Skurups färger

Bokrecensionsdag igen!

Läs om Skurups antologi 2010 här.


I övrigt så mycket att göra! Jag verkar inte ens ha planerat in att sova. Men, men.

Imorgon kommer mannen med hatten hem så nu blir det städa av.

Och imorgon är det för övrigt ny KÖTTkväll, missa inte det! Loftet kl 19.00. Amanda Lindholm och Lovisa Appelqvist är kvällens huvudnummer med "Bittert nyfiken". Det blir quiz som vanligt, och jag har ny klänning. Kom, kom!

Mr Palme




Av någon anledning har jag alltid varit intresserad av Olof Palme. Så jag valde förstås att recensera megaklumpen "Underbara dagar framför oss", en biografi av Henrik Berggren som kom ut i höst. Här är äntligen resultatet. Även om jag måste tillstå att jag skrivit bättre recensioner i mina dagar, så rekommenderar jag boken, främst till alla de som är trötta på politiker som bara jamsar med och inte vågar ta ställning för sina övertygelser.


Sjuk men hoppfull

Ikväll är det dags för min läsning i Köpenhamn. Jag håller som bäst på att krya på mig i sängen. "Family guy" och Åke håller mig sällskap. Och den feta Palmeboken, då...

Men jag är snäppet piggare igår, då jag var snäppet piggare än i förrgår, så det blir resa av. Kl 19 på Literaturhaus, komsi komsi! Då blir det "Undervattensleken" och annat smått och gott som de samlat ihop under temat för kvällen; "Sex;Litt".

 

Och nästa vecka blir det Göteborg!

Kom och se mig på klubb Muuuuu på Kulturhuset Oceanen, Café Chao, kl 19 på tisdag den 26 oktober. Fler som uppträder den kvällen är Bötterkäkäs, Henke & Johan och Katarina Fleisher.

 

En sorglig nyhet är att Erkki Lappalainen är död. Mannen som tog poetry slam till Sverige. Jag kände honom inte personligen, men tyckte det var sorgligt när jag började söka på nätet om det, och knappt fann någonting. Borde inte en så pass viktig man finnas med på Wikipedia? Samma dag som jag fick nyheten från vänner i branschen hittade jag ingenting. Dagen efter nämns det i en blogg, men fortfarande ingen stor nyhet. Till och med någon utförlig information om mannen var svårt (jag kom på tanken att jag själv skulle skriva något om saken). Lite information om Lappalainen hittar du här.

Men tydligen kommer det att komma en minnesartikel i tidningarna snart, sa Johan Wretman. Jag skyller på mitt sjukdomstillstånd och väntar på den.



Mitt svar

Jag har lyckats involvera mig själv i en debatt på nätet. Mot Erik som driver debattbloggen Aktivarum, se utgångspunkten till debatten här.


Debatten handlar kortfattat om huruvida "Tusen gånger starkare", en mycket bra film som går att se på bio just nu, är (radikal)feministisk propaganda eller inte. Och om den är en bild av sanningen. Främst med avstamp i Svts debatt om filmen. Se trailer för filmen här.
Filmen är en inblick i en skolvärld där killarna dominerar klassrummet, bland annat genom att prata rakt ut utan att räcka upp handen. Medan kvinnorna villigt väntar på sin tur, som aldrig verkar komma. Tills Saga kommer in, som en frisk fläkt, och ifrågasätter alla outtalade maktstrukturer...
Fast nu har munhuggandet förstås kommit att involvera mycket mer. Jag är lite trött, känner jag, jag har filat på det här svaret i fyra timmar nu. Jag är ju ingen journalist, men jag brukar leka det ibland. Det är hyfsat krävande. Blanda er gärna i, både här och på Arkivarum.
Anledningen till att jag valt att publicera mitt svar här är att jag ville ha lite mer utdelning för fyra timmars arbete än en bortglömd plats i ett inaktuellt kommentarsfält. För full förståelse rekommenderar jag att ni läser vad som tidigare sagts, alltså via den översta länken.

Om Nour:

Om man tycker Nour är rolig eller inte rolig är väl fortfarande en fråga om smak, eller hur? Jag tycker att hon är rolig. Jag tror inte att det handlar om att folk inte gillar henne för att hon är kvinna. Kanske känner sig killar hotade av att hon kritiserar jämställdheten? Det är i alla fall min gissning. Jag hänger inte så mycket på Newsmill, så jag hade faktiskt inte koll på att folk inte tyckte hon var rolig. Min bild av henne var att hon var rätt populär.

 

Om löner och jobb, kvinnans ställning i samhället:

http://www.ka.se/index.cfm?c=87696

Ibland får jag känslan av att du inte tror att kvinnor och män är i en ojämn löneposition. Så jag tänkte klistra in den här länken. Den är från 2009 och visar att det inte har förändrats sedan 1992, kvinnor och män tjänar fortfarande olika mycket. Detta har olika anledningar. Delvis idiotiska, som det här uttalandet visar: ”Det finns ett slentrianmässigt tänkande att kvinnor behöver mindre pengar vilket förstås är helt åt skogen. Man måste ändra sådana attityder.” Men också mer logiska, som att kvinnor försvinner från arbetslivet i lång mammaledighet (ofta självvald, men det påverkar ju likafullt deras position på arbetsmarknaden), att kvinnor oftare arbetar som exempelvis sjuksköterska medan männen är inom industrin. I artikeln tas även exemplet upp att kvinnor är svåra att få till chefspositioner (mer om det längre fram). Kvinnor arbetar ofta deltid också. Antagligen beror det också på familjen. Jag tror på att det behövs politiska beslut för att underlätta för kvinnor på arbetsmarknaden, ge samma villkor. Göra det lättare för män att ta ut föräldraledighet är ett exempel. Som det är nu väljer många familjer att låta kvinnan stanna hemma med barnet eftersom hon är den som tjänar minst.

Sjukskrivningar domineras också av kvinnor. Läs den här sidan och få lite inblick: http://www.fruntimmerssidan.se/tema.html

Vad vi också ser är det moment 22 som förekommer. Hur alla har att vinna på att en sned fördelning upprätthålls, eftersom vi annars måste göra stora förändringar. Och stora förändringar är ju alltid jobbiga, eller hur? Lite därför din sida finns, tänker jag. För folk som är emot stora förändringar.

 

Du skriver att kvinnor dominerar i statliga institutioner. Det verkar faktiskt stämma! Du hänvisade inte till nån källa här, men jag hittade det hos Statistiska Centralbyrån, ”På tal om kvinnor och män 2010”. Där står att läsa följande: ”I de 30 största yrkena finns 58 procent av alla anställda kvinnor och 35 procent av alla anställda män i åldern 20–64 år. Endast fyra av de 30 största yrkena har en jämn könsfördelning, dvs. 40–60 procent av vardera könet. Dessa är: Administratörer i offentlig förvaltning med 60 procent kvinnor och 40 procent män, Kockar och kokerskor med 57 procent kvinnor och 43 procent män, Läkare med 47 procent kvinnor och 53 procent män samt Universitets- och högskollärare med 45 procent kvinnor och 55 procent män. Det mest kvinnodominerade yrket är Kontorssekreterare, läkarsekreterare m.fl. med 97 procent kvinnor och 3 procent män.  Det mest mansdominerade yrket är byggnadsträarbetare, inredningssnickare m.fl. med 1 procent kvinnor och 99 procent män.”

Det lät ju mycket bättre än jag trott, så det var betryggande läsning! Fortfarande är det svårt att locka kvinnor till traditionellt manliga yrken. Framför allt databranschen, där ju också större pengar finns att tillgå.

 

Problemet är ju inte att kvinnor inte får jobb. Problemen är väl snarare att vi hellre jobbar deltid än männen, att vi tenderar att fokusera mer på familj än på karriär och att vi jobbar inom de mest lågavlönade yrkena.  Vidare är det fortfarande svårt att få kvinnor till chefspositioner, även om det faktiskt visat sig att det skulle löna sig. (källa: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=227273)

 

Fast när jag skriver att ”samhället” är ojämnt menar jag inte bara de statliga institutionerna. Jag menar arbetsmarknaden i stort så väl som media, när jag pratar om samhället. I teve försvinner äldre kvinnor medan gubbar sitter kvar, där har vi ett exempel. Eftersom normen säger att grå hår på en man är attraktivt, medan en kvinna ska hålla sig ung och snygg. Så är det inom filmvärlden också. Så är det i tidningarna. Jag letar inte efter exempel, de bara poppar upp. Gubbarna som åker på turné, Ulf Lundell som hyllas år efter år. När Marie Fredriksson återupplivar Roxette heter det dock att hennes röst inte riktigt håller samma kvalitet längre. Har du någonsin hört detta nämnas om Lundell? Whitney Houston var knarkaren som gjorde come-back. Men det heter att hon inte riktigt kan sjunga längre. http://jezebel.com/5517770/whitney-houstons-disastrous-comeback-performance Vem säger det samma om Rolling Stones? Knarkare och suputer inom rocken är ju ganska häftigt. För att inte tala om oldisar som gör comeback. Så länge de inte är kvinnor.

 

”Om någon idag är diskriminerad av samhället är det sannolikt en man som har svårt att få gehör för sina problem eftersom det finns 20 kvinnoorganisationer inom samhället och noll mansorganisationer”, skriver du. Du håller alltså med Pär Ström? Det är synd om männen nu? Jag ser det här som ytterligare tecken på att så fort utvecklingen går mot ett mer jämställt samhälle, då har vi alltid de som vill dra det tillbaka igen. Det är inte bara män det handlar om, här är det båda könen som konverterar till konservativt tänkande plötsligt. ”Vi har det väl bra som vi har det?” Och så börjar det gå bakåt istället. Enligt ”Hemmafru 2.0”, Marina Nilsson, finns det en trend bland unga tjejer just nu att hylla diverse traditionella hemmafrusysslor. Man lägger ner sin själ i dekoration och pynt, istället för att ta tag i en ojämställdhet på hemmaplan.

 

Om uttalanden:

”Vad är ”hata göteborg”? Är det möjligen en film om politiska radikaler som kastar gatsten på affärer och polisen?” skriver du. En snabb googling ger dig vad ”Hata Göteborg” är för film. Mycket bra, den har inget med stenkastning att göra. Den tar upp mansrollen. Som jag skrev kom det inget ramaskri i samband med att den kom ut. Jag tycker att även denna skulle må bra av att visas i skolor.

 

Om bemötandet av arga feminister:

I ”Tusen gånger starkare” kommer man med övertydliga medel (som du vänder dig emot, men som jag ser som en självklarhet, eftersom vi rör oss i filmens värld, inte verkligheten) fram till att det finns en ojämlikhet i balansen i klassrummet som porträtteras. Men när flickorna försöker göra uppror mot detta, bete sig på samma sätt som killarna, skapas kaos. Läraren avbryter slutligen det hela genom att fråga Saga om hon kanske behöver en psykolog. På samma sätt har kvinnor bemötts historien igenom. En upprorisk kvinna (eller människa för den delen) som inte möts av förståelse från sin omvärld blir hysterisk. Bakåt i tiden har detta främst klassats som ett kvinnligt fenomen, man sa att hysterin härstammade från äggstockarna och ”bevisade” härmed kvinnan som svagare, mindre kapabel, ej att lita på. (källa: bland annat http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=962) På samma sätt bemöts ofta arga feminister med släggan ”Är det nån kille som gjort dig illa? Är det därför du inte tycker om män längre?” Man lägger problemet på individnivå, och gör sitt bästa för att vända det inåt istället. Något vi kvinnor är vana vid att göra; vanliga kvinnofenomen när du mår dåligt psykiskt är att skära sig eller få ätstörningar, medan killar ofta agerar utåt genom att bråka, slåss, ta livet av sig.

 

Om uttalanden, 2:

Jag förstår din kritik mot att jag är dålig på att ange källor. Jag orkade helt enkelt inte leta upp och namnge alla, var lat och gav dig böckerna som samlade dem alla. Försöker bättra mig på den punkten.

 

Om våldtäkter:

Du pratar om våldtäkter på ett sätt som gör mig galen. I din värld har det inget med maktstruktur att göra. För mig är det självklart att det har det. Du tar som exempel att Hagamannen ju var en tönt och ingen mäktig människa. Det är förstås bara ett exempel på en våldtäktsman. Våldtäktsmän finns i alla förklädnader, du kan inte säga att det bara är töntar som våldtar som inte kunde få sex på annat sätt. Det kan lika gärna vara den snygge killen som ingen trodde det om (se Bjästa). Vad jag menar, och vad Gudrun Schyman ofta pratar om, är dels att mansrollen innehåller mycket våld. Precis som kvinnor fostras av samhället att vara väna, omhändertagande, sexiga men inte för mycket (en kille blir inte ihop med Horan, han vill hellre ha Madonnan som flickvän); så fostras mannen av samhället att vara framåt, ta för sig, gilla krigsfilmer och fotboll. Dels handlar det om våldtäktssituationen som sådan. För att det ska bli en våldtäkt måste ett motstånd finnas, om inte fysiskt så på något sätt psykiskt. Mer eller mindre uttalat måste mannen ta kvinnan med våld (om vi utgår ifrån att detta var situationen: en man som våldtog en kvinna). Kortfattat och förtydligat: Om den ena parten inte vill längre betyder det att den andre parten, som tvingar fram ett samlag ändå, blir parten med makt. Alltså en maktförskjutning. Detta kan ske frivilligt (BDSM) eller ofrivilligt (våldtäkt). Ibland är det svårt att sortera ut vad som hänt (BDSM-fallet som togs upp i rätten för ett tag sen, som du också tog upp).

Dels handlar det om att våldtäktsmannen (för det är oftast en man) snarare än att utföra en sexuell handling, utför en makthandling. När man pratar om maktstruktur i samband med våldtäkt handlar det alltså också om att avsexualisera situationen. Våldtäkt handlar om makt i första hand, sex i andra hand.

 

Att Katrine Kielos inte varit med om den våldtäkt hon beskriver i sin bok är likvärdigt med debatten om att Liza Marklund hittade på när hon skrev ”Gömda”. Folk känner sig lurade av att inte ha läst sanningen när de trodde att de gjorde det. Men det gör inte att fallet berör mindre. Liknande våldtäkter som den som beskrivs har ju hänt, och förloppet och efterverkningarna är återgivna på ett sätt som skapar debatt och tanke. På samma sätt är scenariot i ”Tusen gånger starkare” påhittat, men det faktum att det berör sanningen gör filmen högst sevärd och aktuell ändå. På samma sätt som boken ”Våldtäkt och romantik” alltid kommer att vara användbar.

 

Om kultur kontra verkligheten:

Konst såsom litteratur sätter ju stora avtryck och formar oss som människor. Verken har även formats av det samhälle de rör sig i. Ofta tar människan till sig saker lättare om de paketeras i en kulturell förklädnad. Därav ”Madame Bovary” som exempel. Jag tycker fortfarande att det var ett bra exempel av mig. Givetvis måste man komplettera sådan undervisning med fakta, dumt och ansvarslöst vore det ju annars. (Och för övrigt inget jag föreslog.)

 

Jag skulle kunna nämna en massa filmer, visst. Men det verkar meningslöst, eftersom du inte tycks förstå poängen. De filmer du nämner sexualiserar kvinnor. Åttiotalet strömmade formligen över av kvinnor i bihangsroller där större delen av filmen bestod av manliga skådespelare. Kvinnor genom tiderna får i Hollywood till stor del spela flickvänner eller älskarinnor. Det är klart det finns undantag, men vi pratar om normen. När såg du senast en hjältefilm om en tuff tjej som hade en liten sidekick i form av en kille, som enbart spelade ”pojkvännen”?

Du hävdar att det är de coola snygga tjejerna i collagefilmerna som väljer ut de nördiga killarna, och därigenom har tjejerna all makt. Så kan man förstås se det. Jag ser det snarare som att deras roll i filmen är att vara snygga och heta. Ett sexobjekt. Och bara genom det får de makt. Vad jag gillade med ”Tusen gånger starkare” var att huvudrollen Saga var allt annat än sexualiserad. Inte übertjejig alls. Hennes kropp var inget verktyg att sälja filmen med (som ofta i filmer där kvinnor ska vara coola hjältar, t.ex ”Lara Croft”, ”Sex and the city” och diverse Bondfilmer). I en scen i ”Tusen gånger starkare” säger en av killarna ”När jag ser dig tänker jag bara på att jag vill knulla dig”. En replik som direkt förkastas av alla tjejerna, som tidigare levt i en värld där detta kanske skulle setts som en komplimang. Ett tecken på förändring. Inte bara i filmens skolvärld.

 

Att enda sättet för oss att få makt skulle vara att verka sexuellt utmanande? Det där är inte att befinna sig på lika villkor. Det handlar fortfarande om att kvinnan ställer sig under mannen, är sexuellt utmanande för att behaga honom. Att massproducera denna bild är inte framåtskridande, det ger inte en bättre värld. Det sätter fortfarande fokus på att kvinnan ska vara snygg framför allt. Paul Ström säger i debatten att ”det väl bara är för kvinnor att strunta i att sminka sig”. Är det så enkelt? Jag har funderat mycket över detta uttalande. Som kvinna översköljs du ständigt av bilder av snygga tjejer, i alla möjliga sammanhang. I tidningar som riktar sig till unga tjejer framhålls vikten av att ha senaste kläderna, ha rätta sminket, vara snygg och vältränad, tips om hur du är sexig i en killes ögon (ja fortfarande), detta sker hela tiden. Skönhetsindustrin omsätter så pass mycket pengar att den blir som en makt i sig. Det är inte meningen att vi ska kunna stänga ute den. Vi behöver förebilder som förespråkar att man bryr sig om något annat. Redan från början, för våra ungdomar. Förebilder som Saga.

 

Vidare tror jag att alla förlorar på hur sexualiserat vårt samhälle har blivit. Kvinnor som män. Vi behöver inte bedömas efter vårt yttre, utan efter våra kvaliteter som individer. Vi behöver en jämlik plattform. Vi behöver inte fråga oss är det sexigt eller inte med jämställdhet, eller som du säger: kvinnor som har ägglossning dras till män med mycket testosteron. Ja, låt det vara så då. I sängen. Det här har väl inget att göra med arbetsmarknaden, med klassrummen, med jämställdheten på övriga ställen?

 

”Sex and the city” framhåller att kvinnor ska ha ett yrke, vilket är bra, och jag känner igen mig i mycket av det de pratar om. Men serien förhärligar konsumtionssamhället, tjejerna har perfekt smala kroppar, även om de representerar en äldre generation får vi sällan bildbevis på den saken, och det fokuseras ofta på killars och tjejers skillnader. En sorts ”män från mars, kvinnor från venus”-synpunkt, som må prägla det amerikanska samhället, men som jag inte tror leder till ett bättre samhälle. I mina öron låter det snarare som den bittra hustruns sätt att bortförklara sin olycka; ”Han är man, vad ska man säga? Han vet inte bättre.”

Det leder inte till ett bättre samhälle att vi tror att kvinnor och män är så olika.

 

Jag tror ju på det socialt betingade i könsroller. Inte det biologiska. Det finns absolut biologiska aspekter, som du pratar om med testosteron och ägglossning. I ditt resonemang hittar jag fortfarande inte belägg för vad du säger, att ”det är en förklaring, ingen ursäkt”. Snarare vill du ofta framhålla att det är det manliga hormonet som gör män till vad de är, inte någon påstådd mansroll. Är det på samma sätt det kvinnliga hormonet som gör oss till bättre lämpade att hålla käften på lektionerna, låta männen prata?

 

Om ungdomars egen röst:

Ungdomar påverkas av och grundar sin världsuppfattning på Hollywoodfilm. Därför bör vi inte fråga efter deras synpunkter? Jag tycker det låter som ett ruttet argument. Givetvis kommer inte deras svar att ge oss en enhällig sanning. Sanningen fås genom att olika typer av studier blandas och jämförs. Det där är jobb för forskare. Men en debatt om ungdomars skolgång utan att ungdomar kommer till tals; det förstår du väl själv att media inte hade kommit undan med? Jag säger att jag håller med dig att mycket av det de unga i debatten sa inte hade tillräcklig relevans eller belägg. Omoget, som du säger. Men det argumentet bör inte utesluta dem ur debatten. Det ungdomarna säger bör ses som indikationer på hur verkligheten ser ut, eller åtminstone på vad vi behöver fokusera på mer, ta reda på om det stämmer. Det var det jag menade med att deras upplevelser inte bör förringas.

 

Om den "osynliga" strukturen:

”Det farliga är den rasistiska bild som ges av killar. Som sagt måla killarna svarta, tjejerna vita och berätta vad filmens budskap är angående invandring.”

Du jämför ofta och gärna radikalfeminismen, som du hävdar att jag (eller filmen?) står för, med rasism och nazism. Varför? Hade detta varit en sverigedemokratisk film om just det du säger, hade den också väckt debatt. På liknande sätt hade man försökt undersöka om bilden den gav hade sanningshalt, och debatterat för och emot. Förhoppningsvis. Men troligast är att man mest debatterat emot, eftersom det var så det såg ut inför valet i år. Rasism anses ofta för farligt för att röra i. Något jag kan tycka är fegt och dumt. Jag ser helst en öppen debatt där båda sidorna kommer till tals och vetenskapliga bevis är det som framhålls från båda sidor.

 

Med feminismen är det lite svårare än med rasismen. Här har vi ständigt ifrågasättandet av exempelvis genusforskning. Att det i själva verket inte är någon forskning, och att det handlar om åsikter. Du säger att du inte lyssnar på titlar utan på vad folk säger. Det låter ju bra. Samtidigt måste man bedriva forskning för att komma fram till något vettigt. Här går det inte att se vilka i debatten som uttrycker sig mest övertygande, vad är det för mening med det? Som du säger har Kitty Jutbring inte något vettigt sätt att uttrycka sig på i debatten. Hur passionerad hon än är ger hon intryck av att vara flummig och ickekoncis här. En snabb googling på henne ger dock vid handen att hon bland annat driver mensbloggen.se, en blogg som främst fokuserar på unga tjejers problem, som t.ex ätstörningar och utseendefixering. Folkpartist Camilla Lindberg tar upp som exempel att hon själv varit pojkflicka, att hon sett både bråkiga tjejer och killar. Camilla Lindberg är folkpartist, det vill säga för en striktare skolpolitik. En koll på hennes bakgrund ger att hon har röstat mot FRAlagen, men kanske främst att hon gjort film för Pär Ströms blogg Genusnytt, där hon förespråkar att det idag finns ett mansförtryck i samhället. Hon lägger problemet med bråkiga på individnivå, vilket är helt irrelevant i frågan. Och så har vi läraren som säger ”jag har inte sett filmen men jag fattar ändå grejen.”

 

Det går inte att lita på lärares egna utsagor av sanningen. Varför? Jag har två exempel. Marina Nilsson tar i sin bok ”Hemmafru 2.0” upp hur undersökningar om städvanor i relationer gav svaret att alla tillfrågade par upplevde sig som jämställda, men i resultatet visade det sig att kvinnan städat mycket mer än mannen i snitt. Bara en tredjedel av paren kunde betraktas som jämställda. (källa: ”Han, hon, hemmet”, Eva Magnusson, psykolog, har gjort undersökningar på 60 nordiska par, bok från 2006). Slutsats: Paren kunde inte själva bedöma om de var jämställda eller inte. Det behövdes forskning för att visa detta.

Exempel nr två: Det jag redan nämnt; att lektioner som har filmats visat hur killarna, trots att lärarna upplevt situationen i klassrummet som jämställd, tagit mer plats än tjejerna. Det vill säga att de har pratat mer. Denna uppgift tog jag från bloggen Skriet från Kärnfamiljen, och hon som driver den har i sin tur tagit uppgiften från en SOUutredning från 2009, gjord på uppdrag av regeringen om hur jämställd skolan är. (Får inte länken att funka, men här är länk till blogginlägget http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2010/10/tusen-ganger-starkare.html.) Återigen slutsats: lärarna ser inte själva att de behandlar sina elever olika. Det krävs forskning för att det ska synliggöras.

 

Det måste alltså handla om något osynligt och mer övergripande. Inbakat i vårt samhälle sedan länge, svår att se för vi är så vana vid den. Vad kallas det? Jo, struktur.

Hur kan det få vara så här? Marina Nilsson tar upp, med städningen återigen som exempel, att kvinnor ofta säger ”skitsamma”, och för att inte få bråk på hemmaplan städar de undan det mannen eller barnen lämnat framme. Martyrbeteende på hög nivå, javisst. Så vadå? När en kvinna reser sig upp och säger ifrån för en gångs skull, tystas hon snabbt ner med argumenten ”du hittar på. Det är inte alls ojämnställt”. För att hon så många gånger tidigare rättat sig i systemet utan att orka klaga.

Om uttalanden, 3:

”Vilka böcker är det du pratar om som är 1000 och 500 sidor långa? Du nämner inte det och jag blev lite nyfiken.”, skriver jag.

”Jag frågade dig om en bok som är 1000 sidor automatisk var bättre än en som är 500 sidor. Det kan vara vilken bok som helst frågan är om den på 500 sidor automatiskt är minst värd oavsett vad det står i dem?” svarar du.

Nej, svarar jag. Jag som författare (opublicerad, men likafullt) är snarare för att man formulerar sig så slagkraftigt man kan och sållar bort det som är onödigt. Förstår fortfarande inte varför du tog upp exemplet. Längre ner i texten pratar du om ”Da Vincikoden”. Så kanske försöker du påvisa att det jag förespråkar har lika mycket relevans som en dålig bok om påhittade teorier, saker som skulle kunna vara sanning men inte har belägg i forskning? Fyndigt i så fall.

 

Tackar för diskussionen. Mycket tankar hit och dit. Antar att vi inte kommer att övertyga varandra, hur länge vi än håller på, men det är alltid vettigt att få lära sig mer om världen och slipa sina argument. Det finns säkert mer lämpade personer att ta den här diskussionen, men jag står fast vid att jag tycker det behövs. Om jag googlar på ”svt debatt tusen gånger starkare”, så kommer inte klippet från Svt debatt upp först, utan det gör din blogg. Det tyckte jag var läskigt.

Det tycker jag fortfarande.


this is me

På den här bloggen samsas allt.

Personliga funderingar, kulturjournalistiska skriverier, politiska raseriutbrott, allmän ilska, glädje eller klädprovning i shoppingrum. Man kan se det som oseriöst. Man kan se det som otämjt och frustrerande barnsligt, som att jag står med ena foten i My little pony-land och den andra trevande eller argt sparkande på det vuxna som inte eller bara halvvägs låter mig komma in.

Men så passande, för det är så jag ser det.

Det är så jag är.

 

Den senaste tiden har det varit mycket upp och ner. Jag är en intellektuellt reflekterande människa, och det är förstås för jävligt. Ångestattacker blir värre med åldern. Bättre, på det sättet att jag vet att de går över för jag känner mig själv. Värre, för att jag vet mer om hur världen ser ut, och det tar hårdare att samma tankar återvinns. Lösningarna som presenterade sig när jag var fjorton, tjugo eller tjugofem verkar mer osäkra och skygga idag, när jag är tjugonio.

 

Det finns en ständig rädsla för ensamhet, jag tror den finns i alla människor.

Jag vill skriva en bok om hur det där kan yttra sig, jag ska bara bli klar med den jag håller på med först. Det kommer att bli blodigt och intressant, jag lovar.

Jag har mycket projekt igång och jag har äntligen hittat en arbetsgivare som gillar det. Som säger "Du får bestämma" och som ser möjligheter och blir sprudlande när man pratar med henne. Studiefrämjandet i Lund, där jag ska ha skrivarkurs som kommer igång om några veckor. Distans, det går nog fortfarande bra att anmäla sig tror jag. Kontakta dem bara, "Börja skriv" heter grejen. Börjar i november.

 

Jag tror och hoppas.

Inte på Gud, och inte så mycket på män för tillfället. Förlagen är också övertygande i sin tystnad, fast jag tycker jag gör mitt bästa för att skrika på ett så reserverat och anpassat sätt som möjligt.

 

Är det det allt handlar om? Att skrika på ett anpassat sätt. Att skrika utan att låta för viljande, för enveten, för inställsam. Jag vill ha dig, (lägenhet, man, publicering) men inte för mycket. Jag är angelägen men fortfarande mystisk? Jag är ambitiös men inte Kajsa Kavat.

Att vara Madonnan, så att man kan få bli Horan på hemmaplan sen? Min kompis hävdar att "Hora-Madonna-tänket" (det vill säga att män inte vill stadga sig med kvinnor som ligger med dem för snabbt, utan dras mer till de som håller på sig) är ett biologiskt fenomen, och inget man kan värja sig mot. Jag blev aggressiv när han sa det, och undrade om män verkligen var så idiotiska. "Jag har aldrig tänkt så när det gäller en man", sa jag. Han hävdade att det var för att jag låg med dem för snabbt. Jag blev arg igen, sa att jag inte alls tror att det har med biologi att göra. Att jag tror det är bara ett exempel på den patriarkala samhällsordningen, att mannen ska få ligga mer, kvinnan ska inte vara så benägen, utan mer intresserad av avkomman.

Vilket, om det är sant, förstås inte gör det lättare att ändra på.

Så jag är väl en spermafläck på hans lakan, då.

 

"Tänk om du aldrig blir publicerad", sa min mamma en gång, när vi pratade framtid. Hon menade att man behöver ha ett annat yrke man kan glädjas åt. Det stämmer förstås. Och det går ju hyfsat bra med den saken nu, även om jag fortfarande är i kassan deltid.

Men jag har även poesin. Igår hade vi Öppen Scen på På Besök, världens mysigaste lilla pub i Malmö. Vi har det så bra här! I våra arrangemang av sprakande ord, vilja, längtan, ambition, indränkta i vin, snyggt uppklädda i murriga fåtöljer. På många sätt är det här livet jag alltid velat ha. Fast som att jag ser på det utifrån, från Slottsstaden, från andra sidan stan. Jag befinner mig jämt på andra sidan stan.

 

Men kanske även när jag bodde där?

Tiden på Bergsgatan, mitt i smeten, vimlar av foton på mig och katterna. Bara mig och katterna.

Jag ska leda en cirkel i skrivande, och vi säger att det är en bra mötesplats för att göra skrivandet mindre ensamt. Det stämmer. För skrivandet är ensamt. Att tro på en roman är ensamt. Att producera är ensamt. Det behövs uppläsningskvällar och responsmöten.

Men kanske finns det en större ensamhet? En ensamhet i mig, som personifieras i virrandet på gatorna, in och ut ur butiker, disträ med tjutande bilar över övergångsställena. Den där känslan av att jag aldrig borde köpa cykel för att det skulle vara döden för mig. Den där alienationen, som ständigt viskar "jag förstår inte den här världen". Som tittar oförstående på familjekonstellationerna, människans längtan efter en ny bil, stegen i trappan på farmors gamla affisch på väggen. Den fina tavlan där livet var så enkelt. Nu är jag istället den förvirrade obstinaten. Som inte vet vad hon bör längta efter egentligen.

Det är svårt att vara människa.

Ibland tänker jag att det är oförbätterligt, att det aldrig går. Att även om man via en psykolog kan se alla brister i personligheten, alla saker man ska ändra på eller vara medveten om, så är genernas förbannelse alltid kvar. Hur ska jag kunna bli något annat än jag? Jag förändras, jag växer, men snart kommer medelåldern. Då jag stagnerar. Då jag får jobba hårt för att få nya intryck, inte fastna i gamla hjulspår, jag är redan farlig genom att jag lyssnar på samma sorts musik.

 

Min kompis säger "Du ska kanske tänka på vad du skriver på din blogg, vad du sänder ut för signaler om dig som person." Signaler. Mig som person. Jag vet inte, vi är i en period av väta. Jag och mig som person. Det gråts. Det finns ett stort hat som frodas och växer, mot allt som heter "The game" och "Vad tycker killar är sexigt".

Jag vill inte bli en sån som läser guideböcker i att fånga en man. Då får det vara.

Jag kan vara ledsen över att vara singel, men då får det faktiskt vara.

Det här är jag.

Min kompis igen: "Å ena sidan vill du visa hur självständig du kan vara. Å andra sidan vill du bara krypa in i en grotta. Verkar lite vilset."

 

Sanningen är väl att alla människor är lite vilsna. Särskilt i vår tid, kanske. Vi har stor gemenskap framför en dataskärm, på en poesikväll... men oj. Nu skulle det ju inte handla om "vår tid" och "alla människor". Detta skulle ju handla om mig. Och ja. Jag är vilsen. Jag är både självständig och trygghetsknarkande. Jag är både redo att ta över världen, och liten och rädd. I samma kropp? Ja, i samma kropp.

Det finns även en övertygelse i mig att detta går att binda samman.

 

Jag kan nämna fler exempel.

Jag är självsäker och framåt. Men med stor självkritik och stundtals hatisk mot den egna personen, samt svårt att ta för mig.

Jag gillar äldre män. Men jag hatar äldre män.

Jag stör mig på Hennes & Mauritz, deras tveksamma etiska hållning och deras uppmuntran till ett slit-o-släng-samhälle. Men jag shoppar mycket där, jag gillar egentligen grundtanken: att kunna erbjuda senaste modet till folk med lite pengar, och jag har till och med aktier i företaget.

 

Äsch, det är så mycket saker jag skulle kunna skriva nu.

Egentligen har jag nästan feber idag, och behöver ta det lugnt för att jag senare i eftermiddag ska kunna träffa Malene och hänga och se den där filmen. Som kallas "feministpropaganda" av Paul Ström. The asshole of assholes. Med knytnäven i luften för att män är de som har det svårt i dagens alltför feministiska samhälle. Tyvärr har han ju en del anhängare.

 

Igår läste jag om en kille som tog livet av sig i direktsändning. Han var 21 år, anordnade en snara i sitt rum och sände via bilder en gång varannan minut sin egen hängning. Jag diskuterade det lite med Emelie på kvällen. Jag kan förstå att man gör så, för att få en sista stund i rampljuset. För att inte dö osynlig. Emelie sa att hon tror att det handlar om ett rop på hjälp. Och att någon borde ha uppmärksammat det. Men på nätet gör folk inte det, för man tar inget ansvar i den virtuella världen. Framför allt trodde många att det var ett skämt. En del hetsade honom att göra det. För vi vill se skandaler live, om vi får chansen. Jag är inte bättre, insåg jag när jag googlade klippet som en galning efter att ha läst om det. Men många var de som också försökte få honom på andra tankar. Det känns hoppingivande, och värt att nämna.

 

Vi kommer aldrig att få veta baktanken med ett sådant självmord. Vi måste acceptera intresset för det, fascinationen inför döden; där tror jag att vi kan prata om något genetiskt, biologiskt. För en gångs skull. Kanske lär vi oss av det här, att de polisanmälningar som började strömma in någon timme innan själva mordet var fullbordat kommer tidigare nästa gång. Känslan av att "det här nog är på riktigt", som många pratade om.

 

Jag har kommit ifrån det ämne jag eventuellt hade. Dags att sätta punkt nu. Rörde jag upp tankar? Bra. Skriv gärna en kommentar.

 


Tankar efter lindy-dansen

 

Ibland känner man: jag orkar inte mer.

 

 

 

 

Så här skulle jag vilja se ut, alltid.

 

 

 

 

Det låter kanske inte som en omöjlighet.

Men det är det.

 

 

Ibland skulle jag vilja säga till hela min släkt: jag är ledsen

men det blir ingen man

jag kan inte hitta någon som väger upp till mina förväntningar

och jag orkar inte dra ner dem

jag orkar inte ta hand om en människa som är på samma nivå som ett barn

när allt jag önskade mig var en jämlik

en man

en vuxen människa.

Jag orkar inte anpassa mig till en kvinnoroll

som inte passar mig ett skit

jag orkar inte med det nya alternativet heller;

”jag är inte redo för en relation just nu men jag tycker jättemycket om dig”

jag har hört den

jag kan den

den gör det tomt i mig.

 

Jag är ledsen, men det blev inga bebisar

det finns så jävla mycket viktigare saker att göra

och så få vettiga gener att avla sig på

jag har visioner

jag tror saker om mig själv

så håll käften

förstå.

Att jag är 29 år.

Jag har kommit längre, jag ser igenom för mycket

jag är ledsen.

Men det krävs mer nu

för att jag ska bli

som er.

 

Och det tråkiga nu är

att ni kallar mig bitter

att ni säger ”hon ändrar sig”

vilket jag hoppas att jag gör

att ni säger ”hon överdriver”

 

vilket jag inte gör

men förhoppningsvis

gör jag något åt det.

 

Jag har ju aldrig riktigt lyckats anpassa mig egentligen, till hur världen fungerar.

Det är så mycket jag inte fejkar.

Och hela tiden känner jag att jag inte ens borde skriva det här.

Men nu skriver jag för lite; jag safe-ar.

Ingen blir störd, ingen blir berörd.

Det här är fulla tankar efter lindy-dansen.

Men inte "bara".


Den farliga hemmafrun

Idag recenserar jag på dagens bok!

Läs här.

 

I övrigt noterar vi att även om mycket verkar barka rent åt helvete (Sverigedemokraterna i riksdagen, icke-pojkvänner, hösten som nu blir höst på riktigt och idag ska jag dessutom till tandläkaren), så är det på fredag dags för första Klubb KÖTT!

Och det vill ni faktiskt inte missa.

 


RSS 2.0