Jul i Erkagården

Innan jag åkte hem över jul jobbade jag ihjäl mig på Ica. Det har jag inga bilder på.
Och skålade i champagne med Lina Kvist, som fått ett fantastiskt badrum efter renoveringen. 
 
 
 
Och så valde jag ut vilka böcker jag vill läsa i vår. (Obs! Det här var i första gallringen... Jag tog bort några gem till.)
 
 
 
Det sägs att syster Hanna inte var där. Men hon är rätt bra på att göra sig närvarande ändå. 
 
 
 
Bullen. 
 
 
 
I vår gran är det inkluderande som gäller. Motsatsen till stilrent kör vi på. Alla färger på samma gång och även det fula pyntet man gjorde i trean får vara med. Annars är det synd om det.
 
 
Humlan. Lika söt som alltid.
 
 
Min bror Per. Lika söt som alltid. 
 
Tyvärr kom min kamera bort sig i bilen lite på julafton, så jag har inga bilder därifrån. Men här kan ni se om ni vill! Vi bytte traditioner och var hos Hervéns. Alla hade rimmat i princip så utdelningen tog ca tre timmar. Men det var skoj!
 
På juldagen var jag hos mamma och Hans och hade fortfarande inte fattat var min kamera tagit vägen, haha!
 
 
Tipsrunda i mellandagarna. Fatta att jag fick 12 rätt?! Kom trea. Har nog aldrig hänt. Jag tackar sällskapet också för de hjärncellerna, för säkerhets skull. 
 
 
Pappa
 
 
 
 
I övrigt har det varit mycket soffa, sova, slappa den här julen. Leta efter rätt fjärrkontroll och anledningen till att det inte funkar med just den manicken. Det finns ingen hejd på prylar i teverummet numera... 
 
 
 
Ingen hejd på mat heller... Julen är rätt mycket bara äta och dricka va? Från Ica fick jag massor av chokladaskar. Det kan hända att jag går upp några kilon den här veckan.
 
 
 
Bästa julklappen i år var inte min, utan Sofias. I julklappsleken var den hett villebråd. Ett öga med konsistensen av en pung (pappa: "Hur vet du hur såna känns?!" jag: "Jag är 31.") Inuti fullt av små ögon som far omkring i vätska när man trycker på den. Sjukt roligt! Demonstration nedan av Sofia.
 
 
 
 
Andra saker jag gärna ägnar mig åt när jag slappar. Obs: att hon inte är kär i någon ny som heter Björn, utan att hon älskar Björn Skiffs som har gett henne ett nytt roligt jobb. 
 
 
"Emma, vill du komma hit och se på Lejonkungen?"
 
 
 
 
Kanske den bästa bilden på ögat. Tydligen kan man köpa det i Eslöv.
 
 
Och så ett urval av klappar jag fick:
 
 
 
 
 
Känner ni igen bilden? Halva är omslaget till "Springa med åror" av Cilla Naumann, min favoritbok ur årets utgivning. Hela är ett konstverk, "Efter badet 2" av Karin Broos. Häftigt va? Mamma lyckades pricka in det. Häftigt också att jag gav henne boken samtidigt, hehe!
 
Och så lite paketinslagning från Sofia, som passade utmärkt till Åke. The drag of the day. Redo för nyår.
 

Min ljudbok som julklapp kanske?

 
 
Idag har det hänt två saker. 
 
1. Min krönika har publicerats i HD! Läs den här.
 
 
2. Min ljudbok har kommit ut så att man kan köpa den! Bara 49 kr, så kom igen, kräng! Inläst av mig, inspelad av Lina Kvist, så bra som den kan bli, jag lovar.
Omslaget är nytt, detta pga att Storytel vill locka även vuxna att köpa den. Jag är lite missnöjd med att båda har långt hår, men ni får ha överseende med det. Innehållet är ju det som räknas, eller hur?
Köp den här! 

Man ser sitt liv, det är det som händer

Börjar dagen i sängen. 
För jag jobbar på Ica varje dag i den här veckan utom idag, och då vill jag att idag ska ha grädde på toppen och ett rött bär. Är det muskelsmärtor eller är det cancer? Är det tarmarna eller är det livmodern? Ursäkta, men min hypokondri smetar av sig på det mesta nu. Häromnatten drömde jag att jag mådde illa och rusade in på toa. Det var av nån anledning badrummet i Halmstad, länge sen sist, ettan där jag bodde under gymnasiet. När jag tittade mig i spegeln för att se om jag var blek var mitt ansikte helt förkolnat, som att det hade brunnit upp och höll på att falla sönder. Det var det läskigaste jag drömt på länge.
 
Det var alltså inte någon osmaklig kommentar till hela den här Disney-debatten. Jag tänker inte skriva om den. Vill Disney klippa bort bitar som tydligt är kvar sedan nazistiskt och rasistiskt arv på trettiotalet, så är det ju faktiskt bara bra. 
 
I fredags skickade jag in manuset. Fredag kväll, nej jag har inte förläggarens schema i huvudet när jag jobbar. Nej, jag har inte en vanlig människas schema heller och nej, det blev ingen dansfest efter det. Jag däckade i soffan och läste gamla texter, letade efter manuset från Molkom men hittade det inte. Den där hon hade en grön klänning på sig första gången de träffades, och där han säger "Jag tycker inte om att se dig gråta", och hon svarar "Se inte då." Hade velat läsa det igen, men fick läsa en massa annat, så det var väl också fint. Hade choklad och lite feber nästan, utmattningen efter koncentrationen, ibland känns den så.
 
 
Det är intressant, det där. Hur man hispigt jobbar på för att bli klar. Jag älskar verkligen att bli klar! Samtidigt följer det alltid en tomhet på det. Eftersom skrivandet tar så stor del av mitt liv. Då gäller det att ha kompisar att falla tillbaka på. Lite kärlek. Passa på att leva! Innan nästa fas av omarbetning hugger klorna i en...
 
"Vi författare lever kanske inte i den riktiga världen", sa en kompis som också skriver. Och lite så är det ju. Åtminstone för mig, mina pågående projekt och idéer rör sig alltid i min hjärna. Egentligen är det så självupptaget och sjukt. Distanserat. 
 
Nu har grannen technofest igen. Jag skrev in honom också i romanen, eller inte riktigt honom men något inspirerat av. Samma innebörd. I boken flyr hon ut i skogen. Ibland gör jag också det. 
 
 
Man ser sitt liv, det är det som händer. När tiden inte går åt till att levandegöra andras. Och för all del, mitt liv har sina bra poänger. Men det är också lite ensamt här. En dag sa jag till Åke, min prydnadspingvin, "Jag uppskattar verkligen att du finns, Åke! Annars hade jag varit helt ensam." Hihi! Det är världens bästa skämt, den repliken. 
 
Det skulle ju kunna vara träningsvärk? Jag menar, jag tränar rätt sporadiskt, inte konstigt om musklerna får lite chock varje gång. 
Fast nu lät det som att jag inte tränar alls, och så är ju inte! Två gånger i veckan. Men det borde kanske vara tre,
 
 
just för att musklerna inte ska komma ur det, konditionen ska ha en chans att bli bättre nån gång? Jag vet inte. Röntgen säger jag, det är min våta dröm nu. Och skräck förstås. Tänk om de hittar något? Tänk om det är cancer?
 
På tal om det borde jag också skänka pengar, det gör man nu i juletider. Eller över huvud taget, om man inte lever på existensminimum är det en bra idé.
 
Gud en sån tråkig uppdatering! Det är nästan så att jag vill att ni som orkat ta er ända hit på nåt vis meddelar mig det, haha! 
Och så tipsar jag om senaste numret av Galago, där Jenny Jägerfeld har med en fin novell. 
 
Och på tal om min mage, nu lät den som en kurrande duva. Jag tror det betyder att det är dags för frukost. 
 

Citerad! Äntligen!

Ha!
Äntligen har det hänt!
En av mina recensioner har blivit citerade i en bok. 
 
 
Lite förkortat, men ändå. Från min recension av "Hello Kitty måste dö" på dagensbok.com.
Nöjd!

recension och livet

Nej, jag har inte varit så duktig på att uppdatera den senaste tiden. Och egentligen har jag inte tid att göra det idag heller, eftersom jag är i hetsig slutredigering av roman, den ska in nu, det är mitten av månaden. Eller hetsig är egentligen fel ord, jag kommer att bli klar, det vet jag. Kanske redan idag. Men ändå.
 
 
Till idag har jag läst "Världens viktigaste bok" och det behöver inte sitta några citationstecken runt det. Läs recension här! En bok för alla tonåringar och deras föräldrar.
 
 
Jag var i Uppsala och hälsade på, och där var det mycket snö. Här är utsikten från Almas tak.
 
 
Man kan säga att jag bodde hemma hos en hyfsat bra poet...
 
 
Tillräckligt med kläder och snö är rätt mysigt faktiskt! Jag vaggade runt som en rysk gumma och kände mig rätt nöjd när jag vant mig vid det.
 
Bilderna nedan går som vanligt att klicka på för att se större.
 
         
 
Är du i Uppsala måste du ju gå in i domkyrkan! Så det gjorde vi. Kollade på Gustav Vasa och hans två fruar som ligger begravda där. Fatta att de verkligen ligger där! Fatta att han hade två! Och när du vänder dig om står där en staty som ser så levande ut att du måste gå nära för att fatta att den inte kommer att röra på sig.
 
Julbelysningen var extra vacker i Uppsala, tyckte jag. Sveriges fjärde största stad minsann! 
 
Gustav Vasa vände kanonerna mot kyrkan för att visa vem det var som bestämde.
 
Debattpanel med Alma, Marcus Priftis och Göran Greider om politisk poesi på Debaser. Iskallt i lokalen men väldigt intressant samtal. Och Greider var lika trevlig som man tänker sig!
Sen hittade vi Malin Jacobsson och gick ut och drack lite öl. Jag, Malin och Alma var så intressanta att våra bordsgrannar slutade upp med att äta och bara satt och lyssnade. Haha!
 
Hamnade på standup på Mose Backe och det var fan va sexistiskt det kunde vara, då. Bäst var Maggan Hammar, Malins kompis, och Isak Jansson. Sämst var Kristoffer Appelqvists rasistiska skämt om Afghanistan. 
 
Sen gick vi på teater, det fanns liksom ingen hejd på kulturintaget! Egentligen skulle vi ju sett Muse också, men sångaren hade brutit foten.
 
 
Vi såg Dag Thelanders pjäs "Gud har annat för sig", baserad på Tom Waits texter. Kan det bli annat än bra? Nej, det kunde det inte. Sista föreställningen så efteråt festade vi lite med ensemblen. 
 
 
Sam Einar Lippy Kessel var en av skådespelarna, och samtidigt sångarna, eftersom det var en högst musikalisk föreställning.
 
 
 
 
 
Almas katt Saga gillade mig så mycket att hon sov vid soffkanten där jag låg! Exceptionellt för den katten tydligen. Jag tror det handlade om hur ihärdigt jag klappade henne.
 
 
Saker jag också gjorde som det inte finns bild på: åt lite för krämig saffranskringla med Ola och pratade om att stjäla statyer. Drack latte och tog en cigg med Ida, pratade relationer och livet.
 
 
Så här såg landskapet jag åkte tillbaka i ut. Jag förvånar mig själv med att tycka det är underbart, friskt, vackert, härligt. Och SJ förvånade mig med att komma och avgå nästan helt i tid.
 
 
 
 
På vägen tillbaka började jag på "Min kamp 4", Knausgård alltså. Rekommenderas för tågåkning. Jag jobbade även på romanen, på vägen dit, och varvade när jag tröttnade med att läsa min kompis Lisa Zs roman. Fy fan va den blir bra! Jag hoppas ni också kommer att få läsa den inom kort.
 
*
 
Och så var jag hemma i Malmö igen och igår sågs vi alla pantertanterna. Och panterbebisen. Och hennes mamma! Det var en riktigt fin kväll, här kommer lite foton från den.
 
        
 
Nu romanen! 
(Och den kommer att bli så satans bra, jag lovar er...)
(Det är ett hybris som då och då byts ut mot nattsvart mörker och helvetes satan, men just för stunden känns det ljust och riktigt.)
 
Vad gäller "Det borde finnas regler" som ljudbok så skulle den ha kommit ut nu i veckan, men det blev framskjutet till nästa vecka. Så för er som väntar med att köpa julklapp in i det sista rekommenderar jag den! Kommer alltså att finnas till nerladdning, ev med annat omslag men ändå. Fortfarande med inläsning av mig, och det jag hört är riktigt bra, om jag får säga det själv.
 
 
 

Recension: "Mitt grymma öde"

Här är en som varit ute och flygit och farit, och helt missat att en av hennes recensioner blev publicerade i förra veckan... Här kan ni läsa om Carl-Michael Edenborgs barockroman "Mitt grymma öde".

Otrogen sent om kvällarna...

 
Sidoprojekt. Plötsligt har jag ett! 
Plötsligt skriver jag på en diktsamling också, som växer fritt och frodigt över sidorna. 
 
Vad är ett sidoprojekt?
Ett projekt som inte är lika viktigt som det pågående projektet. Viktigt är istället att man får leka loss, inte ha strama tyglar, egentligen inte ha en tanke på publicering (men jag tycker att det är kul att ha såna tankar ändå, bara för att), få skriva av sig, blomma över. Planer kan man ha och ihärdig kan man vara, men det ska inte ta över för mycket energi från det pågående projektet. Främst fungera som lekstuga.
 
Varför är ett sidoprojekt så bra?
För att det pågående projektet då och då känns så jävla jobbigt. Krävande, allvarligt, omständligt. För min del tycker jag att första fasen är så hemskt rolig också, det vill säga den när man bara skriver på för glatta livet, inte behöver struktur eller annat; och för att hitta tillbaka till lusten i skrivandet när jag är i redigeringsfas (som jag alltså inte uppskattar fullt lika mycket) är ett sidoprojekt guld.
 
Kommer det att bli en klar diktsamling då?
Det är för tidigt att säga. Men blommar ut gör den! Saker som jag skrev 2003 har vävts in, så det visar minsann att regeln "släng aldrig något!" inte är på skämt. Citerar Karin Boye gör jag också, inför varje ny del. Ja, det låter som struktur och planering och allt, eller hur? Men nja. Det är nog rätt dåligt, med några få guldkorn här och var. Men det fantastiska och det jag tar fasta på:
för tillfället, innan jag läst igenom det, är det underbart vackert och kan vara hur bra som helst. 
 
Framför allt är det roligt! Jag skriver så jag får kramp i händerna, ont i handlederna. Jag skriver som gick jag på skrivarlinje. Jag skriver som om jag älskar det och helst inte vill göra något annat här i livet. Jag skriver sent på kvällarna, busskriver, skojskriver. Testskriver. Min roman mår bara bra av att jag är lite otrogen, tro mig. Det får mig att längta tillbaka desto mer, av skuldkänsla men också av nyhetens behag när älskarens kropp blivit en vana...
 
Dikt rekommenderas som sidoprojekt. Dikt är inte svårt och pretentiöst, som många tror. Dikt kan faktiskt vara vad som helst, hur fritt som helst, du behöver varken sätta punkt eller använda stor bokstav. Hur kul som helst!
 
(bild kommer härifrån)

RSS 2.0