Terrorns ansikte finns inte

Ingen lär ha missat vad som hänt. Igår exploderade en bomb i centrala Oslo. I regeringsbyggnaden. Senare kom nyheter om vad som uppdagades till att vara en massaker, på Utöya, ön där norska motsvarigheten till Socialdemokraterna, AUF, hade läger. En man i polisuniform gick omkring och sköt ner ungdomar, en efter en. Vad CNN först bekräftade, innan någon visste, var ännu en terrorattack från AlQaida, visade sig vara en attack från högerextremt håll. Minst 84 unga människor döda. Och 7 i Oslo. Och terrorns ansikte var denna gång blont.

 

Anders Behring Breivik, en norrman med islamofobiska uttalanden i sitt skvalvatten och stark förankring i högerextremismen tros ligga bakom båda brotten. Är han ensam? Hur tolkar vi detta? Norge är försiktiga med sina uttalanden. Jag försöker göra nåt vettigt idag men den mesta tiden slukas upp framför norsk teves direktsändningar (du når dem via SVTplay: Rapport).

 

När nåt sånt här händer skrivs det jämt så mycket idiotiskt. Folk är så snabba med att hata, på facebook skapas nya grupper man kan gå med i. Det kommer förstås mycket bra också. Facebook och twitter fanns med för att rädda ungdomarna, som snabbt hörde av sig via dessa kanaler för att få hjälp. Ikväll på Gustav Adolfs torg hålls en manifestation över offren kl sju. Jag ska försöka vara där. Det är ofattbart det som skett och man fylls av så mycket tankar och känslor. Det utsatta i situationen, att vem som helst kunde ha varit offer. Och samtidigt fanns det ett tydligt mål. Socialdemokratin. Han jublade tydligen när han sköt.

 

Ändå blir jag beklämd när jag läser saker som detta.

”Monster”? Får man verkligen kalla en annan människa för det? Det går inte ihop med min bild av mänskligheten, att vi alla har tillgång till samma arsenal av känslor och tankar, och att det är slump och tillfällighet som avgör vad som blir av den ene och vad som blir av den andre. Hur hjälper det oss att det skapas en hatgrupp mot Anders Behring Breivik? Är det fruktbart att betrakta en människa som kontextlös? Är inte det han ger uttryck för snarare är en tendens i tiden, ett allt starkare politisk förakt?

Extremism finns inom alla gebit, det är inget särskilt förknippat till islam. Varför den här artikeln också känns ovanligt mossig.

 

 

Det är inte meningen att sitta till doms eller på något vis försöka hävda att jag vet bättre än någon annan hur vi ska hantera det här. För det vet jag inte. Jag går utanför dörren och är rädd, fast jag vet att jag inte borde vara det. Och jag vill inte vara det! För trots allt är det hoppingivande att se på nyhetssändningarna, och se dessa människor trösta varandra, höra människor säga ”vi vill göra allt för att hjälpa”. Igår var det direktnummer i rutan dit folk med blodgrupp 0- kunde höra av sig. Jag tror på det goda i människan. Vad dåd som detta visar är dock att det även finns en ondska i människan, ett hat som vi alla bör vara medvetna om.

 

Att slåss utan vapen, det är vad demokratin i Norge bör handla om nu. Och även vår egen. Det är det som gör oss starkare. Inte att skapa hatgrupper på facebook mot syndabocken. Inte att åka över dit och ”röka ut dem ur deras hålor”, om ni minns parallellen. Att ta hand om varandra, som statsminister Jens Stoltenberg säger. Att återvända till Utöya, som AUFs ledare Eskil Pederson säger.



Work in progress...

Jag har precis haft Johan Svensson här, som sitter och knåpar på musiken till min "Fredagen den trettonde"-dikt. Jo då så att. Det är något som kommer att behöva säljas in både här och var som föreställning när det är klart. ”Jag har lagt ner ungefär 2000% mer på det här än på Undervattensleken”, sa han. Och vi minns ju alla hur bra det blev då! Vilket Johan självkritiskt suckar åt att jag tycker, och påpekar hur det sprakade här och hur ljuden inte hörde samman där...

 

Att jobba med någon som är superskicklig på ett helt annat område än mig är väldigt spännande. Jag är van vid att jobba med textmänniskor, men för Johan handlar allt om musik och ljud. Vi kunde ändå jämföra det här projektet med en roman, eftersom längden (ungefär en halvtimme) kräver sina upptrappningar och som jag brukar kalla det; metkrokar. De som skaparen slänger ut för att publiken inte ska tappa intresset… Men oj va jag förundras i soffan! Spänningen som trappas upp, svischandet av kniven (jag måste rygga tillbaka), knäckandet som låter som ben som knäcks. Och så Johans egna melodier invävda i alltihop. Plötsligt blir det Pulp Fiction, avslappnat och fest ("Du hade skrivit The doors, typ. Så jag tog en av deras låtar och inspirerades av."). Och den fantastiska övergången från regnet! Plötsligt kyrka, sakralt, en kör. Musik, alltså! Man ryser utav bara satan.

 

Hör mer av Johan här!

 

I och med att jag gjorde klart dikten redan i våras, och den till skillnad från "Undervattensleken" (som behandlade en sexuell relation) handlar om något helt utanför mig själv: nämligen en serie b- och i vissa fall c-filmer; så är det i detta projekt än lättare att ge Johan fria händer.

Jason är världens mest inkonsekvente seriemördare. Han använder inte ens samma vapen när han mördar. Masken hittar han först i film nummer tre. Det skulle väl vara det där med att folk ständigt dör efter att det har haft sex, då... ”Det är liksom lite av Psycho och lite Halloween, men det är inte bra!” som Johan uttryckte det.

 

Nej, precis. Men det är kult. Och dessutom: vårt verk har ju potentialen att bli så mycket bättre än vad filmerna nånsin var. Bara en sån grej!

Något har trots allt filmerna, som väckte min lust att skriva det här. Eller var det bara en utmaning jag gav mig? Nej, det handlar väl också om den där fascinationen av på liv och död. Och främst då: fascinationen för död. Spänning, sinnessjukdom och blod. Hur det alltid gjort mig mer intresserad att läsa om mördarna i sig, än om poliserna som tog dem. Det där mörka i människan. Det är ju det som triggar.

 

På tal om blod skar jag mig djupt i tummen igår. Vad förvånad man blir! Man slinter och på en sekund har man ett djupt jack som man ska försöka tejpa ihop, alltmedan smärta och en dunkande känsla, och plåster som inte står att finna, och blod som dramatiskt droppar på golvet... Jag kände själv hur opraktiskt det var att bo själv i just den stunden.

Så här djupt skar jag mig inte.

 

Har bytt ”bandage” två gånger efter det, men fortfarande vill inte köttet läka riktigt. Det är ju verkligen så att huden har delat sig, två sidor, de vita blodkropparna kämpar som besatta med att fylla tomrummet. ”Du kanske borde sy det ändå”, sa Johan idag när han drog åt plåstret så hårt han kunde. Varför gör man alltid sånt här precis innan en helg? ”Det är rötmånad”, påpekade dessutom en kompis på facebook. Jahaja.

 

Innan idag satt jag i kassan och insåg hur mycket man använder en tumme.

 

Jag tror trots allt att jag ger det till morgondagen innan jag ringer det eventuella blixtsamtalet till sjukhuset. Har å andra sidan aldrig fått sy, så det skulle ju vara spännande. Men nu har jag ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist att tänka på. Som vanligt med hans böcker vill jag inte ha någon nutid att förhålla mig till, utan helst bara kasta mig in och uppslukas från den här jorden.

 


Ibland känns det tråkigt att vara den enda som färgar håret rosa....


Dagens recension: sodomi!

Nu var det dags! Recensionen för sexhandboksserien utgiven av Xstory förlag ligger uppe på dagensbok.com... Kanske den modigaste recension jag fått i uppgift att skriva. Klicka här för att läsa.

Damfotboll vs grottbjörnens folk

 

 

Hallå alla ni kukar av flaschback.org, med era tankar om att damfotboll är så mycket sämre än herrfotboll, att kvinnan förstör sina välsvarvade ben i denna idrott och framför allt är skapta till att föda barn ("och det har ju gått bra i hundratusen år så varför ska vi sluta med det?"); igår vann Sverige brons.

 

Kommer ni ihåg 1994? När Sveriges herrlandslag gjorde det samma. Och vi hade en nationalyra värd namnet, med hiten av Sveriges tre hetaste manliga musiker just då; ”... vill ni följa med oss västerut?”

 

Var fan är den yran nu?

 

Varför ska kvinnlig fotboll vara något som ständigt ifrågasätts. Så fort en match förloras är könet det som kommer på skam. Vi skulle aldrig ifrågasätta om män verkligen ska ägna sig åt matlagning så fort det går dåligt för någon kock i en internationell tävling, för att dra ett exempel som jag tycker är passande. För är det inte det allt handlar om? Kvinnorna ska inte komma här och komma, det här är vår sport; manligt territorium. Vad är det för satans värderingar som finns kvar?

 

Expressen slog upp häromdagen att kvinnorna får en spottstyver betalt jämfört med herrarna. Jag citerar: ”Inför herrarnas senaste mästerskap, EM 2008, fick spelarna 250 000 kronor när de blev uttagna i truppen. Att gå vidare från gruppen hade gett varje spelare hela 850 000 kronor. Ett guld ytterligare 600 000.
Alltså sammanlagt 1,7 miljoner kronor om herrarna hade tagit sig hela vägen.
Att jämföras med årets VM-damer som har en bonustrappa under mästerskapet och som mest kan tjäna 200 000 kronor - men då krävs guld.
Bonusen för att ha kommit med i VM-truppen är en tiondel av den summan, 20 000 kronor.
Sedan tillkommer för damlandslaget ett dagstraktamente på 180 kronor. Då är dock avdrag för mat redan gjort.

(…)

- Vi lägger ner minst lika mycket arbete som herrarna och vi är värda bättre förutsättningar. Så vi spelare måste jobba för det, och ansvaret ligger hos oss själva att vi för vår talan och inte sitter tysta och är nöjda med det vi har.”

 

Jag håller med, förutom att det inte är enbart upp till damerna själva att få sin lön höjd. Det kan det ju omöjligt vara! Här behövs en omvärdering över huvud taget. Jag läste om peppen inför matchen mot Japan, och såg sedan matchen på en pub tillsammans med en kompis. I nästa dags Aftonbladet läste jag ett argt inlägg från en man som gjorde det samma. "Såg matchen på en bar i Belgien, insisterade på att vi skulle se vm i damfotboll, o skämdes byxorna av mig.. Gästerna påstod att svenska målvakten var japansk. Folk stod o storknade av skratt, mot svenskorna." /signaturen "i am"

 

Så fort det går dåligt öses det galla över damfotboll i stort. Det är grottbjörnens folk som har tagit sig ut ur sina hålor och nu sitter och kräks galla över vad de ser som ett dåligt fenomen i vår samtid. Skulle det gå till så här var gång ett herrlandslag förlorar en match och gör bort sig så katastrofalt att jag faktiskt har slutat tycka det är roligt att titta när landslaget spelar (ja, det har gått så långt!),  då skulle herrfotboll varit nerlagd för länge sen.

Men varför skulle någon få för sig att klaga på könet, när det gäller något en man gör? Utöver möjligen att vara pappaledig då...

Kommentaren som lyser upp i mörkret: "Fascinerande att se så många urpuckon döma ut damidrott... Åtminstone har vi ett fotbollslandslag i VM, vilket är mer än klantherrarna fixat. Kryp in i grottan igen." / signaturen "umebox"

 

1994 hade Sverige med ett herrlandslag i VM i USA. Med en ordentlig tur i lottningen mötte Sverige på hyfsat motstånd, men inte så starkt som damerna i år gjorde. Herrarna spelade mot Kamerun, Ryssland och Brasilien, där man förstås inte klådde Brasilien (även om lika var en bedrift). Man mötte sedan Saudiarabien i åttondedelsfinalen, Rumänien i kvartsfinalen, Brasilien slog ut i semi och slutligen bronsmatch mot Bulgarien. Jag är inte expert på fotboll, vilket jag antar att ni kukar, oinsatta i så mycket annat, förmodligen är. Men jag vet att damernas motståndare i gruppspelet var högre rankade än herrarnas var 1994. Det var alltså en större bedrift att ta bronset.

 

Ändå är det ödsligt när jag googlar. Vad händer med rapporteringen? Söker på "sverige vm 2011" och förväntar mig en stormvind men får en övergiven liten suck. Först fjärde sökresultatet handlar över huvud taget om damfotboll.

 

Alla ni motståndare av damfotboll: finns det någon tanke från er sida på prioriteringarna som görs? Där herrarna får ett pådrag som inte är av denna värld, medan damerna redan från början slåss mot låga förväntningar. Och för er som undrande inte vet vilket förakt jag pratar om, så tänker jag gladeligen citera helvetet i vår cyberspace, som flitigt dyker upp vad fan du än googlar på; flaschback.org. Grottmännens heliga tillflyktsort. Utsatt för alldeles för lite reflektion och kritik.

 

"Vad är er åsikt om damfotboll?? Här är min.

Kvinnans kropp är optimerad för barnafödande och enklare hushållssysslor. Så har det varit sedan urminnes tider och det har alltid fungerat bra. Häromdagen gick jag så förbi en fotbollsplan, där en fotbollsmatch var i full gång. Sportintresserad som jag är, styrde jag stegen dit. Jag hann uppfatta att spelet var oorganiserat och taffligt och när jag kom närmare förstod jag varför. Det var två damlag som möttes.

Jag älskar fotboll och går på mängder av matcher när det är säsong. Jag är en äkta fotbolls-konnässör. När det gäller damfotboll är däremot intresset noll från min sida. Jag tycker helt enkelt inte att kvinnor ska spela fotboll. För det första är de usla på att göra det, de skulle få stryk av vilket pojklag som helst. För det andra är deras ömtåliga kroppar inte anpassade för den hårda idrott fotboll faktiskt är.

En kvinna ska ha långa, smäckra ben och kurvig figur. Deras kroppar utsätts för stora påfrestningar när de tränar och spelar fotboll, vilket sliter på och förändrar kroppen. Välsvarvade ben blir till stabbiga muskelpaket och överkroppen får oproportionellt mycket muskler och noll kvinnliga former. Sedan minskar också bystmåttet, vilket är särdeles allvarligt, då en riktig kvinna ska ha en rejäl byst.

Kort och gott: Kvinnor bör ej uppmuntras att spela fotboll. Vill de prompt utöva idrott, finns en rad lämpligare sporter. Varför inte konståkning, gymnastik eller simhopp? Bra och fostrande sporter, vilka låter kvinnorna behålla och underhålla sina kroppar på ett sunt och riktigt sätt.

Slutsatsen blir ja till idrottande kvinnor, men nej tack till maskuliniserade biffar som stångas på fotbollsplanen."

 

Eller vad sägs om den här?

 

"Kollade lite på damfotboll idag när jag klicka runt bland kanalerna. Det var inte så jätte kul att se på direkt.. Jag funderade på hur man kunde göra sporten mer intressant att följa och kom fram till att lite regeländringar inte skulle skada..

Varje dam lag skulle få ha med en man i laget. Dvs 10 damer och 1 man på plan. Så skulle Sveriges damlag möta Englands så hade man fått se Zlatan Och Rooney på plan,. För att det inte ska bli orättvist så åker killarna ut på ett gult kort. I sådant fall så får laget som förlorar killen en till dam in på plan som börjar med gult kort.. 

Vad tror ni , kan detta vara nått?"

 

Som får svaret "Varför skulle Zlatan vilja spela med damlandslaget?"

 

Så många försökte och försvann, men vi har bevisat att vi kan, och vi har allt att vinna.

För i varje hus och lägenhet, sitter det människor som vet, att vi har allt att vinna.

 

Fotot är taget av Jonas Ekströmer på bildföretaget Scanpix.



Pressfotografering... session ett

Idag har jag och Lovisa varit ute och fotat författarporträtt. Som vanligt kan jag inte bara slappna av kring det, utan måste ha med mig halva min garderob och fundera ut miner i förväg. Men man ska väl vara seriös, eller hur? Och så lånade vi hennes föräldrars bil och körde till naturen, skogen, den som faktiskt finns bara en bit utanför Malmö.

 

Ett författarporträtt ska vara längst bak eller längst fram i boken. Under läsningens gång ska man bläddra dit då och då, möta författarens blick och begrunda de senast lästa orden. Helst ska boken och författaren vara i en symbios som vardera höjer varandra. Det ska vara en bild som suger in dig, hel och hållen, som säger ”i det här huvudet ska du veta, finns de mest fantastiska av tankar”. Ett ansikte och en blick som jagar dig om nätterna. Intellektuellt het.

 

Mm, vilken tyngd bildas inte, av förväntningar och krav på både fotograf och objekt? Kanske är tanken att ha i huvudet främst att objektet just måste bli ett subjekt, när det handlar om författarporträtt. Kliva ut ur bilden och säga ”här är jag. Jag är inte bara supersnygg och stajlad fast ändå naturlig; jag har även en hjärna. Och den är stor.”

 

Jag hade skrivit ihop en hel radda med funderingar kring olika kända författarporträtt. Innan jag insåg hur olämpligt det var att lägga ut andras bilder här, om jag nu under inga omständigheter vill att Lovisas bilder ska stjälas...

 

Så här istället lite av de (bortvalda) bilder som dagen erbjöd, i Bokskogen och vid Torups slott.

 

foto: Lovisa M Appelqvist (c)

Lite för mycket aerobicledare...

Foto: Lovisa M Appelkvist (c)

Och en fundersam Oskar Hanska...

 

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

Älvlik? Eller jag får känslan av att jag är på väg nånstans. Det är bra!

 

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

Efter ett tag blir det plågsamt med den seriösa minen...

 

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

 

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

Aj, myggbett!

 

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

För skojs skull hade Lovisa med ett paraply

foto: Lovisa M Appelkvist (c)

Nu ska vi vara seriösa här och inte på klassiskt kvinnligt sätt bjuda ut oss genom en insmickrande bild... men innan vi är klara med den här trädstammen måste jag bara få...!

 

(c) betyder alltså Sno inte dessa bilder.

 

 

 


Summertime...

… and the living is easy

 

Ja det här inlägget tänkte jag inte säga så mycket med. Mer än att jag gillar när jag kommer på nya saker att göra med håret, till exempel. Och att kakfatet i bakgrunden är fantastiskt, men inte så mycket kakfat som prydnad. Det samma med mina glitterskor, som let’s face it, inte är gjorda för fötter.

 

Igår var det slam på Moriskan och jag läste på Öppen scen och blev hastigt kalibreringspoet. Jag läste en nyskriven dikt (spontant på en timme slog jag ihop den), en uppföljare till min dikt ”Var är min midsommar” som jag skrev för några år sen. Jag väntar nog tills Martin lagt upp filmen, så kan ni se framförandet istället för att läsa det här, det är ju mycket roligare. Och så sjöng jag min dikt om Julian Assange, och fick en tia för besväret! Molnsvävande… Vann slammet sen gjorde Josef Hoffert, tvåa Lisa Grubb. Kom dit nästa gång! Det är fritt inträde och kör igång kl 22 varannan onsdag fr.o.m nu. Mycket fartigt och fläktigt à la Chicago, med uppträde, slam och öppen scen varje gång.

Sen hängde vi kvar tills de stängde, lite för tidigt. Jag försökte flirta, det gick sådär. Och så tyckte jag och Vilska att det var en vettig idé att gå ut. Debaser, och nu blev jag lite flirtad med. Häpp! That’s summer for you; spontana beslut och bruna armar och ben.

 

Och så fick jag sagt lite ändå.

Nu ska jag fortsätta pula med romanen, som ska bli klar innan juli är slut.

Hur är din sommar?


Idoldyrkan i recensionsformat


Min fascination för Knausgård och "Min kamp"-böckerna är det väl ingen som har undgått?

Här kommer min recension av del 2, något sen, jag vet. Men hjärtlig.

 

En rolig notis är att bok nummer ett, som nu ska översättas till tyska, kommer att heta "Sterben" där, som på svenska betyder "Att dö". Att flirta med Hitler var tydligen inte godtagbart...

 

För övrigt har jag satt upp Linda Boström Knausgårds novellsamling, som släpps på Modernista, på min önskelista över recensionsböcker i höst. För att jämna ut denna idoldyrkan och för att få en mer mångfacetterad bild av denna kvinna som florerar så mycket i 2:an, med alla sina positiva men kanske mest negativa sidor...


en introduktion till feminism

I arbetet med romanen jag skriver nu sker det mycket research, och jag kommer över många bra böcker på vägen. En av dem, som jag kände att jag ville tipsa om så här i värmen, är ”X-märkt+Bimbobakslaget” av Kristina Thulin och Jenny Östergren, sammanslagningen av två böcker skrivna 1997 och 2004. Finns att låna på biblioteket, står på avdelningen för Ung litteratur (som för övrigt alltid är att lita på när det gäller guldklimpar i litteraturväg. Min totala favoritavdelning!).

 

Boken går igenom bland annat hur det kan se ut på arbetsmarknaden för flitiga flickor med höga betyg, hur det ser ut bakom kulisserna på Svt, hur tidningsmakarna tänker när de sätter ihop modereportage med 14åriga modeller och storyn om Fröken Sverige.

 

Det har förstås hänt en del sen ”X-märkt+Bimbobakslaget”, jämställdheten rör sig lite framåt, lite bakåt. Men fortfarande tycker jag den här boken är utmärkt läsning, och just som undertiteln säger, är den ”Flickornas guide till verkligheten”.


RSS 2.0