Intern referens

Ser på en av mina favoritfilmer, "De tolv apornas armé" av fantastiske Terry Gilliam, och det slog mig precis vem Anders Borg påminner om...

bokrecension: poesi!

Varje människa kan behöva sig en dos poesi då och då. Själv tycker jag bäst om när diktböcker inte är så tjocka, så att man kan läsa dem många gånger och låta orden långsamt sjunka in. Idag recenserar jag en av förra årets skörd, som är en riktig pärla. Om sorgen över att förlora en annan människa. Läs recensionen här!


Ett paket böcker

En av de trevligaste sakerna med att recensera böcker, är att man får så mycket böcker. Årets första utskick damp ner idag, och jag börjar med en utredning av hur de högerradikala partiernas framfart har påverkat Europas flyktingar, en liten poesiantologi från Brombergs, en bok som vänder sig till barn om feminism (ooo, ska bli mycket spännande!) och den här, som har den snyggaste framsida jag skådat på länge. ”Mama Dolly” avhandlar moderskapet; myter och avbildningar i film och litteratur. ”Ska du läsa om moderskapet?” sa Emelie, min chef, förvånat. ”Ja”, sa jag. ”Sånt intresserar mig.” Kritik av den, analys och funderingar kring den. Utlovar spännande recension så småningom!

 

 

Idag skickas för övrigt ”Det borde finnas regler” till tryckeriet. Wiiiiiwooowaa så spännande! Som jag tidigare bestämt ska jag fira med att läsa Mara Lees ”Salome”. Men först alltså: kritiska utredningar hit och dit, soffan kommer att bli överhettad.


Kill the wedding

 

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag fyllde tretti för några månader sen och om jag ser mig omkring är det förväntade läget att jag ska vara desperat efter drömprinsen att gifta mig med, att mina äggstockar ska skrika efter bebis, bebis, bebis, att jag ska känna mig misslyckad för att jag inte har bil eller bor i ett hus.

 

Jag bor i en etta och jag älskar den. Det är klart, ibland är köket lite för litet, men om jag betänker hur jobbigt det skulle vara att städa en större lägenhet, så är jag nöjd. Den ligger precis där den ska och den är min tills jag säger upp den. Det är en hyres, och jag kräver inget mer än så, det passar min politiska övertygelse.

 

Jag funderar fortfarande över hur min drömprins ska vara. Om det ska vara en prins eller prinsessa. Om egenskaper, för det verkar ofta bli fel när jag väljer sådär spontant, på känsla, passion, jag vet faktiskt inte hur folk gör med det där. Hur de lyckas; de som lyckas. Jag är inte bitter, jag är bara i ett dödläge. Jag ligger lågt just nu, funderar på vad jag vill egentligen.

 

 

När jag var liten drömde jag om att ha älskare. Om passionerade kärleksaffärer och förbjudna romanser. Om att skriva böcker som skulle publiceras. Om att leva lite lagom bohemiskt. Jag är ledsen att jag är efter, men det där med att låta en bebis växa i min livmoder är fortfarande science fiction för mig. Det är säkert det största som kan hända en, men det är inget jag medvetet har längtat efter sen jag var liten flicka. Jag tror inte att kvinnor föds med moderskänslor. Jag vet att vi föds med den biologiska möjligheten att föda barn, men jag tror inte att det är samma sak.

 

Det är konstigt att växa upp.

Jag ser om ”Sex and the city”, alltså serien, inte filmerna, för kanske femte gången. Det var länge sen sist och min blick har förändrats. För det är sorgligt, är det inte det? Fyra framgångsrika coola kvinnor, som för det mesta ändå bekymrar sig över att de kanske aldrig kommer att gifta sig med en man.

 

 

Jag såg ”Bridesmaids” ikväll. En bra film, på många sätt och vis. Positivt med den:

  • tjejerna får vara roliga på samma sätt som killar brukar vara
  • killarna har biroller, på samma sätt som tjejerna brukar ha
  • den tjocka, fula tjejen är inte bara ful och äcklig, som brukar vara hennes roll, utan hon är framgångsrik, cool och låter ingen sätta sig på henne
  • äktenskapet får skitdålig reklam
  • tjejerna ser vanliga ut (någorlunda i alla fall), och den som är snygg på det sättet som alla tjejer brukar vara i film, är den som jag som publik hatar, genom huvudkaraktären
  • det är sjuk humor

 

Dåligt med den:

  • den kvinnliga huvudrollens stora passion är att baka, och han som flirtar med henne är polis. Not very twisted i genusrollerna alltså.
  • den tjocka, fula tjejen får visserligen vara sexuell, men måste ändå vara lite wacko, och givetvis tända på mat för att illustrera att hon är fet.
  • även om äktenskapet kritiseras lämnas den delen av historien olöst, outvecklad. Jag skulle vilja se mer här.
  • även om tjejerna ser normala och ”ostajlade” ut har de fortfarande överlag kjol. Främst huvudrollsinnehavaren, som ständigt har superkorta outfits som blottar ben så mycket som möjligt. Kan tyckas som en petitess, men drar ändå ner helhetsbetyget lite, när nu intentionerna var så goda.

 

Jag sitter och önskar mig en riktig ”Sex and the city”. Där det är bra att ha legat med många om du är tjej, där en knullista är något att stolt visa upp som bevis på att du har levt, att du är bra i sängen. Där Mr Big får framstå som det satans asshole han är, som visserligen är sexuellt attraktiv, men knappast en man att ha ett lyckligt förhållande med. Där kvinnor slutar ifrågasätta sig själva, förändra sig själva, så fort det är något fel i förhållandet. Där allt sex diskuteras, även det avvikande, högt i tak tack, om du är en fucking expert på sex och skriver kolumner om det vill jag inte ha fryn på näsan så fort det blir lite bondage eller något annat som avviker från normen. Där Carrie får ha en svullen mage efter att hon ätit, och har kommit över det där med att man fiser ibland och; håll i er nu; kan bajsa på toaletten när hon är hos sin drömprins. Ja, så som människor gör. Även kvinnor.

 

 

En grej som också var riktigt fint med ”Bridesmaids” var poliskillen. Som jag först avfärdade högt och sa ”är det den här snygghetsnivån vi kan kräva när vi nått a certain age?” Men som snart visar sig vara det mysigaste, gosigaste. Ungefär som Steve i ”Sex and the city”. En barnslig bartender som kan prata om sina känslor.

 

Det är klart jag också vill ha ett förhållande som fungerar.

Men vad jag absolut inte vill, och som jag tror är väldigt vanligt, är att livet ska bli som för Rita i ”Bridesmaids”. Som är gift med en man som gör sex till något meningslöst, och har tre tonårskillar som säger ”fuck off” till henne och smetar sperma över täckena. Självklart är detta en överdrift som ska verka rolig på film. Men säkert är det många i förorterna som känner igen sig. Se på mannen som Lilian, Annies kompis, ska gifta sig med. En ful karl med bra betalt jobb. Hon har ångest över att lämna sin lägenhet, lämna sitt forna liv bakom sig. Är det vuxet att ta klivet? Eller bara en fåfäng prinsessdröm från när hon var liten?

 

 

Vad är bäst? tänker jag. Hur många skilsmässor ska det få finnas, innan det kommer vettiga filmer om hur den där eviga kärleken egentligen ser ut? Jag ville se mer av Rita, som fastnat i den hopplösa drömmen och mest av allt vill ha en sexuellt utlevande möhippa som hon kan leva på minnet av i flera år framåt. Jag älskar när perfekta Helen börjar gråta i bilen, och det är ett sånt tillfälle för Helen och huvudkaraktären Annie att bli vänner, make peace, se: även denna rika perfekta übersnygga bitch är en människa.

Och istället ler Annie och säger ”Det är första gången jag ser dig ful. Det gör mig bara så lycklig.”

 

När jag var liten såg jag ”Den lilla sjöjungfrun” gjord av Disney, där Ariel var en trådsmal sjöjungfru med långt rött hår och hade den perfekta rösten av Sissel Kyrkjebø. Hon sjöng och förtrollade sin prins, men var tvungen att ge upp hela sitt liv för att bli en del av hans.

Jag tror att vi alla inser idag hur jävla bullshit den drömmen egentligen är.


Att såga med hjärta

När jag var liten ville jag bli recensent för att jag älskade att såga dåliga saker.
Nu när jag vuxit upp inser jag att det inte är så enkelt. Hollywoodfilmer med klyschor är en sak. Men när det kommer till böcker, och då främst debutanter...
Det finns en gyllene regel, som jag tycker är fin och viktig att följa, och det är att man inte sågar debutanter.
Samtidigt måste man förstås vara ärlig i sin recension.
Idag gör jag ett försök att så att säga "såga med hjärta" på dagensbok. Tycker ni att jag lyckas?
Vill även påpeka att jag faktiskt haft mailkontakt med författaren i fråga, och han kände sig inte demolerad alls. Vilket var skönt att höra.

En känsla av helg


Jag har sett teater i helgen! Så sällan som det händer kräver det ett utropstecken. En pjäs som alla som inte sett borde rusa för att se. Biljetter fanns kvar när jag kollade senast. Det handlar om ”Prins Charles känsla”, Liv Strömqvists seriebok som blivit teater i dramatisering och regi av Sara Giese. Den går på Intiman här i stan.

Jag har tipsat om serieboken tidigare, har jag för mig, men det är värt att göra igen. Här har vi en väldigt intressant och välriktad magspark mot det vi bygger upp så mycket av det västerländska samhället på, för att inte säga världen över: det monogama kärleksförhållandet. Hur jämställt är det egentligen? Vem mår bra av det? Och varför är de fyra mest välbetalda komikerna i världen män som skämtar om hur jobbiga kvinnor är? Bara några av frågorna som tas upp i denna argt politiska men framför allt underhållande berättelse.

 

Pjäsen var en sann energikick. Samtidigt som den får mig att aldrig vilja se åt män igen, växte även en irritation över att jag trots allt fann en av skådespelarna, Magnus Schmitz, sjukt attraktiv. Det känns som att det var det som var meningen.

Måste även nämna Susanne Karlsson, som var så klockren i sin tolkning av skäggig man som tar mycket plats. Igenkänningsfaktorn! Hennes rollkaraktär med härlig bredbent stil och skepparkrans är alla goa gubbar i revyer, alla gamla gosfarbrödrar i teverutan och alla käcka landsfädrar nånsin. En större pungspark är svår att hitta.

 

Efteråt satt jag och Lovisa på Operagrillen och pratade om Anders Borg-artikeln jag missat (DN gjorde innan jul en intervju med Anders Borg och det finns klara likheter med asskissing för diktatorer, läs först här, sen här.), om hur sjukt det tydligen kan vara i innebandyvärlden och om the ball-kicking world. Hon är min upplysnings-guru i den här världen. Eller hur man säger.

 

 

Helgen i övrigt bjöd på fest, trots intensiv redigeringsvecka. Förfest hemma hos mig med Anne, Maria, hennes kollega Tor och Vilska, som egentligen var sjuk. Vi skulle gått på Tom Boy men kom inte in, fullt på Moriskan för första gången i världshistorien. Dagen efter såg jag det som ett tydligt fredagen den trettonde-tecken… Så vi hamnade på Debaser istället. Ovanligt blandat med folk, för en gångs skull var tjejen som såg ut som en femtitalspinuppa med perfekt bobbat hår ensam. Hon gled runt som en förvirrad svan i sin perfekta outfit, ”var är alla andra hippa människor?” sa hennes hårt målade läppar. Medan jag och Vilska dansade like no tomorrow och with no shame whatsoever. Som det ska göras, helt enkelt.

 

 

Ragg är inget jag är redo för, insåg jag, återigen. Försökte ändå lite, med en kille i baren. Han förstod inte riktigt min humor. Sen följde han efter ut på dansgolvet och försökte fånga mitt intresse genom att svänga runt med en halsduk, à la lasso, och pricka mig med den. Jag blev inte så imponerad. Och han blev aggressiv när vi inte uppskattade hans utlevande tilltag.

 

Över lag blev jag inte så imponerad av någon man därinne. Springandet över dansgolvet och hoppandet utan kroppsuppfattning får mig snarare att skygga undan. Kvart i tre-blicken och irritationen när man föredrar att dansa med sin kompis, enbart, tack men nejtack. Vad är det som är så svårt att förstå?

 

Efter pjäsen på lördagen funderade jag ännu mer över detta fenomen med män som inte växer upp. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det är något som ständigt återkommer. Män som är halva, sårade, skadat gods, och som av någon anledning är totalt oförmögna att ta hand om sig. Gå till en psykolog och red ut det. Var inte ett förvuxet barn. Och manligheten som lär upp krig och nedsättande kvinnosyn, att det är fult att gråta eller prata om känslor. Och att lite sexism har ingen dött av, det skapar ju tvärtom den där härligt grabbiga samhörighetskänslan i duschen efter träningen. "Fattar du inte lite humor eller? Jävla hispiga feminister."

 

Jag ska utveckla det här nån gång, jag lovar.

Men mycket av svaren finns att finna i återgivningen av Gustav Fröding, mannen som ”köpte sin kärlek för pengar”, för honom ”fanns ej annan att få”. Eller gjorde det det? Och Liv Strömqvists briljanta förklaring till varför män och kvinnor blir så olika när de växer upp. (Och hur skadligt det är.) Se pjäsen eller läs boken för svar…


idag på debutantbloggen!

 

Idag är jag gästbloggare på Debutantbloggen. Det är en blogg som drivs av några av årets debuterande författare, alltså olika från år till år. Full av skrivtips, spännande intervjuer och funderingar kring hur det egentligen känns att bli publicerad.

 

Jag har skrivit ett inlägg om hur det känns att redigera, varför konstnärsmyten inte håller och att Jan Gulliou har fel.

 

Läs inlägget här.


Redigering, redigering, redigering...

 

Romanen.

Inte tog det en eftermiddag att skriva den.

Och inte tar det en eftermiddag att läsa igenom den heller. Även om man skulle kunna önska sig det ibland. Redigering, redigering, redigering. Hela hösten har det skett större eller mindre omskrivningar av ”Det borde finnas regler”, och nu är det på absoluta sluttampen, kniven mot strupen. Jag läser högt för mig själv för att se så det låter rätt. Vissa scener är fortfarande roliga. Vissa scener är nyskrivna för mig fortfarande, jag har inte hunnit tröttna på dem. Andra scener är så tråkiga att jag måste koka kaffe mitt i dem, har svårt att förstå vad som är bra med dem, eller egentligen inte: jag inser ju deras funktion. Jag är bara trött på dem.

Och varför ska jag jämt upprepa så mycket? Är det verkligen bra?

 

 

Jag har börjat se recensionerna nu, hur jag tänker att de kommer att se ut. Det är ju så underligt att folk ska recensera mig! Och tidigare har jag hoppats på guld och gröna skogar. Och det gör jag väl fortfarande, ska inte sticka under stol med det. Men jag ser ju också bristerna. Jag ser den stora stolta handen som klappar på debutanthuvudet. Lovande, möjligen, men inte mer, tänker jag. Här är mycket kvar som putsas, som inte hinner bli perfekt, som kunde varit ännu bättre men nu fan inte har möjlighet att bli det.

Och hur gör de stora egentligen? Hur gör de?

 

 

Och det är väl bra kanske?

Man ska ju inte vara för nöjd. Man ska ju inte jäsa upp som en fastlagsbulle med grädden sprutande. Man ska ju vara ängslig och nervös och ödmjuk och livrädd. Jag tror det är då det blir som bäst.

 

 

Så jag redigerar vidare och tänker på det enda jag behöver tänka på. Att jag ska kunna stå för det här sen. Att det är fantastiskt att jag blir klar med något. Att jag ska vara glad som fortfarande tycker så mycket om mina karaktärer. Försöker minnas hur jag i förra genomläsningen blev mer berörd av det här, lät mig sugas med, som om det inte var mina ord, som om det inte var jag som skrivit det.

Och kanske framför allt just nu: jag ska vara glad att jag har något vettigt att hålla på med. Denna söndag som är söndagen då han kommer hem. Söndagen som hade ett kryss i kalendern, men nu bara är ett hål i hjärtat.

 

Att min roman är jävligt bra fyllning.

 


Tips: "Kronjuvelerna"


Oj oj oj! Har precis sett klart ”Kronjuvelerna” som gått som teveserie på Svt nu i dagarna. Och den var verkligen det finaste jag sett på länge! Ett måste för alla. Mysig som en julkalender från förr. I regi av Ella Lemhagen och med fantastiska skådespelare. Häftigast är Alicia Vikander i huvudrollen. "Var har vi sett henne förr?" frågade min bror. "Jo, i Andra Avenyn!" Pinsammaste såpan den här sidan 2000talet. Stort kliv uppåt i karriären där, kan man lugnt säga. Säkrare skådis får man leta efter. Nu ligger världen för hennes fötter. Kvinnan är dessutom sjukt vacker.

 

Sen var det rätt skoj att se Björn Gustafsson, den yngre, i en roll också. Riktigt bra!

 

Det enda jag undrar över är varför denna heta fängelsevakt? Som man brukar säga med pistolen som, om den introduceras, kräver att avfyras...

 

 

Se serien i tre delar här, på Svtplay. Obs, ligger bara uppe ett tag till!

Den där röriga nyårskrönikan ni inte visste att ni behövde, men fick ändå vare sig ni ville det eller inte

2011.

Året då det började rassla loss. Då vi inte stilla satt ner och tog det, utan sa ifrån.

 

I Sverige: ”prata om det”, som egentligen startade 2010, men fick efterskall i 2011. Var går gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt? Och varför det är så viktigt att vi pratar om det. Jag hamnade själv i en gråzon för ett tag sen, och insåg att även om jag inte fick nån sperma i mig eller blåmärken att peka på, så kan obehag sitta kvar och lämna spår i kroppen ändå. Och ont i huvudet får man, om man inte just: pratar om det.

 

 

 

I världen: det måste finnas ett stopp på diktaturer. Det måste finnas en röst som är folkets. Egypten, Libyen, händerna som gjorde saken till sin. Den nya tiden. Khadaffis blodiga ansikte. Kommer det att bli demokrati? Inte ens Berlusconi sitter gjuten. Hoppfullt är det. I teve saudiska kvinnor som kräver att få köra bil.

 

I mitt liv: jag och min syster reste till Egypten för att hälsa på Hanna, tredje systern som jobbar som reseledare. Vi hann precis dit och hem innan revolutionen startade. Alla vänner som pratat om revolutionen, alla hippieblommor på kinderna. Nu var det plötsligt verklighet. På teve människor som offrar sina liv på Tahirtorget.

 

 

Jag gav upp lägenheten vid Kronprinsen. Insåg att det aldrig kommer att fungera med Mannen med hatten och hans velande om var han ska bo, och när. Jag behövde något eget. Väggar att sätta upp egna tavlor på. Golv att stöka ner hur mycket jag ville. En dörr att låsa upp och veta: det är bara jag här inne. Om jag inte bestämt att det ska vara på något annat sätt.

Och fick en lägenhet! Inte stor, men precis lagom. Och precis där jag ville. Kunde livet bli bättre? Lägre hyra än när jag bodde inneboende. Längre väg till jobbet, men vem bryr sig? Möllan var ju min stadsdel.

 

 

Och så kom jag med i ett av lagen som skulle till SM i poetry slam! VISBYYYY! Och inte det andra laget, utan det första. Gatsby-laget. Som dessutom blev ett så mysigt litet lag, med Isak, Lovisa A och Vilska. Vi skulle ju lätt kunna slå alla, tänkte jag.

Vilket vi förvisso inte alls gjorde. Snarare var vi en besvikelse för oss själva. Men lagmässigt gick det bra. Omkörda av Malmölaget visserligen; Josef, Oscar, Moa och Albin. Men med en Åkesson/zombiedikt som inte ska förglömmas. Återupplevs här.

Det här var bästa dagen:

 

 

Och jag vann ett baot med min Julian Assange-dikt! Hallelujah, jag visste väl att den var bra… Återupplevs här.

 

Sommaren är vad vi kallar en dålig sommar. För att skoja till det färgar jag håret rosa! Som Mia i romanen. Och Lovisa tar häftiga bilder på mig när jag leker superhjälte. Och vi ligger och trycker i vassen för att få lite sol på oss. Jag hävdar att jag haft turen att vara ledig en massa soliga dagar. Kanske är vi bättre på att ta tillvara?

 

 

Vi blir kompisarna som håller samman, som finns till för varandra. Lisa, Vilska och Lovisa A. Pantrarna och panterbebisen. Som pratar sex och feminism och löser världsproblemen. Och det varar betydligt längre än sommaren.

 

 

Kungen följde upp sina pinsamheter med ännu fler pinsamheter. En förvuxen playboy under slokande tiara. Och till och med skvallerpressen får erkänna att Madelene, nu får du komma hem! Inte slösa mer på svenska skattepengar i USA! Hade inte Vickan blivit gravid hade vi nog inte haft ett kungahus längre. Herreminje vad de kan göra och ändå sitta orörda. Medan Mona Sahlin flyger ut kommer Juholt in, och trots att ingen egentligen vet vad han vill är han omsvärmad för sin spännande mustasch. Lite pinsamheter där också, visar det sig, när både han och frugan har fått bostadsbidrag trots de höga lönerna. Men värre med en Toblerone? Det lär visa sig i nästa opinionsundersökning. Politik idag är ett schackspel med smarta drag och mindre smarta drag. Vi lyfter helst fram de mindre smarta. Som att Moderaterna skriver om sin historia. Fast värre då med Carema, eller hur? Alltmedan Fredrik Reinfeldt böjer huvudet djupare i sin övertygelse om att ”inte prata om enskilda fall”. Och jag fortsätter kräkas på Jan Björklunds 1800talsskola.

 

Ja, Vickan och Daniel är alltid lika omtyckta. Nygifta och skimrande. I mars nedkommer hon med en kunglig liten bebis. Och tänk! I mars kommer även min lilla bebis. Som släkten har tjatat, och nu är den här, krystande ut ur livmodern. Jajamensan, en dag i maj får jag, efter turer hos två intresserade förlag, det fantastiska beskedet att min roman är antagen. Gilla Böcker vill ge ut den i mars 2012! En tid av hysterisk lycka och förväntningar börjar. Stor rädsla för att nu även få beskedet om bröstcancer, eller kanske bli mördad på stan? Det svåra i att tillåta sig vara lycklig. Känna sig lyckad.

 

Kontra högmodet. Jag skickar in till Sydsvenskan när jag ska fylla tretti och de kommer och gör en intervju. Det känns fjantigt men blir bland den bästa reklam jag kunnat få. På jobbet kommenterar under några veckors tid ALLA kunder artikeln!

 

 

Och vi åker till bokmässan. Dagensbok-gänget och Anna Liv som blir min nya kompis. Vi tar dyra luncher i restaurangavdelningen och pratar om olika män vi legat med, skrivprojekt vi har och tjuvröker några cigaretter. Och jag hänger med förlaget. Och det är världens roligaste lilla förlag! Jag känner mig inte alls liten och bortkommen.

 

Ja, det där med rökningen går ju lite si och så. Haha, jag minns med händerna för ögonen den gravallvarliga uppdateringen i början av förra året, om att aldrig mera röka en endaste cigarett. Hejhopp vad det inte fungerar för mig. Jag måste helt enkelt få sitta där på uteserveringen och fuska. Få tigga det där blosset. Få gå ut på min egen balkong och stjäla en liten bus. Inte varje dag. Inte till vardags. Inte som ett stressande efter frukosten, med illamående och hostningar i kassan. Nej kommer inte på fråga.

Men som en ettrig liten treåring, in och ut ur halsen. Som den förbjudna frukten som jag då och då bara måste ge efter för. Som den vuxna Lina styr och regerar över, men aldrig helt och hållet överger. Det är fullkomligt idiotiskt och gör mitt humör upp och ner och huller om buller. Men just nu föredrar jag det så.

 

 

Stor oro i Europa. På Utöya i Norge skjuter en man ner ungdomar en efter en. Mitt i rötmånaden, jag har skurit upp min tumme och sitter och ser på norska nyheter medan såret pulserar. Unga människor som får sätta livet till för sin tro på demokratin. En orolig Jens Stoltenberg, som blir statsminister med hela världen plötsligt. Och galningen Anders Behring Breivik, som inte alls var muslim. Som inte alls var utländsk. Som ser ut som dig och mig, och som försöker skriva in sig i historien som den som ska rädda oss från Islam. Den ensamme krigaren. Den vite ariern. Och plötsligt ser vi den så tydligt: den hatiska rösten. Orden i kommentarfältet, som blev verklighet. SD’s politik dragen till sin spets. Hur mycket de än vrider sig undan det.

Och det händer saker! Nu kan man inte längre vara anonym på Aftonbladet. Kontrollsamhället som något positivt. I rättegången mot männen som försökte mörda Vilks heter det plötsligt att det funnits rasistiska undertoner. Man har förutsatt att männen handlat på ett visst sätt för att de är muslimer. Granska i fogarna, det är bra. Vänd ansiktet inåt och se det skitiga i din egen själ.

 

 

Och så den där mannen. För det måste ju finnas män i livet. Eller? Ett tag var det mest kvinnor. Jag bestämde att jag skulle åka till Pride och hångla av mig. Och gjorde det också. Tänker att det inte är så farligt. Och att det gör mig till en helare människa att inte trycka ner saker och ting.

Fint också, att få hänga med Malin Finlöf och hennes underbara kollektiv på Söder. Och ballonger och glädje och Vilska! Och en liten läsning på Beyond Retro mitt i alltihopa. Och hångel på tunnelbanan och kändisfest...

 

 

Fast sen ändå en man, som jag blir kär i när jag kommer hem. Upp över öronen, jag lämnar min lägenhet större delen av veckorna för att vara i hans. Nära mitt gym, nära mitt jobb. Och framför allt för att få vara nära hans varma fina kropp, hans ögon, hela hans varelse.

 

 

En relation som faktiskt blir en relation, på riktigt, han vill till och med vara ihop med mig på facebook!

 

Fast som slutar på riktigt också, med drama som sträcker sig med långa äckliga fingrar efteråt, kramar ångest och vrider ur bitterhet ur tarmarna. Och jag som till och med tyckte om hans son! Nåja. Jag tackar plötsligt å det ödmjukaste för att lägenheten står kvar, att han inte finns närvarande här som han kunde ha gjort. Att det för varje dag blir lättare, att det ibland är tungt som inåt helvete, och att det får vara så.

 

Att inget är som man trodde att det var, men att man ändå får behålla det man tyckte var fint. Ungefär så.

 

Jag har väl glömt hälften nu, men ni orkar inte läsa mer ändå. Jag har rest lite till och jag ska resa lite mer, för det är roligare när man har en guideexpert på plats. Och min fest! Glömde jag ju nästan.

 

 

Den väldiga trettiårsfesten som blev precis som jag ville. Minus några vänner som inte kom. Plus några oväntat fina presenter. Och all mat vi slängde och alla bestick som nu ligger här till ingen nytta. Men alla fina tal och mina kläder! Och dj:n och att vara mitt i. Och nästa gång ska jag tänka på att anlita nån som tar hand om allt det där, så att jag slipper. För att man inte vill vara bajsnödig av att hinna med allt, och sen inse att man är för trött för efterfest eller ens sex efteråt, och att man omöjligen hunnit prata med alla… Nej, nästa gång ska jag vara mer drottning, dirigera.

Som Silvia borde göra.


RSS 2.0