Pretty please

"Vill du också med, Rebecca? Amen... Neeej.
Du vet jag är 29, jag kan inte ta med mig en nalle överallt.

Det är illa nog att jag pratar med dig faktiskt."
(packning inför veckan på fri fot)

Om träning, meloner & cigaretter

Min relation till gym. Hur ser den ut just nu?

Jo tack, jag svettas. Som aldrig förr faktiskt, som en gris, varför man nu säger att grisar svettas? Det är väl mer tjocka män i övre medelåldern med bukfetma, högt hårfäste och rödblå ton i ansiktet som svettas så, men raskt skyller på grisarna.

Sen jag började röka har min kondis gått ner men mitt tvång att träna höjts. Det fungerar så här: jag är en hejare på att få skrämmande bilder av de inre delarna av kroppen, t.ex kranskärlen, blodet som strömmar runt runt, hjärtat som jobbar sitt bästa för att slå. Egentligen är det fascinerande att jag över huvud taget pallar med att röka, med dessa skräckbilder som poppar upp titt som tätt. När jag var hemma senast tittade jag, pappa och Isak (är han femton? Jag tror han är typ femton) på ett program där varje kroppslig reaktion av det sämre slaget (typ stress, typ hjärtattack, typ cancer) skulle visas i genomskärning med allt blod och äckel. Vi satt som fastlåsta inför den amerikanska typiska "vetenskapsprograms-rösten", som alla hör på auktoriteten att man inte kan ifrågasätta. Isak sa ”Jag måste se slutet på det här med stressen bara, annars kan jag inte somna.”

 

 

Men ja.

Det underlättar för kroppen om du 1. inte röker (ska sluta om ca två veckor kanske två månader, typ), 2. du äter bra mat (jag försöker! Emellanåt gör jag mitt bästa för att få i mig något! Nu regnar det och är inte lika varmt längre, så nu går det rätt så bra), och 3. du tränar.

Så ja. Jag tränar.

Och nej. Det går inte bra.

Jag svettas. Jag har ingen bukfetma, men jag svettas som tusen oxar. Det rinner om mig. Jag får torka av maskinerna efteråt. Det droppar vid mina öron. Mitt linne blir genomskinligt över revbenen och övre magen. Jag ser ut som en brännskadad. Jag skojar inte.

Jag blir trött efter fem minuter. Och kör vidare. Och blir trött efter fem minuter. Och kör vidare. Och blir trött, och blir förbannad för att jag blir trött, och efter femton minuter är det tillåtet att byta maskin, så då börjar det om igen.

När du inte röker har du en grundkondition. Den ligger liksom latent och kommer sig av nästan ingenting, om du inte har krav på att bli en super-atlet, utan mest är ute efter att hålla dig lite i trim.

När du röker försvinner grundkonditionen. Jag vet inte, men den tycks gå upp i rök, bokstavligen. Poff, säger det. Fnyyyyys, fnysseti-fnyyyyyys! Där fick du. Din dumma jävel.

 

När jag tränar tänker jag att jag måste sluta röka, det här är löjligt.

När jag tränat klart tänker jag Pizza! Ge mig! Jag får! (och känner även ett mer passande sug efter frukt, jo jag lovar. Idag t.ex köpte jag en halv melon för att den luktade så mycket att den inte gick att motstå; läs förmodligen är övermogen. Och då tycker jag inte ens om meloner.)

När abstinensen kickar in igen tänker jag på hur fint det skulle vara med en cigg nu. Jag har ju bestämt att jag får röka nu, om jag slutar sen, och då ska jag väl röka nu, och sluta sen? Inte hålla på att ha dåligt samvete och vela, som jag annars är så bra på?

Jag tror det är svårt att förstå om man aldrig varit rökare. Men ett beroende inger en märkligt trygg känsla. Som ett uppfordrande koppel runt kroppen, som en tickande liten klocka i fickan, som en...

jag ska inte glorifiera det.

För jag vet ju att det är som Allen Karr säger: Det är cigaretten som föder rastlösheten. Det är cigaretten som föder oron. Och det är cigaretten ensam som sätter igång begäret efter nästa, och nästa, och nästa…

Men det är alltså först om några veckor jag ska bry mig om det. Nu får jag tycka att min abstinens är fascinerande. Och le med hur många djävulshorn som helst.

 

Så här classy och miss-matched är jag när jag handlar efter att ha tränat, för övrigt:


och ps: balkongen är nu en dröm.

Sakerna är borta, det vita matsalsbordet är intakt med sina två stolar, ett parasoll bredde ut sig här i morse och en grön heltäckningsmatta gör tillvaron lite mer fancy.

Och förmodligen gör backpackerveckan att jag både får tid att umgås mer med mina kära vänner, OCH att tiden går snabbare till min turnévecka med start i Karlstad, slut i Stockholm.

Grandios överoptimism i min mage. Som sagt.

 


Tommy Körberg, livet & framtiden

Idag på publish-sidan var det första gången jag fick ett bra tips på en sida. Det brukar annars heta "Vårens mode - vad gillar du bäst?" Eller "Nya filmen med han i Twilight", eller liknande. Men idag möttes jag av det här!
I övrigt är det full fart på mitt liv.
Var på Backafestivalen och läste. Det var väl inte min bästa läsning hittills, gillar inte när jag tappar bort mig mitt i texter. Även om jag är en mästare på att improvisera, så känns det ju inte direkt lugnande inför höstens utmaning. Här nedan tjusig bild tagen av Lovisa Appelqvist, som jag hängde med all weekend. Vi var båda lika förtrollade av hippiestämningen (även om vi kompenserade den med den lokala puben då och lite cider då och då...), fenomenet att antingen ha hund eller bebis med sig, alla fascinerande duktiga cirkusartister och det grymma vädret. Österlen är vackert så man nästan tappar andan faktiskt, all hype is true.
Det störde ju inte stämningen att jag helgen igenom fick sötaste messen från min romantiska hook-up. Someone is getting serious... Jag tror inte jag har känt så här sen min förra riktiga relation. Overkligt vackert på alla sätt och vis.
Min boendesituation just nu är inte overkligt vacker. Balkongen är ett hav av möbler (inte mina) och en Man med hatt som somnar i soffan till hög musik, stör min nattsömn när jag ska upp 6.30 för att jobba. Inte en dröm. I veckan som kommer blir det backpacking och rotlöshet. Men, men. Tur att man har vänner.
Och en grandios optimism inneboende i magen.
Helgens åttitalsfest, vilken bild ska jag välja?
Jag tror det blir den här:
Emma, min barndomskompis, har fyllt tretti, tillsammans med tre av hennes kompisar. De firade i Bygdegården i Västra Karup, min favorit-festlokal, lökigt nog. Aldrig tänkt på att den var så ypperligt lämpad för åttitalet också! I all sin aprikosa mättnad och skinnsoffor i hörnet. Jag köpte en klänning på HM som de menar att man ska ha på sig i höst. Skrämmande verklighet... Jag höll ett tal också. Hoppas Emma gillade det. Jag tror i alla fall hon gillade att bli upptvingad på scen och sjunga "Anthem" med mig och hela publiken... Och tänk, hon gjorde det så mycket bättre än i forna dar, när vi kämpade och kämpade för att låta lika avslappnad i de höga tonerna som Tommy Körberg!
*
Och just det: jag var ju modell också! För Joss märke akiaki, på Ängelholmsgatan utanför Metro under Möllevångsfestivalen. Pga festen på lördagen kunde jag bara vara med på fredagen, men det var roligt, det! Bli sminkad av tjejer som kan sin grej, bli dressad i förvisso assmå kläder, men av folk som kan sin grej. Feeeett! för att uttrycka mig som Joss. Fångades av en fotograf här.
*
I höst händer det mycket spännande. Framför allt kommer det att starta en ny klubb i Malmö! Bara på planeringsstadiet än så länge, så jag tänker inte avslöja något, mer än att det förstås kommer att bli helt fantastiskt och inget ni vill gå miste om...
Och så ett tips: se mig läsa på Malmöfestivalen! Det är också en stor del av mina dagar just nu. Att jag går längs med gatorna mumlandes. Ny giganttext att öva in. Ljud och musik i bakgrunden av Johan. Det kommer bli outstanding, det hoppas jag! Kl 19-isch, mer info kommer löpande, Malmöfestivalen, den 26 augusti, Hedmanska gården. Då blir det även derby Malmö-Köpenhamn... Nu jobb! Hålla tillvaron flytande.

Vad får jag rita, storebror?

En ny lag har kommit upp om att förbjuda erotisk tecknad porr där tjejerna är för unga på bilderna. Uppsala tingsrätt dömde för ett tag sen en man som samlade på bland annat japansk tecknad porr till böter för innehav av barnporr. Alla som läst en tecknad erotisk mangaserie vet att det inte är ett undantag, snarare en regel, att tjejerna i serierna är unga med skolflicksuniform och begränsat med hår mellan benen.
Jag gick med i några facebookgrupper, blev arg och tänkte Det här borde jag skriva nåt om!
Sen insåg jag att jag redan hade gjort det.
Läs här, ursäkta teckningen...

aj aj aj ont

Idag ligger min recension uppe på dagensbok.com!
Läs här.

Berlin

I Friedrichein i Berlin är fasaderna täckta med målningar, reklam för spelningar, filosofiska budskap, psykedeliskt mönster eller bara traditionellt gammalt klotter med återkommande tags. Jag har försökt berätta om Berlin för jag vet inte hur många människor nu, men det är som vanligt svårt att förmedla när något bara känns jävligt rätt.

Det är inget skämt när jag säger att jag vill ha en lägenhet i Berlin. Ett boende att utnyttja då och då. Det är inget skämt när jag säger att jag satt på uteserveringarna och skrev på min roman.

Självklart var det delvis för imagens skull. Vem av oss som håller på med skrivande har inte då och då behovet av att personifiera sig med galna skapare à la Anaïs Nin, Vladimir Majakovskij eller Virginia Woolf? På första sejouren slog jag upp min dator och min mapp med utskriften av version ett, öppnade ett nytt vitt dokument och konstaterade ”Egentligen hatar jag att skriva om allt från början. Men nu ska jobba som Selma Lagerlöf!” Niklas log och tog en öl.

Redan första dagen började jag och Niklas, mitt ressällskap och den perfekte guiden, prata om hur illa vi tyckte om Sverige. När man är mitt i det tänker man kanske inte på det, men när man ser att det finns alternativ; då blir det försiktiga småborgerliga lilla samhälle som vi växt upp i så mycket skarpare i sina konturer. Vad gör vi i det här landet egentligen? Där folk klagar i det tysta och lever efter reglerna för att de tror att de måste. Jag menar inte att vi ska störta samhället. Men en avslappning hade varit fin, om den fanns.

 

Ett tydligt exempel nu är snacket om rökförbud på uteserveringarna. Que? "Luften är fri", muttrar jag, men på Lilla Helvetet i Halmstad har de redan börjat. Här får rökarna stå vid bord längs yttre kanten, demonstrativt utanför den bågnande presenningen.

I Berlin finns det ställen där du fortfarande kan röka inomhus.

På Bäckerierna (bageri och café) är det inte bara obligatoriskt med en toalett för kunderna. Det tycks även vara obligatoriskt med en cigarettautomat. (Utom på ett ställe där man har den ovanliga möjligheten att köpa tandborste, uppfällbar, och en liten tub tandkräm!)

 

Malmö vill kalla sig Lilla Berlin. Det är en självgod överdrift. Här har vi trots allt ”Klottrets värsta fiende”, saneringsbilarna som glider längs gatorna som Ordningens Gestapo. Här har vi trots allt affischeringsförbud och fallfärdiga hus restaureras, ödetomter bebyggs. Vi har en nedre gräns för hur fallfärdigt ett hus får vara om det ska bebos. Detta kan förstås betraktas som positivt och tryggt, men fråga dig hur mycket säkerhetsintygelser du kan ta. Fråga dig vad som är priset för vår trygghet. I Sverige är vi ofta förvissade om att vi är det normala, alla andra är lite extrema. Underförstått: vi är det bästa alternativet. Fråga dig varför.

På Café Soilent är känslan fritidsgård och väggarna kläds av höghus i svarta konturer. Varje kväll fälls en skärm ner så vi kan se på fotbolls-VM. Personalen är skön. En kväll glömmer Niklas sina glasögon. Nästa kväll är de kvar, de har tagits omhand bakom disken. Vi firar med att se en match, jag tar en Jägermeister mot förkylningen.

 

Jag röker som att det är okej.

Jag röker som att jag är tjugo och inte vet bättre.

Jag är i Berlin och allt är fritt och flygande under fötterna.

På det flådiga stället som jag glömt vad det heter, i Kreuzberg, turklandet, sitter vi kvar bara för att det är så fint. Vinröda draperier och ljuskrona i taket. Cigarett på cigarett och pratar om livets upp- och nergångar. Jag önskar att jag hade höga klackar och balklänning, min leopard och slitna jeansshorts skändar det här stället.

Men när bartendern kavlar upp ärmarna på sin svarta kavaj ser jag tatueringarna skrika om en annan verklighet. Under ytan lever även det stiligaste stället djävul. Är det som i Sverige? Nej, vi är långt ifrån Sverige nu.

Första dagen var vi i Prenzlauer Berg. Värmen var utmattande. Jag hittade ett vykort utanför en bokhandel och klev in för att köpa. Där var det litet, svalt, mörkt och ordning och reda. "What a nice store you have", sa jag. "Aber natürlisch", sa han. Det var ett uttryck som följde med sen. Varför vara svensk och lagom, aldrig nöjd? När man kan luta sig tillbaka och säga "aber natürlisch!" vid komplimang.

I Sverige är det få som vågar öppna ett ställe som sticker ut hakan. Här har vi espresso house och rosé för 75 spänn på menyn. Ingen skulle drömma om att försöka servera rosé på ett kafé. Mitt bästa rosé någonsin dricker jag på kaféet med väggmålningarna, flickan som klättrar över telefontråden, i Kreutzbergs hetta i en plats i fönstret. Det är ljust och mjukt och smekande. I Sverige har nykterhetsrörelsens ande fortfarande ett stryptag på friheten. Systemet bestämmer och systemet stänger klockan sex. Vi klagar bakom ryggen och trycker ner ilskan i skorna, där den hör hemma. Våra väggar är sanerade, våra hundar är kopplade, oss ska inget fattas. I Berlin strövar hundarna fria längs trottoarerna. Våra hundar är så vana vid koppel att de skäller när de möter en annan. Här lyder hundarna blint sina mattar och hussar, och konstigt nog ser vi inga bråk, hör sällan några skall.

 

I DN läser jag att det ska bli böter för de som skräpar ner i parkerna i sommar. ”Med värmen kom soporna”, står det. ”Det är bra att det blir böter”, säger alla utom en av de fem personerna som är intervjuade. Vi är så vana vid strypkopplet nu att vi inte kan tänka oss en verklighet utan det.

På kyrkogården i de judiska kvarteren är det tretti grader och luften står stilla. Brechts grav ligger där och väntar på leopardcykelbyxor som mina, på pilotbrillor som Niklas. ”Hitlers grav, var finns den egentligen?” säger jag. ”Jag tror inte den finns”, säger Niklas. Jag tycker en sekund lite synd om Hitler, som var så betydande och stor, men kanske skulle blivit bättre hyllad efter sin död om han jobbat på det där med att bli konstnär. Nu är han ett skräckexemplar på hur fel det kan gå, en skam som Tyskland fortfarande måste bära. ”När jag hör det tyska språket tänker jag på nazister och porr”, säger jag. ”Vi ska kanske ändra på det?” säger Niklas.

En grej som förstås ÄR sämre i denna jämförelse Sverige - Berlin, är vanan att dubba filmer. Vi såg ”You’ve got mail” på hotellteven bara för att det var roligt. Tom Hanks som sprang på ett rullband och sa ”Das ist wonderschönt!” Tom Hanks passar bättre dubbad till tyska. Men det är skevt att aldrig få höra hur Barack Obama låter egentligen.

 

Innan vi åker heter det att "halva Malmö ska dit just den veckan". Betyder halva Ord På Scen, tydligen. Viss hybris finnes. Nu träffas vi bara en kväll på plats. Stefan och Amanda, Lovisa A och Lisa. Vi sitter på ett ställe i Kreuzberg där de spelar Oasis "Wonderwall" två gånger. Dricker drinkar och köper meningslösa plasthundar för en euro st från en automat. Niklas säger inte så mycket. Lovisa A pratar om blommor. Amanda har ångest över en fransman hon sagt att hon kunde träffa här ikväll, men nu inte vill träffa. Lisa sitter bredbent. Stefan retas med Amanda. Det är en fin kväll som avslutas med tofuburgare på ett ställe där ägaren varken förstår engelska eller tyska.

Sista dagen hittar Niklas en bok med Majakovskij, där ett uppslag har ryska versionen på ena sidan, tyska på den andra. "Jag kanske har de svenska därhemma", säger jag. Min hjärna är för kokt och bröstet lite sorgligt inför hemresan, så jag fattar inte att jag ska köpa den. Om inte Niklas hade varit den handlingskraftige...

Jag försöker läsa lite i den på tågresan hem. Samma tågresa där vi först ska fastna i Bümen, för att sedan bli försenade ytterligare en timme i Lübeck. Men det vet vi inget om då, i kupévagn på det tjeckiska tåget utan air condition, där hjärnan för en stund tänker Djungel och Sahara. "Links! Links! Links!" står överst på en i övrigt tom sida. Jag vet att det betyder "vänster", har lärt mig via tunnelbanan.

 

Man borde bara se på Fassbinder nu.

Först med svensk text så man fattar handlingen. Sedan hardcore, med tysk text för att hänga med i språket.

Man borde ta tillvara, man borde bo där, man lever bara en gång.

Malmö är inte längre samma sak.

Förlåt men så är det.

 

I Berlin finns min lilla hippie kvar. Den inneboende kavata rebellen som säger ”jag ska färga håret ljusrosa när jag fyller tretti”! Den rebellen behöver alla väcka till liv då och då. Ta en spontantripp till Berlin. Åk inte turistturerna. Åk efter Carl-Johan Vallgrens ”Berlin i 8 kapitel”. Ta en stadsdel i taget, låt dig förföras. Bli fjorton och anarkist igen. Bli vuxen och ta ansvar för att ditt liv ska bli roligt nån gång.

 

 

 

”Har dina fötter någonsin sett vatten?” sa min pappa, när jag var på snabbvisit för ett tag sen och råkade blotta fotsulorna vid matbordet.

”Nej”, sa jag. ”Idag går jag barfota.”

 

foton: Niklas Fridén, Lina Arvidsson.


reklam, reklam!

Nu är det klart tid och så inför min läsning på Backafestivalen. Det bjuds på science fiction-poesi och det vanliga: sex och försök till kärlek. Se min profil för mer info om detta!
I övrigt lever jag livet lite för mycket för en ordentligare uppdatering just nu. Men det kommer, det kommer! Next up: Berlin...

RSS 2.0