Tvära kast

 

Det är lite galet med skillnaden.

Först sitter man inne på sin kammare och skriver, och den man har mest kontakt med är ens förläggare, och allt är redigering hit och dit, man kan sin roman så bra nu att man stundtals skulle vilja kräkas på den. Men absolut; stundtals också älskar den mer än man trodde var möjligt. Som att det är fysiska varelser det handlar om, de karaktärer man skapat. De har ett eget liv nu.

 

Och så skillnaden då, när den plötsligt är ute.

Idag gled jag in på Akademibokhandeln och fick för mig att jag skulle se om de hade min bok. På övervåningen finns Tonårshyllan, och jag insåg att jag aldrig ens varit där. Och mycket riktigt, där stod den! Ryggen mot mig, mitt namn på tvären med titeln. Det är så overkligt! Man har drömt om det så länge!

Jag var tvungen att ta några bokhandlar till när jag ändå höll på. 149 kr kostar den på Bokia. Den finns där! De har den! Jag behöver inte gå dit och le övertygande mot expediten och truga och be snällt, icke då. Det finns reklam som sköter det åt mig. Ett förlag i ryggen, min bok är en produkt bland andra produkter.

 

En annan overklig sak nu för tiden är att googla sitt namn. Sitt namn eller bokens namn. Och titta, här har folk läst den! Inte lagt upp regelrätta recensioner, för det får man ju inte göra förrän efter den 12 mars, som är recensionsdatum. Men små tips, boktips, läs den här, den är fin och handlar om vänskap. Man blir glad av den. Och till och med att Gilla Böcker aldrig har gjort dem besvikna tidigare, så varför skulle dem nu? Så fint att man måste läsa det två gånger.

 

Igår var vi i Båstad, jag och Lovisa, och läste poesi för gymnasieungdomar. Länge sen man hade ett traditionellt litet gig. Och det var kul faktiskt, att få visa tennisstaden för Lovisa. Så här ser den ut, när den sover. När ingen fotograferar den, och den är som vilken småstad som helst. "Fast med fina hus!" påpekade Lovisa. Javisst, med fina hus.

Vi tog en tur genom mitt gamla högstadie. "Jag brukar tänka att jag befinner mig här ibland. Och i den tunneln sitter de, Mia och Mirjam! Det är där de är, tänker jag mig." Även om inte allt är Båstad. För lite är Halmstad. Eller Växjö. Eller vad jag nu har för sammansatta stadsbilder i min hjärna. Varför hålla sig till geografi, om man inte ens tycker att geografi är roligt? Den dag jag skriver något strukturerat som utspelar sig på en och samma plats, då är det fan i mig ett stort kryss i taket.

 

Högstadiet var sig likt, fast mycket, mycket mindre. Det är konstigt, det där. Samma noter på väggen, samma klängrankor. "Här brukade vi leka King Out." Samma grådis över alltihop. "Och därinne hade vi franska. Tror jag." Men ingen Olov, med det lockiga håret, skridande genom korridorerna som en ängel. "Jag tänker alltid på Kurt Cobain här." Och Emma, som alltid var sorgsen på årsdagen av hans död.

 

När vi gick tillbaka till tåget genom bostadsområdet pratade vi om annat, och jag tänkte att nostalgi inte ens är något att ta på. Bara en diffus och inte helt positiv känsla, som tycker om att välta omkull en lite då och då.

 

I eftermiddag struntade jag i träningen och satt med nya romanen istället. Den som blev klar som ett första utkast förra sommaren, och nu ska redigeras, göras ännu bättre. Jag vet inte var jag har den. Den är arg, men i vilken riktning vill den? Kommer man att förstå när jag skiftar person? Funkar det här, eller är det bara i min mage det kändes bra?

Och så de där passagerna som man anar att man kanske struntar i. Öppna nytt dokument, gör om, gör rätt. Kammaren igen, här är jag.

Imorgon ska jag intervjuas av en av tidningarna, de som nu vill prata med mig, utan att jag ens där har ringt och lagt huvudet på sned.

Det är skönt faktiskt. Att ha huvudet upprätt.

Ytterligheterna. Det är vad det här yrket handlar om.

Och imorgon bitti, inte att förglömma, sitter jag i kassan på Ica igen. Som en vanlig människa, för det är ju det jag är. Även om man ibland, i allt virrvarr och beröm, måste påminna sig.

Ikväll ska jag läsa i boken som jag inte kunde hålla mig från att spontanköpa på min tur i bokhandlarna. "Du hasar av trygghet" av Elin Grelsson. Har ju ändå tänkt läsa den sen den kom ut.

 

Bilden är från när vi var i Thailand, Bangkok, de skulle ha sumobrottning på varuhuset. Vi missade men brottades lite med varann, i tjocka dräkter. Det var gratis, ingen annan ville skämma ut sig. Men systrarna Arvidsson bangar inte!

Det största har hänt

Det har hänt mycket sen sist, jag har varit dålig på att uppdatera.

Jag har faktiskt haft semester.

 

Jag har varit i Thailand. Min hjärna har fortfarande inte kommit ikapp. Umgåtts med Vicky, som är en sån unge som får mig att vilja ha barn nån gång. Och Kajsa, som får mig att inse att inte alla mammor blir lobotomerade blöjexperter. Sett Bangkok, stressat runt med syster reseledare tre steg före, Skytrain och poolhäng och en solbränna som aldrig blir till. Sett 4d-bio och nästan avlidit på kuppen; alienfingrarna som sträckte sig genom skärmen och jag kunde inte hejda mig att slå tillbaka, vilt skrikande så att Axel och Johannes vred sig på stolarna av skratt.

 

Och mitt i alltihop dog Whitney Houston.

Rösten, nittitalets stora kvinna, den man ville vara. När hon spelade i ”Bodyguard” och jag tänkte en dag ska jag också ha konserter i rustning med kedjepaljetter i kjolen. En dag ska jag också bli räddad av Kevin Costner. En dag ska det låta bra när jag sjunger ”And Iiiiiiiiiii / will always love you / Iiiiiii / will always love you”…

Whitney Houston som gifte sig med Bobby, som slog sönder henne. Som gjorde henne drogberoende. Som sumpade sönder hela hennes karriär. Liv Strömqvist skriver så hjärtskärande om det, och det gestaltades så svart och vackert i ”Prins Charles känsla”. Hur flera afroperuker samstämmigt sjunger ”’Cause I found the greeeeatest / love of all / it’s happening to meee-ee-eee”….

Houston var på väg tillbaka. Konserter som sågades av hungriga journalister, gamar, skränande olycksfåglar. Fruktansvärda bilder som kablades ut. Men någon form av hopp också. Som alltså försvann på ett hotellrum i Kalifornien den 11 mars 2012. Vila i frid, du en av de största.

 

*

 

Och så kom det där messet till mig, när vi var i Koh Lanta. ”Din bok har kommit till förlaget! Va fin den är!” Och en försäkran om att de inte kommer att släppa den förrän jag kommer hem, förstås. De är så fina, mitt förlag.

 

Men nu är jag hemma! Och för några dagar sen gick jag till Hemköp och hämtade ut det här paketet. Ett skepp kommer lastat med….

 

…min bok!!

Det är min bok!

Ja, den samme som jag hållit på med hela hösten och en bra bit in på våren också! Ja, den samme som jag började skriva på, som jag börjat skriva på romaner innan, utan att veta in eller ut, bara med nån form av driv i att det är för roligt för att sluta. Att det är detta jag gör, och att jag bara måste fortsätta.

Och här sitter jag nu med min bok i handen. Det ska sägas: det var något av ett antiklimax. Ingen telefon hade jag, den hade tro det eller ej blivit stulen i Bangkok. Ingen att hoppa på stället för och krama om, och skrika ”Det är det största som hänt, det är det största som hänt!” till.

Så jag skrek det för Åke.

Och sen satte jag mig på golvet och bläddrade lite. Hade tagit på mig läppstift för att känna att det var fest. Jetlag och lite grann tårögd. Orkade inte gå igenom så mycket, bläddrade och läste lite här och var. Den är klar, liksom. Hur många gånger har man inte blivit klar med något tidigare? Men aldrig har jag blivit klar på det här viset. Den är tryckt, den är ute, den ska recenseras.

Och så tog jag några kort, för fortfarande är det det vi gör för att förstå när något är historiskt.

Och här kan ni som vill beställa min bok: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186634186

 

Eller förresten, gå hellre in i en bokhandel nära dig, och fråga efter den. För jag har precis läst i senaste numret av Svensk Bokhandel om bokhandlarnas presumtiva utdöende, och vi måste förhindra det! Be dem beställa hem. Sätt deras kunskap i första rummet.

 

På kvällen var det slam på Moriskan och jag skulle träffa Fritjof och Ulli lite innan för catching up. Röd i ansiktet av övertrötthet, sex timmar fel. Men jag tog med mig en bok för att visa. Lisa köpte den innan kvällen var slut; "jag kan inte hålla mig längre! Jag måste läsa nu!" Jag älskar att mina vänner resonerar så. De skiter väl i om de är målgrupp och fjorton år. Alla som inte är fjorton år längre har ju förresten varit det nån gång.

 

Jag älskar framsidan. Jag tänker att jag är nöjd, med alltihop, att jag ska läsa igenom den igen men inte orkar riktigt än. Men att jag är nöjd. Att jag är stolt. Man får vara det.

 

Och sen vann Louise slammet över Lisa, och det var rätt fast att jag brukar heja på Lisa. För Louise har utvecklats enormt bara på de få gånger jag sett henne tävla, och hennes sistadikt fick håret på mina armar att resa sig. Sånt ska belönas. Och sen pratade mitt span med mig. Han var fin i sina hängslen och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men hade min bok att visa fram. Och det kändes lugnare än det borde ha, och jag tackade skolflicksuniformen.

Hängslen förresten? Och lockigt hår, vilket sammanträffande...

Fast nu talar jag mest i gåtor. Godnatt. Köp min bok. Den är rolig, jag lovar.

 


Hur är det med armarna?

Jag är ingen bodybuilder, och jag satsar fan inte på att bli det heller.
Men visst är det trevligt att se att gymträning ger lite resultat?
(översta två bilderna togs när jag precis börjat träna)
Ingen Sarah Connor men stronger, than yesterday...

Bladvändare som inte är deckare

 

Jag började läsa ”Cirkeln” igår. En av de mest omtalade ungdomsböckerna 2011, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, en försäljningsbomb från Natur & Kultur, nu tillgänglig på pocket. Om tonåringar och ockulta krafter. Visst är språket inte speciellt bländande, men oj vilken bladvändare det här är! En sån där riktig slukarbok, som man vill ta med sig upp på vinden och gömma sig med. När man var liten kändes detta beteende helt normalt, och uppmuntrades dessutom av mamma som tyckte det var bra att jag läste. Nu när jag är vuxen tycker jag att jag åtminstone måste beta av vissa saker för att förtjäna den sortens fullkomliga hängivelse till litteraturen. Som att träna. Eller uppdatera bloggen lite om fenomenet.

 

Svenska folket låter sig gärna fångas i psykosen att slukarböckerna enbart består av deckare. Det är inte bara en slö, utan också mycket felaktig iakttagelse. För att ställa saker till rätta hr jag därför sammanställt en lista på böcker av slukarnatur, med en liten motivering till varför de räknas till skaran. Alla böckerna har det gemensamt att de inte är deckare.

 

 

”Lasermannen” av Gellert Tamas. Vissa skulle kanske hävda att man här letar efter en mördare, vilket gör att den kan betraktas som en deckare. Men boken är en blandning av fiktion och fakta, med artiklar insprängda och en stor dos tidigt nittiotal. Aldrig har väl allmänbildande historia varit så spännande! Varvningen av de olika beståndsdelarna gör boken till en ursäkt att stanna inne även de mest soliga dagarna.

 

 

”Berömda män som varit i Sunne” av Göran Tunström. Första gången jag upplevde den hörde jag den inläst av Reine Brynolfsson, en fin upplevelse i sig. Tunströms lekande lätta men ack så fantastiskt briljanta språk, de olika berättarrösterna, stilgreppen och de skickligt utlagda metkrokarna, som jag kallar det; dessa detaljer som hakar tag i läsaren likt cliffhangers mitt i kapitel, och får dig att läsa ett stycke till, bara ett stycke till. Se bara på första meningen: ”Det hände den septembervecka för trettio år sedan när Harald Pihlgren tog livet av sig, att vi fick oväntat besök.”

 

 

”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg. Det är argt, det är feministiskt, det är vackert, smäktande, poetiskt. Så fort du tror att du har grepp om berättelsen slänger Stridsberg in ett nytt stilgrepp. Det är magiskt, det är inspirerande! Det är som en ny religion.

 

 

”Jack – uppskäraren. Kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson. Låt experten föra dig tillbaka till 1888 när Jack the Ripper härjade på Londons gator. Det är läskigt, motbjudande, men oemotståndligt. Återigen varvas fiktion med fakta, och då och då kommer det ett foto. För mig som fascineras av seriemördare är det omöjligt att inte vara fullkomligt fastklistrad inom ramarna av dessa sidor.

 

 

”Min kamp 1” av Karl-Ove Knausgård. Ni minns kanske kärleksförklaringen? Jodå, jag blev helt hooked. Kanske är det för att jag skriver själv och blev så sjukt imponerad av denna balansgång mellan nutid och dåtid, mellan samhällskritik och dagboksaktigt berättande. Jag har aldrig läst en så tjock bok så snabbt.

 

 

”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf. Oj, hon kunde berätta, den kvinnan! Precis som med August Strindberg behöver man som läsare idag inte vara det minsta rädd för att inte begripa. Språket är lekande lätt men vackert som en saga, sida upp och sida ner. Och tårarna strida för pappan som för var dag tappar mer och mer av sitt förstånd.

 

 

”Pause/play” av Yesim Bilgic. Denna vansinnesfärd i en galen människas psyke. Utflippad överklass och kokain tills näsan sprängs. Buckle up, skulle man vitsigt kunna säga.

 

 

”Lämna mig inte” av Stig Saeterbakken, som för övrigt dog för ett tag sen, alldeles för ung. Jag recenserade den här för dagensbok och jag var alldeles mållös. Det enkla men så vackra språket, de träffande sanningarna. Det där alla böcker av vikt ska ha: ett tilltal som om författaren tagit tag i det som är mänskligt och förklarar det på ett helt oslagbart sätt.

 

 

”Här ligger jag och blöder” av Jenny Jägerfeld. Rasande ungdomslitteratur, den där närheten till känslorna som vuxenlitteraturen gärna tappar. Jag läste på tåget från Stockholm och blev glad när högtalarna meddelade försening! Bara jag hade min bok så var allt bra. (Så sött det för övrigt är att jag recenserade denna innan jag ens kände personerna på mitt förlag! Som några månader senare skulle komma att skriva kontrakt med mig. Jenny, som nu gett mig fina vitsord på omslaget. Wicked! Jenny Jägerfeld tycker att jag är bra?!)

 

 

”Pappa Pralin” av Anna Jörgensdotter. Ätstörningar och osäkerhet, drömmen om det perfekta livet. En vindlande vandring mellan det ena tröstande efter det andra. Jörgensdotters röst så skarp och tydlig. Beröringspunkterna och känslostormarna.

 

 

”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Egentligen de flesta böcker av John Ajvide Lindqvist. När jag läste "Människohamn" kunde jag fan inte sova. ”Lilla stjärna” tyckte jag inte nådde upp till samma kvalitet. Men i övrigt: börjar du läsa en av Ajvides böcker är det liksom ta ledigt från jobbet som gäller… Ingen kan på samma sätt skapa stämning och få mig att tro på vampyrer och zombies som han.

 

 

”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam. En reportagebok! Och jag är fastklistrad och totalt fascinerad, gråtande över verkligheten på sängen. Wennstams bok fick regelverket att ändra på sig lite grann vad gäller kvinnors rättigheter i våldtäktsmål. Frågan är om det gjorde tillräckligt. En bra bok är det fortfarande, och säkerligen lika läsvärd är hennes ”En riktig våldtäktsman”. Wennstam har nu gått över till att skriva deckare, för att ”nå ut till fler människor”. Jag tycker det är ett bra syfte, även om jag hatar deckarhajpen.

 

 

 

”Midsommarvals”, ”Hummerfesten”, m.fl. av Viveca Lärn. Böckerna om Saltön. Sträckläste stående över disken till min kiosk en sommar. Mycket störigt när det kom kunder. Säkert kallas det kärringlitteratur av förståsigpåare, men helvete, att få dyka med näsan rakt ner i sommaridyll med slitningar och bråk under den perfekta ytan, fina personporträtt och intressanta livsöden; fuck förståsigpåare! Perfekt att läsa när det är långt till vår.

 

Jag borde nämna nåt av Margaret Atwood och John Irving, men det var för länge sen jag läste dem för att veta vilket alster jag skulle välja. Och du hittar säkert dina egna favoriter. Vad jag vill av dig är bara att du lyfter näsan över de på löpande band producerade morden i de svenska idyllerna, och ser möjligheternas ocean. Tjenare liksom, litteraturvärlden är STOR. Du missar saker. Välkommen in!

 

En parentes: Resonemanget är delvis direkt lånat från en kurs jag hade för nåt år sen, om att skriva. Jag tycker nämligen även att det är viktigt att lära ut till den blivande författaren att en bok ska fånga läsaren, med hull och hår. Det finns så många böcker, och du har ingen tid på dig att dalta och dutta.

Självklart ville jag inte vara sämre själv, utan har utgått från principen även när jag skrivit min egen roman, ”Det borde finnas regler”, som kommer ut i månadsskiftet. Min förhoppning är att den ska vara omöjlig att lägga ifrån sig. Ni får gärna återkomma till mig och berätta om jag lyckades eller inte.

 

 

Och nu tillbaka snabbt som fan till Anna-Karin som ska spionera, hon borde sluta använda sina krafter, det kan upptäckas, "Plötsligt hör hon steg utanför rummet. Paniken kommer rusande mot henne som ett godståg..."


Funderingar kring skjutningarna

Och så var det en till som blev skjuten.
Vi är uppe i åtta st nu, ouppklarade mord i Malmö den senaste tiden.
På nyheterna har de intervjuat folk som säger att de vill flytta härifrån. Det vill inte jag. Pappa frågar om jag inte är rädd. Det är jag inte. Jag har mina gator där jag är rädd, men det är ofta rätt osäkert varför.
Jag antar att det finns en tanke bakom att man i alla nyhetssändningar och tidningar skriver att skotten avlossades "mitt i centrum". För oftast handlar det inte om mitt i centrum. Visst, det har varit lite varstans i hela stan, men det senaste var Fosie.
Visst, det har varit en skjutning precis utanför mitt jobb. Förra året, "hörde ni?" sa kunderna och jag skakade på huvudet. Kassamaskinerna och musiken var för hög. Jag var för inne i mina egna tankar.
Ilmar Reepalu säger att det handlar om två parallella samhällen. När Lasermannen två, Peter Mangs, härjade, ringde pappa och frågade om jag inte var rädd. På sätt och vis, ja, mot slutet lite grann, eftersom mannen hade uppenbara problem med att sikta. Han verkade skjuta lite vem som helst.
Och här blir det lite äckligt. Jag är inte rädd för att bli skjuten, för att jag inte ingår i nåt gäng. För att jag inte rör mig i de kretsarna. För att jag inte är som dem?
För när man pratar om två parallella samhällen, där det ena är nån sorts gangstervärld med maffiauppgörelser, så förutsätter det att det finns två typer av människor. Är detta segregeringen? Sverigedemokraternas ord i allas öron, på allas läppar plötsligt.
Lasermannen två och Behring Breivik var rasismens ansikten. De som ansåg att Europa håller på att islameras, som Sverigedemokraterna också anser. De som betraktades som galningar i pressen. Galna seriemördare, inte personifierade vi oss med dem? Peter Mangs bodde ett stenkast ifrån min lägenhet i Slottsstaden. Slottsstaden som är de rikas kvarter, här bor äldre människor som jobbat hederligt i hela sitt liv, här ser man inget hundbajs på trottoarerna, här har folk tjocka pälsar och betalar med tusenlappar när de handlar.
Behring Breivik hade blont hår och såg ut som en av oss. Han var lite av en enstöring, men hans grannar kunde aldrig ha tänkt sig detta om honom. Kvällstidningarna kunde inte ens med att kalla honom terrorist. Han är ju en av oss? Han måste haft en dålig barndom eller nåt.
På nyårsnatten skjöts 15årige Ardiwan Samir ihjäl. Kanske var det först då många kunde se det här våldet för vad det verkligen är. Inte obegripliga uppgörelser i en parallell värld långt borta från oss vanliga. Utan kallblodiga mord, och de sker mitt ibland oss.
För en 15åring kan inte anklagas för att ha gjort något så hemskt att han bör avrättas för saken. Eller hur? Hur mycket maffiaskadade vi än blir av Kvällstidningarnas ord om uppgörelser i mörka gränder, av deckardrottningarnas intriger och Beckfilmernas mystiska män, så är det nu det blir på allvar.
Mitt i allt snack om parallella samhällen och vapenkontroll, patrullerande poliser och Beatrice Ask, tänker jag att det är viktigt att vi återigen betonar: detta är inte en vi mot dom-situation.
Vi har fortfarande med galna mördare att göra. Vi har fortfarande med avvikelser vi inte vill personifiera oss med att göra. De som mördar är brottslingar, och de ska jagas och sätta i fängelse.
Men gängbråk är inte synonymt med invandring. Folk ska inte behöva säga i Aktuellt att de vill flytta från Malmö. För Malmö är mycket mer än sina gängbråk.
Precis som Slottsstaden är mer än sin Peter Mangs.
*
Och jag vet: jag är varken journalist eller politiker. Jag har inga svar och funderar fortfarande fram och tillbaka i cirklar. Jag är också rädd ibland sent om kvällarna, och blir irriterad och bestört på polisen och ledsen för de drabbade familjerna.
Men jag kommer inte att flytta från Malmö.
Jag kommer inte att köpa bilden av Malmö som en gangsterstad.
Precis som jag inte köper bilden av alla män som outvecklade idioter, som mitt ex, som redan kastat sig in i en ny relation, reflektion bortblåst.
Det krävs ork och jobb för att inte köpa fördomar rakt av, för att inte dra alla över en kam. Men det är ett jobb vi måste lägga ner. Om vi vill vara vuxna och vettiga människor i den här världen.

Till minne av Wislawa Szymborska

 

LIVET OMEDELBART

Livet omedelbart.

Föreställning utan repetition.

Kropp utan måttagning.

Huvud utan eftertanke.

Jag kan inte rollen jag spelar.

Jag vet bara att den är min, outbytbar.

Vad stycket handlar om,

måste jag gissa mig till på scenen.

Uselt förberedd är jag, på livets ära.

Med möda klarar jag det påtvingade tempot.

Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.

Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.

Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.

Mina instinkter är rent amatörmässiga.

Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.

De förmildrande omständigheterna känns grymma.

Oåterkalleliga ord och reaktioner,

oavslutad räkning av stjärnorna,

karaktären som en kappa knäppt i språng

och här, det eländiga resultatet av brådskan.

Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,

eller att få göra om en enda torsdag!

Och nu redan fredag med ett scenario jag

inte känner.

Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,

fick inte ens harkla mig i kulissen).

Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen

avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.

Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.

Precisionen i rekvisitan är slående.

Vridscenen fungerar sedan en stund.

En bit bort har till och med nebulosorna tänts.

Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.

Och vad jag än gör,

blir för alltid till det jag gjort.

 

/ur "Aldrig två gånger" av Wislawa Szymborska, 1980.

Dog till sviterna av lungcancer, ihärdig kedjerökare. En av de få nobelpristagare (1996) jag verkligen gillat, och en poet som fått mig att dra på smilbanden mitt i allt det sanna, angelägna, mänskliga. Det känns sorgligt att mitt ex av "Aldrig två gånger" tydligen ligger på en vind i Västra Karup, istället för i min bokhylla här och nu. Jag hade gärna hyllat med en nattlig seans.
"Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta -
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen."
Och den som jag fäste över mitt huvud i den söndergråtna första lägenheten, när jag var kär i nån idiot som inte ville ha mig:
"Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans fanns någon lycklig kärlek.
I den tron får de lättare att leva och att dö.
"Lycklig kärlek. Är det normalt,
är det seriöst, är det till någon nytta -
vad ska världen med två människor
som inte har ögon för världen."


Och den lilla strof som jag fäste över mitt huvud i den söndergråtna första lägenheten, när jag var kär i nån idiot som inte ville ha mig:


"Låt människor som inte upplevt lycklig kärlek
påstå att det ingenstans fanns någon lycklig kärlek.
I den tron får de lättare att leva och att dö."

Barnkalaströjan

Är det något jag behöver köpa klädmässigt inför Thailandsresan?
Nej, tänkte jag, och köpte en stickad tröja med bollar på Monkys rea.
Jag hade en gång ett rosa linne med tryckta mörkare rosa bollar på, som jag kallade för barnkalaslinnet. Jag vill minnas en gång i hamnen i Båstad, jag och Ida hade picknick vid de små fiskebodarna, och mina dreads spretade som en ananas åt alla håll.
Jag tror att den här tröjan tar över titeln...

RSS 2.0