En shoppoholics bekännelser (är jag väl inte?)

När det gäller shopping kan man säga tre saker om det.
1. Min mamma tycker inte om när jag gör det.
2. Man kan shoppa för att man har ångest.
3. Man kan shoppa tills man får ångest.
Idag hade jag vissa ärenden. De avhandlades. Sen flippade jag.
Det här med att flippa, det är tyvärr bland de bästa saker jag vet.
Vi pratar dekadent destruktivt beteende som hyllas just på grund av sin oförmåga att vara jordnära.
Nu HAR jag blivit mer vuxen (men även mer stadd vid ekonomi) sen gymnasiet. Det finns en grund och det finns regler i huvudet för vad som är vettigt, vad jag mår bra av och inte, och var gränserna går.
MEN... det finns också en skådespelarådra, en konstnärsdrastisk själ som vinglar gator fram i för höga skor, och som lätt dras med av ett vackert tyg här, en snygg man där och ett tjuvbloss på förbjudna cigaretter där.
Ofta handlar det om en bild om hur livet kunde se ut.
Eller alltid. Handlar det om det.
Hur livet kunde se ut, hur världen kunde se ut, hur jag kunde se ut.
Den här tröjan är Sonja Rykiel. Jag vill minnas att jag var rätt nöjd med att jag inte fann hennes kollektion för HM särskilt tilltalande. Inget must-have. Tills jag provade den här. Och såg prinsessdrömmarna ta över vardagen, våren bli en sensation av rosa och volanger, och skulle den inte dessutom passa utmärkt till mina rosa skor?
Och motstod den.
För att vid kassan finna att den var nedsatt till 150 kr.
Kört.
Den här klänningen är fantastisk.
Det är ingen subjektiv mening. Jag ser den på mig i fem år framåt, minst. Den är skön, den sitter inte åt, den är som tagen från en sommaräng på 20talet. Jag skulle kunna vara 14 samtidigt som jag är 72. I den. Jag skulle kunna ligga raklång med en smutsig dräng i brun keps bredvid mig och strävt gräs under ryggen och myror och en picknick och nån som spelar fiol, kan ni se det? Och så funkar den till vardags också.
Det började med en ask med påskkycklingar.
Såna där små ni vet, som man fick i äggen när man var liten, fast de här var i grönt, blått, lila och rosa.
Man kan säga att jag är lite inne på rosa nu. Eventuellt.
--------------------
För att kompensera det här intrycket av mig som vettvillig shoppoholic utan samvete kommer nästa uppdatering att vara konstnärlig, känslig och seriös.
Jag lovar: jag är fler än en.

Jag vill spränga Örnsköldsvik

Är lite sen av mig, trots allt snack om saken.
NU ser jag Uppdrag Granskning från i onsdags.
Skönt att man blir arg istället för ledsen/uppgiven. Hur många 14åriga tjejer som behöver pengar stämmer en kille för våldtäkt? Hur dum får man vara om man ifrågasätter DNAspår i trosor?
Jag vill spränga Örnsköldsvik.
Storyn i korthet: pojke våldtar flicka på skolans toalett. Döms av enhällig hovrätt. Flicka döms av bygden och internetsajter som lögnare.
Se programmet här.
Hör mamman prata i "Agenda" ikväll.
Leta upp rätt grupp på facebook och gå med för all del, men framför allt: ta reda på fakta innan du snackar skit.
---------------------------------
-------------
----
Så.
Lugnar ner mig.
Givetvis är det inte en lösning att spränga Örnsköldsvik.
Skitsnack finns överallt, folk tror sig alltid veta och dömer helst på förhand om de kan. Inte bara i Örnsköldsvik.
Min kompis Ronny sa en bra sak. Han kallade det "Svensk hederskultur". Sug på den, ni.
Läs även vad Elizabeth har att säga om saken här.

lite filmklipp, varsågod

I mitt hektiska lilla liv är det mycket som skjuts på framtiden.
En sån sak är att åka till Göteborg och hälsa på mina kära poetvänner där.
En annan sak är att ladda upp filmklipp på youtube, och nu har det främst handlat om två töntiga sekvenser jag och min syster filmade i februari. Den där hjärtekrossade dagen när jag höjde HM-aktien, om ni minns.
Anyways: nu har jag blivit sjuk. Därav fastbunden (inte så som det lät hehe) i soffan med diverse tid i min famn. Så här kommer det; jag vet att ni alla har väntat.
Som en liten bonus kommer också film från igår, min andra läsning i kvalet inför SM. Jag slutade på tredjeplats, det vill säga vidare till finalen den 16 april. Glädjefnatt på det, tack.
Pysselsystern 1
Pysselsystern 2
Förkyld diktläsning 26/3
Resultat: morotskaka. Se bild.
"du är fin"
(min syster är så fint hellylle. alla borde ta direkt lärdom. läs mer av hennes filosofi här.
Och vad gäller Göteborg: det finns fortfarande en framtid. Som det gärna skjuts på.

Grannarna

På våningen under mig bor min version av helvetet på jorden.
Det är en familj med hörbara problem. Inte bara det att de bråkar dagligen. Och då menar jag inget smågnabb. Gärna med dörrar. Gärna klockan nio på morgonen. Det finns även ett litet barn som skriker helt otröstligt till och från. Till pappans gormande.
Plus en liten flicka som vuxit upp med mammas och pappas återkommande inbördeskrig som självklar bakgrundsmusik, och dessutom tycks vara i trotsåldern. En högljudd sådan förstås. Vad annars? Utanpå dörren hänger hennes overall med stövlar i. Den brukar skrämma livet av mig då och då.
Jag kan ju ta på mig öronproppar. Jag behöver ju inte tjuvlyssna. Jag kan välja att höja min musik lite, gotta ner mig i soffan/sängen och njuta av att inte ha det som dem.
Mannen med hatten säger att han inte misshandlar henne. Jag var nämligen lite orolig över det i början. "Hon har ett sydafrikanskt temperament", sa han. "Och han är ren ilska. Trots bråk hittar de jämt tillbaka till varann igen. Men; de borde förstås inte bo i lägenhet."
Jag instämde. Men har efter fem månader här börjat undra över om detta är något de själv kommer att komma på? Och jag har trots allt börjat se dem som ett pittoreskt och lite roande inslag i vardagen. Att gå ner och påminna om lyhördheten känns inte nära till hands.
Jag skriver om det på min blogg istället...

I'm waiting for you to disarm me

Ane Brun.
Jag blir jämt så jävla kär av henne. Inte i henne; nej av henne. Av hennes musik får mina känslor fnatt och fjädrar under fötterna. Lyssna på den här t.ex.
Den är ju nästan country. Gillar jag country? Nej, det brukar jag inte hävda. Skulle jag vilja bo i träkojor med en massa bebisar? Nej, det låter inte riktigt som jag. Men när jag hör den här låten blir allt totalt jävla självklart och vackert! Kärlek, tänker jag, är fan i mig det enda som behövs för den här världen. Varför skiter vi inte i allt annat? Varför ska det vara så förbannat svårt? Det är ju så här man vill ge sig hän.
Det är något med hennes röst.
Lyssna på den här.
Den kommer upp före Alphavilles original om man söker på låten i Spotify. Hur fan känns det för dem?
Men är det inte rätt självklart också? Jag vill lägga mig ner i fosterställning och gråta ihjäl mig när jag hör den här låten. Samtidigt som det innersta spirar upp likt en klängranka som vet att döden inte finns, att inget tar kål på henne, att hon alltid kommer att växa sig ur alla små hål som bankas i det där hjärtat genom årens gång.
Det finns ett lugn eller hur?
Det må vara tung sorg, det må vara singersongwriter och inte alls så jävla hett och nytt och färskt, och det må vara åtminstone ett år sen sent av mig att framhävda detta.
Men jag är inte musikkritiker. Jag överlåter åt dem att vara snabba.
Och som avslutning förstås den här, hiten. Som också är odödlig i briljans.

livet genom Nemi

Nu, bara för att min vecka innehåller väldigt lite av det traditionella jobbet, kan jag kosta på mig att lägga in den här serien, som jag kände igen mig i när jag läste den i DN förra veckan. Usch och fy. Och folk sitter och fikar hela dagarna... Man skulle vara poet. Eller nåt.

I'm not afraid to say I hear a different beat

Det slår en då och då hur mycket som ryms i en hjärna. Hur mycket onödiga saker. De som ändå på något vis färgat en, satt sina märken i en, gjort en till den man är idag. Sångtexter till exempel. Jag kan så himla många utan att jag ens varit medveten om att jag lärt in dem. Madonna till exempel. Och då pratar jag inte om "Like a virgin". Nejdå, ett spår som säkerligen glömts bort av de flesta, men där andemeningen av den pusher-anda som Madonna för mig står för kommer fram i tydlig dager. Det här började jag helt oväntat sjunga på när jag fixade min frukost idag:

 

"Hurry up, I just cant wait

I gotta do it now, I cant be late

I know I'm not afraid I gotta get out the door

If I dont do it now I wont get anymore

You try to criticize my drive

if I loose I dont feel paralyzed

it's not the game, it's how you play

and if I fall, I get up again now

 

I get up again

over and over

I get up again

over and over

I get up again

over and over

I get up again

over and over

 

Got past my first mistake

I'll only give as much as I can take

you're never gonna see me standing still

I'll never gonna stop 'til I get my fill

It doesnt matter who you are

its what you do that takes you far

and if at first you dont succeed

here's some advice that you should heed:

 

You get up again

over and over

you get up again

over and over

you get up again

over and over

you get up again

over and over

 

I'm not afraid to say I hear a different beat - wo-oo

and I'll go out in the street - yeah

and I will shout it again from the highest mountain"

 

Sen är det lite upprepningar och lite "o-o-o" och "shout it, shout it, shout it"

Vill du höra hur den låter i verkligheten, googla "Over and over". Finns på skivan "Like a virgin". Varning för åttitalschock. Tänk på att Madonna vid tidpunkten såg ut så här:

 

 

 


Lyckan infinner sig en torsdag

Vilken fantastisk dag det här är!

Började med att slå nytt rekord i att gå till stan. 17 minuter till Stortorget! Klipptid på Hårakademin, de gjorde det gratis den här gången. Ringde i måndags o behövde hårmodeller. Perfekt tajming med mitt skriande behov av att boka tid! Hon kan sina saker. Fast luggen var svår att få jämn, även för henne. De skyllde på mina ögonbryn.

 

 

Hängde med Emma L som var i stan för jobbintervju. Var känslomässigt stöd och fick samtidigt älta ur mig allt som florerar. Hon hade blonderat sig mer. Nånstans tänker jag henne fortfarande som svarthårig, även om hon klär i det här också. Hon sa att "finns det något dolt under ytan behöver man kanske inte nödvändigtvis vilja veta om det. Du är ju rätt lycklig nu, eller hur? Måste man analysera allt då?" Hon kommer att få jobb på en av stans största tidningar, hur coolt är inte det.

 

 

Nej. Kanske behöver man inte analysera allt. Jag och M har börjat skicka totalt omoraliska porrmess till varandra och jag älskar det. Förstås. Lånade "Sex" av Sara Villius och "Våldtäkt och romantik" av Katrine Kielos. Som om allt handlar om tre bokstäver.

Fick mess av Lovisa om att hänga i helgen. Precis när jag tänkt att jag ville ut och dansa, att det var länge sen. Det är en skänk från ovan att hon är tillbaka i stan. På väg hem (jag vägrar ta bussen i det här vädret) köpte jag 72 kronors ekologiskt vin igen. Det är tydligen sånt jag unnar mig utan betänketid.

 

 

 

Och så våren! Ljuset! Solen som sänker sig ner över kyrkogården, trottoaren, allén vid Värnhem, hundbajset och löven. Jag har börjat läsa Lisas roman och den är som väntat helt fantastisk. Språket leker med mig, omfamnar mig, stryker min kind. Ikväll ska jag till gymmet och leka att jag är med i Fame, och allt kommer att kännas naturligt igen.


Lina vs gym - del 2

Fuck gym.
Det var ett tag sen jag köpte gymkort. Jag berättade om min skepticism här.
Några pass har jag gått på sen dess, det har inte varit helt värdelöst. Pass är min grej. Jag kan inte dansa. Men gyminstruktören säger "titta på mig, skit i speglarna", och jag dras med, känner mig som värsta Fame-eleven. Jag kan inte boxas. Men gyninstruktören säger "tänk döda, döda, döda!" och jag dras med, känner mig som värsta Catwoman.
Men maskiner. De är tysta. De har människors ingrodda svett på sig. De har pumpande tysta varelser med fokuserade blickar och iPodsnäckor i öronen. Jag är tyst och liten. Jag ser speglar och massa människor som vet vad de gör, och instruktören i informationen säger "du får gå runt och titta vad som passar dig bäst, det finns instruktioner vid maskinerna."
Maskinerna.
Hantlarna.
Jag skulle vilja älska dem allihop. Ta dem i min famn och krama dem hårt, hålla de nära. Låta de bli en del av mitt liv, så lätt det skulle vara! Bara gå tvärs över gatan och där fanns dem; fyllde på min energi, trimmade mina muskler.
Nu testade jag cykel. Fick inte rätt på det. Vandrade omkring. Blev rädd för alla männen. Frågade en kvinna hur man gjorde med maskinen där man springer samtidigt som man drar i något med armarna. Hon förklarade flåsande, jag testade lite. Tittade på den kassa sitcomen på tv, skrattade lite. Satt med hantlarna lite. 3 kg. Jag kände mig liten. Bredvid satt en kille och lyfte något dubbelt så stort med rödsprängt ansikte och ögonkontakt med sig själv. Jag ville också känna mig så cool.
Men jag fick känslan av universitetsvärlden. Samma kyla genomfor mig här som där. "Här har du, gör vad du vill med det, vi bryr oss inte."
Så jag tappade den upparbetade lusten igen.
Gick hem, satte på avsnittet av "Sex and the city" där partypinglan Lexi trillar ut genom fönstret och dör. Joggade, gjorde armhävningar, gjorde situps * tusen. Ungefär. Tills det gjorde ont och lite mer. Rygglyft. Tänkte på hur jag faktiskt inte sett "Sex and the city" på ett tag nu, jag kunde inte avsnittet utantill och det kändes bra. Och så tänkte jag på att jag ibland är så lik Carrie att det skrämmer mig. Alla dessa insikter man kommer fram till, alla dessa omvälvande förändringar, förälskelser, det flyktiga. Längtan efter kärlek. Och att inget kanske har med ålder att göra.
*
Jag ska träna med Anne nästa gång. Förhoppningsvis blir allt till det bättre då.

the world is not enough

I feel safe

I feel scared

I feel ready

And yet unprepaired

The world is not enough

 

/Garbage

 

 

"Vill du ha ett sånt liv då?"

"Jag vet inte. Men jag vet att jag inte vill leva så här."

 

 


Apostrofer & fantastiska strofer

De här bilderna har ingenting med någonting att göra. Egentligen. De är en fullständigt misslyckad återgivning av "Broby"grillen. Ett fantastiskt ställe som jag aldrig varit inne på, men som heter just så, med apostrofer och allt. Den ligger ungefär i Broby? Eller vad menas egentligen?

Är Broby ett ungefärligt ställe, som man är lite tveksam på om det ens existerar?

Eller vad?

Exakt vad gick fel? Jag skulle någon gång vilja veta.

 

I övrigt tänkte jag tipsa om en totalt fantastiskt galen dikt. Du kan läsa den på min kompis Catrins blogg, här.

Livet stänker och sprudlar i varje ord, eller hur?

 

Tillägg: Jag har en flaska Laphroig nu. Förhindra mig från att bli magsjuk.


inget särskilt



Leker modeblogg.
Det var ju ändå länge sen sist.
Ser ni att det är ett my little pony-halsband?
Fantastiskt vad man kan hitta i de små butikerna här i stan.
Och så går blommorna i koftan igen i byxorna. Viktigt att poängtera. Att det går igen.
Ett ytterst internt skämt som kommer att begripas av ca två personer, kanske tre...
Och så Madonna-tröjan. Ja ibland ser jag ut så här.
Hade jag nåt viktigt att säga?
Egentligen.
Men orkade inte mer än så här just nu.

Dagens tanke

Påskris.

Fri association på det.

long gone before Lina

Ibland får man såna där aha-upplevelser. Jag har en sån period när man vänder in och ut på sig själv för att se vad man egentligen vill. (Skarpsynta iakttagare av denna blogg höjer kanske på ögonbrynet och undrar om det inte är det jag alltid pysslar med. Och jo, det ligger nåt i det. Men mer nu.)
Insikt idag: den här skivan är jag.
Cardigans "Long gone before daylight". Ingen ny skiva. En väldigt bra skiva. Textmässigt och musikmässigt. Och ja, den är alltså jag.

saker på golvet

Som min kusin säger: golvet är en underskattad förvaringsyta.
Precis innan städning är detta det enda sanna hos mig. Ibland önskar jag att jag var lite mer ordningsam. Men å andra sidan, det kan vara både kreativt och kul. Se nedan
Vinreklam i DN. Kolla in Svenska Dagbladets omdöme...
"helt mogen smak"? Det är inte lätt att vara vinrecensent, det förstår jag. Men jag trodde åtminstone att korrekturläsarna höll sig nyktra.
"Saltön" verkar spännande den här säsongen.
Ibland, om ens dikter inte sköter sig, får man ta till saxen. Å så befriande det är! Hett tips! Klipp ut och klistra in, fast i realiteten. Du ser orden på ett helt annat sätt. (Jag vet: miljön och så vidare. Skriv ut på baksidan av andra papper. Så sparar du lite i alla fall.)

Jämställd psykisk dominans

Och plötsligt inser vi: vi är sådär

som de säger

vi har blivit varandras uppe och nere

gled in i varandras kroppsdelar, i varandras

musiksmak

smutsade av oss på varandra,

blev varandras intressen, varandras

brinnande känsla i magen

av vad som blev rätt

och vad som var fel

och det blev plötsligt omöjligt

 

att skilja oss åt, och det faktum att det nånsin skulle kunna

ta slut

skulle döda oss, skulle spränga oss i småbitar och än värre

klyschan sa oss

att vi inte ens skulle veta vilken småbit som var vems

 

 

bild: Lina Arvidsson. copyright, stjäl inte utan tillstånd osv.


RSS 2.0