Boktips: Karin Boye!



Dagens boktips är egentligen två stycken! Först och främst fick jag den fantastiskt fina fotoboken ”Karin Boye och människorna omkring henne” av Kristina Garde, utgiven på Ellerströms förlag, i födelsedagspresent. Den rekommenderas. Jag som själv älskar Karin Boye och trodde jag hade rätt bra koll, fick komma författarinnan närmare in på livet, både privat och yrkesmässigt.

 

 

Och den naturliga reaktionen av att läsa den här boken är att man blir sugen på Boyes övriga alster. I svenskan på högstadiet fick jag lära mig att Karin Boye skrev dikter, och inte så mycket mer än så. Romanerna ”Kris” (som avhandlar hennes bisexuella sida) och ”Kallocain” (en dystopi där människorna inte kan ljuga) brukar nämnas. Men föga visste jag om ”Astarte”, Boyes första roman som vann andrapris i en romantävling och hyllades för sitt vackra språk när den kom ut på Bonniers 1931. Jag gick till biblan och lånade den.

 

 

 

 

Det mesta man läser från 30-talet är ju rätt utmanande språkligt. Svenskan är liksom de flesta språk ett språk i förändring. Men inte ”Astarte”! Inte bara är den lättläst och som utlovat mycket vacker språkligt. Den är också samhällskritisk, på ett sätt som inte känns uttjatat idag, snarare högst aktuellt. Dessutom är den rolig! Det, ni. Det trodde ni inte om Karin Boye, eller hur? ”Astarte” rekommenderas alltså varmt för våra numera kulna höstkvällar.

 

 

 

 


Beställ smakprov på min roman!

 

Är du nyfiken på min roman som kommer ut i mars? (Jag med!)

Inför bokmässan i Göteborg tryckte vi upp ett utdrag, de första trettio sidorna. Vill du läsa? Reklam är bra, tänker jag, och uppmanar alla som är nyfikna på vad som komma skall att maila mig på den fjortis-fåniga adressen thierrys_angel@hotmail.com, för att få ett udrag på sin mail.

Döp mailet till "jag vill ha utdraget!", så fastnar du inte i min junkmail...

Och dessutom är det gratis!

I barndomslandet

Det är så tyst och stilla när alla har gått ut. Jag kan inte hålla mig ifrån att skriva lite. Sitter i stolen med benen högt, datorn i knäet. Minnen som kommer upp, jag vet inte vad de vill med mig. Jag skriver ner dem. Jag väver in dem i romanen jag håller på med. Är hon jag, är jag hon? Nej. Men det skadar väl inte om vi har lite gemensamt.

 

Jag funderar ofta över det där när jag skriver, och när jag läser. Vad är sant och vad är fiktion? Och spelar det någon roll vad som är vad? Människornas behov av att bena ut, veta sanningen. Jag såg ett program om Kerstin Thorvall, där hennes barn säger att hon var en dålig mor. Jag tänker på Kerstin Thorvalls böcker, hennes många ungdomsböcker, och försöker få det att gå ihop. Var Thorvall en sån som inte ville ha barn, egentligen? Eller varför blev det som det blev?

 

Jag tänker på Karl-Ove Knausgård, när jag plötsligt skriver om en släkting på ett sätt som inte alls är fiktion, bara verklighet. Verklighet från min synvinkel, så som jag såg det. Och jag funderar över Knausgårds sociala kontakter. Hur blev det med dem sen? Hur är det med dem nu? Hur funkar det, att skriva in verkliga personer och händelser i sina berättelser, för världen att läsa?

 

I skrivarlinjer jag gått på har vi diskuterat om man bör fråga om lov. Min erfarenhet har varit att folk har hakat upp sig på helt andra saker än de man trott de skulle ta skada av. "Men varför skriver du om mig på det viset, sån är väl inte jag?" Nej, och det var inte du heller! Det var fiktion! "Men det ser jag väl, att det är jag." En kompis som gav mig respons för ett tag sen sa att han först hade haft svårt att tro på en av mina karaktärer. För att sen inse att han blev förbannad, för att han kände igen sig. "Har det aset modulerat den här karaktären på mig?" Det var en osäker smått deprimerad man, en mes, han pratade om. Nej, men så har jag aldrig sett dig, försäkrade jag, ytterst förvånad över att han trodde det. Varpå han insåg att det var sidor han aldrig visat upp för mig, bara sådan han varit tidigare i sitt liv. "Men jag antar att det betyder att du lyckats med din karaktärsbeskrivning."

 

 

Hur som helst vet jag inte vad det blir av dessa lekar med minnen som jag ägnar mig åt, och som jag delvis ägnade mig åt i romanen som kommer ut i vår; "Det borde finnas regler". Kanske är det mitt sätt att skriva? Kanske är det någon form av terapi? En lek där jag skriver om mitt liv, fast ändå inte alls. Så som det kunde ha blivit. Med människor som nästan är jag; alla har de bitar av mig i sig; men ingen är riktigt jag. Jag gör om. Inte för att jag har haft det dåligt i min barndom, men bara för att fiktionen ibland kommer närmare sanningen. För att sanningen i sig så sällan är nog. För att den behöver något, för att bli skönlitteratur.

 

Therese Willman skrev i Svensk Bokhandels katalog när hon kom ut med "Den drunknande": "Jag tog alla mina favoritsinnesstämningar och skrev en roman av dem" (ungefärligt citerat). Jag tänker på mina inre landskap. De där husen jag återvänder till. Att det aldrig känns som att det var länge sen jag befann mig på gården i Glimminge, för att jag mentalt är där ofta. Vissa miljöer som bor i ens kropp: höskullen, Backarna, klädkammaren. Jag kan bli irriterad över dem, undra vad de vill mig, varför de inte bara lämnar mig ifred. Trappan till konstsalarna på Sturegymnasiet, festrummet hemma hos morfar. Kanske finns de kvar i mig för att jag ska kunna skriva om dem? Inte nödvändigtvis som de var, men min känsla av dem. Precis som alla de påhittade miljöerna fyller de en funktion. De blir vad man kallar för "fantasi". Som skribent gläntar du ofta på locket, kanske är det inte underligt alls? Att minnet blir en en öppen vindslucka som står och slår i hjärnan.


Thelma & Louise-lik

Idag recenserar jag "Route 66 går till Trollhättan", Bodil Sjöströms debut. Helt klart ett tips i höstmörkret! Läs recensionen här.

Och alla fantastiska presenter...


"Take care of your pussy." /Malmö Stad.

30årsfesten!

Jag hade tidernas 30årsfest, om jag får säga det själv! På Café Barbro med ca femtio vänner. Mat från Vegegården, fina tal som nästan gjorde mig tårögd, och ett dansgolv i regi av Dj Meistrich, fullt av "It's a sin", Madonna och lite E-type och Orup med på ett hörn. För att man måste ha skämslåtarna med också!

Jag tycker att Joss (akiaki) är fantastisk på att sy kläder, och jag tycker att dräkt är det ultimata vuxenplagget. Sagt och gjort, jag anlitade henne att sy dräkten för kvällen. I give you: rymden möter tennis! Här med den snygga kavajen också på plats:
Ingen 30årsfest utan Åke, min käre pingvin! Här står han och spanar ut över borden, håller vakt över Malenes och Emelies tjusiga dukning innan gästerna kommer.
Här är Andreas Möller talare, sin vana trogen hård och skoningslös. Gunnars fester kallade han klamydiafestivaler, jag blev utnämnd till facebooks ansikte utåt ("folk som tror att det är intressant för allmänheten att uppdatera sin status stup i kvarten. Lina är en sån.") och istället för hurra på slutet fick jag en tyst minut.

Gunnar var min eminente toastmaster, som fördelade taltiden under maten. Andra som höll tal var: Malene, som smickrande kallade mig sin bild av kreativt skrivande. Albin, som läste punkter om hur tjugo-plus-människor upplever livet; läskigt nog mycket träffande.... Mina kära systrar Hanna och Sofia, som i sann Karup-anda drog upp alla mina pinsamheter, som när jag mimade till Madonna som tolvåring eller när jag reste till New York för att hitta Kevin Spacey, eller varför inte när jag plötsligt hade sex i ett tält på stranden med min massör i Egypten; januari i år!...

Lovisa Appelkvist var hyllande, kallade mig en av sina närmaste vänner som man alltid kan lita på ställer upp, och skojade om hur jag gillar att kalla mitt underliv för "aprikosskogen". Och Emelie drog upp mig på scen och testade mina kunskaper som erotisk kritiker för dagensbok. Hon läste porriga avsnitt ur olika böcker och jag skulle pricka in bok och författare. Snällt nog började hon med min egen!

Och fortsatte med böcker hon visste att jag läst och som vi pratat om.

Sen efter maten blev det disco! Och lite hångel med pojkvännen, Mats, som dessutom höll tidernas kärleksförklaring från scen! Jag kände mig väldigt bortskämd som har honom och alla dessa vänner, och när vi plockade undan och Emelie tjatade om efterfest hos mig, kände jag att luften gick ur mig, sakta pysande. Det är kul att ha stor fest, men oj så mycket jobb. Tack alla som kom!

Tack Sofia och Anne för bilder!

dagensbok tema: Manlighet!

Igår hade jag min stora 30årsfest, och idag är jag följdaktligen lite långsam och trött. Men det var det värt!
Manlighetsspecialen vi publicerar på dagensbok idag är alltså inget jag har suttit och putsat med varken idag eller igår. Läs våra recensioner av böcker i förankring till temat, plus lite krönika, via presentationen här.

På tal om pinuppa

Pinup-bild från 50-talet. Gud så tjusigt eller hur, och så inne nu för tiden!
Men har ni funderat närmare över poserna dessa tjejer ligger/sitter/står i? Genom en kompis på facebook hittade jag de här intressanta bilderna, där det lustiga i poserna framkommer tydligare. Tryck på länken här.

Den svarta läskiga lilla saken

 

Idag recenserar jag även på dagensbok. Det är dags för den fruktansvärda "KKM", och då menar jag fruktansvärd på ett bra sätt. Spring och köp denna tunna lilla bok på en gång! Den slår om huvudet på dig. Läs min recension här.

 

Emelie säger att Jonas Inde tackar för min recension på Twitter, vilket förstås gör mig lycklig, särskilt som jag inte hann framföra mitt beröm till honom på Bokmässan.



Jag pratar i radio

För er som missade när jag var med i radio i morse och pratade lite om min roman, så går det bra att lyssna här.
Foto: Patrik Hekkala/SR

tips: Jag är med i radio!

Hett tips: Imorgon är jag med i radio! Kl 8.30 på morgonen pratar jag i Radio Malmöhus och det blir smakprov ur romanen...

Ge mig lik!

 

Jag läser att Sarah Palin rökte hasch i sin ungdom. Att hon var otrogen mot sin man, vilket av tidningen klassas som ”än värre”. Det är kört för henne nu, heter det. Jag läser att sista frågan intervjuaren ställer till nytillsatta Centerpartiledare och näringsminister Annie Lööf och miljöminister Lena Ek, är om de har några skelett i garderoben.

Hysteriskt leende kallas Annie Lööf ”färgstark”. Sarah Palin har väl snarare setts som oerhört torr och tråkig. Det är väl min naiva sida, men jag bli glad av att höra att hon rökt på när hon var ung. Härligt! Hon var otrogen mot sin man. Illa, men vem fan gör inte sina fel ibland? Och kanske framför allt, på vilket sätt är hennes privatliv viktigt för väljarna?

Jag skulle gärna ta del av Annie Lööfs mörka sidor. Har Lena Ek kört för fort med sin bil nån gång? Härligt! Jag tror på att människan är en sammansättning av många olika sidor, den ena kan helt tala emot den andra. Framför allt tror jag på att människor ska leva. Inte putsa nån satans skinande blank fasad, jag tror inte på plastmänniskor.

 

Berlusconi är på den andra kanten. Han ligger med småtjejer och köper horor, men sitter ändå kvar. Tycker jag att det är bra då? Nej, men inte på grund av hororna och småtjejerna. Visst, det är äckligt med män i maktens korridorer och att brudar är deras ständiga bihang. Kvinnor som en lyxvara, som något man köper till. Som de små morötterna på McDonalds. Horor som en självklar ingrediens i ett flärdfyllt liv, visst är det äckligt. Men ingen människa är perfekt. Och det äckliga med att Berlusconi sitter kvar vid makten är inte att han ligger med småtjejer, utan att han köper upp röster. Att han äger tevekanaler. Att han ger korruptionen ett ansikte. Att varje italienare man pratar med påstår att han är skit och att de inte vill ha honom.

 

Jag försvarar inte Berlusconi. Men jag är den förste att försvara människors rätt att vara mänskliga. Svin, om du så vill det. Jag vill ha fokus på politiken. Om Reinfeldt köper svart städhjälp går det stick i stäv med den politik han för. Det är fel. Om han är otrogen mot Filippa har det inget med mig att göra, och jag tycker inte det är anledning nog att avsätta honom.

”Har du några lik i garderoben?” Frågan är ledande. Vill vi veta nu, så att det är okej sen? Bara vi vet liksom? Så att det inte kan komma som en skandal-överraskning längre fram. Svarta rubriker över hela Sverige, extra, extra, hon rökte hasch i sin ungdom! Är det en rest från Clintons dagar med Monica Lewinski? ”I did not have sex with this woman.” Var det lögnen som var värst? Otroheten? Utnyttjandet av makt?

 

”När du kommer och brinner säger de: "Skriv ett förslag

Om två år och några månader kan du få svar"

När det är du som borde leda oss

Det är ni som borde leda oss

Led mig fel om ni vill men under min livstid

Kan jag nån gång bli ledd av nån som tror på nånting?”

/citat Säkert!

 

I vår kommer jag ut med en ungdomsbok. Jag vet inte hur stor granskningen är i litteraturvärlden, men jag skulle vilja passa på att berätta om mina lik. En snabb googling på mig ger att jag har recenserat sexhandböcker för dagensbok. Att jag har skrivit och på scen framfört en diktcykel om sadomasochism. Att jag har pratat i radio om erotisk litteratur, där jag bland annat säger att djursex i tecknade serier är okej, eftersom de sexuella fantasierna enligt mig tillhör en egen värld. Jag har nyligen blivit tillsammans med en man som är 17 år äldre än mig. Här kan man dra paralleller till att jag i min ungdomsroman bland annat skriver om ett förhållande mellan en fjortonåring och en fyrtioåring. Jag tycker att det är en helt vanvettig parallell att dra; jag är trettio och vuxen, och absolut inte positiv till att en sån relation existerar i verkligheten. Men skandalrubriksmässigt låter det ju bra. Jag har inte dödat någon människa, jag är inte för barnporr, och inte heller djursex. Jag kör aldrig för fort. Om dessa avslöjanden gör att färre föräldrar köper min bok till sina barn, så beklagar jag er förlust. Min språkliga förmåga och lust att berätta en historia påverkas nämligen inte av mina eventuella ”snedsteg”.

 

Jag kommer aldrig att bli politiker. Men jag kommer aldrig heller att ställa upp på fläckfria människor. Jag kommer aldrig att censurera mig, och jag önskar att vi slutade kräva det av folk. Politiker är människor som ska leda oss. Det är en fördel om de åtminstone vagt påminner om oss.


RSS 2.0