Jag är klar!

 
Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Jag är klar med romanen!!
Vilken sagolik lycka! Bra är den också, för den har tröskats igenom många gånger nu ska ni veta. Och tung och jävlig är den stundtals, visst finns det svart humor som i "Det borde finnas regler", men samtidigt mycket mer bottendjup som snuddar vid sånt jag inte visste om mig själv. Men oj vilket slag den är också! Tycker jag själv i alla fall, att nu satan har jag satt kikarsiktet på det, vad det är som är svårt med att vara kvinna idag. (Med risk att låta pretto och volumniös...)
Självklart är där saker som kan bli bättre, men det är vad jag har mina responsläsare till. För nu ska den ut till dem. Förslagsvis har de på sig till 15 augusti, så att det finns möjlighet att hålla löftet att skicka till Ada, min kära förläggare, i september. Och hålla alla tummar för att hon blir pepp på att jobba med mig igen. För det hade väl varit fräckt? 
Å lycka!
Nu ska jag ut och njuta av solen.

Wanna be on top?

 

 

 

Det som främst hotar mitt skrivande just nu är mitt beroende av Top Model. Jag ser på säsong efter säsong. Nu har jag upptäckt Britains, som är minst lika kul som Americas faktiskt. Elle McPhearson hade vi tjejer när jag gick i sexan, precis som vi hatade alla supermodeller, men det verkar ha gått över nu. När jag är klar med en säsong tänker jag: nu ska jag vänta ett tag med att starta en ny. Och så går en dag. Och sen är jag där igen. Jag ser det när jag äter frukost, jag ser det när jag äter lunch, jag avslutar dagen med det. Denna fascination har jag även diskuterat med min skrivarkompis Lisa. För hur kan man skriva om den störda fixeringen vid kvinnors utseende (som jag bland annat skriver om nu), och i pauserna se på det här, där folk döms efter just sin förmåga att se så bra ut som möjligt på bild?

Och inte "folk". Det handlar om kvinnor. 

 

Vi kom fram till att det är så mycket mer i Top Model som man gillar. De olika personporträtten. Jag är inte så mycket för intriger, men hur människor beter sig under press. Alltid lika intressant. Rolltolkningen de olika photoshooten innebär. Det gränsar ju faktiskt till skådespeleri! Berättelsen om människor som strävar efter ett för dem mycket åtråvärt mål. Just den där drömmen: och hur lyckliga eller olyckliga de blir på sin väg dit; den är ju identisk med författarens strävan! Vi slipar, putsar, utmanar oss för att hela tiden bli bättre, för att nå det åtråvärda: att vår bok ska få publiceras, med kontrakt och läsekrets och recensioner i tidningarna. Med drömmar om prisgalor och erkännande.

 

Wanna be on top? För tillfället känner jag mig ganska on top. När det gäller "Det borde finnas regler", som fått så fina recensioner och ord om sig att det hela tiden toppar mina förväntningar. Men det finns också en annan roman, den jag håller på att skriva nu, som ska gå samma väg till mötes. Är ju min brinnande önskan. Och målet dit är samma strävan. Hur man än gör finns det alltid mål kvar. Tio böcker innan jag dör, minst. Mina böcker som ljudböcker, inlästa av mig själv. Översatta till andra språk. Ett litet augustpris i handen, amen you name it! Det finns alltid fler drömmar kvar att envist sträva efter.

 

Sen får vi inte glömma att även jag kan vara ganska utseendefixerad och gilla att posa. När jag var liten ville jag också bli fotomodell. När vi körde förbi H&M skojade mamma om att hon skulle släppa av mig där, och jag minns hur varje beställning därifrån (för när jag var liten beställde man från katalogen och fick det hemskickat: postorder was the shit i Västra Karup) efterföljdes av poseringar i olika rum i huset, och "mamma! Ta kort!" Har inte dem här tyvärr, så ni får nöja er med nutida poseringsbilder. Här efter coverslammet för några veckor sen, när jag läste Karin Boye och kom nästsist, men tydligen var väldigt nöjd med hur jag såg ut.

 
 
 
 

Ur snårig skog växer ett foster...

Det märks att det skrivits igenom några gånger nu, mitt manus. Det börjar ta sig! Det går snabbare och snabbare i mitt arbete med det.

Jag är nu på den avslutande biten innan den ska till responsläsare, planerat i juli (känns ibland som att det kan bli tidigare). Så här såg det ut för två månader sen. Alla papper i tre högar, däribland dataskrivet med klumpiga courier new (hade någon tanke om romantisk skrivmaskin i första utkastet), små lappar med anteckningar att flika in, sönderklippta bitar som nu skulle sammanföras, så att varje del var för sig, skrivböcker öppna med i hast nerklottrade idéer, i en salig blandning med annat som mest var i vägen.

För att berätta lite grann men inte för mycket, så handlar det om tre berättarröster. Och de ska skilja sig från varandra markant. Både stilmässigt och miljömässigt. Tillsammans ska de i olika förgreningar berätta om hur det är att vara kvinna. Låter det ambitiöst, pretto, outhärdligt stort? Well, it is baby. Jag har aldrig påstått att jag är fri från hybris. Eller stora ambitioner, för den delen.

 

 

Delar av del tre skrevs från datapapper till handskrift, i den här boken. Varför? För att jag alltid vill prova nya saker i min skrivprocess. För att det var en fin bok. För att jag kan få sug efter att skriva för hand, annat än dagbok. För att det var så den delen började, på små lappar jag skrev på i kassan på Ica och sparade i mina fickor. För att jag behövde utvidga formen, komma in i ett nytt mer svulstigt språk, och då tänkte jag att handskrift kunde förändra.

Det höll bara delvis, ska ju sägas. Det gav gratis omarbetningar förstås, att först skriva av för hand och sen föra in på datorn från det handskrivna. Men mitt tålamod och min handstil går inte hand i hand, haha...

 

Att tänka sig: de som satt med gåspenna, doppade i bläck och lutade handleden. Innan ens skrivmaskin. Att tänka sig deras omskrivningar?! Jag är stum av beundran.

 

Nu är det omarbetning från början till slut som gäller, och det betyder försättsblad och titel på plats: det rent formmässiga i hur det kommer att se ut sen. Del ett är, återigen utan att säga för mycket, lite klaustrofobisk till sin natur. Jag hade använt mig av samma system som i "Det borde finnas regler", det vill säga markera nytt kapitel med hjälp av en stjärna. Jag har fått en del klagomål på det, recensenter läser inte det som en erbjuden paus, utan önskar kapitel, efterfrågar, varför har jag inte det? Så i del ett har jag tydligare använt mig av kapitelindelning. För att testa hur det ser ut, för att det passade.

 

I del två blir det stjärnor igen. Det var ett medvetet val att inte ha kapitelindelning i "Det borde finnas regler", som jag tycker med fördel bör läsas i ett rasande tempo, där stjärorna lättare lurar läsaren vidare utan paus. Jag tänker mig att även del två i det här manuset bör fungera så. Inte minst för en anpassning till den brutala stilförändringen.

Fast jag är inte helt säker. Del två är... bråkigare än del ett just nu.

 

Hur känner ni när det gäller stjärnor, nytt kapitel, olika delar? Det rent formmässiga, vad föredrar ni? Korta eller långa kapitel? Ofta ny styckeindelning med blankrad eller inte? Är det något ni aktivt tänker på?

 

Nu ser det ut så här på mitt skrivbord. Så mamma kan pusta ut. Underst ligger enaktarna av Strindberg, som jag ska skriva en krönika om nån gång; men just nu får allt sådant vänta.

Jag har en bebis på gång.


Decisions, decisions, decisions!

Svensk bokhandels katalog och vånda, vika sidor, fundera. Hur ska jag kunna matcha vårens perfekta beställningsmix? Hemligheten är att ta lite av det man längtar efter och tänker "wow det här verkar vara min kopp te!", lite av det som känns spännande men man är inte riktigt säker, lite av det som är allmänbildande, reportage, vad vill jag lära mig mer om i höst? Och så något HELT oväntat wildcard! Lite debutanter, vara noga med att inte bara välja från de stora förlagen, ta lite poesi också (det är nyttigt för själen), och välj inte för många. Du vet att det räcker med tio.
Det tar flera bläddringar för att få till det, I tell you... Och än så länge är vi bara i första ursållningsprocessen, där jag tänker "är det i höst jag läser Agneta Sjödin för första gången?" och "Jaså John Irving har kommit ut med nytt, den gamle räven!" Och så viker jag för nåt om hur man skapar fabulösa smycken, bara för att. Och en snygg kock som poserar med chokladtårta, den kommer aldrig att passera sista ursållningen men bara för att. Än finns det tid att vara generös och crazy.
Hur väljer du vad du ska läsa? Vad är det som avgör?

Vad ska du läsa i sommar?

Sommaren betyder semester för många, och vad gör man lämpligast på semestern om inte att läsa?
Svårt att komma på något? Se vad dagensbok-redaktionen tipsar om här. Både gammalt och nytt dyker upp.
Ovan läser jag "Korparna" av Tomas Bannerhed, och nedan läser Sofia "Hål i huvudet" av Jenny Jägerfeld, i en park i Bangkok.


Jag är recensenternas lilla älskling

I dagens DN är först Jenny Wrangborg på framsidan till kulturdelen.
Och fint reportage på insidan och jag skäms över att jag fortfarande inte har läst "Kallskänken".
Och sen tipsar Lotta Olsson om "Det borde finnas regler"! Vilket firas med lite svenska jordgubbar, tycker jag.
Och på samma sida tipsas om äldre ungdomsböcker, och tillsammans med Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen" tipsas om Åsa Anderberg Strollos "Bryta om", som jag inte heller har läst än, fast hon numera är på mitt förlag. Skäms där också lite grann!
Idag läser jag om höstens utgivning i Svensk Bokhandelkatalogen, ska eventuellt skriva en recension och ska absolut jobba lite med romanen. Har varit ute och känt och jodå, det är lite sommar idag. Hade tänkt jobba från sängen, det är ju ett aber det där, att solen skiner men att datorn kräver att man är inomhus... Jaja. Min cancer-sensor säger att det kan vara bra med bojkott också.
Köpte en ny anteckningsbok som kostade 299 kr. Cp-stört, jag vet. Men Paperbooks böcker är så oemotståndliga.
Det är kul att vara recensenternas lilla älskling. Men än så länge har det inte gett några författarläsningar (ev någon på gång, men inte så att man blir nedringd av förslag liksom). I juli ska jag signera böcker med kollegan Christin Ljungqvist i Laholms bokhandel, mer pepp om det när det närmar sig.
Hur som helst är det ju läsare man vill ha. Så fortsätt köpa min bok, och skriv gärna till mig vad ni tycker!

mer tjolahopp, tjolahej!

Magnus Utvik hyllar min bok igen! Här sommartips för hängmattan i svts godmorgon sverige i morse, ca 02.13 in i klippet.

krönika: "Alla andra är ju idioter"

Idag skriver jag krönika i HD igen. För er som inte har tidningen, läs den här.
(Bilden är på Västra Karups kyrka, första bilden som kommer upp när man bildgooglar Västra Karup.)

Det där man inte riktigt får


Jag gjorde det.

 

Va fan jante liksom, det är ju ändå DN. Jag har drömt om det alltid.

Jag tänker vara precis så här stolt.

 


Färga håret

Det händer när man färgar håret, att man har tänkt sig apelsin eller den spretiga solen i luggen, en ilsken lite My, Pippi, möjligen åt blodapelsinhållet, varm men bitsk.

 

 

Och så blev det istället disco, Holland eller annat tysktalande, galet, neon, skrikigt åttital och när man ser sig i spegeln kan man inte höra något annat, första gångerna vill man helst krypa ihop och gömma sig lite grann.

Men man vänjer sig.

Det matchar bollarna och jag klär ju tydligen rosa, även om man inte kunde tro det.

Och sen bleks det ju så snabbt också, om inte innan så när solen kommer tillbaka.

"Man blir glad när man ser dig", säger Eva på Ica, och det är ju en helt okej egenskap.


Feberskriva

Det är febrigt idag. Inte kroppen, utan skrivandet. Helt galet, som om annan kraft besitter mig. Jag undrar vad det är som måste ut. Ett stort hemskt monster, känns det som. Något mörkt och hotfullt, kanske bär alla såna saker inom sig. Det läskiga med skrivandet är att man alltid, på ett eller annat sätt, skriver om sig själv. Det är som drömmar alltihop, gränslöst, mystiskt, fullt av koder och referenser.

 

 

Jag är i del tre och nej, det gick inte att bara skriva för hand. Tanken var god, och nu alternerar jag, så helt har jag inte gett upp. Sov länge, drömde om en delfin som hoppade på land, och när jag undrade om den inte borde tillbaka i havet tittade alla undrande på mig. Och så nöp mannen mig i armen och allt jag ville var att röka. Det gör jag nu inte, för jag ser det som en utmaning. Hur duktig kan jag vara? Och är det inte bättre nu, när jag får vara jag, inget nikotin som förvirrar och drar i nervtrådarna?

 

 

Jag pratade länge med Karin i telefon, det är så fint att prata med henne. Hon är väldigt långt borta, men för några minuter är jag där också, nära, som mot tegelväggen utanför mitt fönster. Är det sol hos dig? Och det är det, och jag försöker se framför mig, hennes balkong. Jag tycker om hur hon analyserar, och vi kan prata om det mesta som dyker upp. För det dyker jämt upp saker; skrämmande hajar och orosmoln. Helt onödigt egentligen.

 

Och samtidigt som vi pratar är jag i Grekland, jag lånade en massa guideböcker igår. Bläddrar och tänker mig vitkalkade hus, ett skiftande landskap, grottor med saker som hänger från taket; vad heter det? Jag måste googla, jag skriver ner. Hjärnan full av tentakler som sprakar.

 

 

Och ikväll dricker jag vin med Lisa och hon är en av de få som antagligen kommer att förstå exakt vad jag pratar om. Att det är läskigt att det måste bli så naket jämt, att jag hatar det jag skriver och att jag älskar det. Att det alltid tar så lång tid! Att jag aldrig skulle kunna skriva på beställning, om något som inte låg nära mig. Hur mycket pengar de där deckarförfattarna än tjänar.


Recension: Sverige forever in my heart

Idag recenserar jag på dagensbok. "Sverige forever in my heart" är en reportagebok byggd på samlade artiklar av Niklas Orrenius, publicerade i Sydsvenskan mellan 2009-2011. Boken handlar inte bara om Sverige, utan främlingsfientlighet och intolerans utomlands också. Läs min recension här.

Fokus!

Tre sidor kvar av del två. Fuskar lite och sitter i soffan, ryggen som ett dragspel. Jag är trött på den så att jag vill kräkas, men så här fokuserad ser jag ut.

Det var inflammation i hörselgången antagligen orsakad av öronproppar, så jag har fått spännande droppar som luktar lösningsmedel. Tänker på när vi spelade Hamlet på gymnasiet och jag var skådespelaren som var med och iscensatte mordet, och med förvridet ansikte fick vara überond och droppa gift i skådespelarkungens öra. Moahahaha! Fast jag hoppas att jag blir frisk och inte dör.

 

Tre sidor och sen blir det träning.

 

Och sen är det nog dags att städa lite här innan jag tillåts kasta mig över del tre. Som förstås är något helt annat! Det här bokprojektet alltså. Häromdagen hade jag inte mycket förtroende för det. Berättade lite för min kollega om vad de olika delarna handlar om. "Det är ju helt skiljda ämnen!" sa hon förvånat. Jag nickade och sa "ja, men läsaren ska uppleva som en röd tråd." På nåt vis lät det bättre när jag berättade om det, och jag återfick tron. Så som man alltid pendlar, mellan storhet och vansinne. Mellan tro och misär.

 

Boktips för övrigt: "Bara någon att straffa" av Kristofer Ahlström. Finns på pocket nu, en av de som blev nominerade till Borås tidnings debutantpris. Underbart språk, Gotland, het sommar och sorgen efter moderns död. Bravisimo!

 

Fin helg med antirasistiskt slam. Hängde med Alma och pratade liv och viktiga saker. Så fint att vi klickade över "Sex and the city"! Så skönt att hitta nya vänner.

 

Tre dagar utan Ica framför mig och jag älskar det! Men som sagt: det behövs även viss markservice i det här hushållet...

RSS 2.0