Amsterdam

Amsterdam.

 

Jag åkte till Amsterdam och hälsade på en av mina bästa vänner. Ida. Min Ida, som är en av grundstenarna i det som är jag. Kan man säga om man vill vara lite högtravande. Hon är ofta min vuxna ansvarsfulla del. Brukar jag se det som. Även om det nu är hon som röker och inte jag. Vi bytte plats där.

 

Jag åkte till Amsterdam med mitt hjärta i en liten plastpåse i handen, en bit från kroppen. Det var lättast så. En stor tomhetskänsla av något som varat ett tag, utan att ens vara något, men som ändå gjorde ont när det tog slut. En dagdröm som krossades. En bit av himmelen som inte fanns. Och så vidare, jada jada.

Jag åkte till Amsterdam som ett barn på upptäcktsfärd. Som en bus-Lina på nya upptåg. Som en skakande relik av mig själv. Som en enda stor fundering.

 

Sammantaget var det en fin helg. Vi drack stora mängder vin, vi rökte inget gräs. Jag fick träffa Clara, Idas studiekompis. Vi pratade med konstiga greker i köket. Vi gick på stan och konstaterade hur jävla fin stad Amsterdam är. Vi satt i parken och diskuterade änder. Firade Queens day och var oranga. Även om jag som vanligt var bäst på att följa reglerna.

Vi rökte cigaretter. Ja, jag med. "Jag är på en annan planet nu. Jag får göra vad jag vill." På sätt och vis var det sant. Tystnaden var stor och farlig. Vad som kunde hjälpa, jag tar det. Ta mig bort från mig själv.

 

Mycket Orup var det. Och b-skådisen. Han letade vi efter i några timmar utan lycka. Sen tittade vi på skräckfilm. För det regnade. Ida tog tag i mig som hon brukar, hårt, kramande; skräcken som sätter sig i hennes kropp impulslikt. Som när vi såg ”Psycho” och han kommer rusande i trappan med kniven. Händerna kramande in i lår. ”Vi måste se det igen!” sa Ida när vi hämtat oss.

 

Men vänta, första dagen var det ju sol!

Just det: första dagen var det sol och allt var så varmt att vi satte oss på en uteservering och bara satt kvar. När vi blev hungriga beställde vi ut mat. Det var innan dess vi tog de där fotona. Och Idas kamera var inställd på nåt konstigt, så det blev lite blått. Som en annan planet. "Vi posar inte alls nu, vi går så här, naturligt. Vi är som filmstjärnor som blir paparazzi-fotade.”

Ida: ”Jag känner att jag ser ut precis som en sån just nu faktiskt!”

Jag: ”Jag känner att jag ser ut som en attraktion!”

 

Är man lite labil är ändå Ida rätt person att hänga med.

I de tjusiga gränderna med de höga smala husen. I de fina spårvagnarna med stort bakfönster.

När vi sitter och dricker kaffe, jag har precis gjort mitt enda shoppingkap (en hatt till stundande Berlinresa), lägger vi märke till en duva som måste vara hög eller nåt. Den går framåt. Sen går den tillbaka. Backar. Gör en snurr om sin egen kropp. Går några steg igen. För att sen går tillbaka. Vi hade uppsikt över den i säkert en kvart. Inte många steg framåt. Eller vart den nu var på väg. Ibland vet man kanske inte.

 

Och så diskuterade vi storsvulna hemliga planer. Om humorprogram. För att vi är så himla roliga.

Och så spådde vi varann. Jag fick inga tvillingar. Yes alltså. Fast de flesta spådomarna var osanna ändå. Clara fick ”Hold on”-Jamie i vår Beverly hills-spådom. Han skulle slå henne.

 

När jag kom hem blev det jobbigt att jag rökt. Förstås. I någon dag. Eller tre. Men jag kommer aldrig att börja röka igen. Det kommer helt enkelt inte att hända.

Precis som jag inte kommer att bli personlighetsförändrad. Tappa förståndet och gå med på sinnessjuka saker för kärlekens skull.

Precis som Anne Franks hus alltid ligger kvar, ifall man skulle se det nästa gång.

Precis som jag och Ida aldrig kommer att glida ifrån varandra, man vet det. Det kommer helt enkelt inte att hända.

 

Hellre blir jag jagad av vargar.



New York Herald Tribune!

Idag var jag och klippte mig.

Jag var rätt nöjd med min frisyr egentligen. Eller väldigt. Den var ju perfekt. Så jag hade kunnat säga "bara toppa det". Om inte... jag hade haft en känsla i min mage sen i förrgår att jo. Kort. Nu var det dags för kort.

Jag klipper mig hos eleverna som pluggar till frisörer. Det är billigt och bra. Idag var det extra roligt, för idag var det Karolina som skulle klippa mig! En kompis från Växjö som sedan en tid bor i stan. "Jag har kommit på att jag nog vill ha kort istället", sa jag. "Är det okej?"

"Visst", hon nickade och tyckte jag var modig. Och letade fram lite bilder. I en tjusig fotobok från Vogues historia i porträttbilder fann hon New York Herald Tribune-tjejen från "A boute de souffle", Godard-filmen man älskar. Tjejen i gul tröja som kaxigt säljer tidning på gatan till stressade New Yorkers. Jean Seberg heter hon. Eller hette. Hade ingen aning om att hon tog livet av sig på 70-talet. Jag lärde mig mycket genom att titta i den där fotoboken idag. Mest av allt blev jag sugen på att se gamla filmer med folk som är döda. Ni vet; svunna Hollywoodtider när allt var annorlunda, stjärnorna hade bulimi och folk rökte. Eller nåt.

Sen såg jag ut så här:

 

 

Jag tog på mig min allra gulaste tröja och försökte sälja DN i lägenheten.

 

 

Konstigt nog ingen som ville köpa.

Fast jag är nöjd med håret ändå.

*
Det jag gillar kanske bäst med den här bloggen är att den har så lite att säga.
Hoppas att du också gillar det.

Storhetsvansinne (jo jag ägnar mig också åt sånt)

Ibland när jag inte har nåt att göra men plötsligt får väldigt mycket kreativitet i kroppen spelar jag in lite dikter på min dator. Jag har ju en mac, så här kan man göra sånt. Det blir förvisso ett brusljud i bakgrunden, och ja jag har tänkt på möjligheten att inhandla en mikrofon för att få bukt med det, men ni känner mig. Jag är rastlös. Jag får en idé och då vill jag se det i verket direkt. Ungefär.

Vinsten för er blir hur som helst att priset blir reducerat. Vad det nu skulle handlat om annars? Nu blir det hur som helst överkomligt. Och ni gillar väl det, era fattiga jävlar.


 

Nu finns det stora projekt på gång, men i väntan på det satte jag igång lite mindre också.

(Nej, romanen vilar fortfarande...)

Ikväll spelar jag in diktsviten om min gamle älskare; "Mellanfas". Enligt mig faktiskt en av de bästa saker jag skrivit om kärlek. Eller inte kärlek. Något annat. Passion? Ja, kanske. Ni som hörde mig i Borås på Hagströms hink när jag var förpoet där för hundra år sen (två?), eller ni som hörde mig i Lund på Poeternas estrad i december samma år, ni har hört den och vet. Har faktiskt även läst den på Malmöfestivalen en gång, när jag tänker efter. Jag tänkte att jag även ska spela in en diktsvit jag läste på Rififi, typ samma år. Passionerade saker som behöver få finnas kvar nånstans. Nu när det blir mindre troligt att jag läser dem på scen någon gång. Jag är ju en nyskapande konstnär som inte gärna vill fastna i gamla spår.

 

Jodå, ikväll öser jag på med beröm till egot.

Ni som sett mig läsa vet att min röst är den största behållningen. Klänningar av akiaki och högklackade skor i all ära, men rösten; är det inte ändå den man vill ta med sig hem och spara och ta fram en kall vinternatt eller varför inte en sommarkväll, för att lyssna på igen och igen? Nu kan ni alltså det.

Unna er!

 

För att beställa någon av dessa skivor, alltså helt nyproducerade i all bohemisk småberusad ära, eller varför inte båda till paketpris; skriv till mig på min barnsliga adress thierrys_angel@hotmail.com. Ge mig din adress och be om vilken skiva du vill ha. Så kommer den så småningom.

 

Priser:

"Mellanfas" - 60 kr

"Om det här är det närmaste jag kommer dig" - 60 kr

Paketpris för båda - 100 kr

Om du beställer via brevgång (inom Malmö kan vi väl ses för en fika istället? Billigare för dig, trevligare för mig) kostar det lite extra i och med frakt, kanske en tia eller tjuga eller så.

 


En SM-krönika som har mycket kvar att önska men kanske ger något ändå

Nyss hemkommen från SM i Poetry slam. Alltid under Kristi himmelfärdshelgen, i år i Uppsala. Ovanligt bra arrangemang rent tävlingsmässigt, vi fick till och med se fullsatta salonger, vilket inte hör till vanligheterna när det gäller denna sortens evenemang. (Och vilket även ledde till en del bekymmer hos hang-arounds och poeter, som med det nya systemet med platsnumrering fick svårt med kombinationen sitta i samlad trupp OCH se bra... Men man kan ju inte klaga på att det var för mycket publik i år.)

 

Som vanligt är det knappt några rapporter alls från tidningarna, och jag blir alltid lika förvånad. Hur kan det som upptar hela min värld i flera dagar och är lika stort som vilket VM i fotboll som helst (och mycket, mycket roligare) gå diverse kultursidor obemärkt förbi? Och när man rapporterar är det allt som oftast ur ett spektakel-perspektiv. "Vad är det här för något konstigt? Varför håller ni på med det här?" Som om poetry slam föddes igår och fortfarande är en mycket pittoresk outsider i kulturella sammanhang. Som om våra närmaste släktingar socialt vore lajvare eller läderbögar (intet ont menat); att seriositeten i det hela måste röra sig på samma nivå. Ingen skulle få för sig att närma sig ett kungabröllop på detta vis. "Varför gör ni det här? Nu för tiden kan ju par leva ihop utan att behöva gifta sig. Och det här med mazarinerna, vad är meningen där? Lite lustigt är det allt, kan ni förklara hur ni tänker för oss som inte förstår."

Jag vet, det var kanske en lite underlig jämförelse. Men det är lätt hänt att man börjar gå i spinn, när till och med DN har en serie om människor som hjälper till inför bröllopet; "han gör tårtan", osv. På Ica säljer vi mazariner och serviser, medan Daniel Westling försäkrar att en framtida kungabebis inte kommer att ärva hans sjukdom. Men vinnaren i årets SM i Poetry slam, har ni koll på honom egentligen?

 

Niklas Mesaros heter han. Jag vet inte heller så mycket om honom, annat än att han tävlade för Göteborgslaget, är mycket ny i gemet, har underlig klädsel men är en av få som klär i mustach. Har fin känsla för språket, en komisk ådra men också ångestladdad tyngd i botten. Hade fina skor. Vann med en kärleksdikt. Eller vad man ska kalla den.

Tvåa kom Malin Jacobsson, trea kom Matiss Silins.

I lagtävlingen vann Malmö, med bland annat fantastiska fladdrande blygdläppar ur Lovisa Appelqvists dikt som inte lämpar sig för äckelmagade. Här fantastiskt iscensatt av Josef Hoffert, Vilska Lindgren och Rijal Mbamba.

I Triathlon, som är rörelse, poesi och musik i kombination vann välförtjänt Dödsstjärnan, som ju redan är en professionell konstellation bestående av Mathilda Olofsson, Martin Johnsson och Jonas Edström, alla så kallade Norrköpingspoeter.

Och i improesi vann Henrik Bergkvist, som i år tycktes upphängd vid temat dåliga relationer. Han gjorde det bra men det är ju inte utan att man börjar undra vad det betyder.

 

 

 

I övrigt var SM utmattande, som sagt, och jag vet inte om jag har något vettigt att skriva just nu. Konstaterar jag efter att ha klagat på att ingen annan skriver. Så studenskt omoget slackerskt av mig. Får jag skylla på att jag nästan har feber? Det får man tydligen inte på McDonalds.

 

Men okej, jag gör ett försök. Kort sagt var det varmt i Uppsala temperaturmässigt. Det var många dikter om mamma, det var ett extrem-ungt Boråslag, det var bråk och obscenitet bland de fulla poeterna, det var Oskar Hanskas pannkakor och Affes scones. Det var Joel Landberg från Göteborg, det var Emelie som kom på lördagen, det var en skotsk poet och en fin Bob Hansson som tyckte om min klänning, det var aki aki och interna skämt och en och annan strålande teampiece. Det var en sjuk Amanda Lindholm, det var brist på dansgolv, det var nutella på frukostmackorna, det var en man som låg och väntade på mig på ett hotellrum. Det var den nittonåriga tjejen som inte fått hångla med någon. Det var fina vänner, det var rysande diktinjektioner, det var en kissnödig man i publiken, det var kung Henry som ibland är 75. Det var Ludde som sa "Vi köper en hel flaska champagne" i baren. Det var vi som sa "okej." Det var jag som SATTE "Är jag inte rätt lugn i det här"-dikten och kom ungefär femma som kalibreringspoet i ett av boutsen. Det var Ulf från Stockholm som läste dikter om att bli sexuellt utnyttjad som barn och klyschigt nog nästan fick mig att gråta. Det var My Vingren som sprängde hål i bröstet på mig med sina eftersvallningar av ett avslutat förhållande. Det var Boråstjejernas teampiece som vände på Barack Obamas ord och fick citaten att svida. Det var Alicia som sa att de vill ut, jag vill in. Det var ett jobbigt SM-möte och ett trevligt SM-möte. (Det blir SM i Visby nästa år!) Det var Alex Bengtsson som inte fick de tior han förtjänade. Det var det finska sällskapet som sjöng sånger i ring på vandrarhemmet. Det var flygplansstolarna, det var torrschampot, det var Uppsalas egen öl. Det var poeter som var galna och det var under-bältet och skyhögt-över-huvudet, och ja, ibland var det till och med gitarren fram på efterfesten. (Fast då satt jag vid ett bord lite längre bort och vände huvudet åt andra hållet.) Det var Ulli och Affe och jag som delade rum. Det var den bästa av världar. Nu är jag hemma igen.

 

Här är några andra som skrivit om saken:

Alexandra Palmqvists rapport (Alexandra tävlade för Hallandslaget)

Ord På Scen, språkrör Lovisa A från Malmös egna lag. Här finns tre inlägg om saken samt flera snygga bilder!

Radio! Arrangörerna berättar själva om tillställningen.

Unt.se, med lite felaktiga uppgifter och klassikern "- Rent sociologiskt kan man konstatera att det gått från poesi till teater. Framträdandet är mycket viktigare än texten, sade en man bekymrat i raden bakom." Hur menar han då? Sociologiskt? Baserat på vad? Jävla experter NI är då, kände jag, bittert och fjortisupproriskt på samma gång. Själv har jag varit med på fem SM nu och kan försäkra att jodå, det finns år när det varit värre. Och nej, jag nämner inga namn på poeter jag syftar på.

Resultatlistan och mer

Se Triathlonvinnarna Dödsstjärnan på youtube! Inte jättebra ljud, men va fan, man upplever ändå något.

Se Conrad Luckett, Växjölaget, läsa en av de där jobbiga rysningsdikterna från kvalen.

Se My Vingren, en av finalpoeterna, från Stockholm, som låter så här.

Läs Irene Carlboms version av SM.

Tipsa gärna om mer läsning om saken i kommentarsfältet, om ni vet något!
*
Tillägg för att jag missat nämna det:
Marcus Priftis filmtrailer-röst och fullkomlighet!
Affes och Kims fantastiska mc:ande. Dessa babes som gång på gång visar att poesivärlden visst det är glamour! Ni behövs.
Och så Irene Carlbom som kom med sin lilla unge på höften. Jollrande ackompanjerade den senare finalen.

Jag kan själv

 

 

Som vanligt när jag har en hel drös med uppslag att välja på, så väljer jag helt sonika ett annat.

 

Jag spontanköpte en bok idag.

Det har börjat bli tradition att jag när jag besöker Hamrelius bokhandel kommer ut med något helt annat än jag tänkt mig. Idag hade jag tänkt mig "Bröderna Lejonhjärta" av Astrid Lindgren. Ibland har man ett behov av att äga. Och den tycks ständigt utlånad på biblioteket.

Men den hade de förstås inte. Istället kom jag ut med "I det här trädet" av Katarina Kieri och Per Nilsson. Ingen jävla aning om vad det är. Ungdomsbok med fin framsida. Ville ha den att titta på, liggandes på mitt bord. På baksidan står det så här:

 

"Ta dig i akt, besinna dig, kom ihåg grundregel nummer 1A: Tyck aldrig synd om dig själv. Tycka-synd-om-sig-själv är ett träsk, en kvicksand som drar ner dig, som gör dina ögon dyiga, som förlamar dig, som gör dig dum och trög.

Vilsenpojken, är han en sån som tycker synd om sig själv? Som tänker att åh, varför är det ingen som vill upptäcka hur intressant och spännande jag är innerst inne, varför är alla andra så ytliga och dumma och falska, varför är det ingen som visar mig vägen hem?

Vet inte. Bryr mig inte. Ska aldrig tänka på honom igen."

 

Lät bra tycker jag.

Egentligen tycker jag att det är så här böcker alltid ska upplevas. Därför jag har så svårt att läsa klassiker kanske. Man vet för mycket innan. Jag vill inte veta något. Jag vill vara den som först hittar boken. Dammar av den från hyllan längst in på biblioteket där den glömts bort, eller tar den på måfå i handeln. Ju mindre jag vet desto bättre.

 

Sen gick jag till biblan och lånade "Spelkortsmysteriet" av Jostein Garder också för säkerhets skull. Som kontrast: ibland vill man veta, känna tryggheten av att man läst innan. Vi pratade om den i Amsterdam och jag tycker om när behov av omläsning naturligt väcks och vägrar släckas. Därav även "Bröderna Lejonhjärta". Snart.

Först ska jag förstås läsa ut "Defekt". Världens vidrigaste bok. Och hennes språk är inte alls lika bra som i ”Play/Pause”. Första mordet fick mig att vilja försvinna. Yesim Bilgic. Som Manusförfattaren känner. Vars roll i mitt liv bör hålla sig på mattan. Men det är en annan historia. Nu pratar vi om böcker. Och "Defekt" är trots allt lite som "Lasermannen". Man skulle vilja att hela resten av världen tar paus under tiden som jag läser ut den, stör mig inte med något annat. Jag minns min mammas morgnar i sängen med en bok, "jag ska bara läsa lite till". Visst är det underbart?

 

Och kanske lite skola?

Vi har i uppgift att läsa igenom utdrag ur en bok som handlar om pedagogik för barn och så. En skolvärld som min mamma levt i, som min syster lever i. Som ger mig kalla kårar. Det handlar om små barn och deras inlärningsprocess och psykiska hinder. Jag får gång på gång stångas mot mitt ointresse. Kanske är detta en del av meningen? Att utkristallisera vad det är man vill jobba med egentligen. Jag vill jobba med vuxna människor som gjort ett medvetet val att vara här, i min klass; för att de vill lära sig att jobba med sina texter och utveckla sin egen alldeles speciella stil. För att de liksom jag drivs av en längtan att förmedla sig. Och så vidare. Inte små barn som ska hålla på och rita och visa och behöver överdriven ”va duktig du är”-mentalitet, gaaah! Överdriver jag nu?

Jag kanske hamnar i en sån grupp nån gång. Vem vet? Lina, ledare för en bunt på sju st femåringar. Hej hej med fingerfärg och blinka lilla stjärna. Nu ska vi skriva vår egen version av Nalle Puh.

 

Jag har precis läst ett avsnitt av ”Defekt” där mördaren styckar en person och eldar upp henne i ugnen. Han tyckte det var praktiskt att hon varit död så pass länge att hon inte blödde. Det var lite jobbigt att såga itu henne ändå. Revben och bröstkorg, tunga grejer tydligen. Jag skulle aldrig kunna bli mördare. Jag tycker det är jobbigt att ens tänka på att såna här saker finns inuti människor. Fascinerande i en bok, visst. Men på riktigt? Ischa!

Hur kan folk vara läkare?

 

Så. En blogguppdatering om ytterst lite. Nästan ingenting. Men något säger mig att till exempel min mamma kommer att gilla den mer än hon gillar mina modeuppdateringar. Blink blink.

 

 


Uppdatering om inget och allt

Jag ska skriva uppdatering om:
* Amsterdam och min kärlek till Ida
* boken jag håller på att läsa (ev inflika nåt om att världen är liten för att jag precis pratat med en som känner författaren)
* en b-skådis som jag bara vet utseendet på och som därför är lite svår att stalka på Internet, men det ska gå, jag ska inom tid viga minst en eftermiddag åt saken
* säkert nåt annat också. Det finns alltid bra saker att uppdatera sin blogg om.
Men fram tills dess får ni hålla tillgodo med en bild på Orup. Det funkar alltid, har jag hört. Internskämt? Bara lite smått.
Ja just det, snart är det SM i poetry slam. Jag tänker inte komma med några spekulationer.
Jag ska däremot kombinera det hela med en dejt. Skönt va? Att jag bara lyfter på mig som en hydra och skakar på alla huvudena. Liksom nonchalant i förbigående kastar bort de kroppsdelar jag bär med mig av den perfekte mannen som inte ville ha mig och handlöst kastar mig vidare i den där tornadon, ser ni den också framför er?, där man på vägen ner dunsar emot slumpvis valda kroppar och situationer. I alla fall:
riktigt så illa är det inte.
För jag ska på dejt med en av de som faktiskt verkar vettig.
Innan dess ska jag träffa draken.
Inte Katla, då alltså. En annan.

RSS 2.0