Här har ni mina ord

Nu kan jag stolt presentera debattartikeln i nytt forum!

Genom en snäll ny kontakt på facebook tog Tidningen Kulturen in den. Här kan du läsa den igen, med seriöst porträttfoto och allt. (Bläddra ner till "Reinfeldt: the survival of the fittest", samma sida, under "Debatt")

Att stå bakom en debattartikel som tar plats ute i det offentliga rummet... jag kan inte tänka mig mycket häftigare faktiskt! Det är det, och att som nybliven debutant bli intervjuad för DN Kultur.

 


Spontant efter valet 2010

September 2010.

Ett nationalistiskt parti tar sig in i riksdagen. Jimmie Åkesson är ledsen över att de inte kommit till tals i media, att de stängts ute av de andra partierna. Han hävdar att det håller på att ske en islamisering av Sverige. I invandrartäta Malmö blir partiet det tredje största partiet. Här har man tidigare haft problem med poliser som skriker "apejävel". I Rosengård, där Zlatan växte upp, har det varit bilbränder och bråkigt. Ungdomarna verkar inte ha något annat att göra där ute, fritidsgårdar finns det inga.

I Vellinge kommun tar man inte emot flyktingbarn, för det har man minsann aldrig gjort. Skicka dem till Norrland, skriker en arg kvinna.

Jimmie Åkesson säger att våldtäkterna ökat de senaste åren och att det beror på invandringen. Men att anmälningarna ökat beror på ändrade regler, att folk nu vågar anmäla i större utsträckning än tidigare. Det är i själva verket en framgång för feminismen. Och faktum är att överfallsvåldtäkterna har minskat.

Skånepartiet säger att muslimer är konstiga och farliga, att de är för mångifte och stening. De föreslår en ny trosbekännelse: "Vi tror på Skåne / inte på Islam, skål!" Lämpligen bör man dricka sprit på det, eftersom muslimer inte dricker. Det låter som ett skämt. Det är det inte.

 

 

Jag är mest bara ledsen idag.

Inte bara för Sverigedemokraterna. Utan även för att Alliansen har blivit nyvalda. Hade vi inte haft blockpolitik hade inget av detta hänt. Socialdemokraterna är fortfarande det parti i Sverige som får allra flest röster. Men de har gått tillbaka ordentligt, samtidigt som Moderaterna gått framåt.

Är det så att fyra år till krävs för att politiken ska sätta sig till ett fungerande samhälle? Kan jag tänka så ibland när jag hoppas.

Jag gillar inte den blå politiken, och det gångna året har det bara varit hiskeliga grejer i tidningarna. Försäkringskassan slänger numera ut cancersjuka människor. Fredrik Reinfeldts "det är bara enstaka fall" ekar tomt i rymden. Arbetslinjen. Men svenska folket verkar tro på den. Folk sympatiröstar för bakåtsträvande KD. Och Centern, som ordentligt svek sina väljare när de som "det gröna alternativet" i Alliansen plötsligt ville ha mer kärnkraft.

Vart är detta land på väg?

Ibland tänker jag att det skulle vara roligt om skolungdomar gjorde en drive och kom till skolan med slöja allihop en dag.

Eller om någon gjorde konst som berörde respekt eller religion, istället för yttrandefrihetens rondellhundar.

Jag tänker att någon borde upplysa Jan Björklund om hur lite de tittat på mina betyg genom hela mitt liv.

Eller visa Jimmie Åkesson statistiken på stening i Sverige.

Jag skriver osammanhängande, jag är trött.

Jag ska se nyheterna.

Det finns en grundtro i mig att alla människor av naturen är goda. Den tron kommer på skam, efter gårdagens valresultat. I kassan idag såg jag på människor och tänkte "röstade du på dem?" "Är du en av dem?" Jag vill inte vara en människa som tänker så.

Jag vill inte ha ett land som det här.


bild från sidan http://ligator.wordpress.com/2010/09/ Hoppas det var okej. Håller i övrigt med han som skrivit den att det är svårt att hitta argument på nätet för att använda mot Sverigedemokrater. Alex Bengtssons bok är väl bra, men var har man gjort av Lena Sundströms utomordentliga dokumentär "De kallar oss rasister"?


Reinfeldt: The survival of the fittest

Här är min debattartikel, som inte fick plats i nån tidning innan valet:

 

Det här valet har gått i skandalernas och rubrikernas tecken. Rapporteringen har från kvällstidningarnas håll varit så övervägande blå att det till och med har påpekats (artikel av Den Allierade Journalisten, Aftonbladet 2010-09-13).

Jag är av den diplomatiska åsikten att ska man dra upp Toblerone-affären, då ska man även granska vår sittande statsminister.

 

Fredrik Reinfeldt skrev en bok 1993, då 28 år gammal och ordförande i MUF. Den hette ”Det sovande folket” och bör ses som grunden till De nya Moderaterna. Idag finns den knappt att få tag på.

Boken handlar om Reinfeldts och Moderaternas paniska rädsla för Välfärdssamhället, och den är kortfattat uppbyggd i tre delar. En dystopisk del, där en framtid dödad av socialdemokratin beskrivs, en del som förklarar vad Moderaterna vill göra för att stoppa denna utveckling, och en del som visar hur idealet, alltså framtiden, skulle se ut enligt Moderaterna.

Socialdemokratins påverkan på Sverige har enligt Reinfeldt kommit att bilda en falsk trygghet, skapat en kokong av passivitet och apati hos ett svenskt folk som tror att de inte behöver lyfta ett finger för att överleva. Att allt redan serveras dem, att politiken satt upp för många lagar för att den egna drivkraften ska kunna utvecklas.

Reinfeldt börjar sitt skrivande, för att förtydliga detta budskap, i dystopins land. En framtid där svenska folket är soffpotatisar, han kallar oss ”sovhjärnorna”. Där känslor är bannlysta, för att citera: ”Känslor var ett tecken på svaghet, många menade dessutom att känsloyttringar var värre än så. Känslor var ett hot mot välfärdsstatens ideologi. Omhändertagandet skulle skötas rationellt av staten. (…) Om människor försökte ta hand om varandra trängdes ju välfärdsstaten undan. Det skulle ge ett samhälle där några hade människor som älskade och tog hand om dem, men många skulle inte ha någon alls och det var inte rättvist. Det var därför tvunget att bekämpa alla frivilliga insatser som utfördes. Då blev det lika för alla och ingen blev orättvist behandlad.”

En klockren satir på kommunismen dragen till sin spets. Men vad är det Fredrik Reinfeldt också säger, som dessutom utvecklas och är genomgående i hela boken? Jo, att i ett idealiskt samhälle lagstiftar man inte om att ta hand om folk; detta ska människor göra av egen fri vilja. Så fint! Eller?

Meningarna går isär.

 

Längre fram i boken hävdar Reinfeldt nämligen att det ligger på vars och egens eget ansvar att säkra sin pension, att klara sig bra i skolan och att få ett eget jobb. All tro på att politiker har något att säga till om i dessa fall är felaktiga.

”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion. (…) Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt. Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.”

 

Någon institution som tar hand om våra äldre verkar Reinfeldt inte heller vilja ha. Detta kallas känslokallt och kritiseras i dystopi-inledningen så här:

”Det största hotet mot en rationell välfärds hantering var frivilliga insatser. De gjorde att det var statistiskt mycket svårare att konstatera om människor egentligen hade ett bra liv. Dessutom hade denna frivilliga omvårdnad en tendens att ibland allt för mycket rikta sig mot de närmaste släktingarna och vännerna.  Detta fenomen beskrevs av ideologerna som  mycket betungande. ’Du skall inte belasta den du tycker om genom att ställa krav på att bli omvårdad och få kärlek. Det skall du få av utbildad, kompetent personal som ger rättvis omvårdnad’, repeterade han sin egen grundkurs i välfärdsstatens fundament.”

Slutsats: Vi bör ta hand om våra äldre själva. Det är fult att överlämna dem till vård. Kanske är det till och med fult att ha en vård över huvud taget? Frivillig omvårdnad skulle ju underlätta en hel del i budgeten, eller hur. Tycker du att jag låter hård? Jag överdrev lite nu. Men bara lite. Privatiseringarna och nedrustandet av den offentliga sektorn, som Moderaterna vurmade för då liksom nu, och som på många håll redan blivit verklighet, har som följd att visserligen skapa fler institutioner, och underlätta kostnaden för staten. Men också att bidra till att vården blir olika beroende på hur mycket pengar du har råd att lägga på den. Hur ska det lösas då? Skattesänkningar, säger Reinfeldt.

 

Varför är skattesänkningar farliga? Detta pratas det inte mycket om i Reinfeldts bok. Förklarligt, eftersom hans drömsamhälle klarar sig utan det skatterna går till. Nämligen en stark offentlig stat. En jämlik sjukvård. Detta är inte Reinfeldts mål. Enligt ”Det sovande folket” innebär den offentliga sektorn en falsk trygghet, och är en dålig arbetsplats där inflytandet hos personalen är lågt. ”Tilltron till politikers möjligheter att skapa resurser och garantera välfärden har gått så långt att vi slagit sönder delar av det civila samhället. Istället för ansvarstagande medborgare som står redo att ta över när stat och kommun drar sig tillbaka, möts beslutsfattarna av förändringsrädsla och trygghetsorienterade medborgare som tror att alla kan leva på bidrag och att alla kan garanteras sysselsättning. De tror att ’någon annan’ betalar och att de inte behöver bidra.”

Men vänta nu här? Skatterna är det ju vi själva som betalar. Vi som medborgare. Inte är det ”någon annan”. I förbigående nämns i "Det sovande folket" att det ska finnas en trygghet om man trots allt faller. Det ska handla om ”försäkringar som betalas löpande”. Men är inte staten som vår försäkring? Som vi betalar till löpande för att den offentliga sektorn ska bli så välmående och bra som möjligt. Skyddsnätet när man blir sjuk, arbetslös, när du behöver barnomsorg och äldrevård. Med staten blir den ju lika för alla. Är inte det en bra försäkring? Nej, säger Moderaterna. Med ett socialdemokratiskt samhälle blir människan alldeles för trygg, vilket skapar ”sovhjärnor”.

 

Fredrik Reinfeldt går vidare i boken genom att beskriva sin idealmänniska. Johanna, en vaken människa. Hon skuttar upp innan väckarklockan ringer för att vara på plats på sitt jobb i god tid. Hennes moral är hög och det egna ansvaret hennes hela personlighet. Hon sparar pengar inför framtiden, hon lär in kunskap av eget intresse, hon sportar och umgås med sina mor- och -farföräldrar, hon köper underställ inför vintern för att slippa få en förkylning. Som vem som helst (om än lite väl äppelkäck)?

Nej.

Enligt Fredrik Reinfeldt kan en fri människa inte vara en del av ett socialistiskt styrt samhälle.

 

Det är främst vissa mänskliga egenskaper som här prioriteras, och som alltså inte finns hos en människa som tror på socialdemokratin. Bland annat framhålls självständighet.

”Självständighet, medborgare som eftersträvar självständighet i politisk bemärkelse kännetecknas av att de inte litar på eller överlåter åt staten eller andra politiska nivåer att klara deras försörjning eller garantera deras välbefinnande.” Reinfeldt utgår här alltså från att samhället utgörs av socialdemokratiskt handikappade människor, som inte tvekar inför att leva på bidrag, som fuskar sig till varje bidrag de kan få, som om de slipper arbeta gladeligen gör det. Detta är inte bara ett ytterst plumpt påstående, utan också motbevisat genom forskning. Människor som blir arbetslösa är inte lyckliga människor. En människa behöver sysselsättning, stimulans, energi utifrån. Enligt borgerlig politik är arbetslösheten något man fastnar i genom det socialdemokratiska systemet, och sen aldrig blir fri ifrån. Om detta vore sant skulle det betyda att samhället var ekonomiskt utarmat på grund av alla skänkta bidrag när Reinfeldt tog vid 2006. Var det det?

 

En prognos från 2006-03-30 på Konjunkturinstitutets sida säger: ”Svensk ekonomi är inne i en positiv spiral där en förbättrad arbetsmarknad och hushållens konsumtion förstärker varandra. Arbetsmarknaden överraskar positivt med 105 000 nya jobb under 2006 och 2007. Även de offentliga finanserna är oväntat starka, delvis på grund av minskad ohälsa.” Och specifikt om arbetsmarknaden läser jag ”Sysselsättningen ökar i år med hela 1,7 procent och nästa år med 1,2 procent. Sammantaget ökar antalet sysselsatta från och med det fjärde kvartalet 2005 till och med det fjärde kvartalet 2007 med 105 000 personer. Källor: SCB och Konjunkturinstitutet.” Bilden av en borgerlig regering som var tvungen att rädda Sverige ur en finansiell kris blir plötsligt lite frågande. På de här siffrorna låter det ju som att vi hade det rätt bra?

 

Det pratas om tre typer av människor.

Utöver Sovhjärnorna har vi Brottslingarna. De som inte kan anpassa sig till ett självständigt samhälle. Bibeln nämns och framhålls som rättesnöre, men någon syndernas förlåtelse tror inte Reinfeldt på. ”I de fall där återanpassning, på grund av den dömdes upprepade eller svåra brottslighet, inte är ett realistiskt alternativ, skall övriga medborgares skyddsbehov tveklöst sättas i första rummet. Mycket långa frihetsberövanden kan vara nödvändiga för att skydda människor från oförbätterliga eller extremt farliga brottslingar.” Slutligen har vi Den perfekta människan. Som är fri och klarar sig utan statlig hjälp. För henne är skatten en boja runt fotleden, som tynger ner hennes ambition att spara för sig själv och sin familj.

Reinfeldt skriver att människors olikheter ska hyllas, att de är en tillgång. Men en människa som ska överleva utan socialt skyddsnät måste ha de bästa av grundförutsättningar. För invandraren som kommer hit från ett krigsdrabbat land är förutsättningarna annorlunda. För den ensamstående föräldern. För barn som växer upp under tuffa familjeförhållanden. För handikappade.

 

”Den sovande människan” är tydlig i sitt budskap. ”De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras.  Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”

Det är ett tag sen häftet kom ut.  Budskapet har ompaketerats, naiviteten och självgodheten till viss del suddats ut för att det ska låta bättre. Men fakta kvarstår. De nya Moderaterna tror på ett samhälle där varje människa får kämpa för sin egen överlevnad. En naturlig utsållning av samhällets svaga. För individualism till varje pris.

 

/Lina Arvidsson

estradpoet

kassörska på Ica

skrivpedagog

recensent

kulturjournalist

bloggare

en jävligt driftig självständig människa

 

 

 


Skoj i valtider

Igår när jag väntade på bussen och som vanligt kastade ett blängande på Jan Björklund som stoltserar där i busskuren, blev jag oväntat lite lycklig och full i skratt. Klotter på valaffischer är väl inte så ovanligt. Men i min stadsdel är det det. Här stod nu Jan Björklund med Hitlermustach. Ordet "Framtiden" var överstruket i det självförtroendeosande "Framtiden börjar i klassrummen", och ersatt med "Nazistaten".

 


Idag hade en kompis delat den här länken på facebook. Påminner mig om att DN trots allt är en rolig tidning, när de sätter manken till. Fredrik Strage i mitt hjärta. Det är bara nu i valtider man kan bli lite galen på all blå rapportering.
Men vet ni? Med lite tur får jag med en debattartikel snart. Inte i DN kanske, jag tänker att kvällstidningarna når ut till fler människor.

Jag recenserar Anyuru

Idag recenserar jag för dagensbok.com. Läs här!

Och glöm inte läsa Fredrik Reinfeldts bok, se förra uppdateringen. Den sägs vara väldigt kort, mest som ett häfte. Det orkar du!

Reinfeldts Toblerone

Det är ingen hemlighet att i det här valet är det fult spel som gäller.
Mona Sahlins Tobleroneaffär grävdes upp ur minnesbanken med fyrsidigt artilleri i kvällstidningen (Expressen, Kvällsposten, Aftonbladet; vem orkar minnas?) häromveckan. Kan man bli statsminister om man har nåt sånt i sitt förflutna? frågar sig folk.
Och är Reinfeldt i jämförelse i det närmaste fläckfri?
Man skulle kunna tro det. Men så är inte fallet.
"Ingen pratar om boken som Reinfeldt skrev för några år sen. Där han låter som värsta Hitler. Det är så här det börjar. Folket charmas av sin ledare." Sa Emma, min kompis.
Du tror inte på mig?
Vet du vad, du kan läsa själv och bedöma vad du tycker. Detta är inte skitsnack, det är en faktisk bok. Svår att få tag på nu för tiden, eftersom den taktiskt nog är borttagen från alla bibliotek och bokhandlar. Men det går. Här!
Och det är alldeles gratis också.

Män växer aldrig upp

För ett tag sen låg jag med en man som hade en liten bebis där hemma. Han var tretti ungefär och sa att hans sexliv blivit så tråkigt ända sen hans tjej blev gravid. Vilken kvinna mår bra av att höra en sån grej? Jag ville kräkas på den här världen.

 

Min bild av män har förändrats den senaste tiden.

Kanske var det för att jag gick med i ett dejtingforum där snuskiga förslag haglar över den som formulerar sig bra och råkar vara av kvinnligt kön, dessutom med en faiblesse för äldre.

Kanske är det för att Gudrun Schyman och Fi tagit sig in i min hjärna, rört om och upprört.

Eller också är det bara för att jag själv snart är tretti. Det vill säga har blivit vuxnare. Ser omvärlden lite tydligare för varje dag. Ser sammanhang träda fram, ser fasader falla sönder.

 

 

Han som var tretti och hade bebis tyckte att mitt sexliv verkade spännande. Det är det. Själv var han inte så spännande, och jag blev trött, så vi avslutade innan nån av oss var färdiga. "Men... jag har ju inte kommit", sa han när han var på väg ut genom dörren. Jag lutade mig mot dörrkarmen i köket och kände mig som Gudrun Schyman. "Vet du hur ofta det är som kvinnor inte kommer när de har sex?" sa jag.

Varpå han taffligt försökte tillfredsställa mig med fingrarna.

Efter ett tag sa jag åt honom att sluta, "jag vill kolla min facebook nu", sa jag. "Du kan gå."

 

Han ville att vi skulle ses igen.

Han tyckte att det här var ett jättebra sätt för honom att lösa sitt bristande sexliv på. Istället för att konfrontera sin tjej, istället för att fördjupa sitt förhållande, ville han ha mig som the easy way out. Eller the easy way to stay in, and still be out. Jag tog emot lappen med hans mailadress. Han sa "Du kan väl adda mig, bara för skojs skull, så får vi se?" Jag sa "Lycka till med din relation."

När han gått rev jag sönder lappen.

 

Jag behöver inte män som utnyttjar mig för sex just nu, tänkte jag.

Ibland behöver jag det, men inte just nu. Jag mår bra ändå, han var inte ens trevlig och det här var mest en fyllegrej. Det var veckan innan mens och jag var kåt.

 

 

Män växer inte upp. De behöver aldrig göra det, de klarar sig ändå. Det är inte män som bär vårt samhälle. Män anpassar sig till rollen som man, för att det är det enda som förväntas av honom. Sen skaver den lite, och då har han sex med nån som är roligare än hans fru.

Eller söker han bara bekräftelse? Tar på sig en keps han hade när han var arton, ler sådär skälmskt med ögonen under luggen. Det är ju bara charmigt att den blivit lite gråsprängd, eller hur?

 

 

Det är ett helvete att dras till äldre män.

De har sällan samma humor. De är ofta "lilla flickan" med en. De är vana vid att prata på om sig och sitt i timmar, för att det är så de har blivit uppfostrade. Män ska ta plats, kvinnor ska sitta tysta och lyssna. Jag säger inte att alla män är så, jag säger inte att alla kvinnor är så. Men normen är så.

Så varför dras jag till dem?

Som att jag valde. Jag har väl perioder, som alla, och oftast kommer jag fram till att en relation med dem aldrig funkar, vi är för olika. Det förändrar väl inte att jag dras till dem? Jag föredrar att se på det som en sexuell böjelse. Det blir lättare så.

 

Jag vill inte ha en värld där trettiåriga killar med barn hemma ligger med andra istället för att lösa sina problem på hemmaplan. Som att detta var ett problem som rasade in över dem, helt plötsligt och orättvist. Givetvis har mamman också ett ansvar här. Men jag föredrar att tycka synd om den som blir bedragen, inte tvärtom.

Precis som att jag inte vill höra "Hon hade för kort kjol, hon ville egentligen, hon var med på det där." I domstolen vid rättsfall: våldtäkt.

Våldtäkt är det enda brott där offret känner skuld. Killar blir också våldtagna, visst. Men nu pratar vi om majoriteten. Och det är inte som SD säger, att det är för att vi har för många invandrare idag. Jag pratar om ett beteende som alltid har funnits. Som ligger i vår samhälles norm. En man som våldtar en kvinna. En kvinna som känner att det var hennes fel.

Jag vill inte ha en värld där vi säger "Vi har det ändå rätt jämställt, jämfört med andra länder, vi blir ju liksom inte stenade."

Fi blir utskällda när de bränner pengar på Almedalsveckan, man hävdar att de kunde använts till välgörenhet. Varför då? Det var pengar vikta till reklam. På det här sättet visade Schyman med parti tydligt exakt hur mycket pengar män tjänar mer än kvinnor i veckan. Man fick dessutom obetalbart mycket uppmärksamhet för den frågan. Även om folk som vanligt vill vända det och se nåt annat. "Men de pengarna kunde ju gått till barnen i Afrika? Man kan ju inte bränna pengar."

Ungefär som att varje gång det är på väg att bli en debatt är det någon som säger "Men det är ju synd om killarna. Vadå, ska vi trampa på dem för att få mer makt? Det blir ju också fel."

Sagt av det ödmjuka folket; kvinnorna, som i århundraden låtit männen trampa på dem. Man vänjer sig vid offerpositionen, sì?...

 

Jag vill ha en värld där vi åtminstone utmanar gamla förlegade normer, ser det som en skyldighet att göra det; inom reklambranschen, i vardagslivet, i huvudet; för att inse att även vi har att fastnat. (På bilden ovan: Chinawoman som gör underbar musik, lyssna här.)

 

I slutändan handlar det om såna saker som att sjuksköterskorna borde få mer betalt. Det borde de få för att de tillhör de samhällsbärande yrkena, utan dem klarar vi oss inte. Nu råkar det vara överskott på kvinnor i det här yrket.

I slutändan handlar det om samma saker som alltid förespråkas i socialistiska demokratier: att vi alla ska bidra för att det här ska bli bra. Här handlar det om att män då också behöver bidra för att detta ska vara möjligt. Det handlar om att kvinnor ska kunna föda barn och ändå få vara en del av arbetslivet. Vi råkar bara vara den som bär runt med saken i magen, egentligen får män också barn; det heter så. Så varför är det så olika?

I slutändan handlar det om att barnen redan när de kommer ut behöver samma bemötande. En värld med prinsar och prinsessor; visst. Men också en värld där uppdelningen inte är så tydlig mellan kill-och tjejhyllan. Varför måste det ens finnas en kill- och tjejhörna i leksaksbutiken? Anarki! Låt var och en bestämma själv! Blanda aliens och barbie! Det brukar jag göra, och det brukar gå så bra så.

I slutändan handlar det om att se att det här finns.

Och att det kanske tar lång tid, men att det går att ändra på.

 


Fotnot: För er som texten igenom tänkt "Men gud, var det inte hemskt av henne att ligga med honom då, han som hade bebis hemma, kunde hon inte tänkt på hans tjej?", låt mig förtydliga att jag för tillfället lever i en öppen relation. Det är alltså okej för mig att ligga med andra. Och jag tycker inte att det är jag som behöver stå till svars när han är den som är otrogen. Väx upp och ta ansvar. Det är väl människans mening på jorden, är det inte det?

De säger inte alls samma sak!

 

Det pratas mycket politik nu.

Ändå tycks folk var som yra hönor.

"De säger ju samma sak. De vill ju samma sak!"

Jag tycker det är viktigt att se att i grunden har politikerna helt olika lösning på vår välfärd.

 

De blå kör på marknadsekonomin, eliten, man vill sänka skatterna, närma sig mitten genom att sänka RUTavdrag och bygga fler friskolor. Man tror på mindre trygghetssystem för att få folk att inse att det lönar sig att arbeta. I utbildningen verkar tanken vara lite som i USA; vem som helst kan bli något stort, bara du arbetar hårt.

De röda vill räkna in hela Sverige i sin politik. Man tror inte på RUTavdraget för att de pengarna kan användas till annat, man tror på höjda skatter eftersom då hjälper alla till, och man tror på förmögenhetsskatt för då hjälper alla till efter förmåga. Man vill sänka skatterna för pensionärerna eftersom de nu beskattas för hårt och orättvist.

 

Det är väl ingen hemlighet var jag står i frågorna, och jag inser också att jag inte kan ge dig opartisk guidning.

Men lite så här tror jag man ska tänka. Hur resonerar de olika blocken, och varför?

Och snarare tänka i blockpolitik, även om det är tråkigt, eftersom det är det som kommer att avgöra valet; vilket block som får mest röster.

 

Jag är ju mycket inne på att folk inte ser vad De blå gör, eftersom många av dem är bra politiker som skuggar via media. Tänk på att mycket av vår media också är blåfärgad, exempelvis de stora kvällstidningarna. Verkar valet redan avgjort? Slår de upp fyrsidigt med Mona Sahlins tobleroneskandal, men pratar bara gott om Reinfeldt? Det är taktik. Och ytterst fult, eftersom pressen borde åtminstone försöka att återge valspurten i demokratisk anda.

 

Jag är som sagt övertygad redan, och vill förstås övertyga så många som möjligt, om att det ska bli rödgrönt efter årets val den 19 september (om en vecka). Här kommer en liten video, som är det bästa jag sett hittills i kampen för det. Se och fundera över vad du själv tycker.

 


I Växjö på tisdag...

Jag sökte ett roligt jobb i somras.
Jag fick det inte, men här är lite utmynning av det.
I samarbete med SVT. Affischen är gjord av Truls Wallin.

Förebilder

Det är viktigt med mentala förebilder när man tränar på gym. Det här är vad jag ser i mitt huvud när jag ger roddmaskinen vad den tål:


Vi har även en ny magmuskelmaskin på jobbet. Den påminner om en skojig berg-o-dalbanan till sin utformning, men den är så nära helvetet man kommer. Jag plågar mig på den ändå. Tänker magrutor. Tänker disciplin. Tänker lite till nu då, för i helvete.

Idag testade jag även rygglyft. Bara rakt fram ut i luften, böj och upp igen. "Det känns ju inte så mycket", sa jag.

Först.

Man ska aldrig säga så.

Lite om politik. För att jag blir arg och irriterad på folks glömska.

Det börjar närma sig nu. Valet.
Chansen att välja, vad tycker du blir bäst för Sverige?
Tyvärr är fokus i debatten en helt annan. Vad blir bäst för dig själv? Rödgröna vill ta bort ROT-avdraget, men Åke, då kan vi ju inte bygga om vår sommarstuga.
Inte en tanke på att skattepengarna som finansierar ROT-avdraget kommer från nåt annat, som då blir lidande T.ex skola, t.ex vården.
Inte en tanke på att ROT-avdraget kommer till nytta för de som redan har råd att betala vad det kostar utan det. Eftersom alliansens politik går ut på att gynna de som redan har det bra.
Lars Ohly verkar skrämma folk. Han kommer förvisso med konstiga förslag, som att chefer och anställda ska få lika lön; och Mona Sahlin tycks stundom ha stort sjå för att få honom att inte droppa sina åsikter innan valmanifestet har lagts fram. Men att vara rädd för kommunismen, är inte det lite 1969 trots allt? Idag vet vi att de länder som värnar för de svaga och utstötta i samhället är de ekonomier som också mår bäst. Sveriges välfärd har varit internationellt känd i flera år, med skyddsnät i form av bland annat a-kassa och sjukvårdsgaranti.
Borde inte folk vara mer rädda för Fredrik Reinfeldt? Som lägger på sitt allra varmaste leende när han lovar folket guld och gröna skogar, men alla minns väl hur det gångna året sett ut? Sjukförsäkringen blev en skidbacke som knuffade ut cancersjuka och tvingade folk i arbete innan de var friska. A-kassan revs upp, avgiften för att gå med höjdes, medan den omedelbara hjälpinsatsen för arbetslösa minskade. "Vi är det nya arbetarpartiet", sa Moderaterna. Med det menade de att alla måste arbeta. Om de så måste byta stad från Luleå till Borås. Om de så är utbrända och deprimerade. Säg aldrig upp dig, för det finns inget skyddsnät.
Men ungdomsarbetslösheten har blivit rekordhög i Sverige under alliansens styre.
Minns folk Vattenfall?
Minns folk Nyamko Sabuni?
Minns folk "Verklighetens folk"?
Minns folk Jan Björklund?
Nej, folk minns Toblerone.
Och Lenin.
Det verkar ju lite ouppdaterat, i mitt huvud.
Folk är rädda för Sverigedemokraterna.
Det är vettigt att vara rädd för att Sverigedemokraterna får så många röster att de hamnar i regeringen. Men det är inte vettigt att vara rädd för Sverigedemokraterna. Se Lena Sundströms dokumentär "Dom kallar oss rasister", om hur lite Sverige och svenskars attityd har förändrats de senaste åren. Den påstådda islamiseringen till trots, det lät likadant i 60talets Sverige som det låter på sina håll nu. Jag hittar tyvärr inte Sundströms dokumentär på svtplay och grämer mig över att de tagit bort den.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte tror på människors lika värde. Däremot är de väldigt rädda för vad som händer om vi tillåter mer invandring. De som röstar på Sverigedemokraterna är främst människor som är av lägre arbetarklassen med låg utbildning. Sverigedemokraterna vet att tilltala denna grupp människor så att de känner sig hemmastadda. Men det krävs inget ljushuvud för att se vem som vinner i en debatt; Jimmie Åkesson eller... vem som. Här Gudrun Schyman. En debatt som får mig att undra varför inte fler vågar ta den.
En som vågar ta debatt mot Sverigedemokraterna är också Alexander Bengtsson från Expo. Hans bok om varför Sverigedemokraterna har fel är alltid lika rätt.
Nu blir jag nästan sen till jobbet, och vet inte om jag fick ordning på mina ilskna tankar denna morgon.
Men mitt huvudbudskap var väl: tänk.
Ta ställning.
Se samhället i stort, se inte bara dig själv.
Vill du jobba dig till att ha råd att renovera sommarstugan, Åke, eller vill du göra det på nån annans bekostnad?

RSS 2.0