, boken utspelar sig inte i Västra Karup, det är inte allmän inbjudan som gäller till releasefesten), men fin bild. Läs artikeln här!

Intervjuad på Benshi!

Idag har min kompis Malene Jensen lagt ut en fin intervju hon gjorde med mig för några veckor sen, till kultursajten Benshi som hon skriver för. Läs intervjun här.

Liv, liv och bokrecension!

Den här helgen har det varit mycket. Om man bara tar tag i sig själv och påminner sig om att man är singel och har många vänner, och det i sin tur sammanfaller med mycket kulturellt och spontanitet, så får man ju ett riktigt roligt liv.

 

 

I torsdags var det Skambyrån, denna fantastiska komediklubb där folk läser ur sina gamla dagböcker på scen. Jag tröttnar aldrig! Invigde Lisa i denna begivenhet och hon antecknade flitigt på sina händer inspirerande fraser. Själv har jag läst hela tre gånger på detta event, och jag tror man kan härleda en del av inspirationen till ”Det borde finnas regler” från min första uppläsning, och fascinationen det födde att grotta ner sig i sina gamla dokumentationer…

En gammal kärlek var där också. Och äntligen kändes det som att vi befinner oss i samma tid med varandra. Min dimbeslöjade blick har klarnats upp och jag lever inte längre i det förgångna. Han är fortfarande en av de himla fina människorna i mitt liv, men det är skönt också, att inse att livet rullat vidare.

 

I fredags var det slam på Café Barbro, och jag styltade dit i mina högklackade med klänningen jag fått av Hanna. Denna gudagåva till kroppen, som med bylsig överdel skymmer all eventuell putmage och med ett tajt fodral nertill ändå ser till att visa upp bakdelens allra bästa. Och så längden då, eller bristen på längd snarare, som gör spirorna supermodel-långa. Ja, ibland är det svårt att inte vara fixerad vid sitt utseende!

Och ”styltade”, förrresten? Helt fel ord! These shoes are made for walking, och jag kan faktiskt göra det i dem också.

Mitt emcee-jag väjer varken för att göra reklam för min bok, mitt förlag eller mitt Ica-jobb. Eller för dens skull att uppmana folk att ta bilder av mig och lägga ut på facebook, ”för mina vänner som inte är här ville se den beryktade klänningen”! Jag är dryg, självgod och alldeles, alldeles underbar. Beviset på det var att en person efteråt undrade om jag ska vara emcee på alla slam på Barbro, och tyckte det var en besvikelse när jag nekade. Och även frågade efter Åke; ”min kompis undrade om det inte var hon som hade en pingvin med sig på scenen”?

 

 

Igår var det jobbdag, en lång och saftig sådan utan vare sig span eller överdrivet mycket häng med Anne. Helt enkelt intensivt tröttande kassajobb med inte så mycket energi från min sida, även om jag för sakens skull förstås jobbar på det. Mycket impad över att jag trots allt fann den, energin alltså, svängde jag iväg till Loftet för lite Klubb ONT på kvällen. Niklas och Per, som vanligt i de mest groteska (och avklädda) utstyrslar. Frank Langmack från Köpenhamn med distad beatbox och nyvunnen mustach. Tillåtelse att röka, och jag fann en av de trogna publikmedlemmarna till våra slamevents att prata mera med. Mycket fint! Även lite catching up med Lovisa E, som ju inte tillhör vanligheterna nu för tiden. Vi har båda för mycket att göra, kanske allra mest hon.

 

 

Sen blev det danskar och Per och Niklas för hela slanten, min fina Tobias också på ett hörn. Brogatan, och vi fick BORD! Ibland har man flyt. Och ölsinne. Och förstår danska och hänger med i svängarna.

 

Idag var det traditionsenlig brunch hos Nils. En av de traditioner jag verkligen kommit att uppskatta. Amerikanska pannkakor, smoothie, dansk ost, vegbacon och äggröra. Kaffe, grönsaksmuffins och fruktfat på höjden. Och så det extremt trevliga intellektuella hänget förstås. Även om katten inte gillade hunden så mycket... Trött som jag var stannade jag kvar extra länge, och vi såg på klippet med Björn Ranelid i melodifestivalen och förfasade oss. Mycket kan man prata om Ranelid, men det är lite tveksamt om hans reklam för sig själv verkligen fungerar. Eller mycket tveksam, kanske det heter.

Sen ringde Thomas Häägg när jag kommit hem, och vi tog kall spontanpromenad i det blåsiga Malmö. Av någon anledning kändes kedjerökning som en bra idé idag.

Just nu lite trött tillbakalutad planering i soffan inför morgondagens poesiläsning i Ljungby. Nu önskar jag mig choklad. Belöning ikväll när jag är klar med förberedelserna är dessutom att se ”Life Aquatic”, en av de bästa filmerna. Denna fabulösa tröja köpte jag i Bangkok samtidigt som min mobil blev stulen…

 

 

Avslutar med ett boktips! Idag läggs min recensionen av ”De hatade – om radikalhögerns måltavlor” av Magnus Linton ut på dagensbok. Läs den här. Mycket matnyttigt om vår tids främlingsfientlighet, den våg som fortfarande inte slutat välla in över Europa. Reportageböcker tillhör inte det jag brukar läsa nu för tiden, så boken är förmodligen tio gånger bättre än min recension av den… Men ett hum får ni i alla fall.



RSS 2.0