Kärleksförklaring: Knausgård

Jag önskade mig Knausgårds "Min kamp" i julklapp, och fick den av pappa som hade sett när den norske författaren blev intervjuad i Skavlan. ”Jag blev nästan själv sugen på att läsa den. Han verkar väldigt speciell, den där.”

 

Han är väldigt speciell, den där. Att läsa Knausgårds ”Min kamp” är som att prata med den intressante killen tvärs över bordet. Resten av världen upphör att finnas, och om något annat signalerar uppmärksamhet vill man helst bara tysta det. Jag tystar min egen roman som kvider om att bli återupptagen, och tar istället varje tillfälle i akt att gömma mig bakom dessa röda pärmar.

 

Markus sa när han berättade om sina Proustkvällar, att Knausgårds roman har liknats vid ”På spaning efter den tid som flytt”. Jag har aldrig orkat läsa mer än brottsstycken av Prousts livsverk, och något i mig hoppas på att Knausgård inte tänkt avhandla lika länge. Men jag förstår jämförelsen. Knausgård vandrar fram och tillbaka i tiden, stundtals med riktigt tydliga Madeleinekaksmetaforer. Samma typ av reflektioner kring människan finns här, samma djupdykningar i personer. Alltid med samma självklart sköna glid. Jag låter mig sugas med in och ut i hans betraktelser, som rör sig mellan tonår och vuxenliv, främst kretsande kring relationen med fadern.

 

Allt kan tyckas så jävla klassiskt och förutsägbart på pappret. Varför skulle det vara intressant att följa en självupptagen manlig författare i hans funderingar kring livet och världen? Och relationen till sin pappa? Är inte det lite uttjatat? Men Knausgård vecklar upp det så vackert! Norsk som han är men stundtals under romanen bosatt i Sverige, låter han mig se hur svenskarna ter sig utifrån. Det för honom fullkomligt obegripliga i att stänga av en hel gata på grund av risken för fallande istappar, är ett exempel.

 

Det är förstås bara toppen på ett isberg, om jag ska använda mig av samma bildvärld, när det gäller allt det jag får genom den här boken. Knausgård öppnar världen för mig! Inte en scen går förbi utan att beskrivningarna och de detaljer han tar upp får mig att falla i djup beundran. Det är enkla, klassiska grepp; det är associationer som öppnar upp till reflektion, det är oväntade avslöjanden som förvånar och befriande sticker ut. ”Jag får tårar i ögonen när jag ser på en vacker målning men inte när jag ser på mina barn. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, för det gör jag av hela mitt hjärta, det betyder bara att den mening de ger inte kan fylla ett liv. Åtminstone inte mitt.”

 

Knausgård brottas inte bara med relationen till sin far, han brottas minst lika mycket med relationen till sig själv. Ändå finns det ingen Bergmansk upptagenhet av den egna naveln; allt detta storhetsvansinne uteblir. Världen syns, luktar, smakar, pågår. Den stannar inte upp för att en författare brottas med sig själv.

 

Kanske framgår det inte alls vad jag vill säga, vad som är så bra med den här romanen. Kanske  skulle en person som inte själv håller på med skrivande tappa intresset totalt under de många stycken som avhandlar just skrivandet. Kanske skulle tuggandet av reflektioner inte gripa varje läsare. En av media uppblåst bok ger ju ofta en bismak av besvikelse. Jag vill hävda att så inte är fallet här. Jag började läsa i lördags och har nu, torsdag, läst 270 sidor. Som ett rinnande vatten. Och nej, jag har inte jullov.

För att återgå till min liknelse i inledningen: Att läsa Knausgård är som att prata med den intressante killen tvärs över bordet. Han har redan fångat en, på ett eller annat sätt är man redan fast i hans nät. Allt han säger är av högsta vikt. Varje ord föder beundran. Jag är fastnaglad vid hans betraktelser och gör stora ögon inför allt. Och vilken tur, ”Min kamp” finns ju tillgänglig för alla, och är alls inte reserverad för mina beundrande ögon, enbart! Du kan enkelt gå ut till närmsta bokhandel på stan eller på nätet och köpa den. En förälskelse åt alla, så här i kalla, insnöade vintertider.


Mitt år 2010

Nu hade jag en sån där mastodontplan igen. Som jag inser att jag får skrota. Eller delvis i alla fall.

"My year in facebook-status".

Facebook låter dig dock bara välja ut ca femton st av årets alla topp-statusar. Jag är lite för bra på det där, insåg jag, och hade som plan att skriva av alla de bästa ur de som fanns listade, månad för månad och låta det bli årets nyårskrönika. Eftersom man inte kunde kopiera utan var tvungen att skriva av blev det dock alldeles för tidsödande, insåg jag när jag var nästan klar…

 

(För er som inte har facebook är statusraden bland det roligaste jag vet där. Det är väldigt enkelt. När du loggar in uppdaterar du genom att efter ditt namn helt enkelt skriva lite kort om vad du gör just nu. Detta kan, av språkligt intresserade personer som mig själv, förstås varieras i all oändlighet! Sedan kommenteras det gärna hejvilt också, något som dock inte sparats ner av facebook...)

Nedan har jag listat några godingar från 2010:

 

FEBRUARI

näe. Praktikpaniken infinner sig inte. (Men var förstås tvungen att skriva det ordet ändå, så himla stolt över det)

 

MARS

jobbar idag. Someones gotta do it.

 

hej hej! säger mina bröst. käcka som få. inte ens nedstämda av att ingen svarar.

 

min optiker ser ut som Salma Hayek.

 

 

David Dencik torde vara en av världens absolut vackraste människor.

 

snart promenad och vin med Niklas. Jag är så glad att jag föreslog vin! Så himla bra av mig. Vin är ju ändå en av de bästa uppfinningarna.

 

det kan tyckas lite överdrivet att förlora förståndet pga den flödande okunskapen i hur man drar ett kontokort i en kortläsare. Men jag tror jag är nära nu.

 

sex & död, sex & död

 

drömde om sex & bankrån. Det är ju svårslaget. Tror jag somnar om.

 

Det är som Narnia. Jag har nu hittat garderoben, men är lite osäker på hur lyktstolpen ser ut.

 

 

APRIL

en smula polsk vodka, Niklas & Lynch. Jag är så trött att jag inte skulle bli förvånad om kaninen dök upp nu.

 

"Och vi är fem minuter tidiga in till Malmö Central. Bara för att förvåna våra resenärer!" / SJ märker också av att det är vår i luften.

 

<3 timo räisänens version av "without you". överhuvudtaget hans val av covers! vi borde verkligen gifta oss.

 

"Jag måste alltid gå lite vilse innan jag hittar rätt." (Kom underfund med mig själv idag mellan Disponentgatan och de fina kyrkorna.)

 

MAJ

då sörjer vi Jesus. På tre. Alla, tack.

 

sätter potatis idag. Konstaterade att det faktiskt är det ultimata jobbet, om vädret är okej. "Tog det dig tretti år att inse det?" påpekade Martin. "Det har jag faktiskt sagt länge", sa jag. "Du har bara varit obstinat för sakens skull tidigare eller?" "Ja..."

 

youtubade efter klipp på Loch Ness-odjuret med min syster. Schysst när man hittar gemensamma intressen.

fann sig precis skriva "Och skrivande är det enda som riktigt intresserar mig. Utom sex."

 

"Valhalla Rising"? Var det lite jobbigt när den titeln blev satt eller? Plötsligt kände jag att jag och Mads Mikkelsen är mil skiljda åt.

allting tycks göras med känslan av odödlighet och övermåtta. Jag tror att jag är full fortfarande.

 

Idag ska jag träffa mannen i mitt liv. Jag har inga förväntningar.

 

Det regnar i Amsterdam. Så vi ser på duvparet på balkongen och försöker reda ut "The Grudge".

 

Bild från när jag hälsade på Ida i Amsterdam.

 

JUNI

Bra. Då så. Lina kombinerar SM med en dejt.

 

kan urskilja sina magmuskler idag. Tänkte bara säga det.

 

Kungen ska betala halva bröllopet och regeringen resten. Drömmer jag nu eller?

har beställt resa och hotell, fem nätter i Berlin med Niklas. Firat med champagne och biskvier på balkongen. Och vindruvor!

 

JUNI

i bikini och bunnykjol. Ensam. Man kan fråga sig varför.

Bunnykjolen...


Romanen nu! Något måste ju rädda mitt liv.

midsommarfoto på mig och Teresa, taget av Gustaf Gustafsson.


förbereder i sommarklänning (det är midsommar!!!!) till tonerna av Gyllene tider. man får.

 

är lite full i Berlin. Tittar på den tyska versionen av Cops och jublar när brunskjortorna kommer. Obs: är i Berlin.

Jag och Niklas i Berlin. foto: Amanda Lindholm


Idag har jag lekt riktig författare på Anne Blume, köpt klänning och ätit fantastisk sallad. Som Niklas säger: "Berlin - när du vill vara dig själv jämt."

 

bus-kommer in på internet på Alibi i Kreutzberg. Hast du ein alibi? Aber natürlisch, jag skriver...

 

AUGUSTI

gosar.

 

gosar. Fortfarande.

 

ändra min status? Nej men det är väl still going strong.

 

fick komplimang för sin hatt av Mannen med hatten. Han som höll mig uppe till tre inatt med dambesök. Och ändå var uppe före mig idag. Dagens 56åringar alltså. Man kan inte annat än imponeras.

feel the pain, Littorin. Feel it.

 

SEPTEMBER

åker till Karlstad. Vägrar smälla upp tusen hjärtan kring det ordet, men ja, you know the deal.

 

en fungerande torktumlare? varför inte? hur svårt kan det vara? varför?

 

dagens impulsköp: en biskvi. Där ser man. Igår var det plommon i madeira. Går tydligen in i tantperioden

 

äter mörkt choklad med havssalt i och skriver på en recension. I min stora vita säng under Majakovskijs och Virginia Woolfs vakande ögon. Och jag tänker på att livet nästan är precis som man tänkte sig att det skulle vara, när man var femton och flummig och drömde om något bättre än Strandängsskolans tegelväggar.

 

Mötte min charmante granne Rolf, ca 60, vid hissen; "Vad ska du äta då? Jahaja. Det ar n fin kavaj, är det... en gammal cirkuskavaj va? Nähädu, nu väntar om på mig därnere, jag kan inte ägna hela min tid åt dig. Även om jag gärna skulle vilja det."

 

OKTOBER

Båda systrarna är här! Den ena ska till Egypten, och den andra ska till Fiskebäcksgtan. Alla för att jobba, kan tilläggas. Gud vi är så lyckade allihopa.

Mina systrar hemma hos mig.

önskar ibland att hon var Hanna Hellqvist. Hon som skriver krönikor i DN På stan, som jag fnittrar åt till frukosten. Vi kunde väl vara kompisar åtminstone?

Jag vet att skulle ha så mycket gemensamt.

 

Hade Eric Gadd hatt 1999 förresten? Här bara utgår jag ifrån att Eric Gddd alltid har haft hatt.

 

Då kommer vi igång med den här dagen Eller som Björklund skulle ha sagt. "Mer stress! Mer som i Shanghai!"

Då var det matpaus under himlavalvet. Eller hur nu Tunström skulle ha sagt det.

 

Hej Johannes Anyuru. Nu är det du och jag i några timmar.

bild från första kvällen med vår poesiklubb KÖTT. Specialundervisning framträder. foto av Stefan Fisk.

Det blev en bra kväll med Köttargänget. Eventuellt Kottklubben. Eventuellt Poeter med Lever?

 

"I Sverige har man blandat ihop religion och politik." Sagt av en av de intervjuade inför valet, DN för någon månad sen. Fortfarande bäst.

 

"Längre parförhållanden (är) en modern förekomst, naturen är egentligen mest intresserad av befruktning." /Ronny Söderlind. En vis man

 

plitade på en arg debattartikel på tåget, kände mig sjukt cool med I'm saving the worl-faktor major. Men nu: sova.

 

Såja. dags att skriva lite porr.

 

NOVEMBER

Himmel och helvete ligger så nära varann.

 

Vi har ett problem när Pär Ström är redaktör för "Genusnytt".

 

For I am the chosen one (enligt Studiefrämjandet)

 

mina drömmar konspirerar mot mig.

 

Renlighet är en dygd, sägs det. Fast kanske inte just idag.

 

having awsome sword skills" eller "understand the earth"? Det är så himla svårt att göra test på facebook idag.

vigde den här dagen åt "Flickan och skulden". Det vill säga mentalt våldtagen tusen gånger om. Sådär-bra val kanske. Nu ska jag se "Thelma & Louise".

 

"You don't have junk here (hooray!)" Hotmail utger överdrivna glädjeyttringar så här på morgonen.

 

vi ska inte förminska oss. och jag somnade tills jag vaknade.

borde bli mer som Charlotte York?

 

Av de danskar som var i publiken igår ar alltså fem riktigt jävla snygga. Då pratar vi cafépublik, det vill säga ingen stor samling, ytterst intellektuella. Varför bor jag i det här landet igen?

 

DECEMBER

"Det finns så många stavfel eller grammatikfel i "fjortis version 2. dc" att alla inte kan visas. För att göra en kontroll av stavning och frammtik i dokumentet, välj Stavning och grammatik i Verktygsmenyn."

*

Till årets statusvinnare utnämner jag:

Efter mycket om och men pratade jag väl inte direkt med Pär Thörn.

 

En något rörig nyårskrönika för folk som inte känner mig väl, det förstår jag.

Kortfattat, vad hände 2010? Jag kastade mig in i en mörk värld av skrämmande män och kom ut helskinnad. Men dessförinnan blev jag kär i någon som verkligen kunde ha förstört mig. Jag åkte till Amsterdam och Berlin, men blev ordentligt kär i den sistnämnda. Jag hittade den perfekte älskaren! Jag skickade in en roman, en novellsamling och en diktcykel till förlag. Tillsammans med Johan gjorde jag diktcykeln till en föreställning istället, med vattenljud och musik. Jag försökte störta Fredrik Reinfeldt men misslyckades. Jag mötte Den stora kärleken, som visade sig vara Inte Den stora kärleken. Jag fick fin kontakt med ett förlag, och målade ett stort kryss i mitt tak. Socialt har vårt poetiska underground-sällskap bara vuxit sig starkare. Jag längtar fortfarande efter stukatur och sekelskifteslägenheten. Men det här var även året då jag fick ett jobb jag ville ha, som även hjälper mitt skrivande.

 

foto: Olof Wermelin


Kanske det konstigaste som hände 2010 var att jag började röka under sommaren. Som ett bevis på att människan alltid har nära till den rebelliska tonåringen. Men också rätt så idiotiskt. Skönt nog är en del av mig fortfarande vuxen, och förstår att jag och cigaretter aldrig kan vara vänner. Vi går helt enkelt inte ihop. Jag ser det ändå som en fin passionerad affär som varade en sommar och slutade med de höstkalla vindarna...



Trolsk tisdag

Nu har jag recenserat bok igen!
In i trollskogen den här gången. Sexualitet omklätt till skogsväsen. Så att säga. Läs mer här.
Nu har egentligen inte bilden ovan med texten att göra, men jag blev sur på alla amatörmässiga töntbilder på bildsökningen av "skogsrå", och prinsessan Tuvstarr som tittar ner i tjärnen efter sitt guldhjärta var åtminstone något jag kunde stå för.
*
En som gjort några snygga bilder i boken, och som jag också känner att jag vill tipsa om, är Johanna Öst. Hennes blogg verkar rätt trist, men oj va sugen man blir på att köpa hennes tavlor, eller hur?? Se mer här.

Om drakar, dårar, & dunderhonung. Typ.

 

Det lider mot jul, som man säger.

Det är sannerligen ett lidande vi pratar om. Inte så mycket för julklapparna, för de är jag faktiskt i det närmaste klar med. Och inte så mycket för julmaten, för det stressar vi över samma dag som det ska ske. Just nu är det mest ett lidande av alla människor omkring mig, som 1) ska köpa hela affären och bjuda på vid julbordet, 2) ska göra det snabbt som satan. Och om vi ska fortsätta räkna: 3) Malmö har fått en citytunnel, vilket ju är spännande, men i och med det läggs hela busstrafiken om. Vid min station går nu istället för femman ettan, och fyran går en helt annan väg än den brukar, och ingen buss kommer i tid på grund av det ständiga snöandet, och när bussen kommer är det så proppfullt med människor att... 4) jag blir sjuk mitt i den sista stressen och får skjuta alla mina åtaganden framför mig, 5)...

 

Men jag tycker ju inte om att klaga.

Jag är ju trots allt rätt bra på att vända det negativa till det positiva, är jag inte det? Visst vill jag kräkas på människor i min omgivning stup i kvarten, visst är fitta ett av de vanligaste orden som kommer över mina läppar och då inte sagt som några vackra våtmarker, gud förlåte...

Hur som helst: Så här i jultider vill jag inte prata om jultider.

Vi kan få nog av det, och man får det ganska snabbt. Istället kommer här ett tips på ett tal ni borde lyssna på, om varför det äckliga i litteraturen är så viktigt att bevara. Bland annat. Det är Vertigomannen Carl Michael Edenborg som snackar, och jag blev så lycklig för jag tyckte just han satte ord på det jag själv försökt formulera, men inte lyckats med. Ladda ner filen här. (Det är okej att sprida detta, han har själv sagt det.)

 

Det bästa idag var när jag nästan började gråta på väg hem från stan. Jag tyckte plötsligt att livet verkade helt upp och ner och jag befann mig vid granarna i allén vid Slottsparken, och jag tänker alltid på Narnia när jag är där. "Tänk om man bara kunde gå in här", tänkte jag, "in mellan grenarna och vips så var man borta. Man steg in i en annan värld, man slapp allt det här."

Sen kom jag snabbt på att jag förstås inte ville slippa allt det här, det var ju bara vissa bitar; andra tyckte jag ju väldigt bra om.

När jag var liten slukade jag Narniaböckerna. Eller tonåring, men det känns som att man kan säga liten. Jag älskade dem, jag älskade hela tanken på en annan värld, jag visste inte av några Jesus-kopplingar och jag var mycket mer lättpåverkad av fantasy än jag är nu. Men de senaste kvällarna har jag börjat längta efter drakar. Jag är rädd för drakar. Men precis som allt man egentligen avskyr kan man heller inte riktigt låta bli det... Jag minns inte riktigt hur det var, men jag minns känslan när jag läste det. Jag vet att samma känsla inte går att uppbringa nu, eftersom jag är vuxen nu och har andra referensramar, lever ett annat liv, kommer att skapa andra bilder. Men jag vill in i den världen! Visst är det skönt när man känner så?

Så jag gick in på Kronprinsen till bokhandeln som specialiserar på ungdomslitteratur med fantasytema, och frågade "har du narniaböckerna?"

Han hade det förstås. Inte alla, men den fanns där. "Kung Caspian och skeppet Gryningen". Jag kände igen direkt när jag läste på baksidan för att kontrollera. "Eustace", "odräglig", jodå.

"Ska den vara inslagen?"

"Nej, den... den är till mig."

Mannen bakom disken log. "Jag tyckte nog det hördes som det."

"Ja, jag fick abstinens."

Sen diskuterade vi filmerna lite. Han dissade också disney, tyckte det brittiska försvann. Visste vad jag menade med tv-serien. När jag gick ut därifrån var livet plötsligt mycket finare. Att ta vara på en impuls, att stanna upp i all den här stressen för att göra något helt meningslöst; DET är vettigt.

Mitt andra tips för dagen. Nu ska jag sova och drömma om en fungerande andningsmöjlighet genom näsan.

 

ps. Julian Assange har blivit frigiven. Eller hur turerna nu går innan det här är inaktuellt igen. Jag tycker som ni vet att alla ska stå lika inför lagen, men det verkar vara en synnerligen ovanlig åsikt i denna värld just för tillfället. Jag tror jag håller på att skriva en dikt om det. Men jag återkommer i den frågan. ds. 

Bland prinsessor och troll

 

1. Jag är glad att jag inte är känd och att förväntningarna på barnafödande inte är så stora på mig. Jakten på den lilla bullen är högst förnedrande, om lilla bullen råkar handla om god mat och inga situps på en vecka. Låt oss hoppas att det är sant, så det inte blir pinsamt för kvällsposten.

 

2. Jag är glad att jag inte är i våldtäktsdom mot en känd omtyckt människa. Kända omtyckta människor kan nämligen inte våldta, och fy skäms alla som ifrågasätter det. Ungefär så låter det från alla håll och kanter just nu. Läs här för lite nyansering.

 

3. Jag ska på 30årsfest med tema tv-spelsfigurer på lördag. Ge mig fler tips på utklädnad än de som florerar i mitt huvud; Lara Croft eller prinsessan i Super Mario... Jag är inte så inne på tv-spel, men visst är det ett fantastiskt tema.



Julklappspanik? Dagensbok tipsar!

Har du massa julklappar kvar att köpa och inga idéer?
Idag har vi på dagensbok listat våra favoriter ur årets utgivning. Läs och få tips här!
Bilden ovan har ingenting med texten att göra. Tyckte bara den var oerhört fin. Lisa, en katt jag inte längre träffar, har roffat åt sig nallen Rebecca och ser dessutom hyfsat rädd ut att någon annan ska göra anspråk på den.

Den svartvita synen på Julian Assange

Julian Assange och anklagelserna om våldtäkt.
Jag tänker inte skriva nåt själv för tillfället, bara hänvisa till en välbehövd artikel i allt detta ståhej. Så att folk någon gång kan lära sig att skilja på äpplen och päron. Så att säga.
Jag funderar även över om det verkligen skulle bli så att hela Wikileaks skulle stängas ner om Assange hamnade i fängelse? Är han den enda mannen bakom ratten?  Jag har svårt att tro det, men undrar också över varför inga stora protester kommer över att han ständigt förutsätts vara det, om han nu inte är det?

Johnny Depp på film




Så. Nr två uppladdad.
En favorit i repris, här.

These shoes are made for walking

Det är nervöst nu för tiden när man skickat in till förlag.

Förr var det bara kul. Jag tänkte "nu är jag klar, äntligen!" och det var med spjutet höjt och värsta rebelliska tonårsattityden man skickade iväg, inga bekymmer i världen, mitt manus var ju bäst ingen protest.
Nu dyker alla tidigare refuseringar upp för min inre syn. Så fort jag tänker på veckorna som gått sen kuvertet lämnat mig blir den där tonåringen lite svedd i kanterna. Refuseringar som de senaste åren inte ens innehållit något brev. Som en markering att jag blivit sämre. När alla borde förstå att jag rent logiskt måste blivit bättre.
Och så är jag trettio snart. Trettio? I mitt huvud låter det likvärdigt med fyrtio, och hur som helst är dagarna förbi när man kunde hoppas på epitetet ung debutant.
Fast nu ska vi inte deppa ner oss. Det är kanske en lättnad att med ålder kommer insikt. Att jag inte längre tänker "nu är jag klar, äntligen!" och lyckas släppa det, utan snarare grunnar för varje ny bok jag läser på de brister mitt eget manus med all säkerhet innehöll. Förlåt för bristen på miljöbeskrivningar. Förlåt, jag vet, jag borde sållat bort lite mer. Jag var lat i den scenen. Förmodligen har jag skrivit alldeles för många gånger att hon har rött hår, ja jag vet, jag har ingen variation i mina karaktärsbeskrivningar, jag borde målat upp hennes pappa tydligare, jag borde skrivit mer om det där.

Och samtidigt denna ilska över den egna oförmågan, som enträget böjer sig över de nya projekten istället. Piskan som viner över tangenterna, "skriv då, gör om och gör bättre då, den här gången kommer mästerverket ska du se!"

Och samtidigt denna lilla mysiga förväntan. Eller åtminstone en käck och hastig "jag gjorde det i alla fall, jag vågade skicka in. Jag vågade säga nu är jag klar. Jag vågade skicka in IGEN."
En sorts stolthet över det naiva, som jag fortfarande kan känna över att jag sökte scenskolan i tre år i rad. Jag gjorde det i alla fall. Jag vågade, även om jag föll. Jag kaxade mig, även om de halshögg mig. Herregud, jag kan till och med vara stolt över helt idiotiska saker, som att jag ringde upp min lärare och frågade om vi kunde ligga med varandra. Från skolans telefon. Efter att först ha sagt godkväll till hans fru.

Eller att jag åkte till New York för att leta upp Kevin Spacey. Vilket för övrigt finns outat på Skambyrån nu. Var det inte fint att jag försökte? Var det inte fint att jag var galen, utan självdistans, red på drömmar, hög av idolförälskelse? Man kan tycka att det är bra att växa upp och skaka av sig. Jag tror att som författare är det nödvändigt att aldrig göra det.

 

Ikväll läser jag "Den drunknade" av Therese Bohman. Det är vad man kan kalla en säker debut. Den är obehaglig, sensuell och medryckande. Jag kommer förmodligen inte att kunna lägga den ifrån mig innan jag slukat den. Så vill jag att mina böcker ska upplevas. "Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem", sa Therese i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog. Människan torde vara fantastisk. Boken är lagom lång också, 171 sidor. Och har en extremt vacker framsida, läskig men vacker.

 

 

Jag har köpt ett par gummistövlar också. Inte vilka som helst; the gummistövlar who takes over the world. Det är sant, jag tror det. Endast iförd gummistövlar klarar du allt. These shoes are made for walking. I snö, i regn, i slask upp till anklarna om ni så vill. Så här ser de ut. Jag förstår om ni är avundsjuka.

 

 

En fantastisk sak har hänt denna kväll. Jag har lyckats bemästra youtube! Eller blivit vän med den, eller ökat min uppkopplingsförmåga eller vad man nu kallar det. Hur som helst finns nu första filmupptagningen från tävlingen den 24e att beskåda. Här! Lite nyskrivet och haltande och med boken för ansiktet stundtals, men bättre än inget, och de två andra filmerna utlovas så småningom.



bokrecension: "Reflexer"

1901 kom boken "Reflexer" ut, av svenska författarinnan Amanda Kerfstedt. "Reflexer" är Sveriges troligen första skildring av en transvestit. Jag recenserar den idag på dagensbok.com, läs här.

Bohemian life

Vi åkte till Lund för nån tisdag sen. Lovisa A, min främsta vapendragare, hade ryckt i trådar och fått hit världsmästaren i Poetry slam, Ian Keteku från Kanada. Med honom fanns även Brad Morden, tillika estradpoet och lite musiker.

Här ovan sitter vi i någon paus eller om det är inför, i mitten ser ni Alexandra. Martin, som också kom med tillsammans med sin nya tjej, tog bilden.

 

Lovisa förpoetade. Damn, hon är grym den kvinnan! Feministiskt och argt har det väl varit för det mesta, men jag skulle vilja påstå att Lovisa förra året inför SM verkligen fick till det, och nu jobbar hon sig vidare in på detta nya spår. Det finns få poeter som får till både humor och bildspråk på det där viset. Hon körde bland annat sin dikt om mannen med hans offerkofta. Kanske går den att se på youtube inom kort... När hon pratade om KÖTT kände jag mig lika stolt som henne. KÖTT känns som en väldigt stor och viktig grej, inte bara för Malmös estradliv, utan nu tänkte jag mest för mitt eget välmående. Det känns bra att vara en del av något. Vi är coola! Självklart kommer det att få leva kvar i vår.

 

 

Ian var förstås en upplevelse.

Kanske allra mest gillade jag hans ödmjuka dikt om att man hör alla dessa skrikande röster inom sig som skrivande människa; "pick me! pick me!" Men man tycks alltid välja fel. Man skriver om sina ex-flickvänner, man skriver en kärleksdikt till en gammal dator (som han läste och som också var fantastisk!). Just val av ämne tyckte jag i och för sig att Ian stack ut med. Och jag tänkte att det är en svår bit, som man faktiskt borde tänka mer på. Själv tror jag bara jag lyckats två gånger: när jag drog in min kärlek till Alien-filmerna i en dikt, och när jag förklarade min kärlek till gamla byggnader i en annan.

 

 

Tillsammans med Brad Morden på uckulele (första gången jag blivit riktigt imponerad av det instrumentet?) gjorde de den här låten. Här filmad i en annan konstellation men låten är samma. Jag fick för mig att det var en låt jag ville höra varje dag. Och det händer ju inte så ofta, så det är en fet komplimang. Senast det hände var med Bländas "Lämna mig ifred". Magnus hade gjort tabben att inte ha med den på skiva (vilket Brad Morden tydligen också gjort! Vad är det med folk?), så jag fick den skickat till mig på mp3 för att överleva. Nu finns den på Spotify, så vi kan alla få leva...

Läste gjorde även Johan Wretman, som är den Stockholmspoet som sköter Ians bokningar på den turné de nu är ute på. Johan är av hiphopblod, men vågar läsa dikter som gör ont. Det gillas.

 

 

 

Stället vi var på är egentligen ingen poesiklubb alls, utan det var Doc Lounge på Mejeriet, en dokumentärfilmsklubb. Nördigt värre men väldigt fint. Ett sånt evenemang jag ständigt får invites till på facebook men aldrig gått på. Förrän nu. Kvällens film efter all poesi var en riktig höjdare. The Top Twins från New Zealand, vet ni vad det är? Två lesbiska kvinnor som började som gatumusikanter och nu är New Zeelands mest populära företeelse. Genom att ta på sig olika roller förnyar de ständigt sin show. Det var ren lycka att se hur två cowgirls kunde ta sin homosexualitet så naturligt, och sedan hela världen med storm. De har även ständigt engagerat sig i brinnande frågor som homo-äktenskap, kärnvapenfrågan och fredsrörelser. Se trailern för filmen här.
Backstage efteråt berättade Lovisa om M och hans arga mail till henne. Fascinerande hur ofta det blir bråk och uppsagda kontakter mellan mig och män jag legat med. En vecka senare känns det fortfarande underligt. De ska ju aldrig ha fel, alltid rätt. Även när de har fel. Det verkar vara en sjukdom män över 40 får. Skönt för mig att jag inte krigar mot honom i någon rättssal utan bara på hotmail, han är hyfsat slipad inom manipulation. En bit lussekatt på vägen och sen blev det efterfest i Malmö.
I taxin klockan tre:
"Du vet att det är rullande taxa nu va?"
"Va? Näää! Varför?"
Snö räknas tydligen som dåligt underlag. "Men marken är ju helt plan?"
Men det var lugnt, taxichauffören kände nämligen igen mig! "Det är du, Lina, jag körde dig från Folkets hus i februari!" Och så erbjöd han mig åtti spänn hem, vilket var en bra deal då och ännu bättre nu, då avståndet var längre. "Jag körde dig från din sängkompis, du kommer ihåg?" Jag nickade, jodå, "fast han träffar jag inte längre. Det var ju länge sen!" Lite genant är det allt, med taxichaufförer som har koll på ens sexuella leverne. Men jag får skylla mig själv som är som en öppen bok med några glas för mycket innanför västen... Charmigt, kan jag tycka. Ekonomiskt, tydligen. Och aningen dekadent.
*
Och för er som inte har koll så här i saffransdoftande glöggtider: På fredag är det säsongsavslutning på KÖTT! Kl 19 på Loftet, Hedmanska gården vid Lilla torg. Litteraturquiz, Lovisa Eklund, poesi och musik utlovas! Tema: "Personligt".

Gilla: Sara

Ibland vill man ju bara hajpa människor som verkar coola.

Det där att gifta sig med sig själv kopplar jag lätt samman med Regina Lund och kling-kling, men i övrigt har hon mycket bra att komma med, Sara Starkström. "Don't play the game - live the life", som min syster säger. Eller bli en game girl - älska dig själv.

Jag såg en musikal igår som fick mig att tänka på hur lite som görs i vissa kretsar för att motverka normerna. Både genom att titta på scenen och att titta på publiken runt omkring mig... Mer om det vid ett senare tillfälle, idag är det sjukstuga här egentligen och jag jobbar på att ta det lugnt. Det vettigaste jag gjort är att planera resa till Stockholm, prata med min bästa vän i telefon och läsa ut "Reflexer", en bok från 1901 om en transvestit, som jag ska recensera till dagensbok på tisdag. Missa inte det!

 

Läs mer om Sara här.

Och om hennes bok här.

(I övrigt ett utmärkt jobb av mina kollegor på dagensbok!)


RSS 2.0