Det som är upp & det som är ner

Hur gick det på tävlingen i fredags då? Det gick bra! Jag kom trea, i hård konkurrens, som sig bör på en final. Surtanten-dikten gick hem, Martin sa att den var en lektion i etnologi. Och Assange-dikten rockade röv, så att säga. I lag Gatsby, som alltså är första av två lag som skickas från Malmö till Visby; Vilska, Isak, Lovisa A och jag. Tjohoo vilka teampieces vi kommer att sätta ihop!

Fotnot: inte förrän jag såg på fotona när jag kommit hem mitt i natten insåg jag att jag hade på mig mina leggins ut och in. De vita prickarna tycktes liksom sväva en bit utanför tyget.

 

Befinner mig i övrigt på lite skakig mark. Jag märker det inte om jag gräver ner mig i diverse projekt. Så det gör jag. Borde eventuellt på något vis ta upp den terapeutiska förmågan skrivandet har i någon av mina kurser. Utan att det blir för kling-kling-skriv-dig-hel över det...

En tydlig bit av den skakiga marken är förstås att min syster Hanna fortfarande befinner sig i Egypten. Enligt rapporterna från igår kväll förskonad från de största oroligheterna. Att få höra att mumier har förstörts, att butiker har plundrats, att människor demonstrerar varje dag, att det mesta är kaos och att folk slussas hem; det är overkligt, när man själv var där och solade i största möjliga lugn för en vecka sen.

En underbar vistelse med min syster Sofia, vi hälsade på min andra syster Hanna som jobbar som reseledare. Gjorde Röda havet. Köpte på mig nedprutat stuff som luktar Sharm el Sheikh. Såg pyramiderna, sfinxen och allsköns förstummande utgrävningar på Egyptiska museet.

Pratade loss med män som behandlade mig som om jag vore en gudinna. ”Your eyes! My god!” Javisst. Borde inte alla män reagera så inför mina ögon, tänker man lite dystert. Irritationen över den svenska litenheten på flyget hem. Vinslövsgubbar och oförmågan att smälta in kulturella skillnader. Jag läste igenom "Vi & dom"-numret av Alluma och tänkte återigen på hur bra den tidningen är, på hur det här numret är bland de mest angelägna de gjort. Inte minst när jag fick veta några dagar senare av min favoritförsäljare att det kommit protester på omslaget: en kvinna med svensk folkdräkt och slöja. Jag återkommer till tanken att rasismen i Malmö är en växande bekvämlighet, ett outtalat förakt gentemot allt som anses obegripligt och som stör den vardag man så vurmar om. Jag vill kräkas av det.

Jag läste ut tre böcker, varav en mycket bra erotisk roman som det kommer recension på på dagensbok på söndag, kika in det! I övrigt var det underbart att få umgås så mycket med Sofia. Vi är roliga ihop. Även om de flesta ifrågasätter vårt släktskap när de ser oss.

På ett vidrigt själviskt plan tycker jag förstås att vi hade tur. Och hoppas att min syster som är kvar ska skickas hem till Sverige. På ett intellektuellt plan hoppas jag att oroligheterna ska leda till en demokratisering. Jag stödjer att människor säger ifrån, så länge demonstrationerna är hyfsat fredliga är jag på deras sida. Men att förändra en diktatur går inte över en natt, som mamma säger. Och det är i dagsläget svårt att se hur det kommer att sluta i Egypten.

 

Det andra skakiga rör sig, som ni kanske förstår, på ett inre plan. Jag var i Växjö i helgen för en läsning på deras kulturnatt. Hur man under en dag kan röra sig så högt och lågt i humörsvängningar, det är väl ett mysterium och få förunnat. Kanske kommer Växjö aldrig att kännas normalt när jag inte får hålla Åskar i handen längre. Inte för att jag skulle vilja bli tillsammans igen. Men för att staden är ett meningslöst grådaskigt skal utan hans hand. Jag har aldrig lyckats förlika mig med det.

 

 

Lördagen var en tripp tillbaka i tiden på flera plan. Jag insåg även att jag inte ville kasta mig över mannen jag en gång i tiden kastade mig över. En rätt skön insikt. Han är en av de största egoister jag vet. Det finns inte något positivt med det längre.

 

Min läsning gick bra. Jag vibrerade i orden, jag vågade hålla kvar, jag njöt av att säga hora och se in i deras småstadsstela ögon. Mamma Croall tindrade. Jag dansade med dem sen. Jag trodde att jag bara skulle gå och lägga mig egentligen, när allt var över, slumra bort från alla skitkänslor med hjälp av världens största glas vin och Emmas röst i telefonen.

Men världens största glas vin kan som bekant väcka liv i ådrorna. Snart dansade jag med hippiefolket till ”pap-pap-americano”. Jag vill bli som dem när jag blir stor. Långt rött hår med flätor, eyelinermarkerade ögon, bandana och glimten som aldrig dör ut. Hon kallade mig sin idol. Mitt hjärta blev varmt och skrattade högljutt till tonerna av lambada.

 

Jag pratade med sjömannen nr två, han var där. Overkligt och spännande att träffa människor utanför sina sammanhang. Han var full och vi diskuterade porr och barljud. Jag tyckte det var roligt. Hans kvinna sa ”Brukar du kalla dig poet alltså?” Jag sa ja.

 

På Kafé de luxe hade jag näsblod. Men det gick, som allt annat, över.

 

 



Blod

Idag är det jag som recenserar på dagensbok.com. Det är alltid kul att få ge en tia... Läs recensionen av Jenny Jägerfelds ungdomsbok "Här ligger jag och blöder" här!

 

Imorgon åker jag till Egypten med min syster för att hälsa på den tredje systern som jobbar där. Vi hoppas på hajfritt, mensfritt och mycket sol.

När jag kommer hem är det läsningar på gång, och jag vill göra lite reklam för dem. Först är det tävling! Le grande finale i poetry slam, inför kvalandet av Gatsbylaget, alltså det första av två lag som skickas till Visby i SM, Kristi himmelfärdshelgen. Kom dit och se bland det bästa Malmös poesiscen har slåss som furier! Kl 19 fredagen den 28e januari, på Café Barbro, Norra Skolgatan 10 (obs: lägg märke till lokalen!) Vi kommer att ta ett litet inträde på 20 kr, detta för att lättare kunna bekosta resa till laget.

Sen ska jag till Växjö på deras kulturnatt lördagen den 29e januari, för att uppträda med "Undervattensleken" på Mats Peterssons nya galleri Chaos, som ligger granne med Smålands museum i Vita huset, för nyanlända från tågstationen är det över den stora bron. Utställningen heter ”Eldskäl” och är fotografier av Mats Petersson och möbeldesign av Lars Apelmo. Jag läser kl 21.00.

 

Bilden är från nyårsafton. Tagen av Malene Jensen.

Relationen till tingen

Jonas Thente skriver i dagens DN Söndag (hittade ingen vettig länk) om hur tingen som genomsyrar vår samtid inte tar samma självklara plats i romanen. De finns förvisso med, men inte alls som den extra del av kroppen som han anser de digitala verktygen har idag. Jag ögnar igenom och tänker att jag håller med, men vet varför. Jag är åtminstone helt medveten om att jag själv hatar att behöva skriva in mobiltelefoner, internetkonversationer och liknande i mina skapelser. Jag förlade hela handlingen i min fjortisroman till slutet av 90-talet, just för att minimera bruket av internet i den. För mig känns det inte intressant att skriva om människans relation till en dator. För jag tror inte att det är där vi upplever de stora sakerna i vårt liv. Visst, man kan läsa revolutionerande saker, man kan se teveprogram som förändrar ens liv. Men hur intressant blir det att avhandla det i litteraturen?

 

Allt jag säger blir motsägelsefullt när jag tänker på hur mycket jag själv hänger vid internet. Som om det vore där det hände. Jag odlar relationerna med mina kompisar, på samma sätt som jag odlar myten om mig själv. Via internet?

Alla som testat nätdejting vet hur svårt det är att träffa rätt. Det kan vara hur bra som helst på internet. Han eller hon säger alla de rätta sakerna, är hur snabb i käften och underhållande som helst, men kan fortfarande vara en grå nörd utan sexuell dragning alls när ni väl träffas.

Jag har träffat en man från internet som var precis som jag trodde att han skulle vara. Vi hade i och för sig pratat i telefon, jag hade sett både stela och rörliga bilder av honom, och vi hade haft kontakt i ca ett halvår. Jag vet inte om jag var som han tänkte mig. Han var precis som jag tänkt mig. Det kändes som ett extremt undantag och ett kryss i taket.

 

Förvisso skulle jag gärna läsa en bok som avhandlar vår osunda relation till internet. Fast då en mer science fiction-artad version, tack. En burlesk dystopi kanske vore på sin plats? En fd klasskompis till mig, Karin Tidbeck, har skrivit novellsamlingen "Vem är Arvid Pekon?" Jag har fortfarande inte läst hela, men den följer med till Egypten. Det utdrag jag hört henne läsa av den handlade bland annat om en kvinna som sexuellt drogs till och slutligen blev gravid med en ångmaskin. En av de läskigaste historier jag läste när jag var liten, då när man drogs till allt som hette "Värsta spökhistorierna" och liknande, var en saga om en flicka vars spegelbild blev levande. Den slutade med att hon drogs in i spegeln och hennes spegelbild hoppade ut och sprang nerför trappan. Jag tänker mig en blandning av dessa två. Så, där har ni upplägget! Vem skriver?

Bilden var en av de första som kom upp när jag gjorde en bildgoogling på ordet internet. Det är alltså så det ser ut?

Kvinnor & män i politiken


"Vi kan inte ha en kvinnlig partiledare, för svenska folket är inte redo för en kvinnlig statsminister". Prata för dig själv, kuk upp i din röv, säger jag då, skrev jag något ilsket som facebookstatus igår, efter att ha sett på Svt's nyheter, där Margit Silberstein citerade Gunilla Hedin som sitter i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Härjedalen. Frågan var om det var svårare för en kvinna att ha en ledarroll i politiken. Silberstein tog även det förkastliga ordet "landsfader" i sin mun. Detta är alltså ett uttalande som med självklarhet hävdar att svenska folkets syn på auktoriteter inte har förändrats sedan "Hylands hörna" och Tage Erlander. Vi behöver fortfarande en man som tar hand om oss för att vi ska känna oss trygga. Är det verkligen så? Är inte såna här uttalanden snarare ett sätt att skjuta sig själv i foten, om man någonsin vill ha en förändring i detta som ska kallas ett redan jämställt samhälle?

 

Jag fick många kommentarer på min facebookstatus som hävdar motsatsen, åtminstone i min bekantskapskrets. Jag fick även några intressanta länkar från Mira Mataija och Lena Kronberg, om hur pass olika kvinnor och män granskas i den politiska världen. Jag har själv skrivit en artikel på temat tidigare, där jag diskuterar Fredrik Reinfeldts bok, som till skillnad från den ökända Tobleroneaffären aldrig brukar nämnas (läs här).
Den här länken illustrerar på ett dessutom underhållande sätt hur Carl Bildt också kommit undan luppgranskning; få vet väl om att han satt som oljeshejk under högst tvivelaktiga omständigheter innan han blev omhuldad människorätts- och -fredskämpe? Lyssna på klippet om det här.

årets första: Stockholm!

Tog en tur till hufvudstaden. Min kompis pojkvän överhajpar jämt stan så att jag nästan dras med, glömmer bort att jag ändå alltid avskyr pissdoften i tunnelbanan, det ständiga bufflandet i rulltrappan, lattemammorna och alla de äckliga tonårstjejerna som är så mycket storstad att jag känner mig som en kobajskorv på marken.

Fast den här gången behövde jag inte utsättas så mycket för sånt. Jag hängde med Ida, med Emelie, med Ulf och med Malins kollektiv. Det var spådomar, vi upptäckte att Johan Rheborg inte är som man tror, det var svårt att koncentrera sig för Robert Downey Jr är så mycket snyggare än "Sherlock Holmes" är bra, och så var det en del romansnack och varulvssnack, som sig bör... Det här blir ingen sensationellt tung litterär uppdatering. Men lite bilder kommer nedan.

 

Första kvällen vi gick ut var jag och Ida "såna som gillar Bruce Springsteen".
Ibland får man gifta sig med Johan Rheborg, fast vi måste bo i en håla i Tyskland, jag blir känd som poet och han säljer frukt på torget. Vi kommer aldrig att flytta tillbaka till Sverige, och jag kommer aldrig att lära mig tyska. Tough shit.
Sen pratade vi lite mer om Orup.
Ibland tänker jag att stora broar egentligen är monster. Det blir mer spännande då.
Provade en kofta som fick mig att se ut som en konstnär från Österlen. Köpte den.
Här bor jag.
Men Gud så bra, då bor vi nästan grannar!
Ibland är jag babe-ig. Och Ida så vacker.
Hos Emelie finns det en häst...
... och en katt.
Emelie är sjuk, men bakar ändå cupcakes.
Sen läser vi ur våra romaner...
Och så åt vi upp pepparkakshuset!
Sen var vi på fest i kollektivet. Massa vin och Malins goda mat...
Jag och Malin försökte se kulturella och viktigt inbegripna i samtal ut. Jag tycker det gick riktigt bra faktiskt!
I övrigt är det största som händer just nu att jag har en lägenhet på gång. Hur mycket på gång är svårt att säga, men läget är fabulöst och fasaden är rödbrun tegel... Hoppas, hoppas! Jag filar på dikterna till le grande finale i slutet av månaden, köper solkrämer och plockar fram bikinin för stundande Egypten-resa. Och så är tanken att jag ska planera lektioner, first thing tomorrow! Eller second; först väcks jag av min älskare...
Lite reklam också: jag läser "Undervattensleken" i Växjö på deras kulturnatt, den 29e januari. Vid 21-tiden i Vita huset. Kom dit, vetja!

RSS 2.0