det arga språket

Såg på "The Ring" med dansk textning.
for fanden då - jesus christ
hold då helt kaeft - oh jesus
hold da din kaeft - jesus christ

posen

Roligaste bilden från igår (och på länge).
"Posa nu då", säger Daniel och jag posar. Och Fredrik efterapar min pose-min å det exaktaste.
Jag kanske borde ta det som en pik? Det gör jag inte.
Att två så olika människor ändå kan uppskatta varandra, tänker jag.
Livet är bra fint.

tryggheten i osäkerheten. säkerheten i rädslan

Allvarligt talat. Det här med att folk har åldersnoja och hatar att fylla år; ibland känner jag bara skärpning. För helvete. Bland de saker jag tycker mest om i det här livet är de stunder av lugn då man ser sin egen utveckling. Och då pratar jag inte om skrivande. Då pratar jag inte om det man åstadkommer. Då pratar jag inte om bröstens utveckling eller någon sorts rynkor under ögonen, fuck that. Vad jag menar är förstås mig som person. Hur jag formas och blir. En vuxen människa, mer och mer för varje dag. Och så mycket mer jämfört med för fem år sen. Jämfört med för ett år sen. Vad har inte hänt, liksom? Hur underbart är det inte att se.

Sluta hylla 20årsdagen. Som om du verkligen ville vara där igen?

Sluta till och med att hylla 25årsdagen.

Som fjortonåring blir du rädd och tänker ska livet alltid vara så här? När händer det, när blir det som jag vill? Tänk om jag aldrig kommer klara av det?
När du är tjugoåtta vet du att du alltid kommer att vara rädd. På sätt och vis. Det kommer alltid att vara så här. Och ändå inte. Tryggheten finns i att du känner igen dig själv i situationen. Du kan ditt eget beteende på dina egna fem fingrar. Tänk om jag aldrig kommer klara av det här? Ja, det är också en rädsla du får leva med. Ingen klarar av det. Alla klarar av det. Allvarligt talat. Du lever alltid ett självmord ifrån lyckan. Du kommer alltid att leva ett leende ifrån misär. Ditt liv och din person fungerar så här. Det är kärlek att veta det. Det kommer med åldern. Och allvarligt talat: det är inget fruktansvärt med det. Det blir bättre. Skärpning.
Ikväll när jag lägger mig är jag kanske ensam och bitter. Eller lycklig och kåt. Inget av det skulle förvåna mig. Jag känner mig. Och jag uppskattar mig. På det sättet är jag inte rädd längre.

Spontanlånade lite böcker på biblan för ett tag sen, det blev en favorit i repris i form av "Homecomingqueen", Anna Jörgensdotters gamla debut-diktsamling. Dikter om tonårstiden som väller över av småstads-och åttitalsångest. Ett litet citat därifrån var vad som föranledde den här uppdateringen.

 

 

"(...)

Jag ramar inte in honom

Jag vet att det bara är en tidsfråga

innan allting förändras

 

Fan också, säger Nina

Fan också, säger jag

Def Leppard sjunger

Badhuset brinner

Jernverket tornar i bakgrunden"

 

 

 

 

Översta bilden är från Bekims badrum. Tyckte den passade ihop med texten på nåt fint vis. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och ska finnas på ditt bibliotek. Om du inte tillhör Malmö, för då finns den hos mig...


Tillbaka i tiden fast ändå kvar

Ett kärt återseende?

Jodå. Katter känner igen. Och Zemme kände igen min väska och min doft, och min röst i trapphuset trodde Åskar. Han har ju alltid varit en försiktig speleman, den där Zemeckis, så något avvaktande fick vi småningom kontakt. På det här fotot ser det till och med ut som att han ler, trots blixtögonen.

 

Jag var alltså i Växjö igår. Hela dagen. Staden där det hände så mycket i mitt liv, men som jag sällan återvänt till efter det att förhållandet tog slut. Nu kändes det skönt att kunna hänga och umgås, och som så många gånger förr upptäcka hur Åskar är en av de roligaste människorna jag vet. Och att det är fint att han får finnas kvar i mitt liv, att jag inte orkar med att det skulle förhålla sig på något annat sätt.

 

Jag ska inte skriva någon lång utläggning om hur det förhåller sig med ex och känslor och så vidare. Det vet nog alla på ett ungefär redan. Som Peter som jag hyr av skrev när han läst mina små-porriga dikter; alla människor har samma känslor, samma funderingar när det gäller förhållanden. Bra skrivet. Läs Jung.

 

På bilderna vi såg på ser man tydligt hur ens ansikte har förändrats och blivit äldre på dessa tre år.

Det får mig varm att inse att denna insikt inte välter min värld.

På något vis tror jag det har med min mamma att göra.

 

Ett tips är förresten fortfarande att gå och titta på "Verklighetsflytt", Plan B's utställning i Konsthallen, som varar till och med Kulturnatten den 30e januari. Det är både fint med den mängd av tavlor som finns där och med de färgglada väggarna och "pusshållplatsen".

 


utannonserad ankomst

Imorgon, söndag, sticker jag till Växjö och hälsar på Åskar och Zemme!
Konsthallen, that's the place to be. Kom förbi och säg hej vet ja, mellan 12 och 16. Kolla på Verklighetsflytten och ge mig en kram.

Refusering på telefon

Flyttar man så mycket som jag får man tydligen ringa förlagen för att få sina refuseringar.
Ordfront. Inget utförligt brev. Du får nog jobba mycket med manuset innan vi vill publicera det. Det är förstås inte förbjudet att skicka in något annat. Blaha.
Vad ska jag ta det som? Tycker förlagsvärlden att jag blivit sämre? Skickar de bara vänliga brev de första gångerna man skickat in något? Är det som Mauritz säger, att man ger upp till slut och ger ut själv?
As. Jag tänker dränka dem, det är fortfarande planen. 2010 ska bli det mest produktiva året nånsin. Och allt ska de få, de ska vada i det. Jag ska bara vara lite ilsken och deprimerad ett tag till nu, det går snart över.

kæledyr og udfordringer


Slam i Köpenhamn.
Världens högsta stämning.
Lovisa var med!
Jag fick användning för ordet kæledyr.
Michael Dyst vann.
Jag filmade Kasper så jag kan fatta skämten i efterhand.
Vi fick lyxig risotto på en efterfest hos en arkitekt med träbadkar.
De spelade "Californication" med Red hot chili peppar.
Pussar är ganska värdelösa om de är teoretiska.
Thorkil sa att hela Danmark blivit foraelsket i Lina Arvidsson.
Jag kan inte förstå varför, sa jag.
Selvfølgelig kan du det, sa han.
En som hette Jesper ville citera mig.
Sen orkade jag inte dricka upp mitt glas vin.
Fast i omvänd ordning.
Frank sa nu måste du gå tillbaka och dricka upp det.
Jag hade min alienbebis runt halsen, den trillade av på väg till stationen men jag knöt fast den igen.
Och så svepte jag sambokan för Alexandra ville inte ha den.
Sen blev klockan jättemycket.
Fast jag struntade i att tågen redan gått.
Sen blev allting finare.

det galna ligger latent inom alla människor

John Lennon dog 1980. Det var ett år innan jag föddes. När jag gick på högstadiet tyckte jag det var en sorglig insikt att jag aldrig fått leva i samma värld som John Lennon. Det var ju hyfsat melodramatiskt av mig.

Den riktiga Mark Chapman
Jared Letos version

Filmen "Chapter 27" handlar om Mark Chapman, som sköt John Lennon den där dagen i december. Detta är på inga sätt en briljant film. Men Jared Leto är smått fantastisk i rollen som Mark Chapman, en klassisk nobody som förlorar förståndet, låter sig guidas av röster och boken "The catcher in the rye" (Räddaren i nöden) av J.D Salinger. Besattheten frodas av ensamhet. Det är lätt att skuffa undan Jared Letos karaktär som störd, överdriven, löjlig. En creepy person som inte har med "oss vanliga" att göra. Men det är det jag tycker filmen sätter fingret på så tjusigt. Letos uppsyn är ansträngd, människan tycks hålla andan, går sina turer runt Dakotabyggnaden, pratar om inget annat än John Lennon. Brusar upp när folk inte vill vara i hans närhet. Varje människa som upplevt någon form av idoldyrkan kan känna igen sig i denna besatthet. Varje människa som upplevt känslan av ensamhet djup som graven, i en levande myllrande stad, känner igen sig i dessa bilder av vackra husfasader, i detta balanserande på trottoarkanten mellan himmel och rent helvete. Ensamhet gör fruktansvärda saker med människor. Visst var Mark Chapman stundtals drogberoende. Visst hade han en psykotisk störning och viss underlig hållning till kristendomen. Visst var han en galning. Men det galna ligger latent inom alla människor, jag tror att vi alla går på den där trottoarkanten. Vissa dagar känns det lättare att trilla ner. Den här filmen porträtterar dessa bråddjupa stunder av alienation alldeles briljant.

 

 

Och ja, det är klart jag ska skriva en roman om en psykopat snart...


Alla började säga "du"

Ibland blir det bara så himla roligt.

Jag läser idag i "1900-talet - hundra svenska år" av Börje Dahlqvist, där det på enkelt språk och med mycket bilder förklaras vad som hänt egentligen, från årtionden till årtionden. I världen och i Sverige. Jag tänker att vissa saker kan vara bra att läsa på väldigt enkelt språk. För att liksom fräscha upp sig. "The Knife" är utmärkt bakgrundsmusik.

Men som sagt: ibland blir det bara så himla roligt.


"Alla började säga "du."

Bror Rexed var läkare, professor och chef för Medicinalstyrelsen när han plötsligt blev berömd 1967.

Han bestämde då att alla som arbetade i hans verk skulle säga "du" till varandra.

- Hej, sade han, jag heter Bror. Nu skall alla säga du till mig.

Många människor tyckte att det var en bra tanke. Mot slutet av 1960-talet började de flesta svenskar

säga "du" till varandra."



Bilden. Och språket. Och allt.



Några sidor längre fram:

bildtext till en bild på när ABBA vann melodifestivalen: "ABBA angav tonen för 1960-talet - inte bara i Sverige. Benny Andersson saknas på bilden. Han finns på sid. 123."




- Var håller Benny hus?

- Han är på sid. 123.



visdomsord. Igen

Julklappen från min syster Sofia, äntligen uppe på väggen!

En ambitiöst stor pärlplatta, inramad och allt, med texten "Don't play the game live the life". Som bör vara allas vårt mantra. Fast med tanke på att boken "Spelet" av Neil Strauss klassificeras som fakta i hyllorna hos Akademibokhandeln, ser världen stundtals mörk ut. Men... nu ser jag den här varje morgon när jag slår upp ögonen! När världen är hopplös måste man fortsätta tro på romantiska komedier, no matter what. Som jag brukar säga. Eller nåt.

 

En rolig anekdot är när han jag låg med sist frågade vad det var för något. "Min syster gav den till mig i julklapp."

"Aha. Din syster är... fyra?"

"Haha, nä-ä. 25! Hon är bara väldigt pysslig av sig."


något som livar upp januari


Jaha, så var det ett nytt år och redan har det hänt något fantastiskt. Men det får jag inte prata om. Det handlar om krig och poeter, alltså livsviktiga ting.
*
Bilden ovan är från ett annat krig: det som utkämpas varje år med fyrverkerier på Möllevångstorget och runt omkring det. Jag och Niklas vågade oss ändå dit. En upplevelse av krutrök! På väg tillbaka till festen bytte vi för säkerhets skull till andra trottoaren, när några ungdomar framför oss började fibbla med smattrande saker...
*
Axel fortsätter med sina serier. Den här blev en favorit för mig.

en nyårskrönika

 

2000. Milleniet börjar med att jag är prinsessa i kängor som någon knyter åt mig. Jag hänger med Erika, det är Halmstad och jag är olyckligt kär. Jag läser repliker, skriver dikter, överdoserar Karin Boye och te. Jag kollar mailen i min lärares rum. I Ryssland blir Putin president. I Sverige blir Tomas Bodström justitieminister. I USA blir George W Bush president. De åtalade i diskoteksbranden i Göteborg 1998 döms för grov mordbrand. Den tionde juni tar min klass studenten. Jag hinner berätta om det för min farmor, sedan dör hon. Hon ser ut som en fågelunge och säger ingenting. Men det jag kommer att minnas är farmor som jag rymde över ängarna till, farmor som jag bakade pepparkakor med, farmor som blev stoppad på bensinmacken när hon var ung för att hon var så lik Alice Babs.

 

2001. Jag tar körkortet och på våren åker vi till New York. Det är jag, Becky och Johanna. Livet är stormande, stort och fritt, jag röker tio cigg om dan i två veckor och blir jätteförvånad av abstinensen. På hösten börjar jag på folkhögskola för första gången i mitt liv. Ett kapat flygplan flyger in i World Trade center i september. Vi har lunarstorm och super och lyssnar på Winnerbäck på varandras rum, leker kärlek och stora Hollywooddrömmar. Margaretha Krook dör. Svennis blir tränare för engelska landslaget i fotboll. Skivorna ”Singel” med Lars Winnerbäck och ”Vapen & ammunition” med Kent är det bästa som finns. Jag öppnar kiosk på sommaren. Farfar dör lille julafton och det är ganska overkligt att det händer. In i det sista flirtade han med sjuksköterskorna på hemmet.

 

2002. ”Rederiet” slutar sändas i svensk tv. Melodifestivalen hålls i Tallinn. Jag går på teaterskola i storstaden och gör dreads av mitt hår. Fadime mördas och termen ”hedersmord” börjar florera i pressen. Marie Fredriksson får cancer. Jag och Ida dricker mycket vin men det kan vi behöva. Skanska blir stämd för det där evighetsbygget i Hallandsåsen (vid denna tidpunkt tror vi att det snart ska vara klart. Det är det inte än.) Jan Stenbeck dör av för mycket mat. Jag tycker att storstaden är för stor för mig och ljuger för en psykolog.

 

2003. Jag börjar skrivarlinje för att bli lyckligare. Det blir jag. Träffar Emma och upptäcker Majakovskij. Och Ronneby. Anna Lindh blir mördad. Och en tjej som heter Sabina på ett dagis, som politiskt korrekta människor tycker man ska bry sig mer om. Politiskt korrekta människor är söta, men de är också naiva idioter. Bo Lundgren avgår från Moderaterna. Jag skriver på en massa romaner samtidigt. Man betalar numera sina räkningar över internet. Jag har åldersnoja och funderar mycket över livet och kärleken. Jag recenserar fotbollsspelarna hemma på klubbsidan.

 

2004. Knutbydramat är kvällstidningarnas följetong, med Kristi Brud och Barnflickan. Jag testar estradpoesi i Malmö. Min mamma och pappa delar på sig. Man griper Mijailo Mijailovic för mordet på Anna Lindh, vilket leder till att den svenska psykvården ifrågasätts. Lite grann, i alla fall. Jag flyttar till den lilla staden i skogen. Läser tunga universitetsböcker och spelar in dokusåpa med Niklas, Henke och Jessica. Hänger på nyöppnade Kafé de luxe. Blir himlastormande kär i en poetpojke som inte är lika begeistrad. Blir istället tillsammans med en man som är tjugo år äldre. Det är en spännande liten månad. Grekland vinner VM i fotboll. Det är ungefär lika märkligt som att George W Bush blir omvald till president i USA. Tsunamin i Thailand dödar flera svenska turister och skapar kaos, alla tycker att svenska regeringen handlar fel. Göran får uttala sig. För mig är det även året då jag slår rekord i att kräkas på fester.

 

2005. Vårdgarantin börjar gälla i hela landet. Heter det. Terrordåd i London. Jag och Maria ser Robbie Williams spela på Stadion i Stockholm. Det blir förbjudet att röka på restauranger och uteställen i Sverige. Jag träffar Åskar och allt blir lyckligt och överjordiskt. Vi bor ihop i hans lägenhet på Kungsgatan och har sex till Terminator och sånt. Kl 21.08 den 3 december tänds julbocken i Gävle på av två maskerade män. Vintersolståndet inträffar och årets julklapp är pokerset.

 

2006. Det börjar gå bra för mig i poetry slam. Jag är med i SM för första gången, Sala. I partivärlden grundas Piratpartiet. Man försöker sig på trängselskatt i Stockholm för att komma tillrätta med alla bilar. Muhammedkarikatyren. Jag och Åskar får eget. Den 28 februari når fågelinfluensan Oskarshamn. Finland vinner för första gången Euro Vision Song Contest, med hårdrocksgruppen Lordi. Tavlorna ”Skriet” och ”Madonna” av Edvard Munch återfinns av den norska polisen efter att ha varit försvunna i två år. Alliansen vinner valet, trots min egen privata lilla hatkampanj mot Fredrik Reinfeldt från scen, och blåa vindar drar över Sverige. Jag börjar skriva mer filmrecensioner och sånt för olika forum. (Bilderna är tagna av Emelie Helldén.

 

2007. Det är händelserika tider med utgång, konstutställningar, poesi och för mycket utbildningar på samma gång. Jag får sommarjobb och räddar ekonomin. Samt jobbar på bokmässan i Göteborg. Carl von Linné-år. Vad det nu ska vara bra för. Jag blir redaktör för den lilla tidningen. Och ekonomiansvarig. Jag tränar, jag orkar allt, jag skaffar en mac. Saddam Hussein hängs. Detta skriver Lars Winnerbäck en dålig låt om. Han ger även ut sin första dåliga skiva. Jag skaffar facebook. Mona Sahlin blir ny partiledare för sossarna. Konstigt nog är inte detta det bästa som hänt. The Ark vinner melodifestivalen med ”The worrying kind”. Kommer skitdåligt i stora sen. Vi skaffar katten Zemeckis. Simpsons blir film. Jag bestämmer mig för att dreadsen ska av på nyårsdagen.

 

2008. Jag och Åskar gör film med Daniel Andersson i glesbygden. Silvio Berlusconis parti Frihetens folk vinner parlamentsvalet i Italien med 47,3 % av rösterna. I Storbritannien förlorar regeringspartiet Labour stort mot Torypartiet i lokalvalen, bland annat i London. Det tar slut mellan mig och Åskar. Jag upptäcker My chemical romance. USA får en svart president i form av Barack Obama. Alla tror att kriget ska ta slut nu. Heath Ledger dör. Jag får poesiläsningar och hänger med Malene. Sen lämnar jag den lilla staden för den större. Jag får jobb på posten och tränar body combat. Jag bor med tre katter och några andra. Jag trivs som singel. Jag spelar in mina dikter på skiva och säljer. I november färgar jag håret knallrött av ett infall. Min mormor dör. Det är kravaller i Rosengård. Ett jordskalv drabbar Sydsverige, norra Tyskland och Danmark klockan 06:20. Kvällstidningarna överdriver reaktionerna, de flesta sov sig igenom skiten.

 

2009. Jag misslyckas med nyårslöftet att åka till Paris. Jag flyttar två gånger. Kronprinsessan Victoria ska äntligen gifta sig med sin Daniel. Modebloggarna ser nya storhetstider, trots att vi är i en ekonomisk kris. Blå styret kommer med konstiga förslag om nya sjukkassan. Klimatmöte i Köpenhamn, där det för övrigt går bra för mig i poetry slam. Under våren toppar jag alla egna rekord när det gäller att producera litteratur snabbt. Seriösare utbildning tar vid, samtidigt som det tjänas mycket pengar. Jag hänger med Emelie. Det är mycket häng i parken och kompisar som kommer och hälsar på. IPRED-lagen. Anna Odell iscensätter en psykos i ett försök att blotta den svenska psykvården. Jag utvidgar mina sexuella preferenser. Trots att jag är sjuk mer än nånsin under vårterminen. Michael Jackson dör. Svininfluensan och Anna Anka härjar. Hajar är tydligen det enda djuret som inte har cancer. Jag och Ida ser Madonna spela på Ullevi i Göteborg.

 

 

Wikipedia: I owe you big time for this.

RSS 2.0